Om den dubbla staten: Fallet Sverige. Del I

Denna artikel 21/8 av professor emeritus Ola Tunander har publicerats på
https://olatunander.substack.com/p/dual-state-the-case-of-sweden-part?utm_source=post-email-title&publication_id=1510517&post_id=136279820&isFreemail=true&utm_medium=email

Översatt av Rolf Nilsson

Vid en konferens 1993 utanför Oslo (Norge) tog James Schlesinger, tidigare chef för Central Intelligence och senare försvarsminister, upp förekomsten av en svensk ”dubbelstat”. Vi hade samtal under lunchen och under en två timmar lång bilfärd tillbaka till Oslo. Han gjorde en distinktion mellan det mer ”neutralistiska” ”Politiska Sverige” och vissa högre militärer, ett ”Militärt Sverige”, som i händelse av krig planerade för att USA skulle komma till Sverige så snart som möjligt. Hans uttalande om de ”två Sverige” hade viss inverkan på min forskning.

[En liknande version av denna artikel publicerades som kapitel 8 i Eric Wilsons bok The Dual State: Parapolitics, Carl Schmitt and the National Security Complex (Ashgate, 2012). Det kapitlet har 103 fotnoter som är svåra att inkludera i den här artikeln, eftersom många av referenserna är från tiden före internet. Jag rekommenderar läsaren att gå tillbaka till Wilsons bok. Denna artikel har också diskuterats i podcasten American Exception med Aaron Good].

Konceptet dubbelstat: Illustrationer från Turkiet och Italien

År 1955 skrev Hans Morgenthau i Bulletin of Atomic Scientists om en amerikansk ”dubbelstat” i en studie av det amerikanska utrikesdepartementet. Enligt Morgenthau fanns det i USA å ena sidan en vanlig demokratisk statshierarki som agerar i enlighet med rättsstatsprincipen, och å andra sidan en mer eller mindre dold säkerhetshierarki, eller vad jag kommer att kalla en ”säkerhetsstat” eller ”nationell säkerhetsstat”, som övervakar och kontrollerar den förra, eller åtminstone kan ”utöva ett effektivt veto över [dess] beslut”, för att citera Morgenthau. Denna artikel publicerades också som ett kapitel, ”The Corruption of Patriotism”, i Morgenthaus volym Decline of Democratic Politics från 1962. Medan den demokratiska staten eller vad Peter Dale Scott har kallat den ”offentliga staten” handlar om politiska alternativ, med val av regeringar och uppenbara politiska val, träder ”säkerhetsstaten” in på scenen när ”inget alternativ finns”, när en viss aktivitet definieras i termer av liv och död, när denna aktivitet, med Ole Wævers ord, ”securitized” (görs till en säkerhetsfråga). Faktum är att denna parallella säkerhetsstruktur, ”säkerhetsstaten” eller vad vissa skulle kalla ”djupstaten”, är just den apparat som definierar när och om ett ”undantagstillstånd” kommer att uppstå. Denna aspekt av staten är vad Carl Schmitt i sitt verk Political Theology från 1922 kallade ”suveränen”.

Existensen av en sådan parallell säkerhetsstruktur har ofta förnekats. Statsvetare, inklusive förespråkare för ”politisk realism”, talar vanligtvis om staten som om den vore en enhetlig enhet, trots att Morgenthau, starkt influerad av Carl Schmitt, har beskrivits som den ”politiska realismens” fader. Men i motsats till vad dagens statsvetare skriver är detta inte det sätt på vilket många politiska ledare själva talar om staten. De talar ofta om staten som en delad enhet: en dubbelstat. I vissa länder är detta uppenbart. I Turkiet har förekomsten av en dubbelstat erkänts på högsta nivå. ”Säkerhetsstaten”, eller det som i Turkiet kallas den djupa staten, är alltid närvarande och varje politisk ledare vet att den ingriper i händelse av ”nödsituation”. Turkiets premiärminister Recep Erdogan och de tidigare turkiska presidenterna Kenan Evren och Suleyman Demirel har alla bekräftat att det finns en turkisk djupstat, en dold och parallell statsstruktur som i vissa avseenden existerar ovanför den vanliga staten med direkta kopplingar till den skyddande makten: USA. ”I vårt land finns det två [stater]”, sade president Demirel; ”Det finns en djup stat och [en laglig stat]”, och tillade att ”den stat som borde vara den verkliga är den extra, den som borde vara extra är den verkliga”. Den djupa staten med de CIA-anknutna Grå vargarna och dödsskvadronsledaren Abdullah Çatli utförde bombattacker 1980 som motiverade eller provocerade fram general Kenan Evrens militärkupp den 12 september. CIA:s tidigare stationschef i Ankara,

