Denna artikel på
The Cradle av Malek al-Khoury publicerades 11 januari.
Det rysk-turkiska närmandet mellan Syrien och Turkiet kommer att begrava utsikterna till ett splittrat Syrien, med möjlighet för oppositionsfraktioner att bli inlemmade i de väpnade styrkorna.
De nyligen inledda samtalen om ett syrisk-turkiskt närmande går i Damaskus favör och de ”turkiska eftergifter” som hånats av motståndarna är bara början, säger insiders till The Cradle.
Turkiets president Recep Tayyip Erdogan har redan övergivit sin dröm om att ”be i Umayyad-moskén” i Damaskus. Men källor säger att detta snabbt kommer att följas av ytterligare eftergifter, som kommer att sätta käppar i hjulet för de syriska oppositionsfraktionernas ambitioner.
Ett odelat Syrien
Det kommer inte att bli någon ”federalism” eller ”konfederation” – västerländska kodord för att bryta upp den syriska staten – som ett resultat av dessa samtal, utan snarare ett ”turkisk-ryskt” accepterande av Damaskus villkor.
Till att börja med planerar Ankara att öppna den strategiska motorvägen M4 – som löper parallellt med den turkiska gränsen och förbinder alla viktiga syriska städer och regioner – som ett förspel till öppnandet av de lagliga gränsövergångarna mellan Syrien och Turkiet, vilket kommer att återupprätta handelsvägarna mellan de två länderna.
Detta steg, som bygger på en överenskommelse mellan Damaskus och Ankara, kommer i huvudsak att stänga dörren för alla oppositionens fantasier om att dela upp Syrien i småstater och kommer att underminera den ”kurdisk-amerikanska splittringsambitionen”.
Det är inte för inte som Washington har försökt att hindra kommunikationen mellan Ankara och Damaskus. Under förevändning av att ”bekämpa ISIS” investerade USA kraftigt i syrisk separatism, ersatte terrorgruppen med ”kurdiska lokala styrkor” och fick skörda frukterna i form av stulna fat av syrisk olja som stulits för att bidra till att mildra den globala energikrisen.
Nu har Turkiet stängt dörren för denna ”federaliseringsplan”.
Ett ryskstött förslag
De syrisk-turkiska samtalen i Moskva den 28 december fokuserade främst på att öppna och upprätta nödvändiga politiska, säkerhetsmässiga och diplomatiska kanaler – en process som initierades av deras respektive försvarsministrar.
Även om det inte är så lätt som optimisterna skulle önska att lösa de otaliga taggiga ärendena mellan de två staterna är det inte heller någonstans så svårt som de häftiga motståndarna till ett närmande försöker antyda.
Diskussionerna i Moskva var inriktade på milda, stegvisa lösningar som Ryssland föreslog. Kreml förstår att minfältet mellan Ankara och Damaskus måste demonteras med kalla huvuden och kalla händer, men insisterar på att utgångspunkten för samtalen bygger på de politiska formlerna i Astana-fredsprocessen (se här, ö.a.) som alla parter redan har accepterat.
På marken är Moskva upptagen med att marknadsföra tillfredsställande säkerhetslösningar för alla, även om de på slagfältet hittills verkar vara minst flexibla. Den ryska planen är att ”presentera säkerhetsformler för militären”, avsedda att senare omsättas i integrering av styrkor – oavsett om det är kurdiska kämpar eller militanta oppositionella – i den syriska arabiska arméns (SAA) led.
Detta kommer att ske via kommittéer som leds av både syriska och turkiska underrättelsetjänster, säger en rysk källa som är involverad i samordningen av samtalen till The Cradle.
Syriens ockuperade områden år 2023
Att inlemma kurderna
De ryska förslagen bygger enligt källan på två tidigare framgångsrika modeller för försoning på slagfältet. Den första är ”Sheikh Maqsoud-kvartersmodellen i norra Aleppo”, ett område som en gång kontrollerades av kurdiska styrkor som började samordna sig med SAA (Syriska Arabiska Armén, dvs. regeringsstyrkorna, ö.a.) efter den svepande militära operationen 2016, som fördrev militanta oppositionella från stadens östra kvarter.
