Östern är ännu röd

Östern är ännu röd.

Vad får man för associationer när man köper en bok som heter ”Östern är ännu röd”? För mig är en av dem musikalisk 【純音版】東方紅 THE EAST IS RED [1964]. Men varför har bokförfattaren Carlos Martinez med ordet ännu i bokens titel? I den första boklanseringen The East is Still Red – Chinese Socialism in the 21st Century, by Carlos Martinez förklarar han det. Han säger bland annat “Jag ville skriva en bok som går igenom och förklarar allt vad Kina idag har uppnått” vilket motsäger alla de anklagelser som landet och framförallt Kinas kommunistiska parti har utsatts för, folkmord, stopp för religionsfrihet, hjärntvätt, neokolonialism stöld av teknik m.m. ”Jag ville skriva en bok om Kinas socialistiska framgångar.” ”Första anledningen är att motbevisa all [negativ] propaganda mot Kina” ”Det andra skälet är att det råder en stor missuppfattning om Kinas socialistiska utveckling. För mig är Kina ett socialistiskt land, som leds av ett kommunistiskt parti. Och det är mycket missförstått, även inom vänstern.”

Vi är säkert många som lever med denna missuppfattning. Den 14:e december förra året skrev Rolf Galgerud till exempel «Og det melder seg et stort spørsmål når jeg leser at «kun» 7 av 25 i det kommunistiske partiets politbyrå har bakgrunn i rikdom. Er det normalt at multimillionærer søker medlemskap og gjør politisk karriere i et kommunistparti? Jeg tror det forteller mer om partiet enn om millionærene. Og hva forteller dette om Kinas vei til det klasseløse samfunn?» En av mina vänner skrev i ett mejl till mig för ett par månader sedan «Men produktionsmedlen i Kina är främst privat ägda och mervärde skapas via utsugning (Marx). Kapitalistklassen verkar stark, och i Kina finns många, och alltfler miljardärer. Varifrån kommer deras pengar? Kapitalism under större statlig kontroll än vanligt tycker jag utan att ha läst den i artikeln rekommenderade boken «Sosialisme med kinesiske kjennetegn»

Tiden mellan 1949, då folkrepubliken utropades av Mao Zedong, och fram till ungefär 2012 då Xi Jinping blev folkrepublikens president är ungefär 60 år. Under denna tid har det hänt otroligt mycket. Folkkommuner infördes och avvecklades, Stora språnget, Tvålinjekampen som övergick i Kulturrevolutionen som i sin tur avslutades efter Maos död 1976 och politiken ’Reform and opening up’ som startades under ledning av Deng Xiaoping 1978. Framförallt är det nog denna nya politiska linje som vi inom den så kallade vänstern har haft svårt att studera och förstå.

Och naturligtvis är det främst den otroligt snabba materiella utvecklingen som imponerar på de som kan jämföra hur livet i Kina var 1949, med hur det är idag.

CM citerar Xi Jinping i bokens inledning ”Socialism med kinesiska förtecken är socialism. Det är ingen ny sorts ’ism’. Socialismens fundamentala, vetenskapliga principer kan inte överges; endast om de överges kommer vårt system inte längre att vara socialistiskt. Först som sist påpekar vårt parti, att socialism med kinesiska förtecken håller sig till den vetenskapliga socialismens grundläggande principer, och är genomsyrad av karaktäristiskt kinesiska drag som den fått av tidens [olika] förhållanden.” Sådan är grundtonen i hela CM:s bok. I inledningen skriver han också att det framför allt är ’reform and opening up’-politiken, som stimulerat de vetenskapliga och teknologiska framstegen. Han vill också slå fast att Kina är en arbetarstat. Det är nog viktigt att slå fast, för många, även så kallade vänstermänniskor, anser att ett socialistiskt land per definition inte kan ha en marknadsekonomi.

