Vår väg till kärnvapenkrig

I denna artikel som först publicerades i tidskriften Vardшger 40 23, dokumenterar professor Ola Tunander upptakten till Ukrainakriget och vad det handlar om. Han visar också ett möjligt scenario för hur kriget skulle kunna eskalera till ett kärnvapenkrig. Artikeln har 16 februari publicerats på
https://steigan.no/2023/02/var-vei-til-atomkrigen/

Illustration: Shutterstock

 

Ola Tunander. Upphovsrätt: Fredsforskningsinstitutet Oslo (PRIO)

 

Inget utrymme för kompromisser

Vi i väst ser oss själva som ”the good guys” i konflikt med Vladimir Putin som ”the bad guy”. Men för Ryssland är det väst, USA-Storbritannien, som är ”den onde”. Putin talar om ”lögnernas imperium”.[i] Enligt de neokonservativa i Washington finns frihet i västvärldens eller snarare i USA:s unipolära världsordning,[ii] medan Putin önskar att Ryssland, Kina, Indien, Europa och Afrika skall kunna möta USA som ”likvärdiga” i en multipolär värld. Som det ser ut nu kommer USA aldrig att acceptera detta. I den här artikeln kommer jag att ta upp konsekvenserna av detta sätt att tänka. Vi går mot en stor konflikt mellan kärnvapenmakterna.

Vi i väst vill inte kompromissa med ”principen om individuell frihet” att välja en allians, även om det skulle leda till ett storkrig. Vladimir Putin säger å sin sida att Natos expansion österut under de senaste 25 åren ”hotar den ryska statens existens”. Dessa olika perspektiv lämnar inget utrymme för kompromisser. Från och med 2014 har USA bidragit med mer än 12 miljarder dollar till militär träning och vapen i Ukraina,[iii] och ju fler vapen USA bidrar med, desto fler ukrainare dödas. En ukrainsk general talade i ukrainsk tv i september om sina egna förluster på långt över hundra tusen man.[iv] För USA handlar kriget i Ukraina inte om Ukraina, utan om att ”försvaga Ryssland”,[v] medan Putin har gjorde det klart att USA:s närvaro i Ukraina inte kan tolereras. Medlemskap i Nato kommer till varje pris att förhindras. Det är svårt att föreställa sig hur ett storkrig skall kunna undvikas.

Hur man startar ett krig

Låt oss gå tillbaka till 1990. Alla politiska ledare på den västra sidan, president George H.W. Bush och hans utrikesminister James Baker, Västtysklands förbundskansler Helmut Kohl och utrikesminister Hans-Dietrich Genscher, Frankrikes president François Mitterrand, Storbritanniens premiärministrar Margaret Thatcher och John Major samt utrikesminister Douglas Hurd och Natos generalsekreterare Manfred Wörner gav uttryckliga löften om att Moskva 1990 -93, till Mikhail Gorbatjov och till Boris Jeltsin, att NATO inte skulle expandera ”med en tum österut” (Baker), och alla dessa löften blev nedtecknade på papper i referat från samtal, brev och memoarer från dessa som deltog [vi]

Löftena var en förutsättning för att Sovjetunionen skulle acceptera en tyskt återförening och dra tillbaka 400 000 man från Östtyskland. Enligt ett dokument från förhandlingarna kom man överens om att Nato inte skulle utvidgas ”bortom Elbe. Därför kan vi inte erbjuda Nato-medlemskap till Polen och de andra”, säger de. [vii] Dessa ord fanns inte i form av ett formellt avtal, men muntliga löften mellan statsöverhuvuden är också bindande. [viii]

Trots detta och trots ryssarnas upprepade protester drev USA Nato-utvidgningen till Centraleuropa på 1990-talet, till de baltiska staterna 2004 och till Ukraina och Georgien från 2008 (då det gjordes ett principuttalande om medlemskap för dessa båda länder, ö.a.), även om USA visste att det var helt oacceptabelt för Moskva: ”Den rödaste av alla röda linjer”, skrev Moskvaambassadören och senare CIA-chefen William Burns. Det skulle kunna leda till ”inbördeskrig” och ”rysk intervention”.[ix] Washington visste att det kunde leda till krig.

Den enda rimliga förklaringen till att USA fortsatte med  denna politik är att man ville utlösa ett krig för att försvaga Moskva. Professor Jeffrey Sachs vid Columbia University kontaktade Vita huset i december 2021 och sa: ”Det kommer att bli krig om USA inte inleder diplomatiska samtal med president Putin om Natos expansion. De sa till mig att USA aldrig kommer att göra det. [’Det finns inte på bordet’ …] och nu har vi ett krig”. ”USA vägrade all diplomati”, sa Sachs.[x] Han säger nu att amerikansk politik är baserad på hybris, en ”anmärkningsvärd hybris”.[xi]

Men det fanns också andra orsaker till kriget. Egentligen började det redan 2014, efter statskuppen samma år, då de två östra oblasten Donbass – Donetsk och Lugansk – vägrade acceptera den nya regimen i Kiev. Den demokratiskt valda presidenten Viktor Janukovitj hade sitt stöd i de folkrika länen i landets östra och södra delar. Minoriteten i väst, som hade stött Julia Tymosjenko, organiserade stora demonstrationer. I februari 2014 tog de makten med våld.[xii] Oblasten i söder och öster gjorde uppror, men de slogs ned av styrkor från väster.[xiii]

Endast Krim och de två oblasten i Donbass överlevde. Kiev startade sedan ett krig mot dem. Det varade i 8 år med mer än 13 000 döda, inklusive 3 000-4 000 civila, och 1,5 miljoner flyktingar till Ryssland. Det har varit ett av Europas mest utdragna krig. Det är i detta krig som Ryssland nu har ingripit. Efter fransk-tysk medling undertecknade Ukraina, Ryssland och OSSE det första Minskavtalet 2014 och Minsk II 2015, som förutsatte en fredlig lösning på konflikten och som gav en relativ autonomi för Donetsk och Lugansk inom ramen för den ukrainska staten. Men högerradikalerna med Dmytro Jarosz motsatte sig avtalet. De fortsatte att bomba och befästa gränsen för att återerövra Donbass.[xiv] Varken president Petro Porosjenko eller president Zelenskyi gjorde något för att genomföra avtalet. Sekreteraren för det nationella säkerhetsrådet, Oleksy Danilov, sa att ett ”uppfyllande av Minskavtalet skulle innebära en ödeläggelse av landet”.[xv]

