”Kinas och Rysslands taktik ”Vi måste säkra oss själva, medan fiendens nederlag ligger i hans egna händer”. Vad menar man?

Av den erfarne geopolitiske analytikern Alastair Crooke, 1 maj

https://strategic-culture.org/news/2023/05/01/securing-ourselves-is-in-our-hands-and-defeat-of-the-enemy-lies-in-his-own-hands/

 Xi och Putin rider på flera ”hästar”: En av dem kan behöva en liten sporre, en annan behöver hållas tillbaka en aning.

”Det ligger i våra händer att säkra oss själva, och fiendens nederlag ligger i hans egna händer”. (Sun Tzu, död 496 f.Kr.)

Medan den strukturella övergången till en multipolär värld nu är väl förstådd i geopolitiska termer, är dess andra dimensioner föga uppmärksammade. Medierna fokuserar så mycket på den militära situationen i Ukraina att det lätt glöms bort att president Putin också har utkämpat ett finansiellt krig – ett krig mot den liberala ekonomiska teorin – och ett diplomatiskt krig för att få stöd från länder utanför västvärlden och från viktiga strategiska allierade, Kina och Indien.

Dessutom måste Putin hantera psyket i Ryssland. Hans mål är att återupprätta patriotism och en rysk nationell kultur som återknyter till sina rötter i den ortodoxa kristendomen. För att uppnå detta måste han låta den utvecklas i ett civilt sammanhang – att låta den militära aspekten bli heltäckande skulle vara att snedvrida det ryska medvetandet på ett mycket speciellt sätt.

President Putin har vid flera tillfällen talat om att det ”civila Ryssland” måste få syre att utvecklas på sitt eget sätt – genom att återanvända sitt tidigare kulturella arv i ny form – och att denna process inte helt och hållet ska underordnas militära behov och etos.

Projektet är alltså i själva verket helt mångfacetterat – även om kampen för att återupprätta respekten för suveränitet och autonomi i inre angelägenheter utan tvekan utgör projektets ”hörnsten”.

En viktig del av återerövrandet av suveräniteten kräver dock att Rysslands ekonomiska struktur flyttas från den ”anglo-nyliberala” modellens grepp till en modell som ger större nationell självförsörjning. Därför är det enkla ifrågasättandet av de filosofiska grunderna för det ”angloamerikanska” politiska och ekonomiska systemet – som ligger till grund för regelverket – på sitt eget sätt lika viktigt som det ukrainska slagfältet.

Som alla system vilar världsordningen på filosofiska principer som man tror är universella, men som i själva verket är specifika för ett visst ögonblick i Europas historia.

I dag är västvärlden inte ”vad den var”. Det är ett splittrat ideologiskt slagfält. Resten av världen är inte ”vad den var”. Och dagens ideologiska västliga slingringar anses inte längre vara av primär betydelse för världen.

Poängen här är dock att det handlar om ett projekt som är utformat för att förändra det som inte har förändrats. Det är lika mycket ett krig om det globala psyket som ett krig om utnötning på slagfältet (även om det också är en viktig komponent för att förändra den globala tidsandan). Om en multipolär ordning ska byggas upp som bygger på självförsörjande suveränitet bör även andra lämna det nyliberala ekonomiska systemet (om de kan). Därav behovet av ett stort diplomatiskt initiativ från Rysslands och Kinas sida för att skapa ett strategiskt djup för en ny ekonomi.

Sedan har vi taktiken bakom strategin: Hur kan man, förutom att ”hitta vägen” till en ny ekonomi, hjälpa staterna att återfå sin suveränitet? Hur kan man bryta det hegemoniska greppet ”antingen med oss eller mot oss”? Hur kan man underlätta de ömsesidiga komplementariteter som kan föra en grupp stater mot en god cirkel av självgenererande suveränitet – även om den förstärks av transportkorridorer och stöds genom att bygga upp en autonom ”egen säkerhet”? Kina bygger till exempel ett omfattande afrikanskt nätverk av höghastighetståg för interafrikansk handel.

Det kinesisk-ryska projektet kan därför inte annat än utmana de finansiella och ekonomiska förutsättningar som regelverket vilar på – och bidra till att utveckla ett alternativ.

Det angloamerikanska ekonomiska systemet, som James Fallows, en tidigare talskrivare i Vita huset, har påpekat, vilar som alla andra system på vissa principer och övertygelser:

”Men i stället för att agera som om det är de bästa principerna, eller de principer som deras samhällen föredrar, agerar britter och amerikaner ofta som om det vore de enda möjliga principerna: Och att ingen, utom av misstag, skulle kunna välja andra. Politisk ekonomi blir en i grunden religiös fråga, som är föremål för den vanliga nackdelen med alla religioner – oförmågan att förstå varför människor utanför tron kan handla som de gör” [kursivering tillagd].

