Ett ensidigt klasskrig: De svenska bolagens segertåg. Del 2

I kvälls-serien ”Aktuella artiklar för ett år sedan” återpubliceras denna artikel som är aktuell i högsta grad.

Denna inträngande fundamentala artikel av Andi Olluri är på omkring 10 000 ord inklusive många referenser. Den råkar vara indelad i tre avsnitt. Jag publicerar den i tre avsnitt med korta intervall.
Ett ensidigt klasskrig: De svenska bolagens segertåg. Del 1 och Ett ensidigt klasskrig: De svenska bolagens segertåg. Del 3

II. En effektiv fasad

Som sagt: Sedan 1900-talet representerades industri inom partierna “av personer med stort inflytande bland storföretagen”, ett slags “nätverk av kontakter mellan de olika näringslivsorganisationer” med “en innersta krets av näringslivets elit”. De “var beredda att satsa stort för att försvara industrin mot kommande statlig intervention”.(20) I och med Sveriges ovanligt starka arbetarrörelse kunde angreppet från Business initialt stås emot med någorlunda framgång, men det varade inte särskilt länge. De senaste åren har markerat ett nästan helt ensidigt klasskrig från de dominerande elitklasserna. Historiken är alltför lång för att diskuteras uttömligt, så låt oss ta en titt på utvecklingen under endast de senaste två administationerna – Magdalena Anderssons och Ulf Kristerssons.

Faktum är att det i all väsentlighet inte fanns mycket till skillnad dem emellan. Under Andersson reglerades ingen marknad, och de rika kunde tillskansa sig fler resurser. Bloomberg kunde notera att Sverige låg tvåa i världen vad gäller våra miljadärers andel av BNP:n. Privata bolag inom välfärden (oftast ägda utomlands) kunde kamma hem miljarder i vinst tillsammans med konsultfirmor, subventionerade av skattebetalarna, förstås. Bankerna gjorde enorma vinster, samtidigt som de genomförde oavbruten penningtvätt.(21) Utöver det, lyckades Anderssonadministrationen inleda en formell (jag betonar ordet “formell”) anslutning till NATO, något de militära och strategiska skikten sedan dag ett tillstod föranleddes helt av ekonomiska skäl till nytta för high-tech-industrin, inte säkerhetsmässiga (vid sidan om propagandaskrålet).(22)

Som en illustration av förvandlingen av formella riksdagsval till paketerade PR-shower, betrakta de debatterade frågorna inför valet i september 2022, eller rättare sagt: de icke-debatterade frågorna. Nämligen: De transparent absurda grundantagandena i skendebatten om NATO-medlemskap (att det är en försvarsallians, att den försökt nå en resolution med Ryssland via diplomati, att vi är hotade av Ryssland), att aldrig nämna de strukturella orsakerna – frihandelsavtal – som hindrar reglering av marknader, Spionerilagarna och så vidare.(23)

Till exempel visade opinionssiffror av SOM-institutet i maj 2022 “Massivt stöd för statlig vård”, närmare bestämt 70% av den svenska befolkningen generellt, och 57-67% av högerröstare specifikt. Det är inte särskilt förvånande, som följd av de omfattande privatiseringsreformerna inom vården och konsekvenserna av detta. Redan före pandemin hade Sverige nästan de längsta vårdköerna i Europa, medan man öst pengar över vården för att korta köerna. Och det utan att få större effekt” (rapport i SvD). Sverige har lägst antal vårdplatser per 1 000 invånare, 2,1, mindre än hälften av Europas genomsnitt, och jämförbart med länder såsom Zambia, Kambodja och Swaziland. Produktiviteten inom sjukvården är markant lägre än i övriga nordiska länder, och svenska intensivvårdsplatser i antal går inte att jämföra med de flesta övriga européiska länder

Tidigare opinionsstudier tydliggör den massiva diskrepansen mellan väljaropinion och elitens prioriteringar (och vilken politik som genomförs) i ett förutsägbart samband som är svårt att återskapa inom de sociologiska vetenskaperna. Med andra ord, att “kapitalet tydligt i en offentligt debatterade fråga kunnat köra över folkopinionen”. Studien lät svenska väljare svara på förslaget att “Vinstutdelning ska inte tillåtas inom skattefinansierad vård, skola och omsorg”. I det rödgröna blocket svarade >90% ja. Men det intressanta är att medan 36-51% av liberal-, center- och högerröstare svarade ja, svarade endast 0-2% av riksdagsledamöterna från dessa partier ja, vilket visar på vilka som är partiernas egentliga klienter (nämligen, inte folket).(24)

