Hur man spränger en rörledning (Nord Stream)

I denna intervju 15/2 i New Left Review berättar Seymour Hersh flera detaljer om hur administrationen i USA förberedde sig för sabotageaktionen i Östersjön. Han berättar också mer detaljer om Norges roll i detta terrordåd mot Tyskland och Ryssland. Hersh intervjuas här av författaren och historikern Alexander Zevin. – Red. 

Ingress i New Left Review: I slutet av 1960-talet etablerade Seymour Hersh sig som en av USA:s modigaste undersökande journalister, och avslöjade hemliga amerikanska kemiska och biologiska vapenprogram och avslöjade massakern på civila i Mỹ Lai. Han fortsatte att arbeta för New Yorker och New York Times och berättade historier om CIA:s inhemska spionoperationer, Watergate-skandalen och tortyren av irakiska fångar i Abu Ghraib. Hans bok The Samson Option från 1991 beskrev de hemliga metoderna genom vilka Israel skaffade sin kärnvapenarsenal. Under det senaste decenniet har han med flera essäer och artiklar för London Review of Books undersökt USA:s engagemang i Mellanöstern: utmanande den officiella redogörelsen för mordet på Bin Ladin och lyft fram kränkningar av den amerikanska säkerhetsstaten i samband med kriget i Syrien . 

 Hershs senaste artikel ”How America Took Out The Nord Stream Pipeline” publicerades på Substack förra veckan. Med hänvisning till en källa med direkt kännedom om operationen hävdar den att dykare från den amerikanska flottan – som agerar på order från Biden-administrationen – använde fjärrutlösta sprängämnen för att förstöra naturgasledningen som går från Ryssland till Tyskland. Om detta är sant skulle attacken – riktad mot en allierads kritiska energiinfrastruktur – utgöra ett stort brott mot suveräniteten, om inte en direkt krigshandling. Det skulle också innebära att den amerikanska regeringen är skyldig till en stor miljökatastrof: utsläppet av 300 000 ton metan i atmosfären – kanske den största läckan i historien. 

 Vita huset beskrev ursprungligen Nord Stream-explosionen som en ”sabotagehandling”, där energiminister Jennifer Granholm antydde att Putin var ansvarig. Hennes påstående upprepades av en kör av europeiska ledare, vilket förstärkte kraven på ytterligare eskalering i Ukraina. Ändå, i slutet av 2022, medgav västerländska tjänstemän att det inte fanns några bevis för att Ryssland hade sprängt sin egen pipeline, och inte heller fanns det något rimligt motiv för att göra det. 

 Sedan Hershs berättelse dök upp har Kreml krävt en internationell utredning av attacken, medan Washington har avfärdat hans berättelse som ”fullständigt falsk och fullständig fiktion”. Tidigare i veckan pratade Hersh med NLR-redaktören Alexander Zevin om det möjliga skälet till Nord Stream-operationen, konflikten i Biden-administrationen om kriget i Ukraina och det aktuella läget för det amerikanska medielandskapet. (Slut på ingressen).

 Alexander Zevin: Din senaste berättelse beskriver den påstådda amerikanska operationen för att spränga Nord Streams rörledningar i september förra året. I den sista raden av stycket citerar du din källa, som säger att den enda bristen i Bidens plan var ”beslutet att göra det.” Kan du berätta lite om varför du tror att det här beslutet togs? Skulle inte risken för upptäckt uppväga de potentiella fördelarna? 

 Seymour Hersh: Kronologin här är ganska enkel. Före den ryska invasionen sammankallade Jake Sullivan en myndighetsövergripande grupp med alla de vanliga människorna: NSA, CIA, utrikesdepartementet, justitie, finansminister, Joint Chiefs. Och min åsikt är att de ville komma på alternativ för att stå emot Putin och Ryssland. Så detta team skapades och de frågade sig själva: Vill vi utföra en reversibel eller oåterkallelig handling? Sanktioner är reversibla, medan våldsamma operationer – attacker mot infrastruktur och liknande – inte är det. 

 Den 26 januari 2022 sa utrikesminister Victoria Nuland vid en presskonferens att Nord Stream 2 på något sätt ”inte kommer att fortsätta” om Ryssland invaderar Ukraina. Vilket tyder på att administrationen sedan använde pipelinen som ett hot för att få Putin att tänka sig för två gånger. Putin drar förstås in otroligt mycket pengar från moderbolaget Nord Stream AG, varav 51% ägs av hans allierade Gazprom, medan resterande 49% delas mellan fyra olika europeiska företag som kontrollerar vidare-försäljningen av gas. Så det finns en klar anledning att angripa pipelinen. 

 USA går sedan till norrmännen, som i slutändan spelar en mycket viktig roll för att ta reda på hur planen ska genomföras. För att plantera sprängämnena var de tvungna att skicka marinens dykare ner 260 fot (80 meter, o.a.), med en komplicerad blandning av helium och kväve och syre, och snabbt ta upp dem igen. Det här är en svår manöver, speciellt när de placerar ut vad som förmodligen är den största lasten av C4 som någonsin utplacerats till sjöss: jag menar, tillräckligt stor för att spränga en stor byggnad i centrum. Och de måste  göra allt detta på två timmar och vara noga med att undvika att bli upptäckta. 

