”Den ryska ekonomins motstånd driver USA:s imperialistiska system mot avgrunden”

”Den ryska ekonomins motstånd driver det amerikanska imperialistiska systemet mot avgrunden”, intervju med Emmanuel Todd för Le Figaro 12/1 av Alexandre Devecchio. https://www.lefigaro.fr/vox/monde/emmanuel-todd-la-troisieme-guerre-mondiale-a-commence-20230112

Översatt från franska till spanska av Luis Casado, samt översatt från spanska till svenska av Christine Vaple.

Emmanuel Todd [fransman, 71] är antropolog, historiker, essäist, prospektivist och författare till flera böcker. Flera av dem, såsom ”The Final Fall”, ”The Economic Illusion” och ”After Empire”, har blivit klassiker inom samhällsvetenskapen. Hans senaste bok, ”World War III Has Already Begun”, publicerades 2022 i Japan och har sålts i mer än 100 000 exemplar.

Emmanuel Todd är en skandalös tänkare för vissa, en visionär intellektuell för andra, eller en ”rebell som förstör” med hans egna ord, och han lämnar ingen oberörd. Författaren till ”The Final Fall”, som redan 1976 förutspådde Sovjetunionens sammanbrott, hade i Frankrike förblivit diskret när det gällde kriget i Ukraina. Antropologen Todd har hittills reserverat de flesta av sina inlägg i ämnet för en japansk publik och har till och med publicerat en essä i Archipelago med den provocerande titeln: ”Det tredje världskriget har redan börjat”. I denna intervju för Le Figaro beskriver han sin ikonoklastiska tes. Han påminner om att om Ukraina gör militärt motstånd har Ryssland inte krossats ekonomiskt. En dubbel överraskning som enligt honom gör utgången av konflikten osäker.

-Varför publicera en bok om kriget i Ukraina i Japan och inte i Frankrike?

Svar: Japanerna är lika antiryska som européerna. Men de befinner sig geografiskt sett långt ifrån konflikten, så det finns ingen verklig känsla av brådska, de har inte vårt känslomässiga förhållande till Ukraina.

Och i Japan har jag inte samma status som i Frankrike. Här har jag det absurda ryktet att vara en ”rebelledare”, medan jag i Japan är en antropolog, en historiker och en respekterad geopolitiker, som uttrycker sig i alla stora tidningar och tidskrifter, och alla böcker publiceras. Där kan jag uttrycka mig i en lugn atmosfär, vilket jag först gjorde i tidskrifter och sedan genom att ge ut den här boken, som är en samling intervjuer. Detta verk heter The Third World War Has Already Begun och har hittills sålts i 100 000 exemplar.

Det är uppenbart att konflikten har blivit ett världskrig genom att den har gått från ett begränsat territoriellt krig till en global ekonomisk konfrontation mellan hela västvärlden å ena sidan och Ryssland, med stöd av Kina, å den andra.

-Varför denna titel?

Svar: Eftersom detta är verkligheten har tredje världskriget redan börjat. Det är sant att det började ”smått” och med två överraskningar. Vi gick in i detta krig med tanken att Rysslands armé var mycket mäktig och att dess ekonomi var mycket svag. Man trodde att Ukraina skulle krossas militärt och att Ryssland skulle krossas ekonomiskt av väst. Men det motsatta hände. Ukraina har inte krossats militärt trots att landet hittills har förlorat 16 procent av sitt territorium, och Ryssland har inte krossats ekonomiskt. I skrivande stund har rubeln stigit med 8 procent mot dollarn och 18 procent mot euron jämfört med krigets början.

Det var alltså något slags missförstånd. Men det är uppenbart att konflikten har blivit ett världskrig, från ett begränsat territoriellt krig till en global ekonomisk konfrontation mellan hela västvärlden å ena sidan och Ryssland med stöd av Kina å andra sidan. Även om det militära våldet är lågt jämfört med tidigare världskrig.

-Har du inte överdrivit? Västvärlden är inte direkt inblandad militärt?

Svar: Vi tillhandahåller ju vapen. Vi dödar ryssar. Men det är fortfarande sant att vi européer i första hand är ekonomiskt engagerade. För övrigt känner vi att vi verkligen kom in i kriget genom inflation och brist på varor.

