Irak & Ukraina: ”Ett vackert raseriutbrott” – Medias svek.

 

Ett vackert raseriutbrott” – The Observer, den stora fredsmarschen och Nord Stream

är ursprunglig titeln i https://www.medialens.org/2023/a-beautiful-outpouring-of-rage-the-observer-the-great-peace-march-and-nord-stream/

Tjugoårsdagen av det olagliga, oprovocerade angreppskriget mellan USA och Storbritannien mot Irak kommer vid en besvärlig tidpunkt för en brittisk press, som för närvarande förtrycker sanningen om den olagliga, fram-provocerade ryska invasionen av Ukraina. Det är särskilt pinsamt för våra orädda vakthundar att minnas den stora antikrigsmarschen den 15 februari 2003, när de år 2023 är upptagna med att kväva oliktänkande som protesterar mot USA:s fruktansvärda proxykrig i Ukraina.

I The Observer skrev Tim Adams en artikel med den glädjande titeln:

”Ett vackert utflöde av ilska: förändrade Storbritanniens största protest någonsin världen?”

Nu när det inte spelar någon roll – Irak har i åratal inte spelat någon roll, eller ens existerat, för den brittiska pressen – kan Guardian Media Group tillåta en av sina journalister att beskriva protesten som ”vacker”. Ironiskt nog är Adams artikel ett fult förkastande av allt som den säger sig beundra. Den här kommentaren säger allt:

Med tanke på vad vi vet nu var de som samlades den dagen i huvudstaden på rätt sida av historien.

Den 15 februari 2003 var det faktiskt helt klart att vi demonstranter ”stod på rätt sida av historien” med tanke på vad vi visste då! Men 20 år senare, som om han hade fastnat i en tidsspiral, framhärdar Adams i att hålla fast vid den tidens falska ”mainstream”-fokus:

”Demonstranterna på den tiden var inte överens om allt, men de delade ett engagemang för att försöka tysta trumvirveln till krig – eller åtminstone ge FN:s vapeninspektörer mer tid att hitta de mytomspunna massförstörelsevapen som Blairs och president George W. Bushs retorik berodde på (dagen innan hade Hans Blix, ledare för dessa inspektörer, återigen informerat FN om att inga sådana vapen ännu hade hittats).

Redaktören ”I Sverige demonstrerade minst 75 000 personer i 25 städer från Boden i norr till Malmö i söder.” https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/9mKglE/massprotester-mot-irak-krig

Bild: En liten del av 35 000 demonstranter i Stockholm 15/2 2003.

Och återigen:

”The Observer var splittrad på mitten om huruvida man skulle stödja regeringen i dess desperata försök att få ett FN-mandat för krig …

 ”Även om nyhetsdelen av Observer den dagen var fast i respekt för fredsmarschen, antydde ledarkolumnen på andra ställen att den ”som det minst värsta alternativet” motvilligt följde ”en majoritet i Storbritannien som skulle acceptera en militär aktion om den fick stöd av FN:s säkerhetsråd”.

Det går bra att nämna att detta verkligen var ”mainstream”-besattheter vid den tiden, men inte utan att påpeka att allt detta var nonsens. Hela fokuseringen på ”massförstörelsevapen” (WMD) var falsk, ett grovt bedrägeri. Det fanns inga ”massförstörelsevapen” kvar i Irak 2002 – vilket FN:s chefsvapeninspektör Scott Ritter berättade för alla som ville lyssna 2002 och 2003. Men även om det hade funnits, så var det slagfältsvapen, artillerigranater, tillverkade med västlig hjälp av en irakisk regering som inte hade några som helst kopplingar till terroristerna den 11 september; en regering som inte hade visat något som helst intresse av att bedriva en terrorkampanj mot USA eller Storbritannien – länder som hade använt vilken ursäkt som helst för att tortera landet till underkastelse genom folkmords-mässiga sanktioner i 13 år.

Det var aldrig tal om att Irak skulle ha kärnvapen. Men även om det hade funnits biologiska och kemiska vapen på slagfältet, och även om Irak hade haft kopplingar till al-Qaida, skulle Storbritannien och USA inte ha haft någon rätt att invadera ett land som de varken hade angripits eller ens hotats av. Och vad skulle Saddam Hussein, som uppenbarligen stod inför en stormakts oljejakt, vinna på att angripa eller stödja attacker mot västvärlden? Alla sådana attacker skulle dramatiskt ha ökat risken för hans eget liv utan någon praktisk vinst.

