Det demokratiska dilemmat: Ska Sverige offra sina värden inför Turkiet för att bli medlem i Nato?

Den här artikeln ”The Democracy Dilemma: Should Swedes Sacrifice Their Values Vis-à-Vis Turkiye To Join NATO?” av Andrew Korbyko lyfter fram intressanta kompletterande aspekter.
https://korybko.substack.com/p/the-democracy-dilemma-should-swedes

Det demokratiska dilemmat: Ska Sverige offra sin värden inför Turkiet för att bli medlem i Nato?

Det finns bokstavligen bara två sätt som detta kan gå till: Sverige kommer antingen att hålla fast vid sina principer och därmed aldrig formellt gå med i Nato, eller så kommer ledningen att trotsa grundläggande demokratiska principer genom att gå emot folkets vilja och därmed kapitulera för alla Turkiets antiterroristkrav.

I vilket fall som helst är detta dilemma ofördelaktigt för de mjuka maktintressena hos den USA-ledda västvärldens gyllene miljard, eftersom det avslöjar detta de facto nya kalla krigsblocks dubbelmoral i fråga om demokrati, särskilt när det gäller Nato.

Bloomberg rapporterade att 79 procent av de svenskar som tillfrågats av den populära svenska dagstidningen Dagens Nyheter är emot att offra sina värderingar inför turkiska krav på att ändra sina lagar om terrorism för att få Ankaras godkännande att gå med i Nato. DN/Ipsos: Väljarna vill se skarp svensk linje mot Turkiet.

Detta innebär ett dilemma för den nordiska nationen, eftersom det är dess främsta strategiska mål att bli en formell medlem av den antiryska alliansen, men det enda sättet att göra det är att kapitulera inför president Erdogan, vilket den stora majoriteten anser vara oacceptabelt.

Läs gärna också: Bra att regeringen tar avstånd från YPG och PYD?- Dåliga skäl?

Nato hävdar att det är en grupp av ”demokratier”, men scenariot att den svenska regeringen går emot folkets vilja är per definition antidemokratiskt. Trots att PKK och andra kurdiska militanta grupper är terrorister anser den svenska befolkningen dessutom att de är ”frihetskämpar” som inte bör utlämnas till Turkiet där de säkerligen kommer att riskera fängelse eller värre. De tycker också på samma sätt om medlemmar av terroristorganisationen Fethullah Gulen (FETO).

Den svenska högsta domstolens vägran att överlämna FETO-medlemmen Bülent Kenes till Turkiet är ett exempel på detta dilemma, eftersom landets underlåtenhet att göra detta kommer att försena dess ansökan om medlemskap i Nato på obestämd tid. Ankara kommer troligen inte att godkänna Stockholms medlemskap om inte Stockholm kapitulerar för sina krav på antiterrorism, som också omfattar långtgående rättsliga reformer i denna känsliga fråga, men den nordiska nationen är ovillig att offra det som dess folk anser vara deras ”värderingar” för att ansluta sig till det blocket.

Det finns bokstavligen bara två sätt som detta kan gå vidare: Sverige kommer antingen att hålla fast vid sina principer och därmed aldrig formellt ansluta sig till Nato, eller så kommer dess ledning att trotsa grundläggande demokratiska principer genom att gå emot folkets vilja och därmed kapitulera inför alla Turkiets antiterroristkrav. I vilket fall som helst är detta dilemma ofördelaktigt för de mjuka maktintressena hos den USA-ledda västvärldens gyllene miljard, eftersom det avslöjar detta de facto nya kalla krigsblocks dubbelmoral i fråga om demokrati, särskilt när det gäller Nato.

Å ena sidan påstår man sig vara en grupp av ”demokratier” som förenas i det förmodade syftet att ”försvara sig själva” mot en påstådd ”aggression” från det förmodat ”auktoritativa” Ryssland. Å andra sidan tvingas dock en av dess senaste aspiranter (Sverige) av en av sina kolleger att trotsa demokratin för att kunna ansluta sig. Detta dilemma bekräftar det objektiva faktum att själva begreppet demokrati är relativt till nationella förhållanden och att det därför inte finns någon universell modell, trots att Nato självt hävdar motsatsen.

Om Nato verkligen är en grupp av ”demokratier” gör det trots allt Turkiet till en sådan, trots att många västerlänningar alltmer kritiserar president Erdogans politiska reformer under årens lopp. Det innebär också det dubbeltänkande att det skulle vara förkroppsligandet av demokratiska principer för den svenska regeringen att gå emot sitt folks vilja genom att kapitulera inför alla Turkiets antiterroristkrav, förmodligen för att Turkiye antas vara en mycket mer mogen demokrati än vad Sverige är.

Redaktören: Påminner om att dåvarande diktaturerna i Portugal (1949) och Grekland (medlem 1951, militärdiktatur 1967-74), var medlemmar i Nato.

Det stora flertalet västerlänningar tror inte riktigt på de berättelser som framförs i föregående stycke, men de vågar inte säga det offentligt på grund av sin rädsla för att trotsa den gyllene miljardens ”politiskt korrekta” dogm om att Nato är en grupp av ”demokratier”. När denna ”heliga ko” väl har besudlats av fakta avslöjas hela dess existensberättigande som geopolitiskt, inte värderingsstyrt som dess uppfattningsföreståndare bland den USA-ledda västvärldens Mainstream Media (MSM) så ihärdigt påstår.

Därifrån är det bara ett ordspråksmässigt hopp och ett språng till att inse den ”politiskt obekväma” sanningen att Ryssland hela tiden hade rätt när det hävdade att Nato är en aggressiv allians med sikte på global dominans, vilket i sin tur bekräftar landets nationella säkerhetsbekymmer om detta blockets hemliga expansion till Ukraina som föranledde Moskvas specialoperation för nästan ett år sedan. Den gyllene miljarden har inte råd att erkänna denna verklighet eftersom det misskrediterar grunden för dess mjuka makt, ergo dess fortsatta lögner.

Ändå har den genomsnittliga västerlänningen långsamt fått upp ögonen för vad som verkligen pågår, vilket förklarar den kognitiva dissonansen på senare tid när det gäller det demokratiska dilemmat kring Sveriges ansökan om medlemskap i Nato. Ändå är det svårt för dem att erkänna att de har ljugits för hela livet om allt som västvärlden står för. De har också svårt att acceptera att det finns olika demokratimodeller och värdesystem eftersom de fortfarande är övertygade om att deras är exceptionella, överlägsna och universella.

Slutresultatet är att MSM kan vidmakthålla västvärldens charad av mjuk makt genom att utnyttja sin målgrupps känslomässiga sårbarhet för att distrahera dem från att tänka på sanningen. Genomsnittsmänniskan går med på denna operation för hantering av uppfattningen eftersom det är lättare att reagera på ”agitprop” mot Ryssland, Kina, Iran och andra ledare för den framväxande multipolära världsordningen än att ta itu med den ”politiskt obekväma” verkligheten att deras egna regeringar ljuger för dem om allting.