Ett triangelspel mellan Tyskland, Kina och Ryssland om Ukraina

Kinas president Xi Jinping (v) med ordföranden för Enade Rysslandspartiet Dmitrij Medvedev, Peking, 21 december 2022. Bild: Indianpunchline.

Denna artikel på julafton av pensionerade indiske diplomaten M. K. BHADRAKUMAR har översatts av Rolf Nilsson.

https://www.indianpunchline.com/a-german-china-russia-triangle-on-ukraine/

En triangel mellan Tyskland, Kina och Ryssland om Ukraina

USA:s utrikesminister Antony Blinken trodde förmodligen att det i USA:s självutnämnda roll som världens polis var hans privilegium att kolla upp vad som pågår mellan Tyskland, Kina och Ryssland, något som han inte var insatt i. Förvisso blev Blinkens samtal med Kinas statsråd och utrikesminister Wang Yi i fredags ett fiasko.

Mest säkert var hans avsikt att samla in detaljer om två möten på hög nivå som Kinas president Xi Jinping hade under på varandra följande dagar i förra veckan – med Tysklands president Frank-Walter Steinmeier respektive ordföranden för partiet Enade Ryssland och den förre ryske presidenten, Dmitrij Medvedev.

Blinken gjorde en intelligent gissning om att Steinmeiers telefonsamtal till Xi i tisdags och Medvedevs överraskande besök i Peking och hans möte med Xi i onsdags kanske inte var en tillfällighet.  Medvedevs uppdrag skulle ha varit att överföra något mycket känsligt budskap från Putin till Xi Jinping. Så sent som förra veckan kom rapporter om att Moskva och Peking arbetade på ett möte mellan Putin och Xi Jinping senare denna månad.

Steinmeier är en erfaren diplomat som innehade posten som utrikesminister 2005-2009 och återigen 2013-2017, samt som Tysklands vice förbundskansler 2007-2009 – och allt detta under den period då Angela Merkel var Tysklands förbundskansler (2005- 2021). Merkel lämnade efter sig ett arv av svängningar i Tysklands förbindelser med både Ryssland och Kina.

Steinmeier är en högt uppsatt politiker som tillhör det socialdemokratiska partiet – samma som den nuvarande förbundskanslern Olaf Scholz. Det är säkert att Steinmeiers samtal med Xi skedde i samråd med Scholz. Detta är en sak.

Det viktigaste är att Steinmeier hade spelat en banbrytande roll i förhandlingarna om de två Minskavtalen (2014 och 2015), som innehöll ett paket av åtgärder för att stoppa striderna i Donbass i efterdyningarna av den USA-sponsrade kuppen i Kiev.

När Minsköverenskommelserna började rämna 2016, ingrep Steinmeier med en genial idé, som senare kom att bli känd som Steinmeierformeln, där han gjorde upp den sekvens av händelser som anges i överenskommelserna.

I Steinmeierformeln krävdes särskilt att val skulle hållas i de separatistkontrollerade områdena i Donbass, under ukrainsk lagstiftning och OSSE:s övervakning. Det föreslogs, att om OSSE bedömde att valen var fria och rättvisa skulle en särskild självstyrande status för territorierna inledas.

Allt detta är naturligtvis historia i dag. Merkel ”erkände” nyligen i en intervju med tidningen Zeit att Minsk-avtalet i själva verket var ett västligt försök att köpa ”ovärderlig tid” för Kiev att rusta upp.

Med tanke på denna komplexa bakgrund borde Blinken ha anat att något var fel, när Steinmeier plötsligt hade ett samtal med Xi Jinping och Medvedev plötsligt dök upp i Peking dagen därpå och togs emot av den kinesiske presidenten. Det är anmärkningsvärt att Pekings information var ganska positiv när det gäller Kinas förbindelser med Tyskland och Ryssland.

Xi Jinping lade fram ett trepunktsförslag till Steinmeier om utvecklingen av förbindelserna mellan Kina och Tyskland och konstaterade att ”Kina och Tyskland har alltid varit partners för dialog, utveckling och samarbete, samt partners för att ta itu med globala utmaningar”.

På samma sätt underströk han i mötet med Medvedev att ”Kina är redo att samarbeta med Ryssland för att ständigt driva på förbindelserna mellan Kina och Ryssland i den nya eran och göra det globala styrelseskicket mer rättvist och jämlikt”.

Båda uttalandena nämnde Ukraina som ett diskussionsämne, och Xi betonade att ”Kina förblir engagerat i att främja fredssamtal” (till Steinmeier) och ”aktivt främjade fredssamtal” (till Medvedev).

