Petrodollarn hotas: Tre energimakter från Persiska viken har precis gått med i BRICS

En artikel i https://new.thecradle.co/articles/petrodollar-be-warned-three-persian-gulf-energy-powers-just-joined-brics av M.K. Bhadrakumar.

BRICS avslöjade sina geopolitiska prioriteringar när de lade till tre stater vid Persiska viken till sin tidigare exklusiva medlemslista. Iran, Saudiarabien och Förenade Arabemiraten har strategiskt inkluderats för att sätta stopp för petrodollarn.

Ledmotivet för BRICS-toppmötet i Johannesburg den 22-24 augusti var, som väntat, utvidgningen av gruppen till att omfatta ytterligare sex medlemsländer. Även om detta i sig är en fristående händelse, passar den i verkligheten väl in i gruppens centrala agenda för global multipolaritet och skapandet av en rättvisare internationell handels- och finansarkitektur som är avgörande för den ekonomiska tillväxten.

I Johannesburg II-deklarationen, som antogs i slutet av toppmötet, nämns blygsamt i slutet av dokumentet att tillskottet av ytterligare sex medlemmar härrör från ett ”samförstånd om vägledande principer, standarder, kriterier och förfaranden för BRICS expansionsprocess”.

Men listan över de sex länderna – Argentina, Egypten, Etiopien, Iran, Saudiarabien och Förenade Arabemiraten – avslöjar också några andra viktiga ledtrådar. Till att börja med är detta BRICS-samförstånd förankrat i en djupgående rysk-kinesisk överenskommelse. Dessutom förklarar sig BRICS vara en icke-västerländsk gruppering. Det råder ingen tvekan om att BRICS tillskriver Afrika och Persiska viken-regionen den största betydelsen, med Egypten och Etiopien, de två gamla civilisationsstaterna, som ”grundpelare”.

Rysslands utrikesminister Sergej Lavrov avslöjade senare att ”konsensus” uppnåddes genom några ”livliga diskussioner” och några allvarliga överväganden:

 ”Kandidaternas vikt, framträdande och betydelse och deras internationella ställning var de primära faktorerna för oss. Det är vår gemensamma uppfattning att vi måste rekrytera likasinnade länder till våra led, vilka tror på en multipolär världsordning och behovet av mer demokrati och rättvisa i de internationella förbindelserna. Vi behöver dem som förespråkar en större roll för det globala syd i det globala styret. De sex länder vars anslutning tillkännagavs idag uppfyller helt och hållet dessa kriterier.”

 BRICS utvidgningsprocess ansågs vara mycket kontroversiell, men gruppens enighet höll bra. Den största överraskningen har varit Indiens övergång till en proaktiv roll, vilket motsäger alla västerländska förutsägelser. Detta skapar en ny atmosfär för relationen mellan Indien och Kina, eftersom president Xi Jinping och premiärminister Narendra Modi verkligen bröt isen.

Med så mycket fokus på Västasien och Afrika kan Brasilien ha verkat som en avvikare, men Argentinas inkludering lugnade Brasiliens känsla av oro; Kina ville inkludera Etiopien; Ryssland ville inkludera Egypten. Även Indien gladdes åt att landet har historiskt vänskapliga och nära förbindelser med alla sex nykomlingarna.

Detta kan tillskrivas Rysslands utrikesminister Sergej Lavrov, vars diplomatiska skicklighet och uthållighet låg bakom algoritmen bakom BRICS utvidgning.

Lavrov har besökt Pretoria inte mindre än fyra gånger efter det att Rysslands särskilda militära operationer [SMO] inleddes i februari förra året. Kremls ”hearts and minds machine” gick förvisso på högvarv: Sydafrika stod värd för en gemensam militärövning med Ryssland på SMO:s första årsdag, och president Cyril Ramaphosa besökte Moskva två gånger i år. Enkelt uttryckt höll han president Vladimir Putin i handen när Ryssland hävdade sin ”icke-isolering”. Resultatet av BRICS-toppmötet vittnar om detta.

Upplösning av petrodollarn

Men det som verkligen sticker ut i BRICS expansion är övervikten av medlemsländer från regionen kring Persiska viken – Saudiarabien, Förenade Arabemiraten och Iran.

Så vad har varit spelplanen för att få med tre av världens viktigaste energisupermakter? Putin har mer än en gång gett uttryck för den ryska bedömningen att världsekonomin, inklusive de västerländska ekonomierna, under lång tid framöver inte kan klara sig utan kolväten som en viktig energikälla för att driva effektiva och kostnadseffektiva produktionsmedel.