Den ryska källan säger att ”Sheikh Maqsoud”-modellen lyckades tack vare ”säkerhetssamordning” och avslöjar att ”den syriska statens säkerhetapparat är utplacerad vid ingångarna till kvarteret med kontrollstationer som samordnas med de kurdiska styrkorna inne i kvarteret – på alla sätt, stora som små”. Denna säkerhetssamordning omfattar ”arrestering av kriminellt eftersökta personer och underlättande av administrativa tjänster och tjänster” i samordning med Damaskus.
Den andra försoningsmodellen som används av ryska styrkor i Syrien lyckades sammanföra SAA och den kurdiska milisen Sheikh Maqsoud i en gemensam militär manöver, vilken genomfördes nära staden Manbij på Aleppos landsbygd i augusti förra året.
Även om den ryska källan bekräftar att erfarenheten av ”säkerhetssamordning” mellan SAA och de kurdiska styrkorna var ”framgångsrik”, varnar han för att dessa modeller kräver ”politiska arrangemang” som endast kan uppnås genom ”en överenskommelse i Astana om nya bestämmelser i den syriska konstitutionen, som ger kurderna större flexibilitet när det gäller självstyre i deras områden”.
Oppositionens amnesti
Ett parallellt förslag, som en turkisk källa avslöjade för The Cradle, närmar sig lösningar på marken från en ”konfederations”-vinkel, som är ett anatema (styggelse, ö.a.) för de syriska myndigheterna. Enligt honom måste ”Damaskus övertygas om att dela makten med de kvalificerade fraktionerna i den (turkiska) nationella armén för detta”.
Medan det turkiska förslaget försökte ta ett steg närmare Damaskus mål, verkar det som om den ryska medlingen bidrog till att producera ett nytt paradigm: Detta skulle baseras på den beprövade syriska ”militära försoningsmodellen” som använts i åratal – nämligen att militanta oppositionella lämnar över sina vapen, förnekar fientlighet mot staten och integreras i SAA.
Turkiets övergivande av sitt ”krav på att störta regimen” gäller även för dess anslutna militära fraktioner i Syrien, eftersom deras mål har minskat till att bevara vissa inflytandeområden i norra delen av landet. Detta är den nuvarande karakteristikan av Turkiets minskade ”konfederations”-ambitioner: Att upprätthålla turkiskt stödda fraktioner inom ”lokala förvaltningar” i de nordliga områden där Turkiet har inflytande. Detta i utbyte mot att man ger upp Ankaras politiska ambitioner om ”regimskifte” i Damaskus och att rita om Syriens norra karta.
Lösningen här kommer att kräva en ändring av den syriska konstitutionen, en process som inleddes för flera år sedan utan resultat.
Ur syriskt perspektiv är tjänstemännen inriktade på att eliminera alla oppositionella separatistiska eller terroristiska element som inte har förmågan att anpassa sig till ett ”enat” syriskt samhälle.
Damaskus avvisar därför militära försoningsförslag för alla ”sekteristiska” separatist- eller fraktionsmiliser. Syriska tjänstemän upprepar att ”enhet mellan länderna och folket” är den enda vägen till en lösning, bort från utländska intressen som främjar ”terrorism eller utbrytning” – en hänvisning till den turkiska och amerikanska rollen i Syriens krig.
Försoning på Damaskus villkor
Det finns ingen ”konfederation” i den syriska statens ordlista, och den är fast besluten att till slutet hålla hårt fast vid principen om syrisk enhet. Damaskus är inställd på ett mål: Försoningar baserade på överlämnande av vapen på landsbygden i Latakia, Idlib, Aleppo, Raqqa, Hasakah, Qamishli och al-Tanf, vilka är de områden som fortfarande står utanför statens kontroll.