Ungefär två veckor innan valet, publicerade Novus en studie som anmärkte: “Hälso- och sjukvården hamnar i topp när svenskar ska lista sina viktigaste valfrågor. Trots det är det många som inte vet att det är rösten i regionvalet som väljer hur vården ska styras”, något som är särskilt relevant i och med att alla regioner frånsett en vid det tillfället styrdes av antingen högerpartierna eller blocköverskridande konstellationer. Om till och med det flugit över huvudet hos de flesta invånare, kan man endast spekulera på hur pass mycket mer fakta om “frihandelsavtalen” och deras verkliga innebörd gjort detsamma. Det är en spektakulär prestation av både media och PR-succérna som kallades “partidebatter”, vars syften var att minimera den bedrövliga risken att befolkningen förstod sig på vad de viktiga frågorna var.(25)

Intressant nog refererade en granskning av DN, som mig veterligen var den enda referensen – om än ytlig – till de totalitära frihandelsavtalen. “Vinstförbud kan kosta staten miljarder”, informerade den, och analytiker betraktade därför “Magdalena Anderssons utfästelser om ett vinststopp [inom välfärd] som mer politiska än realistiska”.(26)

Efter en Socialdemokratisk administration (2018-2022) under vilken antalet miljardärer i landet fördubblades, där antalet dollarmiljonärer ökade med flera hundra procent under en krisande pandemi, där de tio rikaste procenten i landet äger 75% av tillgångarna medan den lägsta tredjedelen av befolkningen ägde minus förmögenhet (netto-skuldsatt), och efter en valrörelse där absolut ingenting substantiellt berördes och att därmed fler än 1,2 miljoner av elektoratet inte valde att rösta – efter allt detta, kunde elitsektorn jubla. “Näringslivet höjer S-betyget”. som DI observerade.(27) De rika förklarade att partifärgen mer eller mindre inte spelar roll, eftersom båda block tjänar samma sektor av samhället, men att skenet av två “val” måste bevaras. Det råkar vara som så att dessa observationer inte är mina; jag mer eller mindre citerar en ström av jubel inom den ärliga elit-businesspressen.

Ett enda parti, två flyglar

 Inför valet i september 2022, och efteråt, kunde läsaren av businesspressen få en rätt ärlig och transparent bild av vartåt det svenska politiska systemet utvecklas. Givet den politiska enigheten, och PR-byråernas och storbolagens infiltrering av det politiska systemet, stämmer näringslivets beskrivningar av valrörelsen rätt bra: “om du tänker efter så finns det vissa likheter mellan valrörelsen och aktiemarknaden. Båda kan locka den som vill rusa efter någon nyligen noterade siffra” (Anna Kinberg Batra vid DI) – nämligen, PR-byråerna för partierna och mediehusen som dirigerar samtalsämenena för partiledare. I korthet: rädsla för invandrarpojkar på förorterna som när som helst kommer förinta hela landet, Porscheåkande invandrarmammor som snyltar på resten av befolkning, eller djävular utifrån (Iran, Ryssland, Kina) som kommer förstöra samhället, som media och partierna ständigt nämner och febrilt “debatterar” medan inga meningsfulla frågor om hur samhället disintegreras lyfts. Det råkar förresten vara ytterligare ett signum hos maktfullkomliga kulturer: att skrämma och distrahera invånarna när inhemska problem blir för tydliga för att sopa under mattan. Inga egentliga program erbjuds av det politiska systemet, utan snarare politiska schabloner som mobiliseras och diskuteras utefter vad opinionssiffrorna råkar säga den ena veckan eller den andra (förutsatt att det inte handlar om saker som faktiskt spelar roll, såsom orsakerna till varför den allmänna välfärden tas ifrån allmänheten, eller att tiotals miljarder kronor skyfflas till försvarsföretagen från arbetares plånböcker, eller odemokratiska grundlagsförändringar och så vidare). Det betraktas inte som ett hot mot demokrati; det är snarare essensen av demokrati.