Men även om Storbritannien och Förenta staterna hade angripits av Irak skulle de inte ha haft rätt att ödelägga landet med en fullständigt oproportionerlig invasion och ockupation. Skulle vi hävda att Irak hade rätt att invadera, ockupera och ödelägga Förenta staterna och Storbritannien som svar på ”våra” flygattacker och vår invasion?

Vi tvivlar starkt på att Observer’s dåvarande redaktör, Roger Alton, var ”djupt imponerad” av fredsmarschen. I januari 2003, när kriget hotade, sade Alton till sin personal:

Vi måste stå sida vid sida med amerikanerna. (Nick Davis, Flat Earth News, Chatto & Windus, 2008, s. 350)

I september 2006 rapporterade Evening Standard att Alton hade varit på ”något av en kill-semester” i Alperna. Hans följeslagare var Jonathan Powell, ”Tony Blairs mest betrodda medhjälpare”, och den trogna Blair-medlemmen och propagandisten Denis MacShane. (Gideon Spanier, ”In the air”, Evening Standard, 6 september 2006)

Några dagar efter marschen spydde den ledande Observer-kolumnisten Nick Cohen ut förakt över:

”Tillfredsställelsen hos en antikrigsrörelse som övertalade en miljon människor att tala om för irakierna att de måste fortsätta att leva under ett tyranni…” (Cohen, ”The Left’s unholy alliance with religious bigotry”, The Observer, 23 februari 2003).

Vad har Adams i åtanke när han skriver om att ”veta vad vi vet nu”? Naturligtvis menar han att det inte fanns några massförstörelsevapen och att krigets resultat var katastrofalt för irakierna (dock inte för USA och Storbritannien; kriget var inte alls ett ”misslyckande”, som ofta hävdas). Men detta är en liten del av vad vi nu vet, och det är inte tack vare Observer och Guardian. Som vi rapporterade förra året kan vilken tillfällig läsare som helst googla ”BP and Iraq” och hitta:

”År 2009 blev BP det första internationella oljebolaget att återvända till Irak efter en period på 35 år…

 ”I dag arbetar BP, PetroChina och BOC tillsammans för att utveckla Rumaila, det näst största producerande fältet i världen, som beräknas ha cirka 17 miljarder fat olja som kan utvinnas.

Vem som helst kan googla ”BP och Irak” och hitta:

”I januari 2010 undertecknade ExxonMobil Iraq Limited (EMIL), ett dotterbolag till Exxon Mobil Corporation, ett avtal med South Oil Company of the Iraq Ministry of Oil om att rehabilitera och utveckla West Qurna I-fältet i södra Irak…

 ”I oktober 2011 undertecknade ExxonMobil sex produktionsdelningsavtal som omfattar mer än 848 000 hektar i Kurdistanregionen i Irak.

Förra året bröt BBC på något sätt med sin långa tradition att ignorera USA:s och Storbritanniens brott i Irak och rapporterade:

”BP i oljefält där ”cancer är lika vanligt som influensa””.

BBC kommenterade: Professor Shukri Al Hassan, en lokal miljöforskare, berättade för oss att cancer här är så utbrett att det är ”som influensa”.

Med andra ord måste ”veta vad vi vet nu” verkligen inkludera det faktum att slutresultatet av det olagliga angreppskriget som kostade mer än en miljon irakier livet var att brittiska BP och amerikanska Exxon fick oljan. Och irakierna betalar återigen priset.

Men detta är inte kontroversiellt, eller ens en nyhet, för Tim Adams eller någon annan på Observer och Guardian som firar 2003 års ”vackra utbrott av vrede”.

När vi vet vad vi vet nu får en rapport i Guardian från november 2001 med titeln ”Among friends at ”Blair Petroleum””” en ny och fruktansvärd betydelse:

”Anji Hunter kommer att vara bland vänner från New Labour när hon börjar sitt nya jobb som kommunikationschef på BP – med smeknamnet Blair Petroleum på grund av dess nära förbindelser med regeringen.

