Källa: https://steigan.no/2023/01/vil-tyrkia-forlate-nato-i-ar/?utm_source=substack&utm_medium=email
Turkiet har meddelat att man kan komma att lämna Nato inom fem till sex månader, med hänvisning till de provokativa aktionerna mot Ankara från USA och dess europeiska allierade – främst Sverige. Den biträdande ordföranden för det patriotiska partiet (Vatan Partisi) i Turkiet, Ethem Sancak, gjorde detta tillkännagivande när han talade med reportrar i Ankara och hävdade att Turkiet kommer att lämna den västerländska militäralliansen på grund av dess friktion med alliansen och dess icke-kompatibla inställning till Turkiets krav och intressen. Han kritiserade också det senaste avsnittet av koranens bränning i Sverige. Ankara ställde plötsligt in Sveriges försvarsminister Pål Jonsons kommande besök i Turkiet.
Sancak är en mediemogul och var en gång ägare till Star Media Group. Han har ett rykte om sig att stå nära president Erdogan. Därför kan hans uttalande vara en signal från presidenten.
Sanac sa vidare ”Utvecklingen får oss att ta sådana här steg. Nato får oss att göra det med sina provokationer. De har försökt ställa oss mot våra grannar. Turkiet kommer att lämna Nato om fem till sex månader.”
”80 % av turkarna mot ett USA-lett NATO”
80 % av den turkiska befolkningen är emot att Turkiet är med i den USA-ledda militäralliansen, hävdade den turkiske ministern. ”USA är ett land som för den mest fientliga och destruktiva politiken mot Ankara”, sade han.
”Det turkiska folket har nyligen visat sympati för Ryssland och Vladimir Putin”, sa Ethem Sancak, och använde en vänlig ton för sin allierade Ryssland. Den här veckan lanserade Turkiets Patriotiska parti också en rikstäckande kampanj för att Turkiet ska lämna NATO. De uppmanade också regeringen att stänga alla militärbaser som hyser amerikanska trupper på turkiskt territorium.
Lämna Nato eller bli utslängda?
Nät-tidningen 19fortyfive skriver:
Kommer Turkiet faktiskt att lämna Nato eller bli utsparkat först? – I veckan sköt Turkiet upp det som skulle vara ett kritiskt möte med Sverige och Finland och som var tänkt att lösa problem kring de nordiska nationernas försök att gå med i Nato.
På måndagen varnade även Turkiets president Tayyip Erdogan för att Sverige inte ska förvänta sig att Turkiet ska stödja dess medlemsansökan, efter en protest i Stockholm där en kopia av Koranen brändes.
Både Sverige och Finland – historiskt neutrala nationer – ansökte om medlemskap i den internationella alliansen, efter Rysslands oprovocerade invasion av Ukraina i februari förra året, men Natomedlemmen Turkiet måste fortfarande godkänna deras ansökan.
”Sverige ska inte förvänta sig stöd från oss för Nato”, sa Erdogan till reportrar efter protesten, som hade godkänts av svenska tjänstemän. Bränningen av den heliga islamiska boken godkändes dock inte (av regeringen, ö.a.). Tidigare denna månad hade kurdiska demonstranter också bildligt talat hängt den turkiske ledaren i form av en docka.
”Det är tydligt att de som orsakade sådan skam inför vårt lands ambassad inte längre kan förvänta sig någon välvilja från oss angående deras ansökan”, tillade Erdogan.
Ingen nation har lämnat Nato och ingen har heller blivit utsparkad. Turkiet kan bli det första landet – det är nu en fråga om landet lämnar alliansen eller formellt sparkas ut. Men det verkar alltmer som att Turkiets dagar som medlem är räknade.
Temat är onekligen mycket geopolitiskt intressant.
Men, när allt kommer omkring, styrs inte (ens) turkisk säkerhetspolitik på enbart emotionella skäl på den senaste tidens ”provokationer” i Turkiets omvärld.
Varför har då EGENTLIGEN det i många äldre decennier ofta utfattiga Turkiet ändå en så ofantligt stor krigsmakt? Och dessutom vid en del tillfällen styrts av just turkiska militärjuntor efter ett flertal
militärkupper i Turkiets historia ?
Svaret är många gånger ett och detsamma: grannen Grekland.
Geopolitisk är ofta Grekland och Turkiet allt annat än geopolitiska vänner inom Nato. Freden hålls nog just tack vare ländernas gemensamma Natomedlemskap.
