USA:s falska konkurskris

Nu har en uppgörelse nåtts i USA om den omskrivna skuldkrisen. Hur allvarlig var den? Detta utreds i denna artikel, som först publicerades på UnHerd:
https://unherd.com/2023/05/america-will-never-go-bankrupt/

_____________________

Som utgivare av US dollar kan den amerikanska regeringen aldrig få slut på pengar: det finns inga räkningar som den inte har råd att betala, och den kan inte heller bli insolvent på sina utestående skulder, oavsett hur stora i absoluta tal eller i förhållande till BNP. Som Trump sa 2016: ”Detta är USA:s regering. Först och främst behöver du aldrig gå på betalning eftersom det är du som skriver ut pengarna.” Trots alla sina andra fel hade han rätt i detta – till och med Bernie Sanders tvingades nyligen erkänna att ” även en trasig klocka är rätt två gånger om dagen” . Med andra ord, den senaste krisen var helt och hållet något som USA hade skapat själva, och den härrörde från en regel – skuldtaket – som landet påtvingade sig självt.

Faktum är att USA bara är ett av två länder i världen med en regel av den här typen – det andra är Danmark, där det aldrig har använts i politiskt brinkmanship. I Amerika skapades skuldtaket i början av 1900-talet i hopp om att det skulle få regeringens arbete att fungera smidigare: Kongressen behövde inte längre be om tillstånd varje gång den var tvungen att ge ut skuldebrev för att betala räkningar. De senaste åren har dock flera politiker föreslagit att regeln har blivit mer problem än nytta, i den mån den tillåter politiska förhandlingar om politik som kongressen redan har godkänt. År 2021, till exempel, hävdade Yellen själv att ”det är mycket förödande att försätta presidenten och mig, som finansminister, i en situation där vi kanske inte kan betala räkningarna till följd av de tidigare besluten”. Alan Greenspan och Ben Bernanke , samt fyra tidigare finanssekreterare, har uttryckt samma uppfattning. Kort sagt, det finns ingen teknisk anledning till att skuldtaket skulle existera, och man kunde ha lagstiftat för att upphäva det medan demokraterna hade full kontroll över kongressen.

Men med tanke på att skuldtaket finns, betyder det att risken för fallissemang var reell? För stora delar av media var ärendet uppgjort. ”Eftersom USA har ett budgetunderskott – vilket innebär att de spenderar mer än det tar in genom skatter och andra intäkter – måste de låna enorma summor för att betala sina räkningar”, som New York Times uttrycker det . Faktum är att USA, liksom alla valutautgivande länder, inte behöver låna sin egen valuta för att finansiera sitt finanspolitiska underskott: ur teknisk synvinkel spenderar regeringen först och emitterar sedan obligationer för att ”täcka” det resulterande underskottet . Detta tjänar många syften, till stor del relaterade till penningpolitiken – men att ”skaffa pengar” är inte ett av dem.

Liksom själva skuldtaket är beslutet att matcha underskott mot skuld ett frivilligt val, inte ett tekniskt (eller juridiskt) val. För några år sedan föreslog till exempel den tidigare Fed-ordföranden Bernanke att finansministeriet helt enkelt kunde instruera centralbanken att kreditera konton för dess räkning, utan att matcha det finanspolitiska underskottet med skulder som emitterats till den privata sektorn eller centralbanken. Det är oklart varför en liknande åtgärd inte kunde vidtas idag för att kringgå skuldtaksgränsen. En annan möjlig lösning skulle vara att Fed förlänger en kreditlinje – en checkräkningskredit – till statskassan. Det verkar inte finnas några juridiska hinder som förbjuder Fed att göra detta. När allt kommer omkring, om det kan rädda bankerna, kan det väl rädda den amerikanska regeringen?

Och detta är knappast den enda lösningen: ett antal kreativa lösningar har utarbetats under de senaste decennierna – kanske ingen mer lockande uppfinningsrik än platinamyntet på 1 biljon dollar. 1997 gav en nyligen antagen lag finansministeriet full unilateral befogenhet att prägla platinamynt av vilket värde som helst. Yellen kunde därför instruera Federal Reserve att skapa ett mynt värt 1 biljon dollar, och sedan sätta in det hos Fed, och därigenom lägga till 1 biljon dollar till finansministeriets konto i centralbanken. Regeringen kunde sedan dra på detta konto för att betala sina räkningar utan att behöva utfärda nya skulder. Idén lanserades för första gången av en bloggare 2011 – vilket ledde till att hashtaggen #MintTheCoin blev viral på Twitter – men har sedan dess fångat fantasin hos akademiker, förståsigpåareoch politiker. Till och med Philip Diehl, tidigare chef för det amerikanska myntverket, har beskrivit det som ”lysande”.