President Porosjenko sa i tysk tv 2022 att anledningen till att han skrev under Minskavtalet var att Ukraina var tvungen att köpa tid för att bygga upp sin militära styrka, för att kunna återerövra de två länen, numera ”republikerna” i Donbass.[xvi] Minskavtalet hade bekräftats den 17 februari 2015 genom resolution 2202 (se här, ö.a.) från FN:s säkerhetsråd. Avtalet var därför ett internationellt giltigt och bindande avtal.[xvii] Men det visade sig att FN inte kunde garantera det, eftersom USA redan från 2015 inte tog resolutionen på allvar.[xviii] Enligt Porosjenko 2022 hade Ukraina aldrig haft för avsikt att följa avtalet. Istället byggde man upp sina egna styrkor med omfattande amerikanskt stöd i syfte att kunna återerövra både Krim och Donbass.

Detta var ett tydligt brott mot Minskavtalet. Den planerade återerövringen av Donetsk och Lugansk skulle leda till att flera tiotusentals ryssar eller rysktalande människor dödades i de två republikerna, och det skulle leda till flera miljoner flyktingar till Ryssland. Enligt Putin var Ryssland tvungen att ingripa förebyggande (i förväg) för att stoppa den katastrof som man såg komma. Ryssland hade inget val, som Putin såg det. Vi måste dra slutsatsen att både USA och Ukraina hade gjort allt de kunde för att få Ryssland att ingripa med militär makt. Det var på så sätt ett förebådat krig.

Taktiken liknar upptakten till Sovjetunionens militära intåg i Afghanistan. I juli 1979 började USA stödja det islamistiska upproret i Afghanistan med militära vapen. USA:s avsikt var att destabilisera den prosovjetiska regeringen i Kabul, att tvinga Moskva att gå in med militär styrka till stöd för Kabul. Den nationella säkerhetsrådgivaren Zbigniew Brzezinski och senare försvarsminister Robert Gates, sa helt uttryckligen att USA hade lagt en ”fälla” för att få Sovjetunionen att gå ner sig i det afghanska ”träsket”. Man ville låta Sovjetunionen bli sittandes i ett ”omöjligt krig”, vilket skulle försvaga dess ekonomi och bryta upp och eliminera Sovjetunionen som stormakt. [xix]

På samma sätt försökte USA från 2014 lägga en ”fälla ” för Ryssland i Ukraina, genom att öppna för ukrainskt NATO-medlemskap, genom att bygga upp Ukrainas militära makt till Natos standarder och genom att stödja de radikala nationalisternas krig i Donbass. USA avvisade också alla samtal med Ryssland om ett europeiskt säkerhetsarrangemang, vilket föreslogs i december 2021 och som tog hänsyn till Moskvas oro, särskilt oron över en utplacering av amerikanska kärnvapen nära Moskva. Den 19 januari 2022 presenterade senator John Cornyn förslag till ”Ukraine Democracy Lend-Lease Act” för den amerikanska senaten. Det skulle ge presidenten utökade befogenheter att bevilja pengar för ett kommande krig med Ryssland, liknande den amerikanska Lend-Lease Act som undertecknades i februari 1941, för att stödja de allierades kamp mot Nazityskland. De totala anslagen under andra världskriget hade varit 50 miljarder dollar. Den nya ”Lend-Lease Act” godkändes av senaten och kongressen i april 2022 och undertecknades av presidenten i maj med en garanti på 40 miljarder dollar till Ukraina. [xx]

Men redan i januari måste det ha stått klart för ryssarna att USA förberedde ett stort krig, liknande det vi hade på 40-talet, ett krig som kunde öppna vägen för utplacering av amerikanska vapensystem ända fram till Rysslands mest vitala områden.

Frågan vi måste ställa är: Hade ryssarna något alternativ? Omedelbart efter att Ryssland trädde in den 24 februari slog USA till med löften om massivt vapenstöd och med massiva sanktioner, vilka hade förberetts månader i förväg, för att försvaga den ryska ekonomin och för att bryta upp och eliminera Ryssland som stormakt.

Vad kriget egentligen handlar om

Analysen ovan visar för det första att Ryssland kände sig tvunget att stoppa Ukrainas återerövring av Donetsk-Luhansk och Krim (president Zelenskyis beslut att återerövra Krim var från mars 2021).[xxi] För det andra visar analysen att Ryssland till varje pris skulle stoppa en Ukrainskt NATO-medlemskap och USA:s upprustning av Ukraina till NATO-standard med västerländska kärnvapen nära Moskva.

Det handlar om en omvänd ”Kubansk missilkris”, där amerikanska vapensystem i Ukraina uppfattas som ett existentiellt hot mot Moskva på samma sätt som USA uppfattade de sovjetiska missilerna på Kuba under Kubakrisen 1962. I båda fallen har en part försökt att  förvägra den andre möjligheten att ha kärnvapen nära den egna gränsen och huvudstaden. Ryssland hade samma ”rätt” att ingripa mot USA och Ukraina som USA hade med blockaden mot ryska fartyg 1962, inklusive USA:s planerade attacker mot Kuba och Sovjetunionen. I Europa ser vi med rätta sådana förebyggande operationer som juridiskt tvivelaktiga, medan de i USA ses som legitima. Man kan säga att Ryssland här har följt den amerikanska tolkningen av folkrätten.

Kartan visar resultatet av presidentvalet i Ukraina 2010. Skillnaden mellan de ukrainsktalande och rysktalande områdena är ungefär densamma (blått är rysktalande, ö.a.).

Det är uppenbart att det också fanns andra orsaker till kriget på båda sidor, men den ryska imperialismen för att underkuva Ukraina är knappast en av dem. De rysktalande Donetsk och Lugansk sökte sig till Ryssland redan 2014-15, men den ryska ledningen gav dem kalla handen, trots den prekära situationen.