Greklands medelhavsöar når långt in under huden på Ankara och ligger som synes på en karta, ofta bara få kilometer nära det turkiska fastlandet. Med Nato och Helsingforsfördraget från 1975 är detta grekiska territorium inpå och under turkisk hud fast och säkrat för Greklands del. Grekland har där hela Europas och Natos fullfjädrade stöd. Det vet Turkiet mycket väl.
Skulle Turkiet av diverse arga, upprörda emotionella och religiösa skäl få för sig att lämna Nato – så förändras ingenting geopolitiskt för Turkiet. Vid en kris slipper då Nato förhandla inom Nato med det utträdda Turkiet -och Grekland har då ett militärt enat Nato bakom sig, medan Turkiet står isolerat utanför sin förra militära försäkring.
Som diplomatiskt ”högt tänkande” och (falska) hot tror säkert flera politiska krafter att Turkiet kan hota att lämna Nato. Men för Turkiets egen del är det ett i dessa dagar militärt bakslag.
Skulle Turkiet kunna bygga upp regionala nya allierade med Iran, Syrien(?), Irak, Ryska federationen och andra regionala grannar och länder?
Allt är självklart möjligt. Men det finns en akilleshäl för alla dessa nämnda länder som nya militära allierade: deras stater och inre politiska system liksom inrikesförhållanden är så pass svaga, instabila och oförutsägbara att varje styre i dessa länder kan teoretiskt vara borta inom ett halvår eller ett år, i en region där länder och nya styren gärna byter lojalitet.
Om Turkiets Natotavla hänger uppe med sträng på två betongkrokar idag stadigt på väggen, så hänger Turkiets tavla på väggen utanför Nato på klen spindeltråd i två knappnålar på den känslomässiga turkiska framtidsväggen.
Är då dessa potentiella allierade nya länder i inbördeskrig, inbördes kriser och instabila politiska system, och lika osäkra som oförutsägbara ledarskap som i Iran, Irak, Ryska federationen och andra i regionen en säker framtidsallians för Turkiet?
Det rationella svaret är nog helt nej.
Precis som de emotionella alltför snabba svenska politiskt-militära analyserna under år 2022 medförde att de svenska Natoprocesserna gick fort men fel, med nu politiskt som diplomatiskt svensk-turkiskt totalhaveri.
Innerst inne är Turkiet geopolitiskt gisslan inuti Nato, det kan inte Ankara göra något åt.
Men, å andra sidan vet vi inte hur den orientaliske härskaren i Ankara fungerar rationellt och irrationellt. I maj kan en ny herre styra Turkiet. Det är väl Erdoğans största och smärtsammaste huvudvärk i dessa dagar.
Men snälla Johan, hur kan du påstå att Rysslands inrikespolitiska system skulle vara ”svagt och instabilt”?
Jag skulle nog vilja säga att Kremlin och Kinas kommunistiska parti är två av de starkaste inrikes maktcentra i världen.
Washington i USA givetvis också men då är vi inne i de så kallade ”demokratierna” vars styrka och stabilitet inte verkar vara de bästa i västra Europa.
Styrkan lyckas upprätthållas med EU-samarbetet så jämför England och vilka politiska kontroverser det var där de senaste åren.
Som jag ser det verkar inte längre demokratierna i västra Europa längre hålla måttet.
Jag tror de blivit offer för avnationaliseringen med följande internationalisering och den kapitalistiska globaliseringen.
Det vi ser nu är istället ett ökande inflytande från Asien och Eurasien breda ut sig över världsdelarna.
Så varför inte Turkiet lämna NATO?
Det skulle i så fall vara en naturlig följd.
Jag har alls inget emot det här därför min bestämda åsikt är att Asiens länder är betydligt fredligare än Västvärldens länder där USA är den ledande och mest aggressiva makten.
Min syn på ”demokrati” är förändrad.
Samhällsideal eller brutal världserövrare?
Det är frågan.
Hur Ryssland ser på diverse ”världserövrare”,
Det vet jag redan:
Inte hos oss i varje fall!
Och dem ska UT!
Ryssland ge upp Danbass för Västvärlden?
Aldrig!!!!
Det är Kremls mening mestadels tillsammans med ryska folket.
