En artikel av M.K. Bhadrakumar 22/7 i https://www.indianpunchline.com/storm-clouds-gathering-in-the-black-sea/
Den 14 juli sa general Mark Milley, ordförande för USA:s gemensamma stabschefer , att Ukrainas motoffensiv är ”långt ifrån ett misslyckande”, men kampen som kommer att bli ”lång” och ”blodig”. Milley har ett rykte om sig att säga vad Vita huset vill höra, oavsett hans eget professionella omdöme.
Den 19 juli tillkännagav Biden-administrationen ytterligare säkerhetsstöd på cirka 1,3 miljarder dollar till Ukraina. Pentagon sa i ett uttalande att tillkännagivandet ”representerar början på en kontraktsprocess för att ge Ukraina ytterligare prioriterade möjligheter.” Det vill säga, USA kommer att använda medel i sitt Ukraina Security Assistance Initiative-program, som gör det möjligt för administrationen att köpa vapen från industrin istället för att hämta från amerikanska vapenlager.
Enligt Pentagon innehåller det senaste paketet fyra National Advanced Surface-to-Air Missile Systems (NASAMS) och ammunition, 152 mm artilleriammunition, minröjningsutrustning och drönare.
Samtidigt, i en olycksbådande utveckling, då Ryssland lät det FN-förmedlade spannmålsavtalet löpa ut den 17 juli, avslöjade Ukrainas president Vladimir Zelensky att han hade skickat officiella brev till FN:s generalsekreterare Antonio Guterres och Turkiets president Tayyip Erdogan och föreslog att fortsätta spannmålsaffären utan Rysslands deltagande.
Redan nästa dag följde Kiev upp med ett officiellt brev till FN:s internationella sjöfartsorganisation där det krävdes en ny sjökorridor som går genom Rumäniens territorialvatten och exklusiva maritima ekonomiska zon i nordvästra delen av Svarta havet.
Uppenbarligen agerade Kiev i samförstånd med Rumänien (ett NATO-medlemsland där den amerikanska arméns 101:a luftburna division är utplacerad). Förmodligen är USA och NATO i samma lag medan FN:s deltagande arrangeras. Det säger sig självt att Nato redan har arbetat med en ny sjöväg i Svarta havet sedan en tid tillbaka.
Detta är en allvarlig utveckling, eftersom det verkar vara en föregångare till att involvera Nato på något sätt för att utmana Rysslands domän i Svarta havet. Faktum är att Natos kommuniké för toppmötet i Vilnius (11 juli) förutspådde att alliansen förbereder sig för en enormt förstärkt närvaro i Svartahavsregionen, som historiskt sett har varit ryskt territorium, där landet har viktiga militärbaser.
Den relevanta paragrafen i NATO-kommunikén sade: ”Svartahavsregionen är av strategisk betydelse för alliansen. Detta framhävs ytterligare av Rysslands anfallskrig mot Ukraina . Vi betonar vårt fortsatta stöd för allierade regionala ansträngningar som syftar till att upprätthålla säkerhet, säkerhet, stabilitet och navigeringsfrihet i Svartahavsregionen, inklusive, när så är lämpligt, genom 1936 års Montreuxkonvention . Vi kommer att ytterligare övervaka och utvärdera utvecklingen i regionen och stärka vår situationsmedvetenhet , med särskilt fokus på hoten mot vår säkerhet och potentiella möjligheter till närmare samarbete med våra partners i regionen, vid behov.” [Betoning tillagd.]