Ryssland ingrep med betydande militära styrkor först när det stod klart att Ukraina vägrade följa Minskavtalet (som skulle ge de två republikerna relativt självstyre) och när det stod klart att Ukraina från 2021 förberedde sig på att ta Donetsk, Lugansk och Krim med våld. Samtidigt stod det klart att USA byggde upp den ukrainska armén för att återerövra de två republikerna. Ukraina var nu förberett för ett krig 2021-22. Om Ryssland hade haft imperialistiska ambitioner skulle det ha erövrat territorium från 2014, innan USA och Storbritannien hade byggt upp den ukrainska armén. Det som förvånade den amerikanska arméns general Joseph Hilbert och överstelöjtnant Todd Hopkins var att ryssarna väntade så länge. Den 4 maj 2022, inför pressen i Pentagon, hänvisar de till ett samtal de hade med sina ukrainska motsvarigheter. De sa: ”Det största misstaget ryssarna gjorde var att ge oss åtta år på oss att förbereda [för krig]”. [xxii] Ryssland ville av allt att döma och in i det sista undvika ett krig.

Det finns inget som tyder på att invasionen den 24 februari handlade om rysk imperialism eller att Putin ville återerövra Ukraina. I sina tal den 21 och 24 februari beklagade Putin den historiska förlusten av landet, men han sa också att denna förlust nu var historia. Putin sa att ”det finns inga planer på att ockupera Ukraina”.[xxiii] Detta framgår också av storleken på den styrka som Ryssland hade mobiliserat i februari. Enligt amerikansk militärteori skulle en ockupation av Ukraina ha krävt en styrka som var fem till sex gånger större för att lyckas.[xxiv] Ryssarna vet att en ockupation, som den i Afghanistan på 1980-talet, skulle tömma statskassan. När Sovjetunionen ockuperade Tjeckoslovakien 1968 gick det in med en tio till tolv gånger större styrka per invånare än den med vilken man tog sig in i Ukraina. De ryska styrkorna var med andra ord aldrig avsedda för en ockupation av Ukraina, eller för att installera en Quislingregim. Även detta hade förutsatt ockupation, något inte minst Norge har upplevt.

Hypotesen om en rysk imperialism kan därför uteslutas, men i armén finns en revanchism och en vilja att ”befria” det rysk- eller rysktalande Ukraina. Och ju mer Kiev använde västerländska långdistansvapen, desto viktigare blev det för ryssarna att ta en buffertzon. Och ju längre kriget har pågått och ju mer brutalt ukrainska nationalister har behandlat de lokala ukrainare som samarbetade med ryssarna, desto omöjligare blev det för ryssarna att dra sig tillbaka, som de gjorde runt Kiev i mars och kring Kharkov i september. De som hade samarbetat (med de ryska styrkorna, ö.a.) utrensades och flera källor säger att de dödades och användes i propagandan [xxv] Mycket tyder nu på att Putin var tvungen att följa sina generaler och inte bara ta hela Donetsk och Lugansk, som han hade lovat, utan även Kherson, Zaporozhye och kanske fler oblast. Eller för att citera generallöjtnant Vladimir Tjeremnikh, från ett samtal jag hade med honom på 90-talet: ”Ukraina kommer tillbaka om 10-15 år”. Sedan pausade han en sekund och sa: ”Det vill säga Östra Ukraina. Västra Ukraina kan dra åt helvete.”[xxvi] Den kulturella skiljelinjen mellan öst och väst går rakt igenom Ukraina, vilket passade Samuel Huntington, som citerade mig om detta i sin bok The Clash of Civilizations (1996).[xxvii ]

Från rysk sida handlar kriget om att avvärja ett ”existentiellt hot” från USA, om att hålla Ukraina utanför USA:s inflytandesfär, som Chas W. Freeman definierar termen[xxviii] och om att skydda tiotusentals ryssar eller ryskspråkiga i Ukraina från att massakreras i Kievs försök att återta territorium.

För USA handlar kriget om att ”försvaga” Moskva och eliminera Ryssland som en stormakt allierad med Kina. Men lika viktigt för USA har varit att försvaga det europeiskt-ryska, och särskilt det tysk-ryska gas- och industrisamarbetet. Det är samma konflikt som präglat de amerikansk-tyska relationerna sedan 80-talet och som tvingade Tysklands förbundskansler Helmut Schmidt att avgå 1982.[xxix] I januari 2022 besökte CIA-chefen William Burns Berlin för att ”bjuda in” den tyske förbundskanslern Olaf Scholtz till president Joe Biden. USA skulle stoppa Nordstream 2. Scholtz sa att hans schema var fulltecknat.[xxx] Hans rådgivare var knappast intresserade av att han skulle åka, men den 7 februari besökte han Vita huset. Alla journalister frågade honom om Nordstream 2, men Scholz kunde inte svara. Det var den mest förödmjukande presskonferens jag någonsin sett.[xxxi]. Det rysk-tyska energisamarbetet fram till 2022 var i praktiken ett steg i riktning mot en gas- och industriunion motsvarande kol- och stålunionen, som från 1950-talet låg till grund för en tysk-fransk fred och bildandet av EU. Den nya unionen kunde också ha blivit hörnstenen i ett nytt fredsprojekt med Gerhard Schröder, Angela Merkel och Vladimir Putin som arkitekter. Men USA har nu gjort allt för att stoppa det.

Redan innan kriget började lyckades USA få garantier för att Tyskland skulle stoppa Nordstream 2. USA försökte förhindra tysk-ryskt samarbete, eftersom man ville undvika att USA blev ställt åt sidan i Europa. Kriget var också indirekt riktat mot Tyskland och Europa. Scholz anpassade sig till USA:s krav. Tyskland är nu, för att citera den tidigare socialdemokratiska partiledaren Oskar Lafontaine, ”inte längre ett suveränt land”.[xxxii]

Hur uppfattade president Zelenskyis rådgivare kriget?

Den tidigare högsta befälhavaren för Nato i Europa, SACEUR, general Wesley Clark, uttalade den 15 juni 2022 att Ryssland kommer att vinna, om Nato inte går in i Ukraina med sina egna styrkor.[xxxiii] Den brittiske chefen för generalstaben, general Patrick Sanders, sa några dagar senare att britterna måste förbereda sig för ett krig i Europa.[xxxiv] Polens vice premiärminister Jaroslaw Kaczynski sa redan i mars att ”fredsbevarande styrkor från Nato måste skickas till Ukraina”.[xxxv] Polens tidigare utrikesminister, Radoslaw Sikorski, föreslog i juni[xxxvi] att västländerna skulle ge kärnvapen till Ukraina.