Putin gjorde ett stort misstag i början, vilket är av stort sociohistoriskt intresse. De som arbetade (forskade) om Ukraina inför kriget såg det inte som en nybliven demokrati, utan som ett samhälle i förfall och på väg att bli en ”misslyckad stat”. Vi undrade om Ukraina hade förlorat 10 eller 15 miljoner invånare sedan självständigheten. Vi kunde inte bestämma oss eftersom Ukraina inte har genomfört någon folkräkning sedan 2001, ett klassiskt tecken på ett samhälle som är rädd för verkligheten.

Jag tror att Kremls beräkning var att detta förfallna samhälle skulle kollapsa vid den första chocken, eller till och med säga ”välkommen mor” till det heliga Ryssland. Vad vi tvärtom upptäcker är att ett samhälle i förfall, om det får näring av ekonomiska och militära resurser utifrån, i kriget kan finna en ny sorts jämvikt, till och med en horisont, ett hopp. Ryssarna kunde inte förutse detta. Ingen kunde göra det.

-Men underskattade inte ryssarna, trots det verkliga förfallet i samhället, styrkan i den ukrainska nationella känslan eller styrkan i den europeiska känslan för att stödja Ukraina? Och du underskattar den inte själv?

Jag vet inte. Jag jobbar på det, men som forskare, det vill säga genom att erkänna att det finns saker vi inte vet. Och för mig är Ukraina intressant nog ett av de områden där jag har mycket lite information för att kunna fatta beslut. Jag skulle kunna berätta, på grundval av gamla uppgifter, att familjesystemet i Lilla Ryssland (Ukraina) var baserat på kärnfamiljen och mer individualistiskt än det storryska systemet, som var mer kommunalt och kollektivistiskt. Det kan jag säga, men vad som hände med Ukraina, med massiva befolkningsrörelser, ett själv-val av vissa sociala typer genom att de stannade i landet eller emigrerade före och under kriget, kan jag inte säga, vi vet inte det för närvarande.

En av de paradoxer jag står inför är att Ryssland inte ställer mig inför något förståelseproblem. Det är där jag befinner mig längst bort från min västerländska miljö. Jag förstår allas känslor, det är smärtsamt för mig att tala som en kall historiker. Men när vi tänker på Julius Caesar som fängslar Vercingetorix i Alesia och sedan tar honom till Rom för att fira sin triumf, frågar vi oss inte om romarna var onda eller hade bristande värderingar. I dag ser jag i känslan, i samklang med mitt eget land, tydligt den ryska armén gå in på ukrainskt territorium, beskjutningen och de döda, förstörelsen av energiinfrastrukturer, ukrainare som fryser ihjäl hela vintern.

Men för mig är Putins och ryssarnas beteende läsbart på ett annat sätt, och jag ska berätta hur.

Till att börja med erkänner jag att jag blev tagen på sängen i början av kriget, jag trodde inte att det var möjligt. Jag ansluter mig nu till den amerikanska ”realistiska” geopolitikern John Mearsheimers analys.

John Mearsheimer om kritiken av hans syn på Ukraina. En studie av (o)-saklighet?

Mearsheimer gjorde följande iakttagelse: han berättade att Ukraina, vars armé hade kontrollerats av Natos militär (amerikansk, brittisk och polsk) sedan åtminstone 2014, därför de facto var en Nato-medlem, och att ryssarna hade meddelat att de aldrig skulle tolerera ett Ukraina som var Nato-medlem.

Dessa ryssar för därför (som Putin sa till oss dagen före attacken) ett defensivt och förebyggande krig ur deras synvinkel. Mearsheimer tillade att vi inte skulle ha någon anledning att glädja oss åt ryssarnas eventuella svårigheter, eftersom det för dem är en existentiell fråga, och ju svårare det var, desto hårdare skulle de slå till. Analysen tycks hålla. Jag skulle vilja lägga till ett komplement och en kritik till Mearsheimers analys.

”Det här kriget har blivit existentiellt för USA. Inte mer än Ryssland, de kan inte dra sig tillbaka från konflikten, de kan inte släppa taget. Det är därför vi nu befinner oss i ett krig utan slut, i en konfrontation vars resultat måste bli den ena eller den andra sidans sammanbrott.”

-Vad?