Ibland blev ärligheten i elitpressen nästan alltför måttlös. “Andersson vikarierar som högerledare … vi kan kalla det Nya Socialdemokraterna”, förklarade PM Nilsson, då chefredaktör vid DI. Han fortsatte: “Som partiledare för Nya Socialdemokraterna” bestod Anderssons utlovade reformer under valkampanjen av “ett blygsamt besked om att behålla taket i a-kassan så att inkomster upp till 33 000 i månaden försäkras. Det var knappt att Moderaterna orkade reagera på det”. Att hon regerade “på en högerbudget, förhandlad av M, KD och SD” passade Socialdemokraternas “nya projekt utmärkt”.(28) 12:e september tydliggjorde Nilsson: “Oavsett vilken sida av politiken som” vinner, kommer nästa regeringsbildare att arbeta med högerns frågor … När Magdalena Andersson är som bäst och väcker mest respekt fungerar hon som ställföreträdande högerledare i väntan på att ordinarie ska få ordet. Hon brukar säga att hon ser verkligheten som den är och gör vad som krävs. Hon skulle lika gärna kunna säga att hon numera ser högerns förslag och gör dem till sina, det ena efter det andra. I år regerar hon för tredje gången på högerns budget utan att blinka. “Jag håller med Ulf”, var Magdalena Andersson vanligaste replik i valdebatterna. Men hon går längre än så. Hon har raskt approprierat flaggan, fosterlandskärleken och så vidare.(29) Hursomhelst var Nilsson mycket tydlig om att understryka vikten om att de två partierna “bör” framöver “hålla fast vid och de bör hedra varandras roller”. Det är en extremt talande, ärlig och korrekt formulering: två sidor håller hektiska och passionerade skendebatter som förfångar allihopa och och distraherar uppmärksamhet om vad som faktiskt sker, medan båda politiska block bakom kulisserna är fullt eniga om att genomföra de reformer som deras mäktiga intressemålgrupper kräver – detta är partiblockens “roller”.(30)

Liberal opinion var också öppet nöjd. “S och M, inte så fasligt oense som det kan låta”, löd rubrikerna, särskilt vad gäller “ekonomin”, om vilket båda block implementerat “en stram budgetprocess” och därmed “sett till att Sverige blivit ett ekonomiskt föredöme i Europa” (Sydsvenskan). Helt klart korrekt, enligt vissa standarder.(31) DN:s ledarskribenter förklarade: “Samtidigt är skillnaderna i sakpolitiken, åtminstone i de just nu viktigaste frågorna, mindre än någonsin”, särskilt “I den ekonomiska politiken”. Faktum är “att Moderaterna kan använda Socialdemokraternas budget som utkast för en egen reservation”.(32) Även de ultrarika påpekade det självklara. Multimiljardären, investeraren och ägaren av en av Nordeuropas största privatskola, Rune Andersson, påpekade apropå skillnaderna mellan “högern” och “vänstern” i dagen innan valet:

Jag tror att skillnaderna tar ut varandra. Mitt huvudtips är att det inte blir så stora skillnader oavsett vem som vinner. Jag tror inte det blir några skattehöjningar med något av alternativen. Det gör också att jag inte har varit så upphetsad över den här valrörelsen … Vi tror inte att vare sig den ena eller den andra regeringen kommer att ta bort valfriheten i välfärden.(33)

Kort sagt: konsensus råder bland de mäktiga där det faktiskt spelar roll.

Lydnadens belöningar

 I och med den svenska neoliberaliseringsprocessen likriktas partierna mer och mer, och tjänar de rikas och mäktigas intressen, som jag tidigare gav ett urval av.(34) Vi får av Göran Therborn en inblick i hos vilka den egentliga makten nu konsolideras, de “viktigare”, de som har råd att styra landet: huvuduppgiften för en framgångsrik karriärpolitiker [har] blivit att befrämja privat företagsamhet och privata företags vinster, vilket lett till en växande sammansmältning av politik och affärsliv och ett motsvarande växande avstånd till vanliga medborgare. På den borgerliga sidan har ju kopplingen länge varit vanlig, men nu har den spridit sig till de som en gång valdes för att företräda arbetarrörelsen och arbetarklassen … [nu] skyddas dagens ledande politiker från partimedlemmar och väljare av en svärm av pressekreterare, kommunikationschefer, politiska rådgivare, konsulter, lobbyister och PR-byråer. Politiken har blivit innesluten i ett stim av inhyrda experter på opinionsbildning utan demokratiskt mandat … rikedom och makt, inklusive politisk överhet [blir] alltmer koncentrerad i ett fåtal händer.(35)