Moskvas militära övertag fick väst att främja en upptrappning. Den 26 maj skrev Corriere della Sera om en ny europeisk allians med Storbritannien, Polen, Ukraina och de baltiska staterna (och kanske Turkiet), som kommer att gå längre än Nato i kampen mot Ryssland.[xxxvii] De skulle inte låta sig bindas.  av ett tysk-franskt veto. Ukrainska medier skrev om planerna på en offensiv allians i mars och redan i slutet av februari talade Yehvan Karas, ledare för Ukrainas extrema nationalistiska grupp, C14, offentligt om en sådan militär allians med just Ukraina, Storbritannien, Polen och kanske Turkiet. Karas säger i ett tal publicerat av Grayzone att väst ger oss vapen ”för att vi gillar att döda”. Han säger att vi kommer att dela upp Ryssland i flera länder och att Ukraina leder vägen, ”eftersom vi har startat ett krig som ingen har sett på 60 år” (faktiskt 80 år).[xxxviii]

President Volodymyr Zelenskyis militära rådgivare, Oleksiy Arestovych, argumenterade redan 2019 för att Ukraina måste starta ett storkrig med Ryssland, för att undvika att Ukraina, med sina band till Moskva, kommer att dras in i den ryska sfären inom 10-12 år. När journalisten frågade vad som är det bästa valet för Ukraina, svarade han: ”Självklart, ett stort krig med Ryssland och NATO-medlemskap som en konsekvens av en seger över Ryssland”.[xxxix]

Han tog för givet att Nato kommer att dras in .. i kriget, och sa: ”Sannolikheten är 99,9 procent att priset för att bli medlem i Nato är ett stort krig med Ryssland.” Arestovych ville inte stoppa kriget i Donbass just för att det skulle göra det stora kriget med Ryssland möjligt.[xl] Redan 2019 beskrev han i detalj hur detta krig skulle starta under 2021-22, utvecklas, precis som vi nyligen har sett, men liksom Karas, som också har deltagit i möten med Zelenskyj, ansåg han att det var viktigt att involvera andra Nato-länder i kriget för att kunna besegra Ryssland. När det gäller taktik har Arestovych rekommenderat islamist-gruppen ISIS terrorism, som använder ”grymhet, avrättningar, brännande av människor och halshuggning”, för att ha en psykologisk effekt på media och den allmänna opinionen.[xli]

USA har militära styrkor i Ukraina som agerar tillsammans med den ukrainska armén. Skärmdump från video.

Amerikansk träning av ukrainska styrkor har pågått sedan 2015,[xlii] upprustning med modernt material från 2017. Den 10 november 2021 upprättades en ”charter for strategisk partnerskap” mellan USA och Ukraina, som skulle öppna vägen för ukrainska medlemskap i NATO.[ xliii] Det skulle göra det möjligt för amerikanska kärnvapen att placeras ut mindre än 50 mil från Moskva. Kiev hade också planerat att återerövra Donetsk och Lugansk.

Från december hade man flyttat fram över hundra tusen man längs gränsen. I januari 2022 presenterades USA:s förslag till en ”Land-Lease Act” för att säkerställa massivt militärt stöd till Ukraina, liksom USA hade stöttat de allierade under andra världskriget. Den 17 februari hävdade Rysslands vice utrikesminister Sergeij Vershinin i FN:s säkerhetsråd att Ukraina hade 122 000 man längs gränsen (till Donbass, ö.a.).[xliv] Kievs styrkor hade kapacitet att inleda en offensiv, vilket styrkorna från Donetsk och Lugansk inte alls hade.

Vet vi detta? Ja, när Donetsk och Lugansk tillsammans med ryska styrkor från den 24 februari ville återta de två republikerna inom sina formella länsgränser gick de in inte från öst till väst, utan från norr och söder just för att kringgå de starkt befästa ukrainska linjerna. Vi vet också att OSSE från mitten av februari hade registrerat en kraftig ökning av artillerield, och de allra flesta raketer avfyrades från väst till öst som en direkt förberedelse för en arméoffensiv.[xlv] Många civila flydde till Ryssland. Ukrainska styrkor var uppenbarligen ansvariga för att inleda en offensiv. De var de enda som hade kapacitet för det. Det ryska försvarsministeriet presenterade detaljerade ukrainska dokument som visade att den ukrainska arméns offensiv skulle starta från början av mars.[xlvi] Det blev allt svårare för Moskva att låtsas som om ingenting hade hänt.

USA och Kievregimen hade lyckats driva in ryssarna i ett hörn.

En kommande upptrappning av kriget

Putin sa i sitt tal från den 24 februari: ”Det vi står inför är ett hot mot statens existens”. [xlvii] Enligt rysk doktrin öppnar dessa ord för att sätta in kärnvapen,[xlviii] samtidigt som de betyder att Ryssland aldrig kommer att ge efter för påtryckningar. Efter Ukrainas offensiv i september beslutade Ryssland att sätta in 300 000 man nya styrkor, vilket fortfarande bara är 1,2 % av tillgängliga styrkor. Det är osannolikt att Ryssland kommer att trappa upp genom att placera ut kärnvapen i Ukraina. Men Polens Sikorski ville sätta in kärnvapen för att besegra Ryssland. Chefen för den ryska duman, Viacheslav Volodin, svarade att Ryssland då skulle ”lägga den europeiska kontinenten i ruiner”.[xlix] Båda sidor spelar ett spel med höga insatser. Vi är på väg mot en militär sammandrabbning. Detta är också Chicago-professorn John Mearsheimers slutsats.[l] Det är allt svårare att tro att vi, om vi tar retoriken om ”de godas kamp mot de onda” på allvar, kommer att kunna undvika ödeläggelsen genom ett kärnvapenkrig, och kanske blir det först efter ett sådant krig som vi kan ersätta vår arrogans, vår hybris, med förnuft.

