Syrien-saudiarabiska relationerna går framåt med gemensamma uttalanden, bilaterala möten och, för första gången på 12 år, en gemensam vision för att lösa krisen i Syrien. Det skriver en korrespondent för nättidningen The Cradle. Vi återger utdrag ur artikeln med några kommentarer.
Under sitt besök i Moskva i mitten av mars meddelade Syriens president Bashar al-Assad att Saudiarabien inte längre försöker blanda sig i Syriens inre angelägenheter och har avslutat stödet till väpnade oppositionsmiliser.
I samma Russia Today-intervju förklarade Assad att han vägrade träffa den turkiske presidenten Recep Tayyip Erdogan utan att turkiska militära styrkor dras tillbaka från de områden som de ockuperar i Syrien.
Dessa två uttalanden understryker tydligt Damaskus politiska inställning till ”försoning” som äger rum över hela Västasien. Assads attitydförändring gentemot Saudiarabien kom först efter att Riyadh helt drog tillbaka sin militära närvaro från Syrien.
Särskilt närmandet tog ett stort steg framåt för två dagar sedan när saudierna för första gången sedan starten av Syrienkriget tog emot Syriens utrikesminister Faisal Mekdad i Riyadh.
Misslyckade planer för regimändring
Sedan 2012 har saudierna tagit ledningen i regionala och internationella ansträngningar för att beväpna syriska oppositionsgrupper över hela spektrumet, inklusive Muslimska brödraskapet, salafister och al-Qaida. (Med sitt stöd för kriget mot Syrien på minst 17 miljarder NOK har Norge varit en av de viktiga sponsorerna av detta krig.)
Denna känsliga information avslöjades av Qatars tidigare premiärminister Sheikh Hamad bin Jassim Al-Thani under en intervju på den kuwaitiska Al-Qabas-kanalen i maj 2022, då han försökte distansera Doha från Nato-Persiska Gulfalliansen som finansierade och beväpnade den. Syrienkonflikt i syfte att störta regeringen.
Sheikh Hamad hävdade att den avlidne saudiske kungen Abdullah 2011 bad Qatar att leda operationer för att stödja den väpnade syriska oppositionen, och senare samma år etablerades två operationscentra i Jordanien och Turkiet av de allierade staterna för att samordna sina ansträngningar på flera fronter .
Saudiarabien var närvarande i båda centra, tillsammans med USA, Qatar, Jordanien och Turkiet. 2012, efter att den saudiske prinsen Bandar bin Sultan utsågs till chef för saudiska underrättelsetjänsten, tog han personligt ansvar för operationen för att störta president Assad.
Som Sheikh Hamad beskriver, utarbetade prins Bandar militära planer för att ockupera Damaskus och det syriska presidentpalatset och bad om en orimlig summa pengar – 2 biljoner dollar (2000 miljarder).
Riyadhs roll i USA:s ockupation av Syrien
Den saudiska rollen började minska när de fraktioner som de stödde led nederlag på slagfältet i centrala och södra Syrien. Denna nedgång berodde inte på Riyadhs önskan att minska, utan snarare på dessa förluster.
Trenden med nederlag för de Saudi-stödda fraktionerna upphörde efter mordet på Zahran Alloush (25 december 2015). Alloush var ledare för den så kallade ”Jaysh al-Islam” på landsbygden i Damaskus, en fraktion som var en saudisk spjutspets riktad mot den syriska huvudstaden tills den så småningom besegrades av den syriska armén och dess ryska och iranska allierade.
Nederlaget för de saudiska fraktionerna i Syrien sammanföll med förändringar i ledarskapet i Riyadh ledd av den nye kronprinsen, Muhammad bin Salman (MbS). MbS fokuserade landets vapen och ekonomiska ansträngningar på kriget mot Jemen.
Detta innebar dock inte Saudiarabiens fullständiga tillbakadragande ur Syrienkonflikten. Öster om Eufrat användes saudiska oljepengar för att stärka närvaron av den amerikanska ockupationsarmén som fortsätter att plundra landets oljerikedomar. Så den ”autonoma kurdiska administrationen” av SDF har inte varit mer autonom än att den har vilat på amerikanska trupper och saudiska pengar.