 Chefen John Browne står premiärministern nära, och en tacksam Blair lade till en adelstitel till oljemannen efter att han hjälpt till att få slut på bränsleprotesterna i somras förra året. (Kevin Maguire, The Guardian, 9 november 2001)

Rapporten fortsatte: Lord Simon var ordförande för BP fram till maj 1997, då han avgick för att bli handelsminister i Blairs första regering, vilket utlöste ett bråk när det framkom att han fortfarande ägde ett betydande aktieinnehav i företaget… BP verkar ha omfamnats av New Labour-etablissemanget och anses vara regeringens favorit-oljejätte.

När vi vet vad vi vet nu verkar det uppenbart att Blair gjorde George W. Bush sällskap med att utnyttja grymheterna den 11 september för att ge ett falskt rättfärdigande av att befria Irak från dess olja till förmån för ”Blair Petroleum”. Det låter som en skräckhistoria.

När vi lägger till den senaste nyheten att ”BP:s årsvinst mer än fördubblades till 28 miljarder dollar (23 miljarder pund) år 2022 efter en kraftig ökning av gaspriserna i samband med kriget i Ukraina, vilket ökade intäkterna”, i en tid när klimatet kollapsar, när vi måste stoppa oljan, så låter det som dystopisk science fiction.

I stället för att diskutera dessa verkliga frågor fokuserade Adams på:

”Den oöverträffade mångfalden bland demonstranterna… som fångades i Observer-rapporten från marschen på förstasidan av min bortgångne, sörjande kollega Euan Ferguson:

 ”Det fanns nunnor. Småbarn. Kvinnliga advokater. Etons George Orwell-sällskap. Arkeologer mot krig….””.

Ah, ”mångfald”, praktiskt taget den enda etiska angelägenheten inom ”mainstream”; allmänt förespråkad, eftersom den inte utgör någon utmaning för den ”tvåpartidiktatur … i träldom uder jätteföretagen” som identifierats av den trefaldige amerikanske presidentkandidaten Ralph Nader (Intervju med The Real News Network, 4 november 2008).

En annan artikel i The Guardian av Clea Skopeliti publicerades tre dagar efter Adams artikel, under rubriken ””Det förändrade mitt liv”: demonstranter ser tillbaka på 2003 års ”Stop the War”-marsch”. Mångfald var återigen i fokus, och anmärkningsvärt nog hänvisades till och med till samma citat:

Det var en protest som kännetecknades av sin bredd, skriver Euan Ferguson i Observer: ”Det fanns nunnor. Småbarn. Kvinnliga advokater. Eton George Orwell Society. Arkeologer mot krig …””.

Protesterna presenteras som ett skådespel, en social händelse. De argument som motiverade demonstranterna – att USA var en imperialistisk skurkstat som motiverades av girighet, att det borde vara ”No blood for oil”, att ett redan krossat irakiskt samhälle skulle bli fullständigt ödelagt av ännu ett krig – omprövades inte i ljuset av historien. Vad har egentligen hänt med Irak tjugo år senare? Spelar det ingen roll? Hur är det med demokratin, de mänskliga rättigheterna, hälsovården, pressfriheten och friheten i landet? Seriös politik, vuxen analys ersätts av tomma, vemodiga reflektioner över det förflutna. Frågan om olja nämns inte i någon av artiklarna.

Att låta tyskarna frysa – USA:s terrorattack mot Nord Stream

 

Den cyniska opportunismen i Observer’s påstådda tillgivenhet för antikrigsmarscherna 2003 framstår i skarp relief genom tidningens fullständiga förtigande av den Pulitzerprisbelönade journalisten Seymour Hershs senaste påstående, att USA var ansvarigt för terroristattacken mot gasledningarna Nord Stream under Östersjön i september förra året.

Rörledningarna från Nord Stream 1, den första fasen av infrastrukturen, levererade redan billig rysk gas till Tyskland och andra delar av Europa. USA har länge klargjort sitt motstånd mot att Nord Stream 2 ska genomföras. Den 6 februari 2022, mer än två veckor före Rysslands invasion, sade USA:s president Joe Biden:

Om Ryssland invaderar, vilket innebär att stridsvagnar eller trupper korsar Ukrainas gräns igen, kommer det inte längre att finnas något Nord Stream 2. Vi, vi kommer att sätta stopp för det.