Folket har möjligen varit lite motvilligt men allt efter tiden går kommer folket samla sig när det uppenbara kommer om Rysslands existens och hotet från Västvärlden som de ser i alla kanoner och krigsattiraljer som kommer i karavaner från Västvärlden och närmar sig Rysslands gränser där kanonaderna redan börjar komma till ryska städer som exempelvis Belgarad.
Det ryska politiska systemet är instabilt eftersom vi inte vet vad som händer om president Putin avsätts, vad som händer efteråt eller om missnöjet med kriget blir rejält inför presidentvalet 2024, och om några trovärdiga oppositionskandidater kan/får ställa upp. Utan Putin vet vi inte vilken skepnad landet Ryssland får och om man bibehåller dagens system eller river upp det för något halvt eller helt nytt.
Med instabilitet avser jag alltså systemets OFÖRUTSÄGBARHET i framtid.
Kanske det, kanske inte alls. vi VET att systemet i Ukraina var instabilt. En statskupp stödd och styrd av Väst mot folkvald president i av OSSE prisade val skedde för snart 9 år sedan.
”Kanske det, kanske inte alls” så Johan har alltså helt rätt.
Hade jag inte för länge sen insett den här bloggens funktion skulle jag frågat vad systemet i Ukraina har med den denna diskussion att göra.
Som redaktör är jag tämligen liberal med diskussion en bit bort från en artikels fokus.
Om framtiden vet vi (ofta tack och lov) ingetdera.
Som många historiker som specialiserat sig på rysk historia brukar säga (det gäller nog flera länder): ”Rysslands framtid är lika oförutsägbar som dess historia” (d.v.s. det som var politiskt godtagbart en tid blir helt förkastligt kommande epok).
(Nej, och jag har ingen länk till detta välkända talessätt).
Efter 1990 blev Turkiets ledare skeptiska till USA och Nato och ville balansera USA med hjälp av Ryssland och Shanghai, och denna misstro fanns också i den militära ledningen. På den tiden var militären den mest inflytelserika politiska kraften i inrikes- och utrikespolitiken. USA rensade ut dem, särskilt genom Erdogan-Gülen-alliansen. Därefter ville USA också försvaga Erdoğans makt och till och med likvidera honom.
Han behöver Ryssland för att behålla makten.
I denna process finns det naturligtvis en möjlighet att lämna Nato, men jag tror inte att en sådan möjlighet är överhängande.
Eftersom Vatanpartiet (det patriotiska partiet) stöder Erdoğan- regering försöker partiet vanligtvis framställa Erdoğan som antiimperialistisk.
Fast i turkisk debatt och politik vill ofta den turkiska nationalismen bygga upp en slags ”turkiska folkens sfär” som omfattar intressesfären med Azerbajdzjan (som häromåret fick turkisk assistans att militärt ”besegra” Armenien, och istort lät azererna inta och överta/ockupera åtminstone hälften av dagens Nagorno-Karabach) liksom att Turkiet byggt ut stora intressen och kontakter i det förra sovjetiska Centralasien: Kazachstan, Kirgizistan, Uzbekistan etc., liksom att Turkiet tycks ha ett finger med i spelet kring den uiguriska muslimska minoriteten i nordvästra Kina, liksom man är en varm vän till det muslimska krimtatariska folket på Krim. Turkiet har även försökt utmana, om inte helt ändra, den ekonomiska zonen mellan Cypern, Libyen och Grekland med försök till olje- och gasprojektering och som fick Grekland och andra Nato-länder som bl.a. Frankrikes Marine Nationale att närvara med stora flottenheter. Att man också byggt den rysk-turkiska gasledningen TurkStream (blev väl det slutliga namnet?) i Svarta havet och hålla just Moskva ”på gott humör” är väl en del av Turkiets strävan att inte öppet utmana och konkurrera med sin långt mäktigare nordliga ryska granne (kan vi anta)? Ankara har som gammal kontinentalmakt väl lärt sig det geopolitiska spelreglerna i regionen, och sköter de ofta ganska väl, om än mycket och högljutt utmanande för de nu snart förra sanna allierade ”atlantisterna” i de anglo-amerikanska kretsarna, som faktiskt inte är Medelhavsländer, och inte har några objektiva militära säkerhetsintressen i regionen -förutom sina egna påstådda.
Turkiets stora, avgörande akilleshäl i att skapa och upprätthålla en turkisk intressesfär är landets hopplöst dåliga ekonomi och hyperinflationen i landet.