Hur lobbyister tog över EU – Qatargate är bara toppen av isberget

I kvälls-serien ”Aktuella artiklar för ett år sedan” återpubliceras denna artikel som är aktuell i högsta grad.

Den här artikeln har skrivits av av Thomas Fazi som är författare, journalist och översättare.

Hans senaste bok Reclaiming the State är utgiven av Pluto Press. Den har publicerats på
https://unherd.com/2022/12/how-lobbyists-captured-the-eu/ och senare på
https://steigan.no/2022/12/hvordan-lobbyister-kapret-eu/

___________________________________________________________________
När vice ordförande Eva Kaili nyligen talade i en debatt i Europaparlamentet om ”mänskliga rättigheter i samband med fotbolls-VM” hade hon ett oväntat budskap: ”Qatar är en föregångare när det gäller arbetsrättigheter”. Så vi borde kanske inte ha blivit förvånade när hon i förra veckan var en av sex personer som greps av belgisk polis på grund av anklagelser om korruption och penningtvätt från Qatar.

Medlemmar av EU:s etablissemang har varit snabba med att spinna frågan som ett problem som är begränsat till några få ’ruttna äpplen’. Flera tjänstemän i Europaparlamentet sa till Politico att anklagelserna var begränsade till ”några få individer” som hade gått vilse. Andra förväntar sig dock att fler namn kommer att dras in i det allt större draget. Men huruvida skandalen sträcker sig till andra personer eller inte är inte relevant.

Genom att fokusera på ”Qatargate” riskerar vi att förlora ur sikte att skandalen är ett symptom på ett mycket djupare och mer utbrett missförhållande, som inte bara omfattar Europaparlamentet, utan alla EU:s institutioner. Mutor och korruption är endemiska i Brysselsystemet – och det mesta av det är helt lagligt.

Det uppskattas att det finns mer än 30 000 lobbyister som arbetar i Bryssel, vilket gör det till världens andra huvudstad för lobbying efter Washington DC. De flesta är i tjänst hos företag och deras lobbygrupper och har enorma summor till sitt förfogande: den sammanlagda lobbybudgeten för de 12 400 företag och organisationer som finns med i EU:s lobbyregister har ökat stadigt under åren – särskilt sedan pandemin – och uppgår i dag till 1,8 miljarder euro.

Högst upp på listan finns jättarna inom Big Tech, Big Pharma och Big Energy som Apple, Google, Meta, Bayer och Shell, liksom branschorganisationer som European Chemical Industry Council, European Federation of Pharmaceutical Industries and Associations (EFPIA) och BusinessEurope – som alla uppger årliga lobbybudgetar på 4-6 miljoner euro. Den verkliga siffran är troligen betydligt högre, med tanke på att företagen sedan länge inte rapporterar sina utgifter.

Big Pharma och Big Tech, i synnerhet, ökade båda avsevärt sin lobbyingstyrka under hela pandemin. Enbart EFPIA – som företräder Pfizer, AstraZeneca och Johnson & Johnson – ökade sina utgifter med 20 % under 2020. En försiktig uppskattning av Big Pharmas totala årliga lobbyutgifter i EU är nu nära 40 miljoner euro per år, med nästan 300 lobbyister som officiellt arbetar i Bryssel för att driva industrins intressen (även om det faktiska antalet troligen är högre, eftersom reglerna för offentliggörande av uppgifter inte fångar upp alla utgifter för advokatbyråer, akademiska partnerskap och verksamhet i enskilda länder).

Man kan lugnt säga att investeringen har betalats tillbaka: i slutet av 2021 hade EU undertecknat konfidentiella kontrakt till ett värde av 71 miljarder euro, vilket innebar att man säkrade upp till 4,6 miljarder vaccindoser (mer än tio doser för varje EU-medborgare). EU-kommissionens ordförande Ursula von der Leyen förhandlade fram det största avtalet hittills med Pfizer – om upp till 1,8 miljarder doser, värda upp till 35 miljarder euro om det utnyttjas fullt ut – via en rad sms med företagets chef. Europeiska åklagarmyndigheten har inlett en utredning i ärendet.

Sådana extrema fall döljer dock den verkliga omfattningen av det strukturella problem som genomsyrar alla aspekter av systemet i Bryssel. Det säger sig självt att denna armé av välfinansierade lobbyister, som vida överstiger och spenderar mer pengar än de offentliga intressegrupperna, ger företagen ett massivt inflytande över den europeiska besluts- och lagstiftningsprocessen. Lobbyister i EU har också privilegierad tillgång till beslutsfattare: de största företagen och lobbyorganisationerna håller hundratals möten med Europeiska kommissionen varje år. Mellan december 2019 och maj 2022 deltog till exempel von der Leyen-kommissionen i ett häpnadsväckande antal på 500 möten med företrädare och lobbyister för olje-, gas- och kolföretag – nästan ett möte varje arbetsdag.

Sedan kriget inleddes har vapenindustrin också (med stor framgång) ökat sina lobbyinsatser och utnyttjat den osäkerhet som uppstått för att tvätta sin image och positionera sig som en viktig partner som kan tillhandahålla de nödvändiga verktygen för att garantera säkerheten. Dagarna efter Putins invasion gick den tyska vapenlobbygruppen BDSV till och med så långt att den bad EU att ”erkänna försvarsindustrin som ett positivt bidrag till social hållbarhet”.