Men Blinken genomförde sitt uppdrag klumpigt genom att lyfta fram de omstridda frågorna mellan USA och Kina, särskilt ”den nuvarande COVID-19-situationen” i Kina och ”vikten av öppenhet mot det internationella samfundet”. Det kommer inte som någon överraskning att Wang Yi gav Blinken en sträng uppmaning att inte ”delta i dialog och inneslutning samtidigt”, eller att ”tala om samarbete, men samtidigt sätta kniven i ryggen på Kina”.

Wang Yi sade: ”Detta är inte rimlig konkurrens utan irrationellt förtryck. Det är inte avsett att hantera tvister på ett korrekt sätt, utan att intensifiera konflikter. I själva verket är det fortfarande den gamla metoden med ensidig mobbning. Detta fungerade inte för Kina i det förflutna och kommer inte heller att fungera i framtiden”.

Specifikt om Ukraina sade Wang Yi: ”Kina har alltid stått på fredens sida, för FN-stadgans syfte och på det internationella samhällets sida för att främja fred och samtal. Kina kommer att fortsätta att spela en konstruktiv roll för att lösa krisen på Kinas eget sätt.” Enligt det amerikanska utrikesdepartementets utskrift misslyckades Blinken med att engagera Wang Yi i ett meningsfullt samtal om Ukraina.

Tysklands senaste närmanden till Peking i snabb följd – förbundskansler Olaf Scholz’ uppmärksammade besök i Kina förra månaden med en delegation av tyska toppchefer och Steinmeiers telefonsamtal förra veckan – har inte fallit väl ut i Washington.

Bidenadministrationen förväntar sig att Tyskland först samordnar sig med Washington i stället för att ta egna initiativ gentemot Kina. (Intressant nog underströk Xi Jinping vikten av att Tyskland bevarar sin strategiska självständighet).

Tysklands nuvarande proamerikanska utrikesminister, Annalena Baerbock, tog avstånd från förbundskansler Scholz Kina-besök. Uppenbarligen bekräftar Steinmeiers telefonsamtal med Xi att Scholz rör sig enligt en plan för att följa en väg av konstruktivt engagemang med Kina, precis som Merkel gjorde, oavsett läget i USA:s spända relation med Kina.

Med detta sagt är det ett djärvt drag från det tyska ledarskapets sida att diskutera fredsskapande i Ukraina med Kina vid den nuvarande tidpunkten, när Bidenadministrationen är djupt engagerad i ett proxykrig med Ryssland och har för avsikt att stödja Ukraina ”så länge som det behövs”.

Men det finns en annan sida av saken. Tyskland har internaliserat sin ilska och förnedring under de senaste månaderna. Tyskland kan inte annat än känna att det har blivit utspelat i nedräkningen inför Ukrainakonflikten – något som är särskilt irriterande för ett land som är genuint atlantiskt i sin utrikespolitiska inriktning.

Tyska ministrar har offentligt uttryckt sitt missnöje över att amerikanska oljebolag skamlöst utnyttjar den efterföljande energikrisen för att göra extravinster genom att sälja gas för tre till fyra gånger så mycket som det inhemska priset i USA. Tyskland fruktar också att Bidenadministrationens Inflation Reduction Act , som bygger på grundläggande investeringar i klimat och ren energi, kan leda till att tysk industri flyttar till USA.

Det mest otrevliga av alla åtgärder har varit förstörelsen av gasledningen Nord Stream. Tyskland måste ha en ganska god uppfattning om vilka krafter som låg bakom detta terrordåd, men landet kan inte ens nämna dem, utan måste undertrycka sin känsla av förödmjukelse och indignation. Förstörelsen av Nord Stream-gasledningen gör att ett återupplivande av de tysk-ryska förbindelserna blir en ytterst plågsam affär. För en nation med en stolt historia är det lite för mycket att acceptera att bli knuffad runt som en bricka i spelet.

Scholz och Steinmeier är erfarna politiker och borde veta när de ska ta skydd och avvakta. I vilket fall som helst är Kina en mycket viktig partner för Tysklands ekonomiska återhämtning. Tyskland har inte råd att låta USA förstöra sitt partnerskap med Kina och reducera landet till en vasallstat.

När det gäller kriget i Ukraina blir Tyskland en frontlinjestat, men det är Washington som bestämmer västvärldens taktik och strategi. Tyskland bedömer att Kina har en unik position för att vara fredsmäklare i Ukraina. Tecknen tyder på att Peking också håller på att ta till sig den tanken.