Det finns också motröster. USA:s tidigare vice befälhavare för Europa, generallöjtnant Stephen Twitty sa den 31 maj 2022 att Ryssland definitivt kommer att segra. [li] Västerländska vapen i Ukraina kan inte ändra på detta. Vi måste söka en kompromiss, sa han, och så snart som möjligt. En vecka innan hade Henry Kissinger sagt att Ukraina måste söka förhandlingar och ge upp tanken på att besegra Donetsk och Lugansk och återerövra Krim. Vi var tvungna att söka en lösning inom de kommande två månaderna.[lii] Denna ”deadline” har för länge sedan passerat. Den 12 augusti sa Kissinger till Wall Street Journal: ”Vi befinner oss på randen av krig med Ryssland och Kina över saker som vi delvis själva är ansvariga för”, och han fortsatte: vi förhåller oss till Moskva och Peking som ”missionärer”. Vi ”strävar efter att omvända eller fördöma.” Tvärtom måste vi söka en ”jämvikt” och acceptera legitimiteten för andra människors värderingar, säger han. ”För att om vi tror att det slutliga resultatet av våra ansträngningar är införandet av våra värderingar, så tror jag inte att en jämvikt är möjlig”.[liiii] Och det betyder att vi står på randen av ett krig.

Turkiets president Erdogan talade till delegationerna från Ryssland och Ukraina innan förhandlingarna i Istanbul

Oviljan till förhandlingar började egentligen först i april. I mars inleddes fredssamtal mellan Ukraina och Ryssland, först i Vitryssland och sedan i Turkiet. Från mitten av mars talade både den ukrainska och den ryska sidan om ”betydande framsteg”. 15 punkter diskuterades. Ukraina hade gett upp tanken på medlemskap i Nato och utländska baser på ukrainskt territorium. De ryska styrkorna drog sig tillbaka från Kiev i slutet av mars. Men i början av april hände något. Det ryska tillbakadragandet beskrevs som en ukrainsk militär seger och de som samarbetade med ryssarna under ockupationen greps av specialstyrkor. Många avrättades och användes i propagandan.[liv] Strax efter, den 9 april, reste Boris Johnson till Kiev. Han lovade betydande militärt stöd och ett betydande bidrag till striderna. Han sa att ”fredssamtal är meningslösa på grund av ’krokodilen’ Putin”. De ukrainska styrkorna inledde en offensiv. Exakt vad som hände är inte klart, men mycket tyder på att Boris Johnson stoppade de förhandlingar som kunde ha öppnat vägen för en fredslösning. Det innebar att striderna fortsatte och att flera länder blev direkt involverade.[lv]

Vi vet att militärer från USA, Storbritannien, Polen och flera andra länder deltar i striderna i Ukraina. Det handlar om underrättelsestöd och ledning av operationer, men också om att ersätta ukrainska förluster. För att kunna använda avancerade västerländska vapensystem är de ukrainska styrkorna alltmer beroende av västerländsk personal på marken. Enligt det ryska försvarsministeriets siffror från augusti deltog 1 837 polacker i kriget. 643 uppges ha dödats, 493 har flytt. Det sägs att det fortfarande finns cirka 700 polska styrkor i Ukraina, medan det på den ryska sidan sägs att det fortfarande finns 190 kanadensare, 160 britter, 90 georgier och 81 amerikaner som deltar i striderna (drygt 1 000 man från dessa länder har flytt eller dödats ).[lvi] Polen har gett Ukraina några hundra stridsvagnar, medan amerikanerna har gett mer avancerade västerländska vapensystem, vilket förmodligen kräver västerländskt deltagande på marken. Kriget sägs ha letts från baser i Polen och Tyskland. USA och Storbritannien täcker lönekostnaderna för de ukrainska styrkorna,[lvii] som om dessa inte vore nationella ukrainska styrkor, utan ”västerländska legosoldater” i sitt eget land.

För USA handlar detta krig inte i första hand om Ukraina. Det handlar, för att citera USA:s försvarsminister Lloyd Austin, om att ”försvaga Ryssland”. Det handlar om att eliminera Ryssland som stormakt och kanske om att försöka bryta upp Ryssland i flera länder, liksom de lyckades bryta upp Sovjetunionen till följd av att landet försvagades efter kriget i Afghanistan 1979-88. Detta är också uttryckligen ett ukrainskt mål, om man ska tro Yehvan Karas. Men det kommer knappast att bli lika enkelt som det var 1991.

Ett möjligt scenario

Ett av väst beväpnat Ukraina kommer inte att kunna segra (General Twitty). En seger förutsätter att kriget eskaleras och att Nato går in med sina egna styrkor (Wesley Clark) eller sätter in kärnvapen (Radoslaw Sikorski). Vi kan föreställa oss ett scenario där Polen ingriper med ”fredsbevarande styrkor” (Jaroslaw Kaczynski) i västra Ukraina. Det kan ske i samarbete med brittisk underrättelsetjänst, som varit den mest aktiva på plats i Ukraina. Ryssland kan då svara med att attackera de polska styrkorna nära gränsen, kanske precis vid gränsen. Det skulle kunna uppfattas som en attack mot Polen. Det väcker frågan om att följa upp Natos artikel 5 (om att stödja en allierads försvar eller att svara på attacken). Nato kommer då också formellt att vara i krig med Ryssland. Man kan som illustration föreställa sig ett scenario där en brittisk ubåt får i uppdrag att svara på det ryska anfallet mot Polen genom att slå ut en rysk ubåt vid Murmansk. Ryssland kan då svara med att slå ut det brittiska högkvarteret i Northwood utanför London, som en varning till britterna, men också som en varning till USA. Detta reser flera känsliga frågor.

För det första kommer USA att stå inför det klassiska dilemmat: Ska USA svara på en rysk attack med en attack på ryskt territorium? Kommer USA i så fall att riskera att Ryssland ”tar ut” till exempel New York eller Washington? Detta var problemet när den amerikanska avskräckningen diskuterades på 60-talet.

Det är därför Frankrike under president Charles de Gaulle utvecklade sina egna kärnvapen, som inte stod under USA:s befäl. Frankrike litade inte på USA, eller mer korrekt: Man förstod att USA inte skulle offra Washington för att rädda Paris.[lviii] När Moskva fick interkontinentala missiler och inte minst när de fick kärnvapenmissiler på ubåtar, syntes USA:s kärnvapenavskräckning i Europa mindre trovärdigt. För att råda bot på detta utvecklade USA doktrinen om ”flexibelt svar”. Från 1970-talet skulle USA kunna föra ett krig i Europa med taktiska kärnvapen, som man trodde skulle avskräcka Moskva från en attack med överlägsna konventionella styrkor. Man antog att USA skulle slå ut sovjetiska styrkor i Östtyskland utan att Moskva svarade med att slå ut amerikanska militärbaser i USA. Men ingen vet hur ryssarna kommer att svara på en amerikansk attack, till exempel mot ett ryskt högkvarter i Murmansk, om denna attack är ett svar på nämnda ryska attack mot ”Northwood, London” i vårt scenario. Vi måste förvänta oss att både USA och Ryssland kommer att försöka undvika ett angrepp på den andres territorium. Det finns inte längre någon given europeisk krigsskådeplats för användning av USA:s taktiska kärnvapen, förutom kanske i Ukraina.

