Kommentar utifrån av den pensionerade indiske karriärdiplomaten M.K. Bhadrakumar kan väl vara intressant. Han behandlar bland annat frågan om skillnaden mellan Sveriges och Finlands position. https://www.indianpunchline.com/sweden-hustled-into-military-pact-with-us/. I april publicerades detta tankeväckande tal av Sven Britton ”Säg nej till Nato även om Finland går med”
Hade tidigt något på känn 24/2 kl 13: Finland och Sverige ska stå utanför Nato och föra en fredspolitik.
Biden-administrationens ansträngningar för att påskynda Sveriges anslutning som Nato-medlem avstannade när Turkiet vägrade och utövade sitt privilegium att vägra godkänna om inte dess villkor avseende Stockholms tidigare samröre med kurdiska separatister helt och hållet uppfylldes. President Biden var optimistisk och insisterade offentligt på att Sveriges Nato-medlemskap var en självklarhet. Han underskattade president Recep Erdogans envishet och förbisåg de geopolitiska konsekvenserna.
Biden och Natos generalsekreterare Jens Stoltenberg antog att allt som behövdes var en ansiktsräddande formel för att blidka Erdogans fåfänga – det vill säga några kurdiska militanter i Sverige skulle utlämnas och Ankara och Stockholm skulle därefter kyssas och försonas.
Med tiden fortsatte Erdogan dock att flytta målstolparna och förfinade sina villkor till att omfatta frågor som att Sverige skulle häva sitt vapenembargo mot Turkiet, ansluta sig till Ankaras kamp mot förbjudna kurdiska militanter samt utlämning av personer med koppling till den USA-baserade muslimska andlige ledaren Fethullah Gülen (se här, ö.a.), som den turkiska regeringen anklagar för att ha varit mästare bakom det misslyckade kuppförsöket 2016, enligt uppgift med amerikanskt stöd.
Uppenbarligen insåg inte svenskarna att Turkiet hade så djup kunskap om deras underrättelsetjänsts hemliga verksamhet.
För att göra historien kort tog den svenske statsministern Ulf Kristersson till slut bladet från munnen och sade i söndags upprört att ”Turkiet har bekräftat att vi har gjort det vi sa att vi skulle göra, men de säger också att de vill ha saker som vi inte kan, som vi inte vill, ge dem”.
”Vi är övertygade om att Turkiet kommer att fatta ett beslut, vi vet bara inte när”, sade han och tillade att det kommer att bero på inrikespolitiken i Turkiet samt ”Sveriges förmåga att visa sitt allvar”.
Stoltenberg har reagerat stoiskt och sagt: ”Jag är övertygad om att Sverige kommer att bli medlem i Nato. Jag vill inte ge ett exakt datum för när det sker. Hittills har det varit en sällsynt ovanlig och snabb medlemskapsprocess. Normalt sett tar det flera år.”
Samtidigt meddelade Sveriges försvarsdepartement i måndags att förhandlingar har inletts om en bilateral säkerhetspakt med Washington – ett så kallat försvarssamarbetsavtal – som gör det möjligt för amerikanska trupper att operera i Sverige.
Som försvarsminister Pål Jonson uttryckte det: ”Det kan innebära lagring av militära förnödenheter, investeringar i infrastruktur för att möjliggöra stöd och den juridiska statusen för amerikanska trupper i Sverige. Förhandlingarna inleds eftersom Sverige är på väg att bli en allierad till USA genom medlemskapet i Nato.
Det vill säga, USA väntar inte längre på formaliseringen av Sveriges anslutning som Nato-medlem utan kommer helt enkelt att anta att Sverige de facto är en Nato-allierad!
I ett pressmeddelande från USA:s utrikesdepartement på måndagen sägs att den bilaterala säkerhetspakten kommer att ”fördjupa vårt nära säkerhetspartnerskap, förbättra vårt samarbete i multilaterala säkerhetsoperationer och tillsammans stärka den transatlantiska säkerheten”. Man hänvisade till USA:s åtagande att ”stärka och återuppliva USA:s partnerskap för att möta gemensamma säkerhetsutmaningar och samtidigt skydda gemensamma intressen och värderingar”.
Kruxet i sammanhanget är att en sådan säkerhet kommer att ge det nödvändiga underlaget för en amerikansk insats i Sverige på omedelbar basis, vilket annars inte är möjligt utan att Stockholm formellt överger sin decennier gamla politik av militär alliansfrihet.