Thamer Al-Sabhan, den tidigare utrikesministern för Arabiska viken, samordnade med både den amerikanska ockupationsstyrkan och stamschejkerna i den regionen från 2017 till 2019. Under den tiden säkrade Saudiarabien medel för en fortsatt amerikansk närvaro i Syrien.
Thamer Al-Sabhan, den tidigare utrikesministern för Arabiska viken, samordnade med både den amerikanska ockupationsstyrkan och stamschejkerna i den regionen från 2017 till 2019. Under den tiden säkrade Saudiarabien medel för en fortsatt amerikansk närvaro i Syrien.
Saudiarabiens inblandning i norr avslöjades av USA:s dåvarande president Donald Trump 2018, när han uttryckligen uttalade att Saudiarabien var intresserad av hans beslut att dra tillbaka amerikanska styrkor från Syrien (ett beslut som han senare övergav) och att de skulle behöva betala för fortsättningen av ockupationen – vilket de gjorde.
Förändringen i Riyadhs och Damaskus vision för att lösa krisen är en stor vändpunkt i Saudi-politiken mot den syriska krisen, eftersom den placerar Saudiarabien på samma sida som Syrien när det gäller att söka en lösning på konflikten.
Syriens inställning till Arabförbundet
Återkomsten av Syrien till Arabförbundet ses inte som ett huvudmål av Damaskus, vilket Assad klargjorde under sin intervju med RT. Presidenten betonade istället sin prioritet att återställa de bilaterala förbindelserna med Saudiarabien som den första fasen av Syriens återanpassning i regionen. Syriska källor bekräftar att Damaskus ser sin återkomst till Arabförbundet som ett oundvikligt resultat av normaliseringen av relationerna med andra arabländer.
Bra! Nu arbetar äkta diplomati och utrikespolitik, det är tydligt. Man undrar vilka dipkårer som arbetat mest: kinesiska, ryska eller turkiska. Den amerikanska ”utrikespolitiken” har nu nått vägs ände i Levanten och Mellanöstern. Syrien och Saudiarabien går nu avgjort och definitivt in i den post-amerikanska världen i vårt nya, multipolära 21:a århundrade.
Förmodligen ytterligare ett tecken där USA tappar viktiga partner på stora delar av den världspolitiska arenan.
Även länder i Sydamerika förstår att inte underordna sig detta land som enbart
har krig som verktyg för att uppnå ekonomisk tillväxt vilket mestadels kommer sin besuttna elit till fördel..
Och det trista i sammanhanget är att Europa inte inser detta och istället skapar sig en egen
tillväxtnorm att förhålla sig till. Inte nog med detta utan även det lilla fredsälskande landet Sverige agerar som medaktör med leverans av krigsmaterial på Ukrainsk mark. Därtill öppnat upp för kärnvapen på fredens innanhav Östersjön.
Vad jag tycker mig observera är att mer och vänder sig världens bort från USA diktaturen och dess krigsfilosofi och arbetar mot fred och samarbete. Det gör förstås USA diktaturen, alltså oligarkin, allt mer desperat, vilket är en fara.
Det blir allt tydligare att Europa håller på att skarpt internationellt isoleras av Washington.
Lite helt oväntat tar sig nu Brasilien skarp ton mot Washington där president Lula Da Silva manar till fred och förhandlingar i det rysk-ukrainska kriget och fick till svar av amerikanska utrikesdepartementets talesman ”att Brasilien är en papegoja”. Så talar inte seriöst och respektfullt en underställd tjänsteman ett annat lands statschef, och framför allt inte offentligt!
Att demokratin Brasilien så hastigt under president Lula skulle understödja Kina och Ryssland på den internationella scenen liksom överge helt dollarn i handelsutbyte var åtminstone för mig en (positiv) överraskning. Bolsonaro misshandlade djupt den brasiliansk-kinesiska relationen, som nu återupptagits i full fart!
Det verkar som om, mycket tydligt, att Sydamerika nu vill (efter 200 år med Washingtons Monroedoktrin), vill frigöra sig och rasera den amerikanska Berlinmuren mot Sydamerika och kapa den skadliga översittaraktiga och beroendeställningen gentemot Washington, som nu väl bara älskas av Kanada(?) på västra halvklotet!
Viva presidente Lula Da Silva!