USA står också inför ett annat liknande problem. USA kommer att försöka avskräcka Ryssland genom att flytta fram flygstyrkor till Europa, delvis med kärnvapen, samtidigt som man försöker undvika att slå ut vitala ryska mål för att inte provocera Ryssland att slå till mot USA. USA kommer att kräva att få placera ut bombplan på norska flygbaser, men troligen även på svenska och finska baser, efter de beslut om NATO-medlemskap som nyligen togs i de svenska och finska parlamenten. Ryssarna kommer inte att kunna veta om dessa plan kommer att vara utrustade med kärnvapen. Vi måste anta att dessa baser därför omedelbart kommer att slås ut av ryska missiler. Ukrainakriget har lärt oss att de ryska missilerna har både lång räckvidd och är mycket exakta.[lix] Det går inte att skydda sig mot de hypersoniska missilerna.

1994 frågade jag den som var ansvarig för den sovjetiska militärplaneringen för Nordeuropa i slutet av 70-talet och början av 80-talet, den tidigare nämnda generallöjtnanten Tjeremnikh, vad som skulle ha hänt om det amerikanska flygvapnets flygplan använde svenska flygbaser i ett krig. Det fanns sådana svenska planer från 60-talet, och flera på svensk och amerikansk sida trodde att dessa planer också gällde senare.[lx]

General Tjeremnikh sa: Vi planerade inte att ockupera Sverige, men vi skulle ha slagit ut dessa flygbaser. [ 1] Det betyder att vi måste anta att de skulle slås ut av missiler med taktiska kärnvapen, eftersom Moskva skulle ha förlorat alldeles för många plan om de hade använt konventionella vapen. Vi har anledning att tro att sådana planer gäller även i dag. Nordiska flygbaser, som är förberedda för, eller används av, amerikanska attack- eller bombplan kommer att slås ut, och om ”nödvändigt”, med kärnvapen. Det finns mycket kraftfullare konventionella vapen idag, och vi vet att Ryssland har slagit ut hela ukrainska baser med hundra man med en svärm av konventionellt bestyckade missiler.[2]

Men om kärnvapentröskeln redan har passerats kommer kärnvapen att sättas in. De nordiska parlamenten (inklusive det norska) kan inte klaga. De har nyligen med stor majoritet beslutat att öppna för sådana flygbaser för amerikanska flygplan. Därmed har vi också säkrat oss ett rysk svar.[3]

Illustration: Shutterstock

Risken för att kriget expanderar till Europa

Det betyder att stora delar av Europa riskerar att förstöras genom bombningar, eventuellt med kärnvapen, medan USA sannolikt inte kommer att atombomba i Ryssland, för då kommer Ryssland att ödelägga USA. Ryssland kan bomba Europa, men USA, som har kapaciteten att förstöra Ryssland, kan inte bomba Ryssland utan att riskera samma förstörelse av USA. Vi står inför en värld där europeiska länder kan utsättas för attacker med kärnvapen, men inte Ryssland eller USA. Länderna i norra Europa har nu, med sina makabra parlamentsbeslut att öppna upp det amerikanska flygvapnet, valt att bli en del av en sådan europeisk katastrof.

Samtidigt borde detta innebära att hörnstenen i Natos avskräckningsdoktrin får ett slag. USA, som skulle försvara Europa, kommer då att framstå som impotent och förlora inflytande. Detta skulle kunna öppna vägen för ett europeiskt erkännande av att vi måste utveckla ett självständigt europeiskt säkerhetssystem och möjligen också ett mer självständigt Norden. Med kriget i Ukraina har USA gjort allt för att stoppa Nordstream 2 och en tysk-rysk gas- och industriunion för att försöka förhindra en försvagning av USA i Europa. USA har indirekt riktat kriget i Ukraina mot Europa och inte minst mot Tyskland, i samma utsträckning som man har riktat det mot Ryssland. Men med den beskrivning av eskaleringen av kriget i Ukraina till Europa, som jag har gett här, kan USA bli marginaliserat i Europa, också för att USA inte längre kommer att framstå som en trovärdig säkerhetsgaranti för Europa.

Vi kan naturligtvis föreställa oss att både USA och Storbritannien väljer att attackera viktiga mål i Ryssland som svar på en upptrappning till Europa. Men Ryssland kommer då troligen att försöka slå ut brittiska och amerikanska militär kapacitet genom att förstöra stora delar av dessa länder, för att begränsa förstörelsen av Ryssland. Kanske skulle både Ryssland och USA, och möjligen även Storbritannien, i detta läge gynnas av förhandlingar om en varaktig politisk lösning. Men frågan är om det redan är för sent, åtminstone för delar av Europa, om vi inte ger upp vår hybris. Kanske kan gaskrisen till kommande vinter få oss att komma till besinning. Kanske kan vi stoppa den totala förstörelsen.

Men att stoppa det europeiska kriget tycks förutsätta antingen att Ukraina förklarar sig besegrat, eller att en kompromiss tvingar Ukraina att acceptera någon form av neutralitet (en ”finlandisering”) och en förlust av de sydöstra delarna av landet. Den hybris som nu präglar vår affär med Moskva kan öppna flera vägar, men mer än en av dem går via det europeiska kärnvapenkriget.

NOTER

[i] ”Text till Putins tillkännagivande om militära åtgärder”, Consortium News, 1 mars 2022 [24 februari 2022].

[ii] Charles Krauthammer, ”The Unipolar Moment”, Foreign Affairs, vol 70, 1990/91, s. 23-33.

[iii] U.S.A. Säkerhetssamarbete med Ukraina, faktablad, Bureau of Political-Military Affairs, US Department of State, 19 augusti 2022.

[iv] ”Ukrainsk general uppskattar Kievs förluster till hundratusentals sedan februari” [Sergej Krivonos], Tass, 2 september 2022.

