Den multipolära världens födelse och förberedelserna för ett nytt världskrig

I kvälls-serien ”Aktuella artiklar för ett år sedan” återpubliceras denna artikel som är aktuell i högsta grad.

Denna artikel av Thierry Meyssan på https://www.voltairenet.org/article219090.html har upphittats och översatts av Rolf Nilsson. Den här artikeln är en uppföljning av : 1. ”Mellanöstern bryter sig loss från väst”, 14 mars 2023. https://www.voltairenet.org/article218999.html

USA pressar sina allierade i Europeiska unionen att förbereda sig för ett tredje världskrig. De har inget annat val än att utkämpa det om de vill ta sig segrande ur ”Thukydidesfällan”. Är all denna uppståndelse bara till för att ”hålla” de allierade på sin sida medan många stater i Sydamerika, Afrika och Asien förklarar sig ”neutrala”. Samtidigt väcker detta upp de japanska militaristerna som, i likhet med de ”radikala nationalisterna” i Ukraina, är tillbaka.

”Thukydidesfällan är ett säkerhetspolitiskt begrepp, som är uppkallat efter den grekiske historikern Thukydides. Thukydidesfällan handlar om det troliga i att en aspirerande stormakt hamnar i konflikt med den dominerande stormakten, och härrör från ett citat av Thukydides: ”Det var Atens uppgång, och den fruktan denna ledde till i Sparta, som gjorde krig [mellan dessa stater] oundvikligt.”
https://sv.wikipedia.org/wiki/Thukydidesf%C3%A4llan

Inför de framsteg som förespråkarna för en multipolär värld gjort har försvararna av den ”USA-imperialismen” inte varit sea att reagera. Två operationer kommer att analyseras här: omvandlingen av den europeiska gemensamma marknaden till en militär struktur och ombildningen av axeln från andra världskriget. Den andra aspekten innebär att en ny aktör kommer in i bilden: Japan.

I det franska parlamentet allierade sig Charles De Gaulle med kommunisterna för att besegra Europeiska försvarsgemenskapen (EDC).

Förändringar i EU

År 1949 skapade USA och Storbritannien Nordatlantiska fördragsorganisationen (Nato). De inkluderade Kanada och de stater som de hade befriat i Västeuropa. För dem handlade det inte om att försvara sig utan om att förbereda ett angrepp på Sovjetunionen. Sovjetunionen svarade med att skapa Warszawapakten.

När Koreakriget inleddes 1950 planerade USA att utvidga konflikten till att omfatta även Tyska demokratiska republiken (känd som ”Östtyskland”). För att göra detta var de tvungna att återupprusta Förbundsrepubliken Tyskland (känt som ”Västtyskland”) trots Frankrikes, Belgiens och Luxemburgs motstånd. De föreslog därför att en europeisk försvarsgemenskap skulle inrättas, men misslyckades på grund av gaullisternas och de franska kommunisternas motstånd.

Samtidigt hjälpte de till att återuppbygga Västeuropa med Marshallplanen. Denna plan innehöll många hemliga klausuler, bland annat om uppbyggnaden av en gemensam europeisk marknad. Washington ville dominera Västeuropa ekonomiskt och bevara det politiskt från kommunistiskt inflytande och sovjetisk imperialism. Europeiska ekonomiska gemenskaperna – och senare Europeiska unionen – utgör den civila sidan av USA:s mynt, vars militära sida är Nato. Europeiska kommissionen är inte en förvaltning för unionens stats- och regeringschefer, utan ett gränssnitt mellan dem och Atlantalliansen. De europeiska standarderna för, inte bara vapen och konstruktion, utan även för utrustning, kläder och livsmedel etc. fastställs av Natos avdelningar, först i Luxemburg, sedan i Belgien. De överlämnas till kommissionen och godkänns i dag av Europaparlamentet.

År 1989, när Sovjetunionen höll på att falla samman, tänkte den franske presidenten François Mitterrand och den tyske förbundskanslern Helmut Kohl på att befria Västeuropa från det amerikanska förmyndarskapet för att kunna konkurrera med Washington. Förhandlingarna om detta fördrag ägde rum samtidigt som den fyrdelade ockupationen av Tyskland upphörde (12 september 1990), de två tyska staterna återförenades (3 oktober 1990) och Warszawapakten upplöstes (1 juli 1991). Washington accepterade Maastrichtfördraget (se här, ö.a.) så länge som det erkände deras militära dominans. Västeuropéerna accepterade denna princip.

Washington misstrodde dock paret Mitterrand-Kohl och krävde i sista stund att Europeiska unionen skulle inkludera alla före detta medlemmar i Warszawapakten, och även de nya självständiga staterna, som hade uppstått ur det forna Sovjetunionen. Dessa stater delade inte Maastrichtförhandlarnas ambitioner. De är faktiskt ganska misstänksamma mot dem. De vill frigöra sig från både tyskt och ryskt inflytande. De förlitar sig på det ”amerikanska paraplyet” för sitt försvar.