 Marinen fick tid att genomföra operationen under en kommande NATO Östersjö-övning och det var meningen att de skulle göra det i början av juni, men istället lades aktionen på is. Laget hålls tillbaka, marinen hålls tillbaka, och de får veta att presidenten vill ha möjlighet att göra efter sin egen önskan. Vid den tidpunkten har jag en känsla av att det fanns en hel del spänningar i den tvär-statliga gruppen – en känsla av, vad handlar det om? Varför förstöra en rörledning som i princip är stängd ändå, efter alla sanktioner? 

 Tja, jag tror att Biden-administrationen åsidosatte dessa farhågor av ett par anledningar. I september, även om den amerikanska pressen inte berättade detta, sa alla som jag kände på insidan, och jag känner en del på insidan om detta, att kriget skulle bli en katastrof. Naturligtvis underskattade ryssarna styrkan i det ukrainska motståndet och deras styrkor trängdes tillbaka, men pressen överdrev kraftigt omfattningen av deras förluster. De långsiktiga utsikterna för Ukraina var hela tiden dystra – delvis för att det fortfarande är ett extremt korrupt land där västerländskt bistånd ofta missbrukas. Så jag tror att Biden hade ett taktiskt intresse av att förstöra rörledningen, eftersom detta skulle hindra Tyskland från att ändra uppfattning när det blev tufft och dra tillbaka biståndet till Ukraina. Om det var en köldperiod i november eller december kunde det ha stoppat den ukrainska motoffensiven och sätta press på Tyskland att sänka gaspriserna genom att öppna upp ledningen. Så det kan ha varit ett av de ögonblick som administrationen fruktade mest. samtidigt överdrev pressen omfattningen av ryska militära förluster. 

 Men det finns också en lång historia av amerikansk fientlighet mot denna rörledning, som sträcker sig tillbaka till Bush och Cheney, som såg den som ett strategiskt vapen som Ryssland kunde använda för att hindra Tyskland och Västeuropa från att stödja Nato. Bidens tankesätt var mycket i linje med detta. Nu vet jag inte om han vill ha ett krig med Ryssland. Jag vet inte om han vill ha ett krig med Kina. Jag vet inte vad han vill. Men det är läskigt, för kanske inte han själv ens vet. 

 AZ: Hur ställer du de öppna uttalandena eller hoten om Nord Stream – från Biden, Nuland och Blinken – mot det uppenbara behovet av största sekretess? 

 SH: Det skulle vara en slående kontrast om dessa amerikanska tjänstemän hade en något högre IQ. Men du vet, Nuland är ingen raketforskare. Hon har en tendens att röja saker – som för bara ett par veckor sedan under senatsutfrågningen, där hon kommenterade till allas favoritsenator från Texas att administrationen var nöjd med att Nord Stream 2 nu var en hög med skrot på botten av havet. Och det gör Biden förstås också. Den 7 februari 2022 träffade han Olaf Scholz i Vita huset och på presskonferensen efteråt sa han ’Om Ryssland invaderar . . . det kommer inte längre att finnas en Nord Stream 2. Vi kommer att sätta stopp för det. ” Om jag satt i den tyska förbundsdagen skulle jag vilja ha en offentlig utfrågning och fråga Scholz-regeringen vad de visste om den amerikanska planen, med tanke på att dessa uttalanden kom i januari och februari. 

 AZ: I många av dina berättelser är en av anledningarna till att källor är villiga att säga ifrån att det finns konflikter och dispyter inom statsapparaten. Detta var fallet i en del av dina rapporter om Syrien från 2014, där militära ledare drabbades samman med Vita huset om dess ”röda linjer” och klokheten i att bomba landet, med tanke på risken att utlösa en direkt sammandrabbning med ryssarna. Vad är din syn på de potentiella interna konfliktkällorna kring Nord Stream-operationen – eller politiken för militär eskalering i Ukraina i allmänhet? 

 SH: Det kan inte ha legat mycket glädje bakom tanken på att spränga bort det här i slutet av september. Jag menar, vad är det politiska målet? Var det strategiskt för förhandlingar, eller är det bara för att hålla Tyskland och Västeuropa i träldom till Amerika? Vid något tillfälle, av ekonomiska skäl, kan Scholz mycket väl ha sagt: Jag är ute ur spelet – Ukraina kanske kan få ett par tyska stridsvagnar till, men jag öppnar gasen eftersom jag måste hålla mitt folk varma och företag igång. Men genom att sätta stopp för Nord Stream tog Biden bort det alternativet från bordet. Och vid den tidpunkten, om du var en rationell person som arbetar i den amerikanska statsapparaten, skulle du säga till dig själv, den här killen har gjort ett val som verkligen kommer att skada honom i det långa loppet. Den här typen av åtgärder skulle kunna göra det omöjligt för USA att behålla sitt inflytande i Västeuropa. För med detta skjuter energipriserna i höjden. 