Fyra saker bör noteras:
- ett, Ukrainakonflikten har pekats ut som sammanhanget, fokus ligger på Krim,
- två, ”navigeringsfrihet” betyder en påstridig amerikansk marinnärvaro. Hänvisning till 1936 års Montreuxkonvention markerar Turkiets roll, både som Natomedlemsstat och Dardanellernas och Bosporens väktare;
- tre, NATO flaggar för sin avsikt att öka sin ”situationsmedvetenhet”, vilket är en militär term som omfattar fyra steg: observation, orientering, beslut och handling. Situationsmedvetenhet har två huvudelement, nämligen den egna kunskapen om situationen och för det andra ens kunskap om vad andra gör och kan göra om situationen skulle förändras på vissa sätt. Enkelt uttryckt kommer Natos övervakning av ryska aktiviteter i Svarta havet att intensifieras. Och
- för det fjärde söker Nato ett närmare samarbete med ”våra partners i regionen” (läs Ukraina).
Visst skulle en ny sjöväg i de nordvästra och västra regionerna av Svarta havet längs Rumänien, Bulgarien och Turkiet (som alla är NATO-medlemsstater) skära av den ryska garnisonen i Transnistrien och öka Kievs förmåga att attackera Krim. Natos inblandning skulle komplicera alla framtida ryska operationer för att befria Odessa också, som historiskt sett är en rysk stad.
Förutom det enorma arvet av kultur och historia, är Odessa en huvudhamn för industriprodukter från Ryssland och Ukraina. Ammoniakledningen Togliatti-Odessa (som de ukrainska sabotörerna nyligen sprängde) är ett av de bästa exemplen. Rörledningen på 2 471 km, den längsta ammoniakledningen i världen, kopplade samman världens största ammoniakproducent, TogliattiAzot, i Rysslands Samara-region med hamnen i Odessa.
I strategiska termer, utan kontroll över Odessa, kan NATO inte ha kraftansamling i Svartahavsregionen eller hoppas på att återupprätta Ukraina som en antirysk utpost. Inte heller kan Nato avancera mot Transkaukasien och Kaspiska havet (som gränsar till Iran) och Centralasien utan att dominera Svartahavsregionen.
Och av samma skäl har Ryssland inte heller råd att avstå Svartahavsområdet till Nato. Odessa är en viktig länk i varje landbro längs Svarta havets kust som förbinder det ryska inlandet med dess garnison i Transnistrien, Moldavien (som USA ser som en potentiell NATO-medlem.) Faktum är att Krims säkerhet skulle äventyras om fiendens styrkor etablerade sig i Odessa. (Attacken på Kerch-bron i oktober 2022 iscensattes från Odessa.)
Hela det amerikanska projektet på den nya sjövägen är uppenbarligen tänkt att hindra Ryssland från att ta kontroll över Odessa. Den tar hänsyn till den höga sannolikheten att Ryssland snart kan inleda sin motoffensiv i riktning mot Odessa som en del av sin offensiv i Ukraina.
Ur det ryska perspektivet blir detta ett existentiellt ögonblick. Nato har praktiskt taget omringat den ryska flottan i Nord- och Östersjön (med inkluderandet av Sverige och Finland som medlemmar). Östersjöflottans frihet att navigera och dominera i Svarta havet blir därför desto mer avgörande för att Ryssland ska ha fri tillgång till världsmarknaden året runt.
Moskva har reagerat starkt. Den 19 juli meddelade det ryska försvarsministeriet att ”alla fartyg som seglar i Svarta havets vatten till ukrainska hamnar kommer att ses som potentiella bärare av militär last. Följaktligen kommer länderna med sådana fartyg att anses vara inblandade i den ukrainska konflikten på Kievregimens sida.”
Ryssland har vidare meddelat att ”de nordvästra och sydöstra delarna av Svarta havets internationella vatten har förklarats tillfälligt farliga för navigering.” De senaste rapporterna tyder på att den ryska Svartahavsflottan övar proceduren för att gå ombord på utländska fartyg som seglar till ukrainska vatten. I själva verket inför Ryssland en marin blockad av Ukraina.
I en intervju med Izvestia sa den ryske militärexperten Vasily Dandykin att han nu förväntar sig att Ryssland stannar och inspekterar alla fartyg som seglar till ukrainska hamnar. ”Denna praxis är normal: det är en krigszon där, och de senaste två dagarna har det varit skådeplats för missilattacker. Vi får se hur detta kommer att fungera i praktiken och om det kommer att finnas någon som är villig att skicka fartyg till dessa vatten, för det här är mycket allvarligt.”