Svar: När han säger att Ukraina de facto var medlem i Nato går han inte tillräckligt långt. Tyskland och Frankrike var omedvetna om vad som pågick militärt i Ukraina. Frankrikes och Tysklands naivitet har kritiserats eftersom våra regeringar inte trodde på möjligheten av en rysk invasion. Det är sant, men de visste inte att amerikanerna, britterna och polackerna kunde låta Ukraina föra ett långvarigt krig. Natos grundläggande axel är nu Washington-London-Warszawa-Kiev.

Nu kommer kritiken: Mearsheimer, som god amerikan, överskattar sitt land. Han anser att om kriget i Ukraina är existentiellt för ryssarna är det för amerikanerna i princip inget annat än ett maktspel som alla andra. Efter Vietnam, Irak och Afghanistan, ett debacle mer eller mindre… Vad spelar det för roll?

Det grundläggande axiomet i USA:s geopolitik är: ”Vi kan göra vad vi vill eftersom vi befinner oss i skydd, på avstånd, mellan två hav, inget kommer någonsin att hända oss”.

Ingenting skulle vara existentiellt för USA. Otillräcklig analys som i dag leder Biden till en flykt framåt. USA är ömtåligt. Den ryska ekonomins motståndskraft driver USA:s imperialistiska system mot avgrunden.

Ingen förutsåg att den ryska ekonomin skulle stå emot Natos ”ekonomiska styrka”. Jag tror inte ens att ryssarna själva hade räknat med det.

Om den ryska ekonomin skulle stå emot sanktionerna på obestämd tid och lyckas dränera den europeiska ekonomin, samtidigt som den själv överlever med stöd av Kina, skulle USA:s monetära och finansiella kontroll över världen bryta samman, och med det skulle USA:s möjlighet att finansiera sitt enorma handelsunderskott gratis.

Detta krig har därför blivit existentiellt för Förenta staterna. Ryssland kan inte heller dra sig ur konflikten, de kan inte släppa någonting. Det är därför vi nu befinner oss i ett krig utan slut, i en konfrontation vars utgång måste vara den ena eller den andra sidans kollaps. Bland annat kineser, indier och saudier firar.

Fråga: Men den ryska militären verkar ändå vara i ett mycket dåligt läge. Vissa går så långt att de förutspår regimens kollaps, eller hur?

Svar: Nej, till en början verkar det ha funnits en tveksamhet i Ryssland, en känsla av att ha blivit misshandlade, att inte ha blivit förvarnad. Men där borta har ryssarna hamnat i krig, och Putin drar nytta av något som vi inte har någon aning om, nämligen att 2000-talet, Putinåren, för ryssarna var åren då de återvände till jämvikt, till ett normalt liv.

Jag tror att Macron å andra sidan för fransmännen kommer att representera upptäckten av en oförutsägbar och farlig värld, en återgång till rädsla.

1990-talet var för Ryssland en period av oöverträffat lidande. Under 2000-talet har vi återgått till det normala, och inte bara när det gäller levnadsstandarden: vi ser hur självmords- och mordfrekvensen sjunker, och framför allt min favoritindikator, spädbarnsdödligheten, som till och med sjunker under den amerikanska nivån.

I ryssarnas ögon förkroppsligar Putin (i stark, Kristusliknande bemärkelse) denna stabilitet. Och i grund och botten tror vanliga ryssar, precis som sin president, på att man för ett försvarskrig. De är medvetna om att de gjorde misstag i början, men deras goda ekonomiska förberedelser stärkte deras självförtroende, inte mot Ukraina (ukrainarnas motstånd är tolkningsbart för dem, de är modiga som ryssarna, västerlänningar skulle aldrig slåss på det viset!), men mot vad de kallar ”det kollektiva västvärlden”, eller ”Förenta staterna och dess vasaller”.

Den ryska regimens verkliga prioritet är inte en militär seger på marken, utan att inte förlora den sociala stabilitet som förvärvats under de senaste 20 åren. De för alltså detta krig ”ekonomiskt”, framför allt genom att spara på sina män. Ryssland har nämligen fortfarande ett demografiskt problem, med ett fertilitetstal på 1,5 barn per kvinna. Om fem år kommer de att ha tomma åldersklasser.

Jag anser att de måste vinna kriget inom fem år, annars förlorar de det. En normal längd för ett världskrig. Så de för detta krig mot ekonomin och återuppbygger en delvis krigsekonomi, men försöker bevara männen. Detta är innebörden av tillbakadragandet från Kherson, efter tillbakadragandet från Kharkov- och Kiev-regionerna.