”För att göra detta mer specifikt: Dagens angloamerikanska världsåskådning vilar på tre mäns axlar. Den ena är Isaac Newton, den moderna vetenskapens fader. En är Jean-Jacques Rousseau, den liberala politiska teorins fader. (Om vi vill hålla detta rent angloamerikanskt kan John Locke tjäna i hans ställe). Och en är Adam Smith, fader till laissez-faire-ekonomin. Från dessa grundande titaner kommer de principer enligt vilka det avancerade samhället, enligt angloamerikansk uppfattning, ska fungera … Och det ska erkänna att den mest välmående framtiden för det största antalet människor kommer från marknadens fria arbete”.

Så, för att återgå till det som inte har förändrats, höll finansminister Yellen nyligen ett tal om förbindelserna mellan USA och Kina, där hon antydde att Kina i stor utsträckning hade haft framgång tack vare den angloamerikanska, ”fritt fungerande” marknadsordningen, men att landet nu håller på att övergå till en statsstyrd hållning: en hållning som ”är konfrontativ mot USA och dess allierade”. USA vill samarbeta med Kina, men helt och hållet och uteslutande på sina egna villkor, sade hon.

USA strävar efter ett ”konstruktivt engagemang”, men ett engagemang som måste vara beroende av att USA säkrar sina egna säkerhetsintressen och värderingar. ”Vi kommer tydligt att meddela Kina vår oro över dess beteende … Och vi kommer att skydda de mänskliga rättigheterna”. För det andra ”kommer vi att fortsätta att reagera på Kinas orättvisa ekonomiska metoder”. Och vi kommer att fortsätta att göra viktiga investeringar på hemmaplan – samtidigt som vi kommer att samarbeta med världen för att främja vår vision om en öppen, rättvis och regelbaserad global ekonomisk ordning”. Hon avslutar med att säga att Kina måste ”spela enligt dagens internationella regler”.

Kina kommer föga förvånande inte att acceptera detta och konstaterar att USA försöker vinna ekonomiskt på Kina – samtidigt som man kräver fria händer för att driva uteslutande amerikanska intressen.

Enkelt uttryckt visar Yellens tal på en fullständig oförmåga att erkänna att den kinesisk-ryska ”revolutionen” inte är begränsad till det politiska området utan även omfattar den ekonomiska sfären. Det visar hur viktigt det ”andra kriget” är för Putin och XI – kriget för att forma en utväg ur det finansialiserade, nyliberala paradigmets grepp.

Xi klargjorde detta 2013, när han frågade:

”Varför upplöstes Sovjetunionen? Varför föll Sovjetunionens kommunistiska parti i bitar? … Att helt förkasta Sovjetunionens historiska erfarenhet, att förkasta SUKP:s historia, att förkasta Lenin, att förkasta Stalin – var att förstöra den sovjetiska ideologin och ägna sig åt historisk nihilism”.

I klartext menade Xi att med tanke på de två polerna av ideologisk antinomi: Den angloamerikanska konstruktionen å ena sidan och den leninistiska eskatologiska kritiken av det västerländska ekonomiska systemet å andra sidan, hade de sovjetiska ”härskande skikten slutat att tro” på det senare och följaktligen glidit in i ett tillstånd av nihilism – (med en sväng till den västerländska marknadsliberala ideologin under Gorbatjov-Yeltsin-eran).

Xi vill säga följande: Kina hade aldrig gjort denna katastrofala avvikelse.

Och vad Yellens tal helt missar är denna geostrategiska paradigmförändring: Putin har fört Ryssland tillbaka till en bred anpassning till Kina och andra asiatiska stater när det gäller ekonomiskt tänkande.

De sistnämnda har i själva verket under en tid sagt att den ”angloamerikanska” politiska filosofin inte nödvändigtvis är världens filosofi. Lee Kuan Yew i Singapore och andra har sagt att samhällen kan fungera bäst om de ägnar mindre uppmärksamhet åt individen och mer åt gruppens välfärd.

President Xi säger det rakt ut: ”Folkets rätt att självständigt välja sina utvecklingsvägar bör respekteras … Endast den som bär skorna vet om de passar eller inte”.

Marx och Lenin var inte de enda som ifrågasatte den anglo-liberala versionen. År 1800 publicerade Johann Fichte The Closed Commercial State. År 1827 publicerade Friedrich List sina teorier som tog avstånd från Adam Smiths och JB Says ”kosmopolitiska ekonomi”. År 1889 publicerade greve Sergius Witte, premiärminister i det kejserliga Ryssland, en artikel som citerade Friedrich List och som rättfärdigade behovet av en stark inhemsk industri, skyddad från utländsk konkurrens genom tullhinder.

I stället för Rousseau och Locke hade de tyska teoretikerna alltså erbjudit Hegel. I stället för Adam Smith hade de föreslagit Friedrich List.