Vita huset har anklagat Ryssland för att lägga minor för att blockera ukrainska hamnar. Naturligtvis hoppas Washington att Nato som flyttar in som garant för spannmålskorridoren och ersätter Ryssland kommer att ge genklang i den globala södern. Västerländsk propaganda karikerar Ryssland som ansvarigt för att skapa global livsmedelsbrist. Medan problemet är att västvärlden inte höll sin del av avtalet att tillåta export av ryskt vete och gödselmedel, vilket har erkänts av FN och Turkiet.
Det som återstår att se är om något Nato-land trots det rasande informationskriget vågar utmana Rysslands havsblockad. Chanserna är små, trots den skrämmande utplaceringen av den 101:a luftburna divisionen i grannlandet Rumänien.
Och den TALANDE/GODA nyheten sedan Ryssland deklarerat att ”alla fartyg som seglar i Svarta havets vatten till ukrainska hamnar kommer att ses som potentiella bärare av militär last. Följaktligen kommer länderna med sådana fartyg att anses vara inblandade i den ukrainska konflikten på Kievregimens sida,” INTE ett ENDA NATO fartyg vågat närma sig kusten. Iskander, Pantsir eller Onyx är inte leka med – det vet varje Nato sjökapten mycket väl. För att inte tala om att bilder av sjunkande Nato skepp är mycket dålig PR/REKLAM för Natos vapen till havs. Det är sådant som ogillas av Militär Industriella Komplexet.
Konstateras kan också att när Operation Z är över så återförenas Odessa med moderlandet Ryssland. Återigen förblir Svarta Havet Rysslands hav🤗🤗🤗
Dessa korkade livsfarliga idioter får ju ALDRIG nog efter 17mån. Hur kan man fortsätta leka med elden på detta vidriga sätt som är livsfarligt. Man bara escalerar allt åt skogen farligt överallt och jämt dessa jävla Usa Nato. Vilka livsfarliga korkskallar som bara ökar insatserna för varje vecka som gått TROTS alla förlusterna och att de gått HELT åt skogen allt. Må Ryssland mangla sönder varje fartyg som ens närmar sej nu är man fan i mej trött asså på dessa livsfarliga idioter. Vilka livsfarliga korkskallar och idioter. Till Ryssland, mangla sönder varje fartyg som ens närmar sej utan att blinka. Dax att ta fram storsläggan nu efter 17mån de räcker me diplomatiska försöken och det försiktiga som varit HELA krisen. Fram med storsläggan nu GENAST så att Usa Nato lär sej riktiga språket
Inte för att vara petig men jag tror att alla ”Nato sjökapten” (NATOs fartygschefer?) känner till att Iskander är en ballistisk robot och att Pantsir är ett luftförsvarssystem, d.v.s. ej sjömålsrobotar.
Poängen är Rysslands vapen är inte att fresta med och att Natos sjökapten (dessa kan inte kallas annat givet inkompetensen och de många tillbud med fartyg underas befäl) håller sig på behörig avstånd
Idag är det den 4 augusti, exakt två månader sedan den så hypade ukrozionazi offensiven sattes igång. Under dessa drygt 60 dagar har 43,000 soldater av Kiev regimen dödats. Det är ca 700 ukrozionazi soldater per dag som skickades till helvetets port. Men vill allehanda ryssofob som snackade om att Ryssland kan inte kriga göra matten själv säger vi bara var så god!
Dessutom har 25 tyska Leopard, 7 franska AMX-10 RC och 21 amerikanska Bradley tanks begravts i tank kyrkogården i Donbas. Mängder med annat vapen och krigs materiell har omintetgjorts av den MÄKTIGA ryska armén.
https://www.rt.com/russia/580823-ukraine-counter-offensive-casualties/
Kommer fartyg att sänkas i Svarta havet efter kollapsen av ”spannmålsaffären”?
https://www.gazeta.ru/comments/column/bovt/17446898.shtml
Varför det inte är meningsfullt att förvandla Svartahavsinitiativet till ett ”totalt sjökrig”.