Vi räknar de kvadratkilometer som ukrainarna har återtagit, men ryssarna väntar på att de europeiska ekonomierna ska falla. Det är deras huvudfront.

Jag kan naturligtvis ha fel, men jag lever med tanken att ryssarnas beteende är begripligt, eftersom det är rationellt och hårt. De okända frågorna finns på andra ställen.

Fråga: Du förklarar att ryssarna uppfattar konflikten som ”ett försvarskrig”, men att ingen försökte invadera Ryssland, och att Nato i dag, på grund av kriget, aldrig har haft så stort inflytande i öst och att de baltiska länderna vill ansluta sig till Nato.

Svar: För att svara dig föreslår jag en psykogeografisk övning, som kan göras genom att zooma bakåt. Om vi tittar på kartan över Ukraina ser vi hur ryska trupper kommer in från norr, öster och söder… Och där har vi verkligen en vision av en rysk invasion, det finns inget annat ord. Men om vi zoomar tillbaka till en annan bild av världen, till exempel till Washington, ser vi Natos vapen och missiler som kommer från långt borta på slagfältet, en förflyttning av vapen som hade börjat före kriget.

Bakhmut ligger 8 400 kilometer från Washington, men 130 kilometer från den ryska gränsen. En enkel läsning av världskartan gör det möjligt, tror jag, att anta att ”Ja, ur rysk synvinkel måste detta vara ett försvarskrig”.

Fråga: Enligt dig kan ryssarnas inträde i kriget också förklaras av USA:s relativa nedgång?

Svar: I boken ”After Empire”, som publicerades 2002, frammanade jag USA:s långsiktiga nedgång och Rysslands återkomst. Sedan 2002 har Förenta staterna upplevt en rad nederlag och reträtter. USA invaderade Irak, men gick därifrån och lämnade Iran som en viktig aktör i Mellanöstern. Den flydde från Afghanistan. Europas och USA:s satellisering av Ukraina innebar inte någon ytterligare dynamik i västvärlden, utan utmattning av en våg som startade runt 1990 och som förstärktes av polackernas och de baltiska ländernas antiryska aggressioner.

Det är i detta sammanhang av amerikansk nedgång som ryssarna fattade beslutet att få Ukraina på fall, eftersom de kände att de äntligen hade de tekniska förutsättningarna för att göra det.

Jag har just avslutat läsningen av en bok av S. Jaishankar, Indiens utrikesminister (The India Way), som publicerades strax före kriget, som ser den amerikanska svagheten, som vet att konfrontationen mellan Kina och Förenta staterna inte kommer att ge någon vinnare, utan att den kommer att ge utrymme åt ett land som Indien, och många andra. Jag tillägger: men inte européerna. Överallt ser vi att Förenta staterna försvagas, men inte i Europa och inte i Japan, eftersom en av effekterna av det imperiala systemets tillbakadragande är att Förenta staterna stärker sin kontroll över sina ursprungliga protektorat.

Om vi läser Brzeziński (The Grand Chessboard) ser vi att USA:s imperium bildades i slutet av andra världskriget genom erövringen av Tyskland och Japan, som fortfarande är protektorat i dag. I takt med att det amerikanska systemet krymper, blir de lokala eliterna i protektoraten (och jag räknar här med hela Europa) alltmer belastade.

De första som förlorar sitt nationella självstyre kommer att vara (eller har redan förlorat) britterna och australierna. Internet har i den angloamerikanska sfären skapat en så intensiv interaktion mellan människor och USA att dess akademiska, mediala och konstnärliga eliter så att säga har annekterats.

På den europeiska kontinenten skyddas vi i viss mån av våra nationella språk, men vår självständighet minskar snabbt och kraftigt. Låt oss minnas Irakkriget, då Chirac, Schröder och Putin höll gemensamma presskonferenser mot kriget.

Fråga: Många observatörer påpekar att Rysslands BNP är lika stor som Spaniens. Överskattar ni inte Rysslands ekonomiska styrka och motståndskraft?

