Svensk utrikespolitik i utförsbacke – hur vi svek Palestina genom att tystna

18-8-23 Recension av Mathias Mossberg. Vännen som svek. Karneval, 2023.

Bild: Ulf Karlström som f.d. ungdomsledare vid f.d. Jordanfloden

Författaren har varit diplomat, bl genom stationering i Jordanien redan 1981. Det var hans första uppdrag i Mellanöstern. Det blev början för Mossberg till många års arbete med regionens brännande frågor. Det är värt att notera att Sveriges ambassad låg i Tel Avvid, men den flyttades nu till Amman. Tidigt reste författaren till Västbanken och Gaza. Bl a kunde han konstatera att Jordanfloden mest liknade en liten å, och nu dessvärre mest en bäck. Jag kan intyga det vid ett besök 20xx – se bild. Huvudorsaken är det överuttag av vatten som staten Israel gör, på bekostnad av palestinska odlare.

Mossberg kom även att arbeta tillsammans med S-veteranen Sten Andersson, vilken starkt engagerade sig i palestiniernas sak. Den minnesgoda läsaren kanske erinrar sig när pösmunken Göran Persson sprang omkring med en kalott på skallen i Israel, symboliserande den stora omsvängningen i synen på den israeliska ockupation och våldsregemente i Palestina. Och hur Sten Andersson, då tyvärr avsutten, protesterade kraftig mot Persson U-sväng. Högersossen Persson ställde snabbt in sig i EU:s hycklande tystnadspolitik.

I ett inledande kapitel berättar författaren hur han vid sitt första besök i Israel 1971 hade ”en oreserverat positiv syn på Israel”. Jag får tillstå att det även var mitt synsätt inför kriget 1967. Då var jag student i Uppsala och medlem i Clarté. En nordafrikanskt student – kanske doktorand? – övertygade oss genom fakta att Israel var angriparen, inte Arabstaterna, och mycket annat. Mossberg understryker detta faktum i ett kapitel, där han sakligt och pedagogiskt avslöjar flera israeliska myter, eller för att tala klarspråk – lögner. Exemplen är många, t ex myten att Israel fick öknen att blomma, då det snarare var USA-dollar som blommade, att palestinierna inte fanns, utan de var jordanier och borde flytta tillbaka dit. Den religiösa extremismen om att Gud gav landet till judarna/israelerna är en barnsaga som huggits i sten av sionisterna, och köps av en del genom Bibelns narrativ.

Författaren skriver om den ”inlärningskurva” han genomgick, vilket också var ”ett genomgående drag för alla diplomater, journalister, militärer och affärsmän, som tjänstgjorde i regionen att de alla – så gott som utan undantag – med tiden fick en mer balanserad syn på konflikten…”. Det är intressant, och jag tvivlar inte på uppgiften. Dock kan jag inte låta bli att reflektera över att insikter inte alltid leder till handling. Är det brist på civilkurage, eller vad?

Osloavtalet 1993 har kritiserats av flera skäl. Mossberg konstaterar att det europeiska engagemanget för Palestina då minskade – ”förlorade frågan något av sitt grepp…”. Och helt riktigt skriver författaren; ”på många håll i Israel fanns helt andra planer med Osloavtalet”.

En del av boken ägnas initierade beskrivningar av svenska förhållanden vad gäller partierna och Palestinafrågan, men även t ex den svenska Israellobbyn. Olika S-regeringars och särskilt dess utrikesministrars möjligheter och begränsningar behandlas. Här har också Mossberg unika, intressanta inblickar. Ett kort kapitel tar även upp Carl Bildts roll. Han hade tydligen djupare kunskap om Israel-Palestina, men det blev ingen verkstad, utöver att han accepterade uppgraderingen av palestinsk representation till ambassad i Stockholm. Som Palestinavän tvingas jag dock konstatera att denna del av boken handlar de facto om det svenska Palestinastödets uppgång och fall. Bokens titel understryker detta.

Författaren ställer ställer frågan var själva makten över Israel finns. Är det i regeringen och Knesset? Nej, bara till en tredjedel, de andra tredjedelarna är försvarsmakten (IDF), respektive ”den transatlantiska länken med den amerikanska judenheten och dess organisationer och resurser”. Det är en bra modell, som förklarar många av den israeliska statens groteska drag.

I bokens två sista, korta kapitel – Palestinakonfliktens natur resp Vad bör göras? – diskuterar författaren den grundläggande frågan, dvs det handlar om markstöld och folkfördrivning – , i syfte att staten Israel skall omfatta all mark från Medelhavet till Jordanien. Ursprungsbefolkningen – palestinierna – kommer att som idag leva under förnedrande former, fördrivas, eller drivas till utvandring (vart?). Kortfattat: ”vi eller de?”, aldrig ”vi och de”! Det är således palestiniernas existens det handlar om, Mossbergs tes, som jag till fullo delar, är att Israel aldrig varit intresserad av fred och permanent uppdelning av territoriet i en israelisk och palestinsk del (tvåstatslösningen). De två kapitlen är nog det mest klarsynta som skrivit på länge om Israel-Palestina.

Mathias Mossberg har skrivit en viktig, informativ bok om det närmast ofattbara förtrycket av palestinierna. Köp boken, gärna ett par stycken, och ge dem till bekanta och släktingar, vilka ännu inte förstått vidden av den sionistiska staten Israels folkrättsligt kriminella verksamhet.

Ulf Karlström