[v] Julian Borger, ”Pentagon chief’s Russia remarks show shift in US’s declared aims in Ukraine”, The Guardian, 25 april 2022

[vi] ”NATO Expansion: What Gorbatjov Heard”, National Security Archive, 12 december 2017; ”NATO Expansion: What Jeltsin Heard”, National Security Archive, 16 mars 2018

[vii] Klaus Wiegrefe, ”Neuer Aktenfund von 1991 stützt russischen Vorwurf”, Der Spiegel, 18 februari 2022; Jacques Baud, ”The Hidden Truth about the War in Ukraine”, The Postil Magazine, 1 augusti 2022b.

[viii] Kubakrisavtalet mellan president John F. Kennedy och sovjetledaren Nikita Chrusjtjov om att dra tillbaka missiler från Kuba och Turkiet var ett muntligt avtal och det gällde fortfarande.

[ix] William Burns, ”Nyet means nyet: Russia’s NATO Enlargement Redlines” [Cable], 1 februari 2008 (publicerad av WikiLeaks). Joshua Shifrinson och Stephen Wertheim, ”Acting too aggressively on Ukraine may endanger it — and Taiwan”, The Washington Post, 23 december 2021. Memo till utrikesminister Condoleezza Rice från ambassadör Burns, se William Burns, The Back Channel: American Diplomacy in a Disordered World (London: Hurst, 2019).

[x] ”Jeffrey Sachs: U.S. Policy & «West’s False Narrative» Stoking Tensions with Russia, China”, Democracy Now, 30 augusti 2022.

[xi] Jeffrey Sachs, ”Ukraine Is the Latest Neocon Disaster”, Consortium News, 1 juli 2022.

[xii] Jack Matlock, ”Ukraine: Tragedy of a Nation Divided”, Krasno Analysis, 14 december 2021.

[xiii] Baud (2022b).

[xiv] Jacques Baud, ”The Military Situation In The Ukraine – Update”, Labour Heartlands, 15 april 2022a. ; Yuriy Yatsyshyn, ”Dmytro Yarosh: ‘Right Sector’ to fight until complete liberation of Ukraine from Russian occupants”, Euromaidan Press, 14 februari 2015.

[xv] Yuras Karmanau, ”Ukraine security chief: Minsk peace deal may create chaos”, AP, 31 januari 2022.

[xvi] Poroshenko: ‘For peace we need three things: weapons, weapons, weapons’, DW, 15 juni 2022.

[xvii] Unanimously Adopting Resolution 2202 (2015), Security Council Calls on Parties to Implement Accords Aimed at Peaceful Settlement in Eastern Ukraine, The UN Security Council, 17 February 2015.

[xviii] Ibid. Se referat från diskussionen i säkerhetsrådet om avtalet.

[xix] Robert Gates, 1997. From the Shadows – The Ultimate Insider’s Story of Five Presidents and How They Win the Cold War (New York: Touchstone, Simon & Schuster), s. 143-149.

Brzezinski on intervention in Afghanistan (Le Nouvel Observateur, 15-21 January 1998).

[xx] PUBLIC LAW 117–118—9 MAJ 2022. https://www.congress.gov/117/plaws/publ118/PLAW-117publ118.pdf; https://www.congress.gov/bill/117th-congress/senate-bill/3522; https://www.congress.gov/bill/117th-congress/senate-bill/3522/actions; “Ukraine Democracy Defense Lend-Lease Act of 2022”, Wikipedia; Lend-Lease, Wikipedia, https://en.wikipedia.org/wiki/Lend-Lease ; Zeke Miller and Lisa Mascaro, “Biden signs Ukraine bill, seeks $40B aid, in Putin rejoinder”, AP, 10 May 2022.

[xxi] DECREE OF THE PRESIDENT OF UKRAINE NO. 117/2021, SEEMOREROCKS, 25 March 2021; https://www.president.gov.ua/documents/1172021-37533

[xxii] “Defense Officials Hold Media Brief on the Training of Ukrainian Military”, US Department of Defense, Pentagon Press Briefing, (Transcript) 4 May 2022.

[xxiii] Vladimir Putins tal den 21 och 24 februari 2022 (se Consortium News, 21 februari och 1 mars).

[xxiv] Stephen Budiansky, “A Proven Formula for How Many Troops We Need”, The Washington Post, 9 May 2004.

[xxv] ”The Bucha Massacre”, Standpoint Zero, 4 april 2022.; Max Blumenthal och Esha Krishnaswamy. ”One less traitor”: Zelensky oversees campaign of assassination, kidnapping and torture of political opposition, 17 April 2022.

[xxvi] Samtal med generallöjtnant Vladimir Tjeremnikh, PRIO-seminarium, Oslo, sommaren 1994 (se not nedan). General Tjeremnikh hade varit ansvarig för krigsplaneringen för Nordeuropa 1976-86, förutom ett år då han var överbefälhavare i Afghanistan. Han var nära allierad med chefen för generalstaben, marskalk Sergej Akhromejev, med försvarsministerns marskalk Dmitrij Jazov och arméchefen Valentin Varennikov.

[xxvii] Samuel Huntington, The Clash of Civilizations and the Remaking of World Order (New York: Simon & Schuster, 1996), s. 167.

[xxviii] ”US fighting Russia ‘to the last Ukrainian’: veteran US diplomat”: veteran amerikansk diplomat” (Aron Matés intervju med Chas Freeman), Grayzone, 24 mars 2022

[xxix] Peter Schweizer, Victory: The Reagan Administration’s Secret Strategy that Hastened the Collapse of the Soviet Union (New York: The Atlantic Monthly Press, 1994), s. 108; Ola Tunander, Det svenska ubåtskriget (Stockholm: Medströms, 2019), s. 244.

[xxx] Markus Becker et al., ”Putin zündelt – und Scholz hat keine Zeit für Biden”, Der Spiegel, 21 januari 2022.

[xxxi] WATCH: Biden and Scholz participate in joint press conference, YouTube, 7 February 2022,

[xxxii] Oskar Lafontaine, «Deutschland handelt im Ukraine-Krieg als Vasall der USA», Berliner Zeitung, 30 August 2022.

[xxxiii] Wesley Clark, Kyiv Inlägg på Facebook https://www.facebook.com/KyivPost/photos/a.218631171524955/5042245129163511/

[xxxiv] British Army Chief warns UK and allies facing ‘1937 moment’, Sky News, 28 June 2022.