På frågan om hur detta skulle göras, med tanke på att projektet står under tysk kontroll, sade Biden:

Jag lovar er att vi kommer att kunna göra det.

I januari 2022 hade Victoria Nuland, USA:s biträdande utrikesminister för politiska frågor, sagt följande: ”Jag vill vara tydlig med er i dag: Om Ryssland invaderar Ukraina kommer Nord Stream 2, på ett eller annat sätt, inte att gå vidare.

I ett vittnesmål i kongressen i januari i år gladde sig Nuland faktiskt:

Jag tror att administrationen är mycket nöjd med att veta att Nord Stream 2 nu är, som ni brukar säga, en massa metall på havets botten.

På Jimmy Dore Show delade Aaron Maté en extraordinär samling videoklipp av amerikanska tjänstemän, som före bombningen insisterade på att Nord Stream måste ”stoppas”, ”dödas”, ”stängas”, ”avbrytas”, ”annulleras”.

Hershs rapport, som citerar en icke namngiven källa ”med direkt kännedom om den operativa planeringen”, berättar vad som hände. I juni 2022 placerade dykare från den amerikanska flottan, under täckmantel av en marinövning, sprängladdningar på tre av de fyra Nord Stream-ledningarna. I september detonerade de dessa på distans på Biden’s order. Detta skedde med hjälp av den norska underrättelsetjänsten och flottan, men utan att Tyskland eller andra västliga allierade var medvetna om det.

Om Hershs redogörelse är korrekt var detta en massiv amerikansk terroristattack mot en av USA:s egna allierade (Tyskland), samt en av världens värsta miljökatastrofer, som orsakade ett enormt utsläpp av metangas för global uppvärmning. De dödliga konsekvenserna av attacken för Europas befolkning har nästan helt ignorerats. I november undersökte The Economist sambandet mellan ”bränslepriser och överdrivna dödsfall”:

Även om värmeböljor får mer uppmärksamhet är kalla temperaturer vanligtvis dödligare än varma temperaturer. Mellan december och februari dör 21 procent fler européer per vecka än mellan juni och augusti”.

Rapporten fortsatte: ”Tidigare har förändringar i energipriserna haft en liten effekt på dödsfallen. Men årets kostnadsökningar är anmärkningsvärt stora … om tidigare mönster kvarstår skulle de nuvarande elpriserna driva dödsfallen över det historiska genomsnittet även under den mildaste vintern.

 De exakta dödstalen beror fortfarande på andra faktorer, särskilt temperaturen. Under en mild vinter kan ökningen av antalet dödsfall begränsas till 32 000 över det historiska genomsnittet (med hänsyn tagen till befolkningsförändringar). En sträng vinter kan kosta sammanlagt 335 000 extra liv.

Den amerikanska attacken kommer säkerligen att ha bidragit till dessa tiotusentals eller hundratusentals extra dödsfall – skrämmande siffror som blir ännu värre av de enorma vinsterna för företag som BP och Shell. När vi skrev detta meddelande rapporterade BBC:

British Gas ägare Centrica har redovisat enorma vinster efter att energipriserna steg kraftigt förra året.

 Centricas helårsvinst uppgick till 3,3 miljarder pund för 2022, mer än tre gånger så mycket som de 948 miljoner pund som företaget tjänade året innan.

 ’Energiföretagen har haft rekordvinster sedan olje- och gaspriserna sköt i höjden efter Rysslands invasion av Ukraina.’

Hersh kommenterade:

’Poängen är att Biden har beslutat att låta tyskarna frysa i vinter. Förenta staternas president ser hellre att Tyskland fryser än att Tyskland eventuellt slutar att stödja Ukraina, och det är för mig en förödande sak för detta Vita Hus….

 ”De personer som var inblandade i operationen såg att presidenten ville få Tyskland att frysa, för sina kortsiktiga politiska mål, och det förskräckte dem.

”Begravning” av Seymour Hersh

Författaren och medieanalytikern Alan MacLeod beskrev hur Hershs redogörelse för Nord Stream-attacken har begravts av amerikanska företagsmedier:

”En studie av MintPress News analyserade de 20 mest inflytelserika publikationerna i USA, enligt analysföretaget Similar Web, och fann endast fyra omnämnanden av rapporten mellan dem.