Situationen med handelssjöfarten i Svarta havet har alla möjligheter att kraftigt eskalera inom en snar framtid. Efter att Ryssland drog sig ur ”spannmålsaffären” (Black Sea Grain Initiative) den 17 juli, ser det ut som att alla nu är redo att höja räntorna.
Det ryska försvarsministeriet har varnat för att fartyg på väg till ukrainska hamnar kan anses bära vapen. Detta innebär att de kan stoppas och genomsökas (ibland skriver pressen felaktigt att Moskva har förklarat sådana fartyg som ”militära mål”, men så är strängt taget inte fallet). Sådana handlingar är för övrigt inte ett brott mot internationell sjörätt.
Som svar försökte Ukraina träffa hamnanläggningarna i Novorossijsk, som bland annat idag är den viktigaste exportplatsen för rysk och kazakisk (genom terminalen för Caspian Pipeline Consortium) olja. Ett ryskt tankfartyg attackerades också av en drönare (och en sådan attack är redan ett brott mot internationell sjölag), och Kiev förklarade att vattnen runt de ryska Svartahavshamnarna var en ”militär farozon”.
Moskvas nästa steg var att stanna och sedan vägra vidare passage (till den ukrainska hamnen) i Kerchsundet till ett av de kommersiella fartygen, på vilket man vid inspektionen hittade spår av sprängämnen, som möjligen tidigare hade transporterats på detta fartyg till Ukraina. Förra veckan stoppade den ryska militären Sukra Okan, ett Palau-flaggat fartyg som ägs av ett turkiskt rederi, nära turkiskt vatten. Fartyget utsattes för en översiktlig inspektion och skickades vidare till den ukrainska hamnen Izmail vid Donaus mynning.
Den ryska militärens agerande hade i första hand karaktären av en informationspsykologisk operation för att visa att utan rysk hjälp skulle exporten av ukrainsk spannmål genom Svarta havet vara svår. Och i vilket fall som helst bör Ukraina inte förvänta sig att man kommer att kunna ta emot vapenförsörjning på detta sätt.
Det är anmärkningsvärt att inspektionen ägde rum dagen efter att Kiev började registrera handelsfartyg som skulle uttrycka en önskan att fortsätta transportera jordbruks- och andra varor längs den humanitära korridor som Ukraina ensidigt tillkännagav. Den passerar huvudsakligen genom Nato- ländernas territorialvatten (Rumänien, Bulgarien, Turkiet) med minimalt inträde i ukrainska vatten.
Ukraina, tillsammans med allierade, inklusive USA och Turkiet (eftersom ett Nato-land, då är det en allierad), utvecklar alternativa sätt att exportera spannmål och mat. Utanför spannmålsaffären och utan Rysslands deltagande. Kapaciteten i hamnarna vid Donau och Östersjön kommer att utökas. Exporten av spannmål från Ukraina genom polska hamnar fördubblades i juni jämfört med början av året. Förhandlingar pågår med Litauen om överföring av fytosanitär kontroll från Polen till litauiska hamnar för att påskynda transiteringen.
Redan i juni passerade mer än 65 % av den ukrainska spannmålsexporten genom den så kallade ”Donaukorridoren”, inklusive från de ukrainska hamnarna Reni och Izmail, samt från hamnarna i Moldavien och Rumänien. Det är planerat att organisera ”gröna korridorer” genom tyska Hamburg och Rostock, holländska Rotterdam, Rijeka i Kroatien, Trieste i Italien och den slovenska hamnen Koper.