Denna geniala väg innebär en monumental förändring för Sverige, som har en lång historia av krigsneutralitet. Ryssland motsätter sig starkt ett svenskt Nato-medlemskap, men Washington når ändå sitt mål.
Intressant är dock att Finland, som också hade kastat in handduken i Nato-ringen under USA:s påtryckningar, inte verkar ha en omedelbar brådska att förhandla fram en pakt med Washington, trots att landet har en 1 340 km lång gräns mot Ryssland. Finlands hållning är att det skulle gå med i Nato samtidigt som Sverige.
Utrikesminister Pekka Haavisto sade till journalister på söndagen: ”Finland har inte så bråttom att gå med i Nato att vi inte kan vänta tills Sverige får grönt ljus”. En tidigare finsk president Tarja Halonen sade en gång att Finland och Sverige är ”systrar men inte tvillingar”. De har gemensamma drag, men deras motiv är inte desamma.
Till skillnad från Sverige, som hela tiden befann sig i västvärldens omloppsbana och tillhandahöll hemliga underrättelser till västmakterna under hela kalla kriget, både bilateralt och genom Nato, hade Finland ett unikt förhållande till Ryssland, vilket var ett resultat av dess historia.
Finland positionerade sig som ett neutralt land under det kalla kriget och upprätthöll goda förbindelser med Sovjetunionen, fasthållet vid den doktrin som möjliggjordes av avtalet om vänskap, samarbete och ömsesidigt bistånd (1948) med Moskva, som fungerade väl som det viktigaste instrumentet i de finsk-sovjetiska förbindelserna ända fram till 1992, då Sovjetunionen upplöstes.
Det är säkert att pakten från 1948 gav Finland tillräckligt med frihet för att bli en välmående demokrati, medan Sverige i jämförelse, trots sin offentliga neutralitet under stora delar av kalla kriget, bakom stängda dörrar hade blivit en viktig partner till Nato i Nordeuropa.
Det är tänkbart att neutralitet fortfarande skulle kunna förbli ett tilltalande alternativ för Finland. Det är naturligtvis en annan sak om maktbalansen i regionen förändras dramatiskt i händelse av en storskalig konflikt i Europa.
Sveriges (eller Finlands) Nato-medlemskap ligger inte precis runt hörnet. Sverige kan eller vill inte uppfylla Turkiets krav. Dessutom finns det variabler som spelar in här.
Viktigast är att den väg som det nuvarande ryskförmedlade närmandet mellan Ankara och Damaskus tar kommer att ha en djupgående inverkan på ödet för de kurdiska grupperna i regionen – och på den kurdisk-amerikanska axeln i Syrien. Washington har varnat Erdogan för att försöka närma sig president Bashar Al-Assad.
Vad som komplicerar saken ytterligare är att president- och parlamentsval ska hållas i Turkiet i juni och Erdogans politiska kompass är inställd. En förändring i hans kalkyl kan tidigast ske under andra halvåret 2023.
Nu är sex månader en lång tid i västasiatisk politik. Under tiden lär också Ukrainakriget ha förändrats på ett avgörande sätt till sommaren.
Finland är redo att vänta till sommaren, men Sverige (och USA) kan inte det. Kärnan i saken är att Sveriges Nato-medlemskap egentligen inte handlar om kriget i Ukraina utan om att begränsa den ryska närvaron och strategin i Arktis och Nordpolen. Det finns också en enorm ekonomisk dimension.
Tack vare klimatförändringarna blir Arktis alltmer en farbar sjöväg. Experterna anser att de länder som gränsar till Arktis (t.ex. Sverige) kommer att ha ett enormt intresse av vem som har tillgång till och kontroll över resurserna i denna energi- och mineralrika region samt de nya sjövägar för global handel som avsmältningen skapar.
Det uppskattas att 43 av de nästan 60 stora olje- och naturgasfält som har upptäckts i Arktis finns på ryskt territorium, medan 11 finns i Kanada, 6 i Alaska [USA] och 1 i Norge. Enkelt uttryckt är det spöke som hemsöker USA: ”Arktis är ryskt.”