 USA skickar fortfarande flytande naturgas till sina europeiska allierade, men tar tre till fyra gånger mer betalt för det. Så presidenten har i princip tagit ett steg i valet mellan att bryta kopplingen mellan Tyskland och Ryssland och att förlora politiskt stöd för USA i några av de stater vi värdesätter högst. Det skulle ha lett till att vilken som helst rationell person inom underrättelsetjänsten skulle ha tagit en stund till att tänka efter. Men historien visar uppenbarligen att det fanns många människor i den världen som trodde att utvecklingen av förmågan att förstöra rörledningarna skulle vara användbar för att skicka ett meddelande till Putin. Han visste uppenbarligen att USA diskuterade dessa alternativ, och han visste tillräckligt om övningen som pågick i Östersjön. Det kan vi inte vara säkra på, men det är svårt att göra något i den skalan i Östersjön utan att det märks. 

AZ: Kan jag få ditt perspektiv på hur medielandskapet har förändrats sedan du gav världen en berättelse som den om Mỹ Lai – eller till och med sedan 2000-talet, när du skrev flera stora undersökande artiklar om kriget mot terrorismen. Oavsett om du publicerade med en elektronisk tjänst som i Mỹ Lai, eller i Times, New Yorker eller LRB, plockades dessa berättelser upp, vilket pressade myndigheterna att göra mer än att avge ett intetsägande förnekande. Men hittills har det funnits en cordon sanitaire (syftar på en situation där någon part motarbetar en ideologisk motståndare genom att utesluta dem. En sådan metod är deplattformering, ö.a.) kring denna Nord Stream-rapport, åtminstone i den vanliga pressen. Vad har förändrats? 

 SH: 2007 publicerade jag ett stycke som heter ’The Redirection’, om hur USA hade ställt sig på sunniternas sida mot shiamuslimerna i Mellanöstern. Det fick en väldigt stor spridning. Reportrar överföll Vita husets talesman vid presskonferensen och frågade ”Är Hersh’s historia sann?” Vill du förneka det? Många år senare skrev folk fortfarande till mig om det. Några av mina New Yorker– och New York Times-artiklar hade liknande räckvidd – även om jag naturligtvis inte kunde få en sådan tidning att ta upp Mỹ Lai-berättelsen, varför jag tog den till Dispatch News Service. 

 Men nu pratar du med en kille som nyligen fick reda på något som heter Substack och bestämde sig för att publicera där. Vi är väldigt anpassningsbara i den här branschen. Om de stora pojkarna vill mysa med staten, om deras idé om en ”exklusiv källa” är en presidenttalesman som viskar något till dem efter en presskonferens, då kan de fortsätta att publicera i sina mediekanaler och verklig undersökande journalistik kommer att utövas någon annanstans. Dessa stora medier har kört några av de dummaste historierna jag någonsin sett de senaste åren. 2021 var det en om att Putin betalade ut premier till afghanska militanter för att döda amerikanska soldater under ockupationen. Och på senare tid har vi hört att han går på steroider, att han är spetälsk, att han har olika typer av cancer. Du vet, bara idiotiska saker. 

 Så det enda jag kan säga om det som har förändrats är att jag den här gången inte tänkte på att köra huvudet i väggen mot systemet. Jag gick istället till den här nya plattformen och jag har fått höra att berättelsen redan har fått över en miljon träffar: fler än något annat inlägg – men den enda vanliga mediafiguren som hittills ringt upp mig om det är Tucker Carlson. 

Egen-publicering är skrämmande för mig, eftersom jag kommer från en helt annan värld. Förr i tiden med New Yorker var faktakontrollen rigorös, mycket tuff, och det var en stor inlärningskurva för mig. Jag anställdes av den store New Yorker-redaktören William Shawn fem minuter efter att jag från gatan gått in på deras kontor, och jag arbetade där i två år innan jag till sist slutade för att gå till New York Times. Inte många skulle ha gjort den övergången i början av sjuttiotalet, eftersom att arbeta på New Yorker var förmodligen världens bästa jobb. Men på Times var det en liten himmelsk period när Nixon gick på grund, och jag hade friheten att skriva berättelser som de ville driva. Men när Ford kom in var det tillbaka till samma gamla skit, så jag var tvungen att gå därifrån. 

Relaterat
Hur USA slog ut Nord Stream-rörledningen
Folkrättsprofessor: ”USA:s sprängning av Nord Stream innefattar ett flertal brott mot internationell rätt och FN-stadgan”
USA erkänner öppet att man sprängde Nord Stream.
Sy Hersh och livet. Vilka tjänade mest på sprängningen av Nord Stream? Varför rapporterar media som de gör?
Vem låg bakom explosionen av Nord Stream 1 och 2?
Vem sprängde Nord Stream? Äntligen bevis! Eller hur?
Rysslands ”hyllning”/ersättning av Nord Streams pipelines.
Också USA:s vice utrikesminister hyllar sprängningen av Nord Stream 2