Bukarest meddelade sin beredskap att fördubbla omlastningskapaciteten i hamnen i Constanta till 4 miljoner ton per månad, vilket ungefär motsvarar den genomsnittliga månatliga exportvolymen genom Svartahavshamnarna i Ukraina under spannmålsaffärens period (dock då ca. 40 % av exporten gick via andra vägar). Fem hamnar i de tre baltiska länderna har också kapacitet att lasta om 25 miljoner ton spannmål.
Problemet är att transitering genom Europa kostar 30-45 dollar mer per ton än genom Svarta havet. Men här de allierades förhoppningar om den bottenlösa skattkammaren i Bryssel, de ber honom om subventioner. Donau är också dyrare och svårare: fartyg med stor kapacitet med stort djupgående passerar inte där, bara små, allt detta kommer också att resultera i extra kostnader.
Men det verkar som om Ukraina och dess allierade är redo att ”gå på principen”, vilket inga pengar är synd för. Det är viktigt för Ukraina (inklusive för politisk PR) att visa att spannmålsexport kan fungera utan Ryssland, inklusive genom Svarta havet.
Men det är också viktigt för Moskva att visa att det kommer att bli åtminstone mer komplicerat längs de tidigare Svartahavsrutterna. Samtidigt har den ryska militären i reserv sådana aktioner som nya attacker direkt på hamnens infrastruktur. Det har redan förekommit sådana attacker mot hamninfrastrukturen i Odessa, Izmail och en annan Donauhamn i Ukraina, Reni.
Kiev, omedelbart efter kollapsen av spannmålsaffären, försökte undersöka marken för möjligheten av militär eskort av handelsfartyg. Den turkiska flottans fartyg kan bli den första kandidaten för en sådan roll. Men än så länge har Ankara inte officiellt uttryckt en önskan att ta ett sådant steg. Uppenbarligen väntar Erdogan antingen på resultatet av sitt möte med Vladimir Putin (den turkiska pressen fortsätter att hävda att det kan äga rum redan i augusti), eller på att detta möte ställs in, varefter han kommer att tillkännage nästa steg. Inklusive angående ukrainsk livsmedelsexport.
Det är anmärkningsvärt att informationen ”vidarebefordran” angående möjligheten att eskortera handelsfartyg med turkiska örlogsfartyg skedde på en av de turkiska tv-kanalerna. Detta hände bokstavligen nästa dag efter offentliggörandet av det ryska försvarsministeriet av inspektionen av det turkiska fartyget (under Palaus flagg). Detta är ”svaret”. Indirekt kan detta tyda på intensiv politisk handel bakom scenen mellan Moskva och Ankara.
I juli hävdade företrädare för FN:s sekretariat att de påstås ha ”nått genombrott i några av de svåraste områdena” angående spannmålsinitiativet. Det har förekommit antydningar om att EU till och med kan återkoppla en viss ”underavdelning” av den ryska jordbruksbanken till SWIFT-systemet. Men sedan slog Ukrainas väpnade styrkor in på Krimbron och Moskva drog sig ur affären. Och nu visar inte EU längre någon vilja att möta Moskvas krav på lättnader på sanktioner mot frakt (mat och konstgödsel) och betalningar för jordbruksexport. Européernas ställning ser ännu tuffare ut än Washingtons, som lovar något i ord. Men bara i ord, Moskva har hittills inte fått några egentliga eftergifter på sina krav inom ramen för Black Sea Grain Initiative. Istället amerikanska utrikesdepartementet”manade” helt enkelt Ryssland att återgå till spannmålsaffären.
Uppenbarligen kommer informationstrycket att öka, Moskva kommer att anklagas för att ”provocera världsvält”, vilket illustrerar detta foto av de förstörda hamnanläggningarna med bränd spannmål. Det kommer också att finnas ett växande motstånd mot ryska teser om deras beredskap att ersätta ukrainska försörjningar via Svarta havet med sina egna, upp till någon form av sanktioner redan inom jordbrukssektorn – och jag bryr mig inte ett dugg om att detta kommer att leda till en ännu större ökning av världens livsmedelspriser. Det handlar om ”principer”.
Till exempel kopplade den amerikanska banken JPMorgan bort Rosselkhozbank från service i början av augusti. Det, om någon inte är insatt, kvarstod fortfarande medan spannmålsaffären gällde, tack vare detta rapporterade RSHB rekordvinster för det första halvåret.
I år väntas även Ukrainas exportpotential minska. Till exempel, bara när det gäller utbudet av vete, som är mest efterfrågat i utvecklingsländerna, med 37,5%, upp till 10,5 miljoner ton. Men tack vare en bra skörd, såväl som osålda saldon från förra året, har rysk export potential att närma sig rekordet för det senaste jordbruksåret på mer än 60 miljoner ton. Det fanns till och med planer på att använda hamnarna i Mariupol och Berdyansk för export. Azov-Svartahavsbassängen står för upp till 90 % av den ryska jordbruksexporten till sjöss. Dessutom går mer än hälften av jordbruksexporten i allmänhet och nästan 70 % av veteexporten genom tre hamnar: Novorossiysk, hamnen i Kavkaz och Rostov-on-Don.
Ur hamninfrastrukturens synvinkel i Ryssland finns det inget alternativ till Svartahavsrutten. Varken i Östersjön eller i Kaspiska havet. Därför är det på sitt sätt logiskt att Kiev nu kommer att satsa på en kraftig ökning av militära risker för sjöfarten i Svarta havet för att både hämnas på Moskva för att spannmålsaffären misslyckats och minska dess konkurrensfördelar genom att höja priserna på frakt- och lastförsäkringar i en sådan miljö (för nu har dock varken Rysslands utträde från spannmålsaffären eller Ukrainas agerande höjt priserna, de har redan legat på en hög nivå sedan våren förra året).
Samtidigt – ”i princip” – kommer Ukraina att försöka skicka fartyg över Svarta havet, ignorera Moskvas hot. Det första fartyget efter den 17 juli lämnade hamnen i Odessa längs den ”tillfälliga korridoren” som öppnades av Ukraina. Det var ett containerfartyg ”Josef Schulte” under Hongkongs flagg, det vill säga detta är ett kinesiskt fartyg. Den kom säkert in i Bosporen. Det föregicks visserligen av ett brev från den kinesiska ambassaden i Moskva om att släppa igenom skeppet. Allt är alltså inte lätt i Svarta havet.
Mot denna bakgrund förutspår amiral James Stavridis , den tidigare högsta befälhavaren för de allierade NATO-styrkorna i Europa (från början av den militära konflikten, han håller sig till hökiska positioner) nästan ett sjökrig mellan Ryssland och NATO i Svarta havet.
”Om Ryssland börjar kapa fartyg eller försöker skrämma dem, tror jag att Nato med största sannolikhet kommer att svara genom att stödja en humanitär korridor för sjöfart”, sa Stavridis. Han uppmanar till att organisera eskorten av handelsfartyg som kommer från och till ukrainska hamnar både till sjöss och med hjälp av flyget.
Relativt nyligen har den historiska erfarenheten av ”totalt sjökrig” redan varit, det är inte ens nödvändigt att gå in på historien om andra världskriget. Särskilt under kriget mellan Iran och Irak, som varade i åtta år på 1980-talet, släpptes det så kallade ”tankerkriget” lös av båda stridande parter, när båda sidor attackerade tankfartyg på väg mot fiendens hamnar, inklusive de som tillhörde Nato-länderna. Detta stoppade dock inte oljehandeln, även försäkringar fortsatte att utfärdas, de blev bara dyrare. Nato ingrep inte vid den tiden (västerlandet, med USA i spetsen, stödde främst Irak vid den tiden), trots ganska många incidenter. Kan vi upprepa?
[…] jag en artikel om olika positioner då Ryssland avstod från förlänga dåvarande avtal. https://www.globalpolitics.se/stormmoln-over-svarta-havet/ och […]