Styr World Economic Forum (WEF) världen eller styr världens ekonomiska elit WEF?

I kvälls-serien ”Aktuella artiklar för ett år sedan” återpubliceras denna artikel som är aktuell i högsta grad. 

Recension av Ernst Wolffs bok Den diskreta världsmakten. Karneval förlag 2023.

Karneval förlag har alldeles nyligen släppt en översättning av Ernst Wolffs bok ”Den diskreta världsmakten”. Undertiteln anger direkt temat: Så blev World Economic Forum världens mäktigaste lobbyorganisation. Wolff är tysk författare och journalist, och har tidigare skrivit om bl a det globala finanssystemet. Den bakgrunden passar väl då WEF domineras av de stora företagen och den finansiella sektorn, samt särskilt inbjudna regeringschefer och andra toppolitiker.

Boken är inte omfattande, cirka 140 sidor, fördelade på 30 korta kapitel, samt två bilagor; WEF:s ”strategiska partners” (och finansiärer) 15 sidor och ”Young global leaders” på hela 75 sidor. Den senare upptar 2518 personer vilka genomgått WEF:s utbildning 2005-2022, eller ”kaderskolor”, som Wolff skriver på flera ställen. Här virvlar många kända namn förbi.

En drivande person har varit med hela tiden, och fortsätter att vara mycket aktiv; Professor Klaus Schwab. Stiftelsen WEF grundades 1971 av denne under namnet European Management Forum. Och han leder stiftelsen, med sin administration sedan 1998 i Davos, Schweiz. Wolff anger att ungefär 1000 storföretag med miljardomsättningar är partners och över 10 000 unga människor under 30 år är med i nätverket ”Global Shapers”. Det finns en stark korporativ underton i WEF-budskapen under åren och därför är det inte förvånande att man samlat personer från multinationella koncerner, toppolitiker från nationella regeringar, fackföreningar och NGO-er från ledamde industriländer, men även från flertalet tillväxt- och utvecklingsländer.

Wollf spinner på den fascinerande frågan hur en okänd tysk professor lyckades skapa denna mäktiga, globala lobbyorganisation. Det har naturligtvis funnits olika sociala, ekonomiska och finansiella drivkrafter bakom WEF:s framgångssaga. Författaren diskuterar och pekar ut dem i boken.

Föfattarens credo är att ett stort maktskifte skedde under dagens fas av kapitalismen – dvs finansialiseringen – från storbankerna på Wall Street och motsvarande i Europa till de stora kapitalförvaltarna, De två största – Blackrock och Vanguard – och åtta andra giganter förvaltade 2022 ”långt över” 40 biljoner dollar (40×10¹²). De två nämnda ”finansierar varandra ömsesidigt som majoritetsägare och är därutöver största aktieägare i sex av de åtta största kaptalförvaltare” i världen efter de två giganterna. Wolff betonar även hur digitaliseringen av världsekonomin bidragit till att skapa denna enorma koncentration. Blackrock och Vanguard har tidigt kunnat utnyttja ett slags informationsoligopol genom samarbete med betal- och infosystemet ALADIN samt höra till de största aktieägarna i Apple, Alphabet (Googles moderbolag) och Microsoft. Wolff lyfter fram termen plattformsekonomin som en avgörande affärsidé ”för det digitalfinansiella komplexet”. Genom sammansmältningen av gigantiska kapitalströmmar och den digitala plattformsekonomin skapades en företagskartell ”som saknar motstyckte bland alla kartellbildningar som världen tidigare upplevt”.

Det är svårt att bedöma om Wolffs skisserade maktförskjutning beskriver hela verkligheten eller bara delar av den, bl a för att referenser i stort saknas till just detta ekonomiavsnitt. Det är dock ställt utom allt tvivel att ”plattformsföretag” spelar en stor, global ekonomisk roll; det har talats länge om FANG-bolagen i ekonomitidskrifter – Facebook, Apple, Amazon, Netflix och Google. Samtidigt är kapitalismen en skakig jordmån att växa i. Dessa bolag tappade 2022 över 31 biljoner kronor i aktievärde (SvD Ekon 31/1 -23). Inför boksluten i år meddelade de största av dem att 52 000 anställda varslats om uppsägning. Därmed steg deras börskurser med 12 till 28 procent.

Min främsta invändning mot Wollfs tes är att megabankerna fortfarande spelar en mycket stor roll. Storleken är viktig, men den helt avgörande faktorn är att banksystemet skapar pengar ut ingenting. Tidigare bedömdes bankerna ha likvida tillgångar på cirka 5 %, medan regeringar och riksbanker idag pressat upp andelen till 7-8 %. Har en bank likvida medel på 7 miljarder dollar kan man låna ut 100 miljarder. Hejdlös spekulation med fiktiva medel – sk fiat-pengar – är den främsta orsaken till kapitalismens återkommande finanskriser.a

Den skisserade ekonomiska, globala översikten är uppenbarligen tänkt som en bakgrund till diskussionen om WEF. Både plattformsföretag och kapitalförvaltare intar framträdande positioner som finansiärer och beslutsfattare i egenskap av ”partners” i WEF. Och skriften ger i övrigt mycket initierad information genom redovisningen av de ämnen som behandlats vid Davosmötena. Vad som därutöver avhandlas i de slutna rummen torde mest handla om hur budskapet skall implementeras – läs: förpackas och ”säljas in” i mängder av beslutande organ.

WEF har under åren tagit upp en brokig samling frågor, t ex ny teknik, terrorism och krig, miljö, hälsofrågor, global finansiering, digitalisering, hållbar utveckling, en sammahållen värld, global handel, flyktingkrisen, klimatkrisen, pandemin och WHO:s proklamation om ett globalt akut hälsotillstånd, samt inte minst utspelet 2020 i WEF:s regi om The Great Reset. Det handlade kortfattat om en nödvändig omvandling av det globala samhället till följd av den fjärde, industriella revolutionen. Synsättet välkomnades av vissa kretsar inom WEF, men blev också föremål för diskussion och kritik. Wolff reflekterar om WEF med det utspelet börjat tappa i inflytande?

I slutkapitlet vacklar Wolff mellan olika formuleringar att WEF styr världen eller att WEF påverkar beslutsfattare – representanter för regeringar, politiska partier, jätteföretagen m fl. Skillnaden kan tyckas hårfin, men det är den inte. En aktiv skribent som Jacob Nordangård dokumenterr mer än Wolff, men hänger sig friskt åt konspirationsteorier. Det är knappast en nyhet att den härskande klassen förfogar över organisationer, stiftelser, tankesmedjor, kontaktnät och media för att försöka rättfärdiga att de plundrar de arbetande folken i hela världen .

Min slutsats blir dock att Wolffs bok är mycket läsvärd. Vi får en god bild över hur den ekonomiska överklassen organiserar sig och förankrar propaganda – för kontroll och utsugning.