 Hela den uppmärksamhet som företagsmedierna ägnade åt historien bestod av följande:

 ”En minirapport på 166 ord i Bloomberg;

 Ett fem minuter långt inslag i ”Tucker Carlson Tonight” (Fox News);

 En 600 ord lång sammanfattning i New York Post;

 En skrikig attackartikel i Business Insider, vars rubrik kallar Hersh för en ”misskrediterad journalist” som har gett Putin en ”gåva”.

 De 20 undersökta medierna är, i alfabetisk ordning:

 ABC News, Bloomberg News, Business Insider, BuzzFeed, CBS News, CNBC, CNN, Forbes, Fox News, Huffington Post, MSNBC, NBC News, New York Post, New York Times, NPR, People Magazine, Politico, USA Today, Wall Street Journal och Washington Post”.

Det är ungefär samma sak som gäller för de statliga brittiska medierna. I synnerhet BBC News, Guardian och Observer har helt enkelt ignorerat Hershs berättelse, med undantag för ett kort omnämnande, där Vita husets förnekanden betonas i en Guardian live blog den 12 februari. Det är märkligt att George Monbiot, Guardians förmodade dissident-alibi, trots att han skrev utförligt om Nord Stream i mars förra året, inte har nämnt Hershs rapport, förutom att han retweetade en tråd som innehöll denna kommentar:

”…kort sagt, de offentligt tillgängliga uppgifterna bekräftar inte Hershs rapportering. Jag bör snart få ytterligare uppgifter om fartygsspårning, och om de visar något annat kommer jag att uppdatera här”.

Hersh är en berömd reporter som avslöjade USA:s My Lai-grovdåd i Vietnam, CIA:s spionage mot vänsterdissidenter under Nixon-eran och Abu Ghraib-skandalen i Irak.

The Independent lyckades få med sammanlagt 324 ord under den politiskt korrekta rubriken: ”Vita huset förnekar journalistens påståenden om att man sprängde en rysk gasledning”.

Hershs rapport var, hävdade Vita huset, ”helt och hållet falsk och fullständig fiktion”.

Daily Mail ägnade 600 ord åt historien. Tragikomiskt nog inkluderade Mail, för att skapa balans, en James Bond-liknande grafik under rubriken:

”Hur Putins styrkor kan ha saboterat Nord Stream-rörledningarna”.

Vi hittade också ett enda omnämnande i The Times, gömt bakom dess betalvägg.

Media Lens har inte resurser att söka igenom etern efter eventuella omnämnanden i radio och tv.

I en artikel från Snopes, en webbplats för faktagranskning, avfärdades Hershs analys – där hans namn stavades fel tre gånger som ”Hersch” – och det hävdades att den byggde på en enda ”allsmäktig anonym källa”. I själva verket klargjorde Hersh i en intervju med Radio War Nerd att han hade bekräftat sin redogörelse med andra källor. Verkligheten om vad som hände var, sade han, ”välkänd” inom rörledningsindustrin:

Låt mig bara säga en sak till er: Det här var ingen svår historia att hitta.

Jeffrey Sachs – en världsberömd ekonom och chef för Center for Sustainable Development vid Columbia University – kommenterade detta:

Till och med reportrar på våra tidningar som är inblandade säger till mig att det är klart (USA gjorde det), men det syns inte i våra medier.

Det är också värt att notera att Hersh i sin bok från 2018, ”Reporter – a Memoir”, skrev:

”Jag bestämde tidigt att jag aldrig skulle publicera information från någon på insidan utan att verifiera den på annat håll, även om en andra källa insisterade på att jag måste låtsas att han inte existerade.

Inget av detta spelar någon roll för den ”fria pressen”. Ändå skulle det rationella journalistiska svaret på Hershs påståenden vara att följa upp dem – kontrollera dem, utmana dem, testa dem. Som Craig Murray kommenterade, är ”mainstream”-behandlingen av Hersh ”en tydlig indikator på hur friheten försvinner från våra så kallade västerländska demokratier”. Vi har verkligen gått in i en ny och oroväckande fas av extrem censur genom utelämnande.

Relaterat
Jan Guillou upptäcker och prisar Peos Österholms bok ”Folkmordet i Irak”. Har du läst den än?
Artiklar om Irak på Globalpolitics.se