Ryssland och Saudiarabien står ensamma för en fjärdedel av världens oljeproduktion. Ryssland och Iran har världens största och näst största gasreserver i världen.

Om kriget i Ukraina har visat något, så är det att länder som är rika på råvaror inte kan besegras. Frågan här handlar om den vilja och det utrymme som dessa resursrika stater hade för att utöva sin strategiska autonomi. Under kalla kriget fanns det inte något sådant utrymme. Men styrkeförhållandena har förändrats dramatiskt, särskilt som det ”unipolära ögonblicket” efter det kalla kriget har försvunnit.

Saudiarabien och Förenade Arabemiraten är de bästa exemplen på detta. Efter att ha varit nära allierade med USA i årtionden diversifierar de nu sina externa relationer, inklusive med Kina och Ryssland, vilka Washington betraktar som svurna fiender. Även Iran, som är föremål för extrema sanktioner från USA och EU, har idag ett strategiskt partnerskap med både Moskva och Peking.

Det viktiga här är att dessa tre oljeproducerande länder också är öppna för att handla olja i andra valutor än dollar. Det som USA gjorde mot Ryssland förra året genom att beslagta dess hundratals miljarder dollar i reserver sände chockvågor över de så kallade petrodollarstaterna vid Persiska viken och bortom.

Kremls talesman Dmitrij Peskov uttryckte för några veckor sedan sin tillfredsställelse över att de-dollariseringsprocessen i den globala ekonomin ”går obevekligt framåt. Användningen av nationella valutor har redan blivit en realitet nu, en realitet som växer i global skala. Inte bara länder som står inför sanktionsrestriktioner utan även de som inte står inför dem använder sig av denna praxis – de förstår fördelarna med denna regim i den utländska ekonomiska [aktiviteten].”

I juli undertecknade faktiskt ”icke-sanktionerade” Indien och Förenade Arabemiraten ett avtal om att utveckla handeln i rupier istället för dollar, vilket ökar Indiens ansträngningar att minska transaktionskostnaderna genom att eliminera dollarkonverteringar. Man behöver bara veta att den bilaterala handeln mellan Indien och Förenade Arabemiraten förra året uppgick till hela 84,5 miljarder dollar. De första transaktionerna mellan de två länderna inom ramen för det nya avtalet, inklusive olja och guld, har redan inletts.

Allt tyder på att det eventuella skapandet av en gemensam BRICS-valuta fanns med i diskussionerna i Johannesburg. Putin hänvisade till detta i sitt uttalande till media och sade: ”Jag anser att en enda gemensam valuta definitivt förtjänar vår uppmärksamhet. Detta är en komplicerad fråga, men vi måste gå mot att lösa den på ett eller annat sätt.”

Det är mycket troligt att denna komplexa diskussion kommer att fortsätta under de kommande två BRICS-toppmötena 2024 och 2025 under Rysslands respektive Brasiliens ordförandeskap, två medlemsländer som stödjer idén om en gemensam valuta.

Sammanfattningsvis kommer BRICS 2023, med de tre stora oljeproducerande länderna vid Persiska viken, att markera början på petrodollarns upplösning. Detta är ett stort steg mot en multipolär värld. De nya handelsmekanismerna, den gemensamma valutan m.m., kommer att leda till att dollarn gradvis, men stadigt försvinner och att världsekonomin befrias från den amerikanska centralbanken Federal Reserves grepp.

Att stärka det globala syd

Skälet till att de tre västasiatiska oljestaterna – tillsammans med Egypten och Etiopien – har anslutit sig kan också bedömas utifrån behovet av regionala förbindelser med den afrikanska kontinenten, som Ryssland och Kina anser står inför en historisk ekonomisk omvandling. År 2050 beräknas enbart tillverkningsutgifterna uppgå till 1 biljon dollar i Afrika, vilket erbjuder enorma möjligheter för globala företag.

Men en effektiv intraafrikansk integration kommer att vara avgörande för kontinentens ekonomiska omvandling. Ryssland hoppas kunna ansluta regionen kring Persiska viken till den internationella nord-sydliga transportkorridoren, ett 7 200 km långt nätverk av fartyg, järnvägar och vägar för godstransporter, och utvidga det ytterligare till den afrikanska marknaden.