Enligt den turkiska källan vägrade Syrien att diskutera något ”utanför ramen för försoning och överlämnande av vapen och regioner”, vilket han säger ”gör det svårt för Ankara att genomföra sitt uppdrag”, särskilt mot bakgrund av att den al-Qaida-anslutna Nusrafronten kontrollerar stora delar av dessa målområden.
En syrisk källa säger till The Cradle att ”Qamishli-modellen” för militär försoning är den som ligger närmast till hands i detta fall: Där ”SAA och de nationella försvarsstyrkorna (varav majoriteten är pro-Damaskus-kurder) samordnar sig helt och hållet”.
Han klargör att Damaskus redan har tillhandahållit rikliga mekanismer för självstyre för kurderna i landets norra del:
”Den (kurdstyrda) autonoma administrationen i Syrien finns redan. Den har direkt kontakt med Syriens ministerium för lokalförvaltning (i Damaskus) och har flera organ som arbetar genom lokala representativa råd för att genomföra regeringens planer när det gäller säkerhet, skatteuppbörd och tjänster”, och den består naturligtvis av folket i regionen – kurder.
Det senaste uttalandet från Erdogans topprådgivare Yassin Aktay kan kasta grus i maskineriet i dessa arbeten. Hans insisterande på att Turkiet bör behålla kontrollen över staden Aleppo – Syriens näst folkrikaste stad och dess industriella hjärta – kom inte från ingenstans.
Ankara anser att repatrieringen av tre miljoner syriska flyktingar bör börja från ”lokala förvaltningar som leds av den (turkiskstödda) syriska nationella armén (en ombildad version av oppositionens ’Fria syriska armé’)”, säger den turkiska källan.
Han hänvisar till Idlib, Aleppo och deras landsbygd och de områden där Turkiet inledde sina militära operationer ”Olive Branch” och ”Eufratskölden”. Dessa platser i Syriens norra del omfattar Aleppos norra och östra landsbygd, inklusive Azaz, Jarabulus, al-Bab, Afrin och dess omgivningar.
Turkiet kan överväga att gradvis överlämna dessa strategiska zoner till sina allierade syriska miliser, säger han.
”Kalla det konfederation eller inte, dessa områden bör kontrolleras av den syriska nationella arméns fraktioner i stället för av al-Nusrafronten – för att garantera att flyktingarna kan återvända på ett säkert sätt.”
Stabila framsteg
Kort sagt går den ryska medlingen för att föra Damaskus och Ankara närmare varandra långsamt, men enligt den turkiska källan ”är man närmare en försoning, eftersom det syriska ministeriet för lokalförvaltning börjar ta hand om regionala angelägenheter efter att ha hållit nya val till lokala råd – i enlighet med de planer som smiddes i Astana-processen”.
När det gäller Astana säger den turkiska källan: ”Låt syrierna behandla de kurdiska områdena och oppositionsområdena som ett, om kurderna går med på att avveckla sina fraktioner och ansluta sig till den syriska armén inom en viss formel så kommer oppositionsfraktionerna också att acceptera det”.
När det gäller den komplicerade geopolitiken i Syriens östra del – som för närvarande är ockuperad av amerikanska trupper och deras ombud – föreslog en högt uppsatt syrisk tjänsteman, som nyligen besökte Saudiarabien och Kairo, ”arabisk intervention med de syriska stammarna för att frigöra stammarnas medlemmar i Al-Tanf-regionen från de amerikanska styrkorna”. Men enligt tjänstemannen skulle detta vara beroende av ”hur relationerna mellan Damaskus, Riyad, Kairo och eventuellt även Jordanien utvecklas”.
För några dagar sedan skickades ett videomeddelande av Nusrafrontens ledare Abu Muhammad al-Julani, där han dundrade: ”Var är muslimernas arméer?” Det är ett aktuellt budskap från al-Qaidas Syrienchef, som är angelägen om att behålla sitt sekteristiska ”inflytandeområde” i nordvästra Syrien – det strategiska Idlib vid den turkisk-syriska gränsen. Julanis destruktiva berättelse kan vara den sista barriär som måste brytas för att Damaskus, Ankara och Moskva ska kunna nå en överenskommelse på marken.