En verklighetskontroll för den indiska regeringens G20-ambitioner

Inget av mötena kunde formulera någon gemensam kommunikation, och orsaken till misslyckandet är värdlandets oförmåga att slå ihop huvudena på delegaterna och förmå dem att gå in i en konsensuskorridor. De västländer som är vida överrepresenterade i G20 har överdrivit sin envisa beslutsamhet att utfrysa och fördöma två stora framväxande makter – Ryssland och Kina – och de senare kunde inte tåla mer mobbning och motsatte sig naturligtvis detta.

Det finns dock mycket sofistik i Modi-regeringens bedömning att Ukrainakrisen handlar om ett ”krig”. Men tragedin är att konflikten kunde ha undvikits, om bara Biden-administrationen hade signalerat en vilja att diskutera Rysslands legitima oro över Natos expansion längs dess västra gräns.

I ett nötskal är rotproblemet det ”militariserade amerikanska ledarskapet”, om vilket den berömda amerikanska historikern för amerikansk utrikes- och säkerhetspolitik professor Andrew Bacevich skrev en lysande essä i tidskriften Foreign Affairs förra veckan med titeln The Reckoning That Was n’t .

Ändå skulle USA:s finansminister Janet Yellen och utrikesminister Antony Blinken hellre frysa det aktuella ögonblicket och kritisera Ryssland för deras ”aggression” i Ukraina. Stormakter har fenomenala minnen, men i det här fallet lider Biden-administrationen av minnesförlust – i verkligheten har tidigare tider återuppstått i Ukraina.

Där värdlandet Indien misslyckades var att det gjorde ett klipp-och-klistra jobb i utkastet till meddelande och lyfte det relevanta avsnittet ur Bali-deklarationen. Det måste vara en katastrof efter en sådan bisarr misshantering. Poängen är att det är förlorat för våra mandariner att Ukrainakrisen har förändrats radikalt under de senaste månaderna sedan Bali-toppmötet.

Idag är det ett obestridligt faktum att USA och Nato är direkt involverade i konflikten. Ännu viktigare är att Ryssland har tagit överhanden militärt, och Ukraina står iför ett förestående nederlag trots alla vapen som pumpats in i landet av USA och dess allierade.

USA tvingar Ryssland att reducera Ukraina till en ”reststat”. (”Rump state: är en rest av en en gång mycket större stat som har ett mindre territorium efter en utbrytning, annektering, ockupation, avkolonisering) Och naturligtvis när det händer kommer USA att dra sig ur, som de gjorde i Afghanistan. Och det är troligt att Biden-teamet kommer att åka till Indo-Stillahavsområdet för nya äventyr. Kriget har varit mycket lönsamt för USA:s militärindustriella komplex.

För det andra, avslöjandena från bland annat den tidigare tyska förbundskanslern Angela Merkel och Frankrikes president François Hollande, att de så kallade Minsk-avtalen inte var något annat än ett utarbetat bedrägeri för att lura Moskva och köpa tid för Nato att militarisera Ukraina och förbereda landet för krig. Detta har avslöjat Amerikas dubbelspel. Washington ville aldrig att Kiev skulle förhandla med Ryssland eller föra diskussioner med separatistgrupperna i Donbass angående regionalt självstyre inom ett federalt Ukraina. Detta är den ärliga historiska sanningen.

Med andra ord, Ryssland hade inget annat val än att agera förebyggande för att skydda sina intressen, precis som Kiev, med stöd av Nato och USA, var redo att inleda en stor offensiv mot den etniska ryska befolkningen i Donbass för en ’slutlig lösning .’

För det tredje, upptäckten av den kända amerikanske journalisten Seymour Hersh att ingen mindre än president Biden hade beordrat sabotage av Nord Streams gasledningar – beslutet fattades redan månader innan den ryska specialmilitära operationen inleddes i februari 2022. Detta är ett fördömande åtal mot USA att iscensätta det fullständiga sammanbrottet av det tysk-ryska energisamarbetet, vilket återigen kastar ljus över Washingtons djävulska agenda att utnyttja Ukrainas situation för att stärka sitt transatlantiska ledarskap och tvinga européerna att agera i en underordnad roll.

Därför, även om det finns allvarliga farhågor bland européerna angående USA:s proxykrig, är de inordnade i det och en oberoende väg eller strategisk autonomi är utesluten.