Moskva diskuterar med Kairo om inrättandet av en särskild ekonomisk zon i närheten av Suezkanalen. Saudiarabien håller på att bygga ut ett omfattande järnvägsnät som förbinder norr och söder. En rad nya hamnar planeras längs den saudiska och emiratiska kusten.

I slutändan är den stora frågan om det som skedde i Johannesburg är en utvidgning av BRICS som ett ”fristående” evenemang. Det faktum att sex viktiga stater – som kommer att vara fullvärdiga BRICS-medlemmar från och med den 1 januari 2024 – dök upp över en natt kortslöt alla utdragna förfaranden, vilket är brukligt inom Shanghai Cooperation Organization (SCO) eller Europeiska unionen.

Känslan av brådska är påtaglig. Inga frågor ställs, inget förhör genomförs och ingen rapport om efterlevnad förväntas från de nya handplockade medlemsländerna. Länderna, som alla är regionala stormakter med sina egna kvalifikationer, välkomnades helt enkelt på röda mattan.

Mycket samspråk och tysta diskussioner mellan Ryssland och Kina banade förvisso väg. Ryssarna är suveräna på att skilja taktik från strategi, och i det här fallet råkar de passa in i den världsordning som Moskva har förespråkat.

Tillsammans med den genomgripande reform av handel och betalningar som redan är på gång är det som sker inget mindre än en ersättning av det internationella handelssystem som uteslutande har styrts av västvärlden under de senaste århundradena, med målet att överföra välstånd från resten av världen till deras välskötta ”trädgård”. Om inte det kollektiva väst visar prov på klokhet nog att anpassa sig till nya realiteter kan ogräs snart börja ta över dess ”trädgård” och förvandla den till en djungel. Europas ekonomiska återhämtning kommer att bli en utmaning.

Turbulenta tider framför oss

Sammanfattningsvis måste den historiska betydelsen av BRICS expansion vägas i följande termer: För det första får Iran och två tidigare regionala allierade till USA, Saudiarabien och Förenade Arabemiraten, ett välbehövligt utrymme att förhandla fram en jämlik relation med Washington baserad på ömsesidig respekt och nytta. Var så säker, de är på humör att dra nytta av detta.

För det andra är västvärldens dominans i Västasien på väg att ta slut, i historisk mening, vilket förebådar en djupgående förändring av den regionala ordningen. Den process som Kina startade – med tyst ryskt stöd bakom kulisserna – genom att medla fram den saudisk-iranska försoningen kommer nu att gå mot sin logiska slutsats förr snarare än senare.

Detta innebär att västvärldens koloniala tankesätt om att ”söndra och härska” inte längre kommer att ha någon acceptans bland de regionala staterna. Det som hände i Johannesburg kommer således att få konsekvenser även för Israel och Turkiet.

Slutligen, och viktigast av allt, kommer de-dollariseringsprocessen, som skulle ha rört sig i snigelfart, nu att accelerera. Det som Putin hade varnat för när Bidenadministrationen införde ”sanktioner från helvetet” mot Ryssland – särskilt dess uteslutning ur SWIFT-betalningssystemet – nämligen att det skulle bli ett mycket högt pris att betala för USA, håller på att besannas. Bakslaget har bara börjat i det internationella finans- och handelssystemet.

Västvärlden kan helt enkelt inte vinna i den hotande konfrontationen med den globala majoriteten. Och Washington kan bara hantera övergången genom försoning med Moskva och Peking, vilket är ett beskt piller att svälja för amerikanerna.

Detta måste börja med ett slut på proxykriget mot Ryssland i Ukraina och en reträtt eller ett övergivande av försöket att underblåsa spänningarna med Kina om Taiwan. Å andra sidan kommer varje kursändring i den amerikanska strategin bort från dess krigiska militariserade politik att få långsiktiga konsekvenser för hela det USA-ledda västliga allianssystemet, samtidigt som det på kort sikt också kommer att påverka president Joe Bidens återvalskampanj. Det förödmjukande nederlaget i Ukrainakriget kan inte längre döljas.

Den kommande tiden kommer att bli turbulent eftersom det gamla, självcentrerade, hegemoniska västerländska tankesättet inte kommer att upphöra så lätt. När det gäller de förankrade intressegrupperna i USA och Europa kommer deras grundläggande instinkt att vara att använda fördröjningstaktik för att stoppa historiens marsch. Men det kommer inte att fungera om BRICS håller kursen.