Näringslivet är väl medvetna om att stå på god fot med parlamentariker, och ge dem viktiga poster inom företagsvärlden, för att i utbyte kontrollera faran som lössläppt demokrati och folkvilja annars kan utgöra. Vi kunde därför i somras läsa rapporter om “donationer” bestående av anonyma miljonbelopp företag gav partierna, med just detta syfte: “Att anonymt donera större summor genom stiftelser och ideella föreningar är idag ett möjligt kryphål … Kammarkolegiets uppgifter visar att flera partier fått betalningar” genom dessa kryphål “från stiftelser. Moderaterna får större summor i bidrag från” Näringslivet. “Även Socialdemokraterna får större bidrag” (DN). Professor Jonas Hinnfors, statlig utredare och ledande forskare i frågan, tyckte sig se pengarna köpa upp det politiska systemet i likhet med systemet “i USA”. “Det var ju självklart att det vi såg i andra länder skulle komma till Sverige. Vi varnade för det men man valde att strunta i det”.(36)

I ett DN-reportage kan vi läsa rubriken “Ministrar går direkt över till näringslivet utan granskning”. “Till skillnad från många andra länder har det i Sverige länge saknats regler för övergångar mellan politiken och näringslivet”, och nämner flera fall av bestickliga Socialdemokratiska lobbyister.(37) En rapport, på intet sätt uttömmande, illustrerar denna lukrativa karuselldörr mellan Business och politiker:

Detta är den administrativa delen inom riksdagspartierna med yrkesgrupper så som kommunikatörer, politiska sekreterare, pressekreterare och politiskt sakkunniga. Denna administrativa del av partierna lanserar sin karriär inom politiken och blir i slutändan anställda som “public affairs managers” på olika privata företag. Deras arbetsuppgift blir då att agera som lobbyister gentemot sina tidigare arbetsgivare – Sveriges lagstiftande församlingar …. [För att nämna endast några ytterst få exempel:] Anders Thor (S), som var talskrivare åt Stefan Löfven, är numera anställd som lobbyist på Northvolt. Samma företag har också rekryterat moderaternas f.d. pressekreterare Jesper Wigardt. Den politiske sekreteraren Robert Noord (S) är nu kommunikationschef på cigarettföretaget Philip Morris … Samma företag har också rekryterat Johan Thor, före detta politisk sakkunnig på Moderaterna, och Andrea Andersson, f.d. projektledare på M. Lisa Blom, tidigare politisk sakkunnig på Socialdemokraterna, är numera lobbyist för Google. Teknikgiganten har också rekryterat Sara Överby (M), Joakim Larsson (L) samt Ellen Axenborg (L). Socialdemokraternas kanslichef i Stockholm, Fredrik Fällman, jobbar numera som lobbyist för ICA. Och Louise Wileen Bjarke, tidigare stabschef för S, är nu kommunikationschef på skogsbolaget BillerudKorsnäs. Miljöpartiets pressekreterare Elisabeth Qvarford är vd för Svenskt Kött. Hennes kollega Sofi Klang (MP) är kommunikationschef för Kunskapsskolan där moderaten Odd Eiken är vice vd. Daniel Valiollahi (M), som tidigare var pressekreterare åt Fredrik Reinfeldt, jobbar numera som lobbyist åt nätcasinot LeoVegas. Markus Sjökvist var tidigare sekreterare åt Moderaterna i Stockholm. Numera jobbar han som lobbyist åt Coca-Cola. Erik Ranberg (M) lämnade samma moderata avdelning då han blev anställd som lobbyist av det privata vårdbolaget Kry.(38)

Denna roterande dörr finns på plats för alla stora industrier som kontrollerar statspolitik, särskilt militär krigsindustri.(39)

Referenser

19. Ericsson, op. cit., s. 97
20. Proletären, nr. 17, 2022; nr. 3, 2023; nr. 35, 2022.
21. Den enda systematiska studien i frågan som mig veterligen finns, är nämligen den jag skrev för Covert Action Magazine i 28 maj 2022. DI:s Torun Nilsson jublade (6 maj, 2022) att Anderssons initiering av NATO-anslutning innebar att “slakta en helig ko”, och Nilsson önskade att Andersson nu slängde av masken helt om Socialdemokratins entusiastiska stöd för privata välfärdsbolag: “Snart återstår bara en [helig ko], den om vinst och ägande. Vågar hon ta itu även med den kan hon till och med bli legendarisk”.