År 2003 utnyttjade Washington det spanska ordförandeskapet i EU (socialisten Felipe González) och den höge representanten för den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken, Javier Solana, för att få den ”europeiska säkerhetsstrategin” antagen, som är utformad efter den amerikanska presidenten George W. Bushs nationella säkerhetsstrategi. Den höga representanten Federica Mogherini reviderade detta dokument 2016.

Emmanuel Macron ägnade Frankrikes europeiska ordförandeskap åt att återskapa den europeiska säkerhetsstrategin under täckmantel av EU:s ”strategiska kompass”. Den här gången har projektet inte lagts fram för de nationella parlamenten. Det är ett beslut som endast stats- och regeringscheferna fattar, som aldrig diskuteras och läggs fram för sina väljare.

År 2022, under kriget i Ukraina, kände USA, precis som under Koreakriget, återigen ett behov av att återupprusta Tyskland mot Ryssland (Sovjetunionens efterträdare). Så de omvandlar EU, försiktigt den här gången. Under fransmannen Emmanuel Macrons ordförandeskap föreslog de en ”strategisk kompass” (se här, ö.a.). Denna antogs bara en månad efter den ryska interventionen i Ukraina. EU:s medlemmar är desto mer förbluffade eftersom de fortfarande inte vet exakt om de är tillsammans för att samarbeta eller integreras (den ”konstruktiva tvetydigheten”, som Henry Kissinger uttryckte det).

I mars 2023 anordnade Europeiska unionens nuvarande höga representant för utrikes frågor och säkerhetspolitik, Josep Borrell, det första ”Robert Schumann-forumet om säkerhet och försvar”. Ett stort antal försvars- och utrikesministrar från EU:s medlemsstater deltar. Förutom de europeiska stater utanför EU som är USA-vänliga är många andra representerade på ministernivå, t.ex. Angola, Ghana, Moçambique, Niger, Nigeria, Rwanda, Senegal, Somalia, Egypten, Chile, Peru, Georgien, Indonesien och Japan. Förutom Nato är även ASEAN, Gulfstaternas samarbetsråd och Afrikanska unionen representerade. Framför allt skickar Arabförbundet sin generalsekreterare.

Forumets uttryckliga syfte är att försvara ”multilateralism och en regelbaserad internationell ordning”, vilket är ett elegant sätt att fördöma det rysk-kinesiska projektet om en ”multipolär värld baserad på internationell rätt”.

I och med Covid-epidemin har Europeiska unionen redan gett sig själv befogenheter på hälsovårdsområdet som inte förutsetts i fördragen. Jag förklarade i början av denna epidemi att åtgärden att spärra in friska människor inte har något tidigare fall i historien. Den utformades, på begäran av den tidigare chefen för Gilead Sciences och tidigare försvarsministern Donald Rumsfeld, av dr Richard Hatchett, som blev chef för CEPI (Coalition for Epidemic Preparedness Innovations) och därmed initiativtagare till denna åtgärd i hela världen [1]. Enligt hans hemligstämplade rapport från 2005, som vi tyvärr bara känner till genom de reaktioner som den framkallade, skulle man genom att stänga in friska civila i sina hem kunna identifiera arbetstillfällen som kunde omlokaliseras, stänga ned konsumtionsvaruindustrierna i väst och koncentrera arbetskraften till försvarsindustrin. Vi har inte kommit så långt ännu, men Europeiska unionen har tagit till sig befogenheter på folkhälsoområdet som inte förutses i fördragen, utan att väcka någon indignation, och tolkar nu texterna för att bli en militärmakt.

Josep Borrell vid Robert Schumann-forumet om säkerhet och försvar

Förra veckan, under Schuman-forumet, lade Josep Borrell fram sin första rapport om genomförandet av den strategiska kompassen. Tanken är att samordna sammanslagningen av nationella arméer, inklusive underrättelsetjänster, i en anda av integration snarare än samarbete. Emmanuel Macrons projekt begraver nu Charles De Gaulles och de franska kommunisternas projekt. ”Försvarets Europa” tycks nu vara en slogan som syftar till att placera inte bara de operativa styrkorna i EU:s medlemsstater under den högsta allierade befälhavaren i Europa (SACEUR) (se här, ö.a.), numera den amerikanske generalen Christopher G. Cavoli, utan också till att ta kontroll över alla finansieringsbeslut som tidigare var de nationella parlamentens ansvar, och till och med över de beslut om beväpning och organisation som var medlemsstaternas verkställande organ. Unionen organiserar alltså en gemensam armé utan att veta vem som kommer att leda den.