[xxxv] Emma Gyllestad, ”Polen: ”Nato-styrkor bör skickas till Ukraina”, Svenska Dagbladet, 16 mars 2022,

[xxxvi] Radoslaw Sikorski on Espresso TV, 11 June 2022, Захід має право подарувати Україні ядерні боєголовки, – депутат Європарламенту Сікорський [The West has the right to give Ukraine nuclear warheads, says MEP Sikorsky].

[xxxvii] Federico Fubini, ”Il piano segreto di Boris Johnson per dividere l’Ukraina da Russia e Ue: il Commonwealth europeo”, L’Economia, Corriere della Sera, 26 maj 2022.

[xxxviii] Yevhen Karas presentation in Alexander Rubinstein and Max Blumenthal, “How Ukraine’s Jewish president Zelensky made peace with neo-Nazi paramilitaries on front lines of war with Russia” Grayzone, 4 March 2022

[xxxix] Intervju med Oleksiy Arestovych, om krig med Ryssland, 2019.

https://www.youtube.com/watch?v=1xNHmHpERH8

[xl] Ibid.

[xli] Intervju med Arestovych om ISIS i UKRLIFE.TV (2015).

https://www.youtube.com/watch?v=AbnhVcOQKok

[xlii] Zach Dorfman, ”CIA-trained Ukrainian paramilitaries may take a central role if Russia invades”, Yahoo News, 13 January 2022..

[xliii] USA-Ukraina Charter on Strategic Partnership, US Department of State, 10 november 2021.

[xliv] Biträdande utrikesminister Sergeij Vershinin i FN:s säkerhetsråd

https://www.youtube.com/watch?v=Ejpn2So-tPY

[xlv] OSCE Daily Report 39/2022, 19 February, OSCE Daily Report 40/2022, 20-21 February,

OSSE Daily Report 41/2022, 22 februari, https://www.osce.org/files/2022-02-22%20Daily%20Report_ENG.pdf?itok=63057

[xlvi] Russian Defense Ministry publishes Kiev’s secret order for offensive against Donbass, Tass, 9 March 2022.; “The original combat order of the National Guard proving Ukraine’s preparations for an attack on Donbass in March of this year”, Russian Ministry of Defence, 9 March 2022.

[xlvii] Se not 1.

[xlviii] ”Putin spokesman refuses to rule out use of nuclear weapons if Russia faced an ‘existential threat”, CNN 22 March 2022.

[xlix] ”Moscow responds to idea of sending nukes to Ukraine”, RT, 12 June 2022.

[l] John Mearsheimer, ”The causes and consequences of the Ukraine war”, European University Institute, 16 June 2022; John Mearsheimer, “Russia-Ukraine”, 2022

[li] ”Russia’s War in Ukraine: How Does it End?”, Council on Foreign Relations (Conversation with Stephen Twitty), 31 May 2022.

[lii] Giulia Carbonaro, “Henry Kissinger: Ukraine Should Give Up Territory to Russia to Reach Peace”, Newsweek, 24 May 2022.

[liii] Laura Secor, “Henry Kissinger Is Worried About ‘Disequilibrium’”, The Wall Street Journal, 12 August 2022.

 

[live] https://then24.com/2022/04/25/ukrainian-governor-calls-for-the-execution-of-political-dissidents

 

[lv] Max Seddon, et.al, “Ukraine and Russia explore neutrality plan in peace talks”, Financial Times, 16 March 2022; Andrew Macaskill, “UK PM Johnson says Ukraine peace talks are doomed because of ‘crocodile’ Putin”, Reuters, 21 April 2022; Jake Johnson, “Boris Johnson Pressured Zelenskyy to Ditch Peace Talks with Russia: Ukrainian Paper”, Common Dreams, 6 May 2022.

 

[lvi] Ministry of Defence of the Russian Federation: “Number of Foreign Mercenaries in Ukraine”, August 2022.

 

[lvii] Lista över utländskt bistånd till Ukraina under det rysk-ukrainska kriget, Wikipedia; Felicia Sonmez & Andrew Jeong, ”House godkänner nästan 40 miljarder dollar i stöd till Ukraina när det bekämpar rysk aggression”, The Washington Post, 10 maj 2022.

 

[lviii] Charles De Gaulle, Memoarer i hoppets tecken, Stockholm: Albert Bonniers förlag, s. 207–208.

 

[lix] Ola Tunander, «Ett svenskt Natomedlemskap skapar en instabil värld», Dagens Nyheter, 29 april 2022; “Russian navy continues to attack military targets in Ukraine with Kalibr Cruise Missiles (Video)”, South Front, 7 April 2022. “Russian Iskander missiles strike killed 100 Ukrainian & foreign fighters in Kharkiv (Video)”, South Front, 2 April 2022; “Russia raises stakes: Three MiG-31 aircraft with hypersonic Kinzhal missiles deployed in Kaliningrad”, South Front, 19 August 2022.

 

[lx] Mikael Holmström, Den dolda alliansen (Stockholm: Atlantis, 2011), s. 446–450. Intervju med försvarsminister Sven Anderssons rådgivare, Ingemar Engman, i Dirk Pohlmanns dokumentär ”Täuschung – Die Methode Reagan”, ARTE, 7 maj 2015.

 

[1] Samtal med generallöjtnant Vladimir Tjeremnikh, PRIO-seminariet, Oslo, sommaren 1994. Jag skrev en rapport från seminariet, som 2008 presenterades av den tidigare svenska försvarschefen general Bengt Gustafsson som en rapport från den svenska underrättelsetjänsten MUST (Militära Underrättelse- och Säkerhetstjänsten) och den publicerades av webbplatsen om det så kallade kriget: The Parallel History Project (Zurich/Washington), 2008. Delar av rapporten publicerades redan i min bok Walls: Essäer om makt , identitet och territorialitet (Aalborg: Nordisk Sommeruniversitet, 1995 ). Se även intervju med generallöjtnant Leonid Petrovich Reshetnikov (med Scott Ritter), augusti 2022.

 

[2] Mark Episkopos, “Russian Navy Strikes Military Facility in Southern Ukraine”, The National Interest, 5 April 2022.

 

Denna artikel publicerades först i Vardøger 40. Vi publicerar den här med författarens vänliga samtycke.