Det angloamerikanska synsättet utgår från att det yttersta måttet på ett samhälle är dess konsumtionsnivå. List hävdade dock att ett samhälles välbefinnande och dess totala rikedom på lång sikt inte bestäms av vad samhället kan köpa, utan av vad det kan tillverka (dvs. det värde som uppstår genom en verklig, självförsörjande ekonomi). Den tyska skolan, som var djupt skeptisk till Adam Smiths marknadens ”serendipitet” (att av ren tillfällighet göra lyckosamma upptäckter, ö.a.), hävdade att en betoning av konsumtion i slutändan skulle bli självförstörande. Den skulle leda till att systemet inte längre skulle vara inriktat på att skapa rikedomar och i slutändan göra det omöjligt att konsumera så mycket eller att sysselsätta så många.

List var förutseende. Han såg den brist som nu så tydligt avslöjats i den angloamerikanska modellen: en försvagning av den reala ekonomin, som nu förvärrats av en massiv finansialisering. En process som har lett till en omvänd pyramid av finansiella derivatprodukter som suger syre från tillverkningen i verklig produktion. Självförtroendet urholkas, och en krympande bas för skapande av verkligt välstånd stöder ett allt mindre antal människor med adekvat avlönade arbeten.

Enkelt uttryckt: Putin och Xi Jinping möts … är deras gemensamma uppskattning av Kinas häpnadsväckande snabba färd till att bli en ekonomisk supermakt. Enligt Putin har Kina ”lyckats på bästa möjliga sätt, enligt min mening, att använda centralförvaltningens hävstänger (för) utvecklingen av en marknadsekonomi … Sovjetunionen gjorde inget sådant, och resultaten av en ineffektiv ekonomisk politik påverkade den politiska sfären”.

Washington och Bryssel har uppenbarligen inte förstått det. Och Yellens tal är det främsta ”exemplet” på detta analytiska misslyckande: Västvärlden hade förstått Sovjets implosion och Jeltsin-årens finansiella kaos på exakt motsatt sätt än Xi’s analys och Putins samtycke till Xi’s hårda dom.

Enkelt uttryckt är Xi och Putins bedömning att den ryska katastrofen var resultatet av att man vände sig till västlig liberalism, medan Yellen tydligt ser att Kinas ”fel” – som hon förebrår landet för – ligger i att man rör sig bort från det ”liberala” världssystemet.

Detta analytiska missförhållande förklarar till viss del västvärldens absoluta övertygelse om att Ryssland är en stat som är så svag och bräcklig finansiellt sett (på grund av dess ursprungliga misstag att undvika det ”angloamerikanska” systemet) att varje omsvängning på den ukrainska stridsfronten i dag skulle kunna leda till en panikartad finansiell kollaps (som 1998) och politisk anarki i Moskva, liknande den som rådde under Jeltsin-eran.

Paradoxalt nog ser observatörer i icke-väst i dag motsatsen till vad Yellen ”ser”: De ser västvärldens finansiella bräcklighet kontra Rysslands ekonomiska stabilitet.

Slutligen är den andra ”mindre uppmärksammade” dimensionen av den kinesisk-ryska ”revolutionen” den metafysiska – återvändande till en nationalistisk politisk kultur som är något mer än ”suveränitet”. Den politiska filosofen Alasdair MacIntyre hävdar i After Virtue att det är den kulturella berättelsen som ger en bättre förklaring till det mänskliga livets enhetlighet:

”De individuella livsberättelserna för medlemmarna i en gemenskap blir sammanflätade och sammanvävda. Och sammanflätningen av våra berättelser svämmar ut och bildar väven och väven i det gemensamma livet. Det senare kan aldrig vara ett enda medvetande som skapas abstrakt och påtvingas från en ’central ledning'”.

Poängen här är att det endast är den ”kulturella traditionen” och dess moraliska berättelser som ger ett sammanhang till termer som ”gott”, ”rättvisa” och telos (det slutliga målet, ö.a.).

”I avsaknad av traditioner är den moraliska debatten ur led och blir en illusionernas teater där enkel indignation och rena protester står i centrum” [dvs. som i västvärlden i dag].

Det är inte förvånande att de som inte bor i väst – och som aldrig har känt sig som en del av den samtida västerländska moderniteten, utan snarare känner en tillhörighet i en annan kulturell värld, en värld med en helt annan ontologisk grund – ser den senare som den källa från vilken de kan ge energi till ett nytt samhällsliv.

De vänder tillbaks till gamla myter och moraliska berättelser just för att ge energi åt den politiska kulturen – en trend som sträcker sig från Kina, till Ryssland, Indien och vidare. Putin verkar vara angelägen om att Ryssland ska vara manligt, men inte militariserat.

Xi och Putin rider på flera olika ”hästar”: Den ena kan behöva en liten sporre, den andra behöver hållas tillbaka en aning. Poängen är att de bör komma fram mer eller mindre tillsammans.