Återskapandet av nazist-Nippon-axeln

När vi tänker på andra världskriget tänker vi i Europa på 1939 och 1945. Detta är helt fel. Kriget började 1931, efter att japanska generaler attackerade kinesiska soldater i Manchuriet. Detta var den militaristiska fraktionens första överskridande av den japanska civila makten, vilket förstärktes några månader senare, när den civila premiärministern mördades av en grupp militärer. På några år förvandlades Japan till en militaristisk och expansionistisk makt. Detta krig slutade inte med Röda arméns befrielse av Manchuriet 1945. I själva verket använde USA två atombomber för att förhindra Japans kapitulation till Sovjetunionen och för att se till att den endast skulle ske inför de egna generalerna. De fortsatte att kämpa fram till 1946, eftersom många japaner vägrade att ge upp till USA, som inte hade kämpat särskilt mycket i Stilla havet fram till dess. Andra världskriget varade från 1931 till 1946. Om vi gör dessa datumfel beror det på att det blev globaliserat först i och med axeln Rom-Berlin-Tokyo (”trepartspakten”), som Ungern, Slovakien, Bulgarien och Rumänien snart anslöt sig till.

Axelns grund var inte dess medlemmars disparata intressen utan deras styrkekult. För att reformera den i dag måste vi förena dem som delar denna kult.

Yoshio Kodama, yakuzas första gudfader, spelade en viktig roll i den japanska militarismen. Efter andra världskriget fängslades han och gynnades sedan av den ändrade politiken i USA. Han grundade det liberala partiet ur vilket Shinzo Abe och Fumio Kishida kom fram. Kodama styrde, i det fördolda, många CIA-operationer i sitt land. Han var medlem av World Anti-Communist League när Slava Stetsko (författaren till artikel 16 i den ukrainska konstitutionen) var president.

När USA ockuperade Japan 1946 var den första tanken att rensa ut alla militaristiska element ur landet. Men när Koreakriget bröt ut beslutade USA att använda Japan för att bekämpa kommunismen. De avslutade de pågående rättegångarna och rehabiliterade 55 000 höga tjänstemän. De genomförde Dodgeplanen (se här, ö.a.), motsvarigheten till Marshallplanen i Europa. En av de lyckliga mottagarna av denna politiska förändring var Hayato Ikeda, som blev premiärminister och återupprättade landets ekonomi. Med hjälp av CIA grundade han det liberaldemokratiska partiet. Det är från detta parti som premiärminister Shinzo Abe (2012-20) och hans efterträdare Fumio Kishida (2020-) föddes.

Den senare har just gjort ett överraskande besök i Ukraina. Han är den första asiatiska regeringschef som besöker detta land sedan krigets början. Han besökte en massgrav i Bucha och uttryckte sina kondoleanser till familjerna till offren för ”ryska övergrepp”. De flesta analytiker tolkar resan som en förberedelse inför det kommande G7-toppmötet i Japan. Såvida det inte går mycket längre.

Den 21 mars 2023 bildar Fumio Kishida och Volodymyr Zelensky en allians mot Ryssland och Kina. Båda utökar de band som etablerats av Yoshio Kodama och Slava Stetsko.

I sin slutkommuniké betonar Fumio Kishida och Volodymyr Zelensky ”det oskiljaktiga i den euro-atlantiska och indo-stillahavsrelaterade säkerheten” och ”vikten av fred och stabilitet över Taiwansundet”. För dem handlar det inte bara om att försvara Ukraina mot Ryssland, utan även Japan mot Kina. Denna kommuniké lägger grunden för en ny allians mellan nazisternas efterföljare som är de ukrainska ”integralnationalisterna” [2] och Shōwa-nationalismens efterföljare.

Dagens Ukraina är den enda staten i världen med en uttryckligen rasistisk konstitution. Den antogs 1996 och reviderades 2020, och i artikel 16 står det att ”bevarandet av det ukrainska folkets genetiska arv är statens ansvar”. Änkan till den ukrainska nazistiska premiärministern Jaroslav Stetsko skrev denna artikel.

Däremot tar den japanska konstitutionen avstånd från krig i artikel 9. Men Shinzo Abe och Fumio Kishida har inlett en kamp för att upphäva denna bestämmelse. Bland annat gör den det omöjligt att överföra dödlig försvarsutrustning, så Kishima erbjöd omkring 7,1 miljarder dollar i humanitärt och ekonomiskt bistånd till Kiev. När det gäller icke-dödlig militär utrustning kunde han den här veckan bara meddela att ett lager till ett värde av 30 miljoner dollar har skickats.

Denna återmilitarisering av Japan stöds av Washington, som redan har bytt sida genom att stödja Ukraina. USA:s ambassadör i Tokyo, Rahm Emmanuel, twittrade: ”Premiärminister Kishida gör ett historiskt besök i Ukraina för att skydda det ukrainska folket och främja de universella värderingar som finns inskrivna i FN-stadgan… Ungefär 900 kilometer därifrån tar ett annat och mer ondskefullt partnerskap form i Moskva” (med hänvisning till toppmötet Putin-Xi.