Första kapitlet heter ”No great wall – the continuities of the Chinese Revolution”. Det behandlar ganska kortfattat den politiska utvecklingens gång med sina berg och dalar, med sina mer eller mindre tvära kast som till exempel kulturrevolutionen, från kommunistpartiets grundande 1921 fram till idag (2023). Andra kapitlet heter ”Neither Washington nor Beijing?” Han skriver ”En nykomling till Politiken skulle förmodligen anta att personer i den globala vänstern stöder folkrepubliken Kina. Landet styrs ju trots allt av ett kommunistiskt parti, vilket har marxism som ledande ideologi.” Efter att ha gått igenom den klart synliga välståndsutvecklingen i Kina skriver han sedan ”Ändå är stöd för Kina inom vänstern i länder som Storbritannien och USA en marginell företeelse. Majoriteten av de marxistiska grupperingarna i dessa länder anser inte att Kina är ett socialistiskt land.” En del anser till och med att Kina är imperialistiskt. Som ett av flera exempel citerar han Ashley Smith som 2019 i tidningen ”Socialist Worker” skrev ”Kina är en uppgående imperialistisk stat i världssystemet och genomför utsugning av sin egen befolkning…. och som i ökande grad exploaterar Tredje Världens länder i sitt sökande efter råvaror och avsättning för sin export.” Denna uppfattning är inte heller ovanlig i Skandinavien, och ligger delvis antydd i både citatet av Rolf G. och mejlet som beskrivits tidigare. Kapitlet fortsätter med att gå igenom ett antal fall som utmålats som exempel på kinesisk imperialism. Genomgången är framgångsrik och påminner om andra genomgångar som bland annat Vijay Prashad har gjort. CM citerar Deborah Brautigam, som är professor i politisk ekonomi vid John Hopkins-universitetet i USA. ”Kina har lånat ut åtminstone 95,5 miljarder dollar mellan år 2000 och 2015. Det är en stor skuld. Ändå gjorde lånen, som fanns med i vår databas, i stort sett stor nytta genom att finansiera Afrikas stora brist på infrastruktur. På en kontinent där över 600 miljoner afrikaner inte har tillgång till elektricitet, så bekostade 40 procent av lånen kraftproduktion och kraftöverföring. 30 procent användes till att modernisera Afrikas allt mer försämrade transportvägar…. På det hela taget är kraftframställning och transportvägar, investeringar som gynnar den ekonomiska tillväxten. Vi fann också att de kinesiska lånen generellt sett hade lägre räntesatser och längre avbetalningstid.” Bland exemplen jämförs också med Världsbanken och IMF, som förutom att vara ofördelaktigare ekonomiskt sett, även ställer politiska krav på det låntagande landet. I detta kapitel tas även BRI och vad som sker i Sydkinesiska havet upp.

Vad kapitel tre handlar om framgår av namnet ”Will China suffer the same fate as the Soviet Union?” Kapitlet är fullt av citat och har 65 referenser.

”China´s long war on poverty” är namnet på kapitel fyra och behandlar något som kanske är det svåraste för oss i Väst att förstå: feodala förhållanden med utbredd fattigdom, massvält och död. Ännu 2014, då programmet för utrotandet av fattigdom tog fart, levde cirka 100 miljoner kineser under fattigdomsgränsen. 2021 gjorde ingen det. FN:s generalsekreterare Antonio Guterres, kommenterade det så här ”den största framgång i bekämpning av fattigdom någonsin i historien.” Men fattigdomsbekämpningen startade redan 1949, ja det finns rapporter om hur det skedde i befriade områden årtionden före befrielsen. CM skriver ”Borgerlig historieskrivning tenderar att betrakta perioden mellan 1949 och 1978 (då ’Reform and Opening Up’ startade) som ett misslyckande mätt i ekonomiska termer. Enligt [borgerlig] beskrivning, så upptäckte det kinesiska folket på sin egen bekostnad, att gemensamt ägande och jämställdhet stred mot den mänskliga naturen. Och ändå var perioden av inledande socialistisk konstruktion en överväldigande framgång, när det gäller att förbättra det kinesiska folkets välbefinnande, trots motgångar, misstag, överdrifter och en ogynnsam yttre miljö.” Naturligtvis har fattigdomsbekämpning och välståndsutveckling alltid varit en viktig del i den kinesiska planekonomin, som har stora inslag av marknadsekonomi(!) (Den synnerligen allmänbildade, historiskt kunnige och professionelle översten från USA, Douglas McGregor, har vid ett par tillfällen i samtal sagt, att Kina inte kan vara ett socialistiskt land eftersom det finns marknadsekonomi i Kina nu.) CM skriver ”När KKP[Kinas kommunistiska parti] höll sin 18:e nationella kongress år 2012 framförde Xi Jinping målen för två hundraårsjubileer: ’att förverkliga ett måttligt välmående samhälle vid hundraårsjubileet av KKP 2021 och förvandla Kina till ett välmående, demokratiskt, kulturellt avancerat och harmoniskt modernt socialistiskt land vid hundraårsdagen av Folkrepubliken Kina 2049.’” Det första målet har den kinesiska befolkningen liksom mängder av besökare, utländska studenter, forskare och handelsmän kunnat konfirmera. Om det senare målet, år 2049, kan man bara säga ”den som lever får se.”

Kapitel fem bär rubriken ”Manufacturing consent for the containment and encirclement of China.” Detta inringningsarbete mot Kina från USA-imperialismens sida fortsätter idag med ökad kraft, och vi ser i skandinaviska massmedia att det är ganska framgångsrikt även i våra vasallstater.