Titta bara på kartan ovan. Sverige kan bidra med en hel del för att säkra Arktis genom Nato. Finland må ha en stark industri för byggande av isbrytare och fartyg, men det är Sveriges mycket effektiva ubåtsflotta som kommer att vara avgörande – både för polarförsvaret och för att blockera Rysslands tillgång till världshaven.
Relaterat
24/2 kl 13: Finland och Sverige ska stå utanför Nato och föra en fredspolitik
”Säg nej till Nato även om Finland går med”
Kommentarer till Finlands och Sveriges analyser i Nato-frågan
Vad ska Sveriges försvar göra i Nato? Försvara Sverige eller tjäna USA?
Jag skulle vilja se nya färska mätningar när gäller stödet till Nato medlemskap. För kunde höra se att i Finland så har stödet gått ned till 50procent imorse,nu minns jag EJ exakt vilken asiatisk media som kom med uppgifterna. Men i Sverige har det EJ gjorts nya mätningar men jag tror att även här är det liknande siffror nu efter att befolkningen under alla dessa månader fått se läsa vad det innebär,då förutom Erdogan huvudvärken Sverige söker ju medlemskap i kärnvapen organisationen enbart och ENDAST pga Finland gjorde det. Varför och hur kan de va så har jag tänkt sedan maj. Usa Nato har genom hela denna kris visat sitt otroligt vidrigt fula tryne men medierna har verkligen inte gjort sitt jobb där,som med mycket annat. Skulle ändå vilja se nya färska mätningar Finland gjorde de i januari och stödet hade tydligt gått ner till 50procent. Vill se samma i Sverige ske. Detta är den vidrigaste kuppen mot svenska befolkningen på många år. Annan sak också samtidigt,hur i skogen kan ingen seriös västlig propaganda media granska Nato på seriöst sätt?Det finns MASSOR av skit att hämta där
@Kräver granskning av Nato GENAST
Jag undrar bara om det kommer att påverka alls. Den svenska regimen är ju välkänd för att blockera och totalt ignorera all som har med folkvilja och folkinflytande att göra. Kärnvapenavtalet, värdlandsavtalet, Huawei förbudet, och propaganda dreven mot system som TikTok och Weixin-WeChat som exempel. Det skadar Sverige svårt och svenskarna märker det inte, och får inte veta men Sverige glider allt mer baklänges och får inte tillgång till det som skulle ge landet framsteg. Sedan har vi jänkarnas massiva krigspropaganda som dras som en tromb genom Sverige dagligen på MSM.
Skillnaden mellan Sveriges och Finlands position är att Finland har en lång landgräns till Ryssland. Finnarna vet av egen erfarenhet att Ryssland när som helst kan dra röda linjer inne i Finland, ställer ultimativa krav, och sen bara skicka armén över gränsen. Sverige skyddas tillfälligt av Östersjön, det ger oss ett visst andrum. Både Sverige och Finland ser rysk imperialism som det enda militärstrategiska hotet i närheten, bägge uppfattar korrekt USA som frihetens globala härförare. Frihet för alla; entreprenörer, bögar, kvinnor, bankirer eller diversearbetare.
Sverige och Finland var fram till 1809 ett och samma land. Ett ryskt angrepp gjorde då Finland till en rysk provins. Ryska revolutionen befriade Finland från rysk överhöghet. Av misstag förstås. Det ryska imperiets globala härskarambitioner uppmärksammades av en av Stalins mest devota lärjungar; Mao. Finland, Baltikum, Ukraina, Afghanistan, KKP-Kina; alla har de fört samma kamp – kampen mot Kremls diktat.
De ryska intressena är att ha stabila grannar som inte används som baser av den verkliga imperialistmakten USA som ju har härskarambitioner över hela världen. Något som ”Johan Edmund” tydligen ”glömt” bort eller inte vill kännas vid. Den här typen av argumentation blir bara löjlig när man ser hur gangstermaffian i Washington agerar runt om i världen. USA-nissarna projicerar det USA gör på dagens Ryssland vilket bara är fantasier. Globalistelakejerna kommer snart att bli varse när de stora nationalstaterna som Kina och Ryssland vänder på steken och inte låter globalismen breda ut sig mer. De mest tragiska eller komiska är dessa lättlurade nationalister och nazister i Ukraina som kämpar för globalismens agenda, men dårarna begriper nog inte bättre efter all hjärntvätt!