De egentliga orsakerna till ett formellt NATO-medlemskap (till skillnad från ett de facto medlemskap, som vi sedan länge genomfört) fick vi återigen av businesspressen: “att det skulle vara en enorm kostnad för svenska investerare och företag om Sverige inte skulle gå med i Nato nu”, då “förlorar Sverige hundratals affärer” (Mika Ihamuotila). Ett uteblivet formellt medlemskap “förskräcker” eftersom “Sverige riskerar att gå miste om direktinvesteringar och affärer” (DI). “Ett svenskt Natomedlemskap är bra för svensk industri” (multimiljardären Carl Bennet) och så vidare, samtidigt som svenska militäranalytiker och militärstaber deklarerade att “Hotet mot Sverige är i nuläget relativt begränsat”. För referenser och detaljerad diskussion, se min kommande Bortom Ukraina, kap. 6. Sent som i slutet av  januari 2023 noterade till och med den hökaktiga pressen att “Sverige är ett säkrare land i dag än vi var för ett år sedan. Den ryska militärämakten har misslyckats med i stort sett allt” (SvD, Peter Wennblad, 25 jan. 2023), vilket därmed nullifierar alla förevändningar om att det ryska “hotet” mot oss är drivande i anslutningen.

23. För noggrann diskussion, se mitt föredrag i Folk och Fred 2023.
24. SvD, 3 maj 2022; 16 mar. 2022. Enligt SVT:s vallokalsundersökning Valu, var sjukvården den viktigaste frågan, och den råkar dessutom vara något som debatterades minimalt. På sätt och vis har vi redan fått detta förstatligande, eftersom privat sjukvård, vars främsta syfte är att gå med vinst, inte ge effektiv vård, i dess utbyte med kunder redan får massiva subsidier av svenska skattebetalare, för att i retur ge dem sämre vård. Som ekonomen John Lapidus, ledande forskare i välfärdsfrågor, noterade: “Sedan är privata sjukvårdsförsäkringar inte heller privata. I själva verket handlar det ju om halvprivata finansieringslösningar där staten på olika sätt hjälper till och sponsrar mer välmående grupper ur befolkningen som försäkrar sig”, medan alla andr måste stå ut med NPM-reformer utan den lyxen. Se Rött, 1/2022, s. 26.

För att fortsätta med beskrivningen av det dystra läget: I en text i Fokus (7 sep. 2022, s. 18f.) får vi veta att 40% av patienter tvingas vänta på specialistvård eller operation i längre än 90 dagar, att 18 av landets 21 regioner har brist på vårdplatser, att tusentals primärvårdsläkare saknas och så vidare. Granskningen fick den passande rubriken “Vården glömd i valrörelsen”; om diskrepansen mellan väljaropinion och riksdagsledamöternas intressen, se Therborn (2018), op. cit., s. 109.

25. GP, Petra Hedbom, 26 aug. 2022.
26. DN, Peter Letmark, 30 jul. 2022.
27. Proletären, nr. 40, 2022; nr. 39, 2022; DI, Fredrik Öjemar & Fredrik Björkman, 28 dec. 2021.
28. DI, PM Nilsson, 4 maj 2022.
29. DI, PM Nilsson, 12 sep. 2022.
30. DI, PM Nilsson, 16 maj 2022. Min kursivering. Utrikesminister Tobias billström informerade DI (29 okt. 2022) om det självklara, när han sade: “Jag har inga behov av att överdriva skillnaden mellan Moderaterna och Socialdemokraterna. Vi söker samsyn i de här frågorna”, alltså militarism.
31. Sydsvenskan, Ledarredaktionen, 9 sep. 2022.
32. DN, Martin Liby Troein, 29 mar. 2022. Cf. den ansedde statsvetaren Olof Ruins kommentarer i SvD, 26 aug. 2022.
33. SvD Näringsliv, Mikael Törnwall & Joel Dahlberg, 13 sep. 2022. Rubriken var talande nog: “Skolägaren: Ingen skillnad vem som än vinner valet”.
34. Therborn (2018), op. cit., s. 112 och övriga fotnoter.
35. Ibidem, s. 107f., 143.
36. DN, Johan Fyrk, 26 aug. 2022.
37. DN, Adrian Sadikovic, 7 sep. 2022.
38. Proletären, nr. 17, 2022.
39. Se särskilt Svenska Freds, “Så snurrar vapenkarusellen: En rapport om det svenska militärindustriella komplexet och 10 av dess mäktigaste aktörer”, sep. 2010. För att ta ytterligare ett exempel: I sommaren 2021 rekryterades Christer Ahlström – som var generaldirektör för den statliga myndigheten Inspektionen för strategiska produkter (ISP) – till Sveriges ledande kringsbolag, SAAB. Ahlström hade under sin mandatperiod i strid med lagen beviljat massiva vapenexporten till koalitionen som angriper Jemen sedan 2015, något som dödat 500 000 människor. Se Svenska Freds, 16 sep. 2021. Se också nedanstående fotnoter, om Kristerssons regering. För fler detaljer om svensk vapenexport till blodiga och angripande diktaturer, se mina texter i Global Politics, e.g. 24 jan. 2023.