Hur är det möjligt för Modis regering att ignorera allt detta? Ännu värre, hur kunde finansministeriet så slarvigt få Modi att komma på en uppenbart absurd fras: ”Dagens-era-är-inte-en-krigstid”? Detta visar på en naivitet. Enkelt uttryckt begränsade Indiens konsensusbyggande oundvikligen sig till att Ryssland accepterade exakt samma formulering som i Bali-deklarationen.

Faktum är att Moskva förstår att Modis regering ägnar sig åt dubbelt tal. En kommentar som publicerades i Kreml-finansierade RT förra veckan belyste att en reklamfilm utarbetad av Observer Research Foundation. De är arrangörerna av den pågående Raisina-dialogen, har återupplivat det ökända Modi-citatet, som ”avslöjar en tvivelaktig utrikespolitik”.

Kommentaren tillägger: ”Modis ord försöker driva fram poängen att medan Indien kommer att fortsätta köpa rysk råolja till ett rabatterat pris trots USA:s påtryckningar, kommer New Delhi att stå vid sin demokratiska övertygelse. Indien försöker överdriva sin försiktighet när det gäller att anpassa sig till västerländska demokratier, med dess tjänstemän som är värd för flera amerikanska influencers inför G20:s utrikesministermöte. … Förstärker Modi-citatet argumentet att New Delhi talar med dubbel tunga?”

Föga överraskande har Rysslands ställning hårdnat på senare tid, och det är fullt tänkbart att Moskva kommer att dra slutsatsen att Delhi inte kan litas på som en ärlig medlare, än mindre en ”beprövad vän”, i de kommande G20-förhandlingarna.

CNN har rapporterat att G20:s utrikesministermöte ”sågs som ett stort prov på indisk diplomati, som till sist misslyckades med att nå konsensus på grund av Rysslands pågående invasion av Ukraina.”

En rimlig förklaring kan vara att efter att ha hotats med ett regimskifte orkestrerat av västerländsk underrättelsetjänst – med början med BBC-dokumentären, följt av Hindenburg-rapporten, och som kulminerade i George Soros prognos om en ”demokratisk väckelse” i Indien – fick den styrande eliten panik .

Det har till och med fattats ett förhastat beslut att vara värd för ett QUAD-utrikesministermöte i Delhi på fredag ​​för att hedra den amerikanska utrikesministern Antony Blinken. Och de har accepterat den amerikanska ivern att visa långfingret för Moskva och Peking. Ack, vart är den indiska diplomatin på väg?

De senaste veckorna vimlade de sociala medierna av utrikesminister S. Jaishankar som trotsigt samlat sig mot den euroatlantiska världen och viftat med svärdet av Indiens beslutsamhet och motståndskraft, bla bla, men allt som måste vara för inhemsk konsumtion? Det lönar sig att prata hårt under valtid.

Modis regering har gjort ett allvarligt misstag genom att underskatta att Ukrainas situation är en epokgörande angelägenhet där den inte har någon förmedlande roll. Inget Nobels fredspris delas ut här. Ryssland är fast beslutet att förverkliga sina strategiska mål. Och Moskva behöver inte Modis regerings hjälp, med tanke på den skarpa verkligheten att detta är en existentiell kris som den helt enkelt inte har råd att förlora, oavsett vad som krävs.

Och i vilket fall som helst finns det mycket lite som Modis regering kan göra för att tippa den globala strategiska balansen. Dess mycket uppmärksammade globala inflytande avslöjas efter det fruktansvärda misslyckandet vid dagens G20-ministermöte. G20-ministermötet på torsdag är faktiskt en reality check. Intressant nog hade en annan RT-kommentar förra veckan titeln Kan Indien ersätta Kina som röst från det globala södern?

Mot denna dystra bakgrund hoppade Modi över dagens G20-ministermöte, även om det är en extraordinär händelse att Indien var värd för tjugo utrikesministrar för ett enda evenemang. Men det var rätt sak att göra – bara leverera ett ”virtuella budskap” och gå vidare till viktigare frågor. Vem vill förknippas med ett misslyckande?

En kurskorrigering är på sin plats. Regeringen hypade G20-toppmötet på ett överdrivet sätt, som om det vore karnevalstider inför valet 2024.