Yellen avfärdade dock nyligen biljonmyntet som en ”gimmick” – och det kan vara sant. Men om USA nu är i en position där man måste överväga ”jippon” för att undvika ett självpåtaget hinder, är det bara för att man har valt att påtvinga sig en rad lagliga restriktioner som hämmar dess förmåga att använda sin valutas utgivning. kapacitet.

Under tiden, nästa gång en skuldtakskris uppstår, kommer en mindre oortodox, men potentiellt ännu mer kontroversiell lösning helt enkelt att vara att regeringen ignorerar den och fortsätter att ge ut fler obligationer. Att göra det skulle bryta mot lagen, men regeringen skulle också bryta mot lagen genom att vägra att hedra statliga utgifter som redan godkänts av kongressen. Som ekonomen James Galbraith har noterat , vid den tidpunkten är alla sådana utgifter en skuld: ”Statuten för skuldtaket tillåter inte brott mot något ansvar”, skrev han.

Anhängare av denna lösning pekar också på den 14:e ändringen av grundlagen, som kräver att alla regeringens ekonomiska förpliktelser måste uppfyllas. Enligt ett antal författningsexperter gör det skuldtaket grundlagsstridigt. Liksom biljondollarmyntet har teorin om det 14:e tillägget under de senaste åren flyttats från ”randen” till ”mainstream”. Tidigare har både Nancy Pelosi och före detta president Bill Clinton uppmanat Obama att åberopa det 14:e tillägget under sina avtal om skuldtak. För juridiska experterna Neil Buchanan och Michael Dorf skulle detta vara det ”minst grundlagsstridiga” alternativet – det vill säga mindre grundlagsstridigt än att den amerikanska regeringen inte fullgör sina skyldigheter.

Allt detta väcker en viktig fråga: Om det, som det verkar, fanns flera juridiska och tekniska alternativ till det katastrofscenario Yellen profeterade, varför all skrämselpropaganda? Hur excentriska vissa av dessa lösningar än kan vara, ”att krascha världsekonomin av rädsla för att se dum ut skulle vara oförlåtligt”, som Paul Krugman skrev . Det verkar absolut omöjligt att tro att den amerikanska regeringen någonsin skulle ha låtit ett sådant scenario förverkligas. Så varför fick vi veta att det enda hållbara alternativet till ekonomisk apokalyps var att Biden slöt ett avtal med republikaner som oundvikligen skulle innebära omfattande nedskärningar av utbildning, sjukvård, bostäder och andra viktiga program som miljontals amerikanska familjer litar på?

Ett visst hyckleri bakom debatten om att minska underskottet blir uppenbart när vi tänker på hur både republikaner och demokrater fortsätter att ignorera den finanspolitiska elefanten i rummet: Amerikas kolossala och växande militärbudget. Trots att de sociala utgifterna som andel av BNP har fallit kraftigt sedan 2011, har USA just godkänt den största försvarsbudgeten i sin historia: 8,5 biljoner dollar under det kommande decenniet. Pentagon spenderar nu mer än hälften av den federala diskretionära budgeten, och lämnar folkhälsa, miljöskydd och utbildning för att konkurrera om det som återstår. Samtidigt, enligt Watson Institute vid Brown University, kostnaden för amerikanska krig från 2001 till 2022 uppgick till 8 biljoner dollar – mer än hälften av den ytterligare skuld som har uppstått sedan dess.

Och ändå, återigen, begränsar den senaste överenskommelsen om skuldtaket i stort sett alla federala utgifter – hälsovård, sociala tjänster, transporter, utbildning – förutom försvarsutgifterna , som beräknas öka med 3% i år. Man får nästan intrycket att skuldtaket delvis är utformat för att tillåta de två partierna att engagera sig i lite politisk cirkus, för att så småningom nå en budgetmässig ”kompromiss” som kokar ner till åtstramningar för arbetarklassen och biljoner för företagseliten. .

Allt detta tyder på att hela skuldtaksdramat var lite mer än en röd sill. När allt kommer omkring, om USA:s finansminister verkligen ville avvärja ”en ekonomisk och finansiell katastrof” utan att genomdriva åtstramningar, har det medlen att göra det. Det är delvis därför få seriösa kommentatorer verkligen tror att skuldtakskriser är något mer än politisk teater – och den här gången var inte annorlunda. Som alltid verkar en lösning mirakulöst ha dykt upp strax före deadline. Och ekonomiansvariga klappar sig själva på axeln, nöjda med vetskapen om att ännu en onödig panik har avvärjts – tills förstås nästa gång.