Samtidigt dominerar företagslobbyister över hela linjen nu medlemskapet i kommissionens många rådgivande grupper. Det är inte förvånande att detta inflytande lätt kan resultera i partiska råd. Undersökningar som gjorts av övervakningsgrupper har visat att 75 procent av lobbymötena med kommissionsledamöter och höga tjänstemän vid kommissionen hålls med lobbyister som företräder storföretagen. På viktiga områden som finansiell reglering, digitala tjänster, den inre marknaden och internationell handelspolitik stiger denna siffra till över 80 procent. Detta är särskilt oroväckande om vi betänker att en mycket stor del av de lagar som antas av de nationella parlamenten – om frågor som sträcker sig från livsmedelssäkerhet till arbetsvillkoren för lastbilschaufförer – beslutas på EU-nivå och sedan helt enkelt införlivas i nationell lagstiftning av de nationella parlamenten.

För att göra saken ännu värre finns det, trots att det finns ett lobbyregister, relativt lite tillsyn över hela processen. Kravet på att lobbyister ska registrera sig i blockets öppenhetsregister blev faktiskt obligatoriskt först förra året. Fram till dess fungerade hela systemet på frivillig basis, vilket naturligtvis ledde till en massiv underrapportering av lobbyverksamhet. Detta gjorde att EU hamnade långt under de normer som gäller för liberala demokratier som Förenta staterna och till och med för flera medlemsstater.

Men även nu finns det fortfarande flera kryphål. Högt uppsatta tjänstemän vid kommissionen och Europaparlamentets utskottsordföranden och föredragande som utarbetar lagförslag, måste logga och redovisa sina möten med intressenter, men vanliga parlamentsledamöter – som faktiskt röstar om förslagen – och lägre tjänstemän, t.ex. assistenter från parlamentet och kommissionen, uppmuntras bara att göra det. Europaparlamentet är, som Alberto Alemanno, professor i EU-juridik vid HEC Paris, har påpekat, ”den enda institution som i princip inte har några regler för sina företrädare och som har en mycket svag tillämpning av dessa etiska regler”.

Dessutom kräver EU:s register endast en årlig uppdatering och ger ingen meningsfull information om lobbying i specifika lagar och politiska frågor, vilket gör det svårt att spåra lobbyingverksamheten. Och så har vi den ökända ”svängdörren” i Bryssel, som gör det möjligt för kommissionsledamöter, parlamentsledamöter och EU-tjänstemän att gå direkt till lobbyjobb när de slutar sin tjänst – till exempel kommissionens ordförande José Manuel Barroso, som nyligen gick till Goldman Sachs, och kommissionsledamot Neelie Kroes, som bytte till Uber och Bank of America. Dörren svänger också åt andra hållet: den nuvarande verkställande direktören för Europeiska läkemedelsmyndigheten, Emer Cooke, arbetade tidigare för EFPIA, Europas största läkemedelslobbyorganisation.

Reformförespråkare inom EU menar att dessa problem kan lösas med institutionella åtgärder, t.ex. genom att utvidga kravet på att alla EU-tjänstemän ska redovisa sina möten med lobbyister, införa strängare uppförandekoder och inrätta en etikkommitté som övervakar alla EU:s institutioner. Vissa hävdar att problemet är den ogenomskinliga karaktären hos EU:s lagstiftningsprocess, som gör det praktiskt taget omöjligt, inte bara för medborgarna utan även för de nationella parlamenten, att ”granska hur deras nationella företrädare har agerat”, vilket Emily O’Reilly, den officiella europeiska ombudsmannen, medgav. Andra hävdar att lösningen är att ”demokratisera EU” genom att stärka Europaparlamentet.

Men alla dessa förslag missar poängen: EU är genom sin överstatliga och teknokratiska karaktär strukturellt sett benäget att fångas upp av egenintressen, oavsett om det är utländska regeringar eller multinationella företag – och ingen reform kommer att ändra på detta. Problemet med lobbying finns naturligtvis också på nationell nivå. Det förvärras dock enormt på överstatlig nivå. Som forskarna Lorenzo Del Savio och Matteo Mameli skriver: ”Internationella platser är i allmänhet fysiskt, psykologiskt och språkligt mer avlägsna från vanliga människor än vad nationella platser är. Detta avstånd innebär ett större utrymme för oligarkisk fångst.” Det är talande i detta avseende att de flesta européer inte har någon aning om vem Europaparlamentets talman är.

I denna mening bör problemet med korruption i EU, snarare än att vara ett fel i systemet, ses som en inneboende konsekvens av politikens överstatlighet. Att göra EU ”mer demokratiskt” kommer inte att förändra det faktum att avsaknaden av ett europeiskt demos (folkligt inflytande, ö.a.) utgör ett oöverstigligt hinder för skapandet av en europeisk demokrati, även om Bryssel vore intresserat av att gå i den riktningen (vilket det inte är). Antalet korrupta tjänstemän som är inblandade i den amatörmässiga Qatargate-skandalen har liten betydelse; för EU är det redan för sent.

Relaterat
Kapitalets och USA:s kvinnor tar över i EU? En av dem dömd för omfattande korruption.
Ericssons mutor – eller ”Inget är nytt under solen”. Korruptionen inom läkemedelsindustrin, bland politiker i EU och USA etc…
”Fotbolls-VM blev en uppvisning i falsk västerländsk förträfflighet”.