Paul Henze, sade till president Jimmy Carter: ”Våra pojkar har gjort det.” Efter kuppen inrättades ett turkisk-amerikanskt försvarsråd för att garantera total turkisk lojalitet mot USA. Vid en bilolycka i Susurluk nära Istanbul 1996 körde en svart Mercedes in i en lastbil. Çatlis kropp hittades tillsammans med den turkiske parlamentsledamoten Sedat Bucak (fortfarande vid liv), vars milis hade använts av den turkiska regeringen för att bekämpa de kurdiska rebellerna i sydöst, tillsammans med liken av en viktig polischef, Husseyin Kocadag, som ledde turkiska upprorsbekämpande enheter, en skönhetsdrottning (Çatlis flickvän Gonca Us) samt en stor mängd narkotika och vapen, inklusive pistoler med ljuddämpare och maskingevär. Çatli, som var en kontraktsmördare och en stor heroinhandlare på Interpols efterlysningslista, hade sex olika identitetskort med olika namn; ett ”pass” som endast fick användas av turkiska tjänstemän var undertecknat av inrikesministern. När turkarna talar om den djupa staten (derin devlet) menar de kopplingen mellan organiserad brottslighet, säkerhetsstyrkor, andra statliga myndigheter och USA:s underrättelsetjänst och specialstyrkor. Men medan Demirel fokuserade på militären som en vetomakt, har general Evren och den tidigare premiärministern Bulent Ecevit fokuserat på Stay-Behinds och deras kopplingar till organiserad brottslighet och amerikansk underrättelsetjänst som den verkliga aktören. Men alla verkar betona USA:s roll. Amerikanska säkerhetsstyrkor ingriper vid ”behov” i samarbete med de lokala säkerhetsstyrkorna, den turkiska djupstaten, genom att placera ut bomber och provocera fram militärkupper eller genom att använda militärkupper som de som ägde rum 1960, 1971, 1980 och 1997. Särskilda poliser användes för att döda ett stort antal oliktänkande. Hot om militärkupper tas alltid på allvar av de politiska ledarna.

Detsamma var fallet i kalla krigets Italien och i Grekland 1967, då en kupp organiserades av den grekisk-amerikanske sambandsmannen överste Georgios Papadopoulos för att ”lägga in veto” mot den grekiska premiärministern Georgios Papandreous anti-NATO-politik. CIA:s tidigare stationschef i Aten och Rom, Thomas Karamessines, spelade en avgörande roll. I Italien ”initierade” amerikanska styrkor i samarbete med den italienska underrättelsetjänsten och lokala fascister militärkupper 1964, 1970, 1973 och 1974. Valda regeringar tvingades modifiera eller ändra sin politik för att få kuppmakarna att dra sig tillbaka från den politiska scenen. 1964 års kupp leddes av general Giovanni de Lorenzo, Italiens tidigare chef för den militära underrättelsetjänsten, som hade utsetts på rekommendation av USA:s ambassadör Clare Boothe Luce. De Lorenzo blev senare parlamentsledamot för det fascistiska partiet MSI (Movimento Sociale Italiano). Hans medarbetare 1964 och ledare för kuppen 1970, prins Junio Valerio Borghese, hade varit Benito Mussolinis mest betrodda officer, tidigare befälhavare för de fascistiska marina specialstyrkorna Decima MAS och senare hedersordförande för MSI. I slutet av kriget hade han räddats och sedan rekryterats av en amerikansk underrättelseofficer, den senare CIA-chefen för kontraspionage och CIA:s sambandsman i Italien, James Jesus Angleton. De Lorenzo hade använt sin upprorsplan Piano Solo (eller Plan Solo) i motsatt syfte, i likhet med vad överste Papadopoulos gjorde tre år senare med Prometheus-planen.

År 2006 sade Adriano Monti, skuggutrikesminister under Borghese-kuppen 1970, att han hade fått ”grönt ljus” för kuppen från CIA:s Otto Skorzeny i Madrid. Skorzeny hade varit Adolf Hitlers mest betrodda löjtnant, som hade räddat Hitlers och Mussolinis liv i kritiska ögonblick 1943-1944. År 1970 representerade Skorzeny CIA efter att ha rekommenderats till byrån och dess chef Allan Dulles av Hitlers underrättelsechef för östfronten, general Reinhard Gehlen, CIA:s man för Västtyskland efter kriget. I förberedelserna inför kuppen 1