Svar: Kriget blir ett test av den politiska ekonomin, det är den stora avslöjande faktorn. Rysslands och Vitrysslands BNP utgör 3,3 procent av västvärldens BNP (USA, Anglo-Sfären, Europa, Japan, Sydkorea), dvs. praktiskt taget ingenting. Man kan fråga sig hur denna obetydliga BNP kan klara av att fortsätta att producera missiler.

Anledningen till detta är att BNP är ett fiktivt mått på produktionen. Om vi från USA:s BNP tar bort hälften av de överfakturerade sjukvårdskostnaderna, sedan den ”rikedom som produceras” av advokaternas verksamhet, av världens mest överfulla fängelser och sedan av en hel ekonomi av svårdefinierade tjänster, inklusive ”produktionen” av 15-20 000 ekonomer med en genomsnittslön på 120 000 dollar, inser vi att en betydande del av denna BNP är vattenånga.

Kriget för oss tillbaka till realekonomin, det gör det möjligt för oss att förstå vad nationernas verkliga rikedomar är, produktionskapaciteten och därmed krigskapaciteten. Om vi går tillbaka till de materiella variablerna tittar vi på den ryska ekonomin. År 2014 införde vi de första stora sanktionerna mot Ryssland, men Ryssland ökar sin veteproduktion från 40 miljoner ton till 90 miljoner ton år 2020. Samtidigt har USA:s veteproduktion tack vare nyliberalismen minskat från 80 till 40 miljoner ton mellan 1980 och 2020.

Ryssland blev också den ledande exportören av kärnkraftverk. År 2007 förklarade amerikanerna att deras strategiska motståndare befann sig i ett sådant tillstånd av kärnvapenförsvagning att USA snart skulle ha möjlighet att slå till först mot ett Ryssland som inte kunde svara. I dag har ryssarna kärnvapenöverlägsenhet med sina överljudsmissiler.

Ryssland har verklig motståndskraft. När vi vill håna centraliserade ekonomier betonar vi deras stelhet, och när vi ber om ursäkt för kapitalismen berömmer vi dess flexibilitet. Vi har rätt. För att en ekonomi ska kunna vara flexibel behöver vi verkligen marknadsmekanismer, finansiella mekanismer och monetära mekanismer. Men först måste vi ha en arbetande befolkning som vet hur man gör saker och ting.

USA har nu mer än dubbelt så stor befolkning som Ryssland (2,2 gånger i åldersgrupperna för studerande). Med jämförbara kohorter av unga människor i högre utbildning studerar endast 7 % av USA:s ungdomar ingenjörsvetenskap, medan det i Ryssland är 25 %. Detta innebär att ryssarna utbildar 30 procent fler ingenjörer med 2,2 gånger färre studenter.

USA täpper till detta hål med utländska studenter, men de är huvudsakligen indiska och i ännu högre grad kinesiska. Denna ersättningsresurs är inte säker och minskar redan. Detta är den amerikanska ekonomins grundläggande dilemma: den kan bara klara av den kinesiska konkurrensen genom att importera kinesisk kvalificerad arbetskraft. Jag föreslår här begreppet ekonomisk jämvikt.

Den ryska ekonomin har för sin del accepterat reglerna för marknadens funktionssätt (Putin är till och med besatt av att bevara dem), men med en stark roll för staten, som behåller sin flexibilitet när det gäller att utbilda ingenjörer för att möjliggöra industriella och militära anpassningar.

Fråga: Å andra sidan anser många observatörer att Vladimir Putin utnyttjade råvaruinkomsterna utan att veta hur han skulle utveckla sin ekonomi…

Svar: Om det hade varit så skulle kriget inte ha ägt rum. En av de mest slående sakerna med den här konflikten, och det som gör den så osäker, är att den (som alla moderna krig) väcker frågan om balansen mellan avancerad teknik och massproduktion.

Det råder ingen tvekan om att Förenta staterna förfogar över mycket avancerad militär teknik och att den ibland har varit avgörande för Ukrainas militära framgångar. Men när man kommer in på varaktigheten, i ett utnötningskrig, inte bara när det gäller mänskliga resurser utan också när det gäller materiella resurser, är förmågan att fortsätta beroende av vapenindustrin i den lägre kategorin.

Och när vi går tillbaka genom fönstret finner vi frågan om globalisering och västerlänningarnas grundläggande problem: vi har flyttat ut en så stor del av vår industriella verksamhet att vi inte vet om vår krigsproduktion kan fortsätta.

Problemet är erkänt. CNN, New York Times och Pentagon undrar om USA kommer att lyckas återuppta produktionen av den ena eller andra typen av missiler. Men vi vet inte heller om ryssarna är kapabla att hålla sig i en sådan konflikt. Utfallet och lösningen av kriget kommer att bero på båda systemens förmåga att tillverka vapen.

”När vi tittar på rösterna i FN ser vi att 75 procent av världen inte följer västvärlden, som då framstår som mycket liten. Vi kan alltså se att denna konflikt, som av våra medier beskrivs som en konflikt om politiska värderingar, på ett djupare plan är en konflikt om antropologiska värderingar.”

Fråga: Vi menar att kriget inte bara är militärt och ekonomiskt utan också ideologiskt och kulturellt?

Svar: Jag uttrycker mig här framför allt som antropolog. I Ryssland fanns det tätare, kommunala familjestrukturer, av vilka en del värden har överlevt. Det finns en rysk patriotisk känsla som är något vi inte har någon aning om här, som är underblåst av en familjenations undermedvetna.

Ryssland har en patriarkala familjeorganisation, dvs. där mannen är central, och landet kan inte följa alla västerländska nyfeministiska, hbtq- och transsexuella innovationer… När vi ser den ryska duman rösta för en ännu mer repressiv lagstiftning om ”hbtq-propaganda” känner vi oss överlägsna. Som vanlig västerlänning kanske jag känner så. Men ur geopolitisk synvinkel är det ett misstag om vi tänker i termer av mjuk makt.

I 75 procent av världen var föräldrarnas organisation patriarkal och där kan de känna en stark förståelse för ryska attityder. För det icke västerländska kollektivet är Ryssland  tröstande moralisk konservatism. Latinamerika är dock här på den västliga sidan.

När vi bedriver geopolitik är vi intresserade av flera områden: energimaktförhållanden, militära maktförhållanden, vapenproduktion (som återkopplar till industriella maktförhållanden). Men det finns också en ideologisk och kulturell maktbalans, det som amerikanerna kallar ”soft power”.

Sovjetunionen hade en viss form av mjuk makt, kommunismen, som påverkade delar av Italien, kineserna, vietnameserna, serberna, de franska arbetarna… Men kommunismen var avskyvärd för hela den muslimska världen på grund av sin ateism och inspirerade inget särskilt i Indien utanför Västbengalen och Kerala.

I dag kan dock Ryssland, som återigen har positionerats som en stormakt, som inte bara är antikolonialistisk utan också patriarkal och konservativ när det gäller traditionella seder, nå mycket längre bort.

USA-amerikanerna känner sig förrådda av Saudiarabien, som vägrar att öka sin oljeproduktion trots den energikris som kriget har orsakat, och som i själva verket ställer sig på ryssarnas sida: å ena sidan naturligtvis på grund av oljeintresset. Men det är uppenbart att Putins Ryssland, som har blivit moraliskt konservativt, har blivit sympatiskt inställt till saudierna, som säkert inte förstår de amerikanska debatterna om transsexuella kvinnors (definierade som män från och med befruktningen) tillgång till damtoaletten.

Västliga tidningar är tragiskt lustiga, de säger hela tiden: ”Ryssland är isolerat, Ryssland är isolerat”. Men när vi tittar på FN:s omröstningar ser vi att 75 procent av världen inte följer västvärlden, som då verkar mycket liten.

Om man är antropolog kan du förklara kartan med å ena sidan länder som av The Economist klassificeras som demokratiska på en god nivå (dvs. den angloamerikanska sfären, Europa…), å andra sidan auktoritära länder, från Afrika till Kina, via arabvärlden och Ryssland. För en antropolog är detta en banal karta.

I den ”västerländska” periferin finns länder med kärnfamiljestruktur och bilaterala släktskapssystem, dvs. där manliga och kvinnliga släktingar är likvärdiga när det gäller att definiera barnets sociala status. Och i centrum, med huvuddelen av de afro-eurasiska massorna, finner vi kommunala och patriarkala familjeorganisationer.

Det framgår alltså att denna konflikt, som av våra medier beskrivs som en konflikt om politiska värderingar, på ett djupare plan är en konflikt om antropologiska värderingar. Det är denna omedvetenhet och detta djup som gör konfrontationen farlig.