När det gäller kapitel sex ”China is building an ecological civilization” kan följande sägas. Vi ser alla, jorden över, hur vi i Väst med våra väl utvecklade, för att inte säga borttynande kapitalistiska ekonomier, kontinuerligt missar alla de med vackra ord och stora löften framställda målen för en ekologisk civilisation. Vi ser också alla, om vi bara anstränger oss något lite, hur vi i Väst (även i Skandinavien) för en imperialistisk politik, som hindrar länderna i det Globala Syd från att ens ha möjlighet att framställa några realistiska ekologiska mål. Vad beträffar Kina tar jag en bild från GT i stället för att citera ur CM:s bok.

Kapitel sju “Oppose the New Cold War on China” återkommer till temat I kapitel fem. CM påpekar, liksom många andra kommentatorer, till exempel Alexander Mercouris, att USA-imperialismens främste fiende i det förra kalla kriget, Sovjetunionen, främst sågs som ett ideologiskt hot. Kina av idag utmålas som ett existentiellt hot med sin folkmängd, sin enorma ekonomi och sin växande militärapparat. Men framförallt är det Kinas framgångar med att tillsammans med andra länder bygga en ny multipolär världsordning, som kommer till uttryck ibland annat i BRICS, som USA uppfattar som ett hot. Naturligtvis citerar CM Wolfowiz-doktrinen. Den finns med i många artiklar på steigan.no. Den sammanfattar bra USA:s globala grundposition men verkar vara okänd bland regeringarna i USA:s vasallstater.

CM påpekar också en mycket viktig skillnad mellan det gamla och det nya kalla kriget. ”En avgörande skillnad mellan det ursprungliga kalla kriget och det nuvarande är att USA är mycket osannolikt att ’vinna’ det nya kalla kriget.” ”Utsikterna för de nya kalla krigarna är inte lovande. Kina är inte internationellt isolerat, lider inte av ekonomisk stagnation och står inte inför någon legitimitetskris. Den kinesiska regeringen åtnjuter enorm popularitet hemma, resultatet av en ständigt förbättrad levnadsstandard på alla nivåer i samhället. Lönerna stiger, den sociala välfärden förbättras. Enligt en omfattande studie utförd av Kennedy Scool of Government vid Harvard University är 93 procent av kineserna nöjda med sin centralregering.” Undersökningen gjordes 2020.

Boken avslutas med ett Appendix (bihang) som är skrivet av Carlos Martinez tillsammans med Danny Haiphong. Titeln är ”The universalisation of liberal democracy.” Ganska utförligt gås skillnaden mellan borgerlig och socialistisk demokrati igenom. I Appendix citeras många väl kända marxister. Ett kanske mindre känt citat är följande. ”För att en folkets revolution ska överleva, måste den ta statsmakten och använda den för att (a) bryta det strypgrepp som den ägande klassen utövar över samhällets institutioner och resurser, och (b) stå emot den reaktionära motattack som säkerligen kommer.” (Michael Parenti)

Saknas det något i boken? Även om man som Carlos Martinez är en hängiven beundrare av hur Kina nu utvecklas, och med rätta kan framföra att Kina står i centrum för bygget av en ny multipolär världsordning, så borde det finnas åtminstone några frågor man skulle vilja ha svar på. Två sådana frågor kommer här. 1. När ’covidpandemin’ kom till Sverige påpekade statsepidemiologen Anders Tegnell att det inte finns några vetenskapliga belägg för att luftburna virus stoppas genom allmänt bruk av ansiktsmasker. Varför var tvånget att bära ansiktsmask så hårt i Kina? Var man i Kina inte medveten om de allvarliga negativa följder som maskerna hade på barns språkliga och sociala utveckling? Det CM skriver om ’covidpandemin’ i Kina är bara framgångar, inga problem. 2. Kina och Ryssland har på ett framgångsrikt sätt löst sina gränskonflikter. Om man som Kina vill samarbeta med fler länder för att skapa en ny och rättvisare världsordning så måste det var mycket viktigt att i det arbetet ha löst sådana konflikter. Gränskonflikten mellan Indien och Kina är ännu olöst, varför? Likaså måste man fråga varför inte Kina, som är en världsmakt med socialism som styrande ideologi, ännu inte på allvar verkar vilja ta itu med gränsfrågorna i Sydkinesiska Havet. Timur Fomenko har två tänkvärda inlägg i denna fråga. Why China must restrain itself from enforcing its South China Sea claim är det ena, och China risks losing a crucial Asian comrade är det andra.

Professor Radhika Desai ger följande omdöme om boken: ”Om du vill förstå den djupaste jordbävning som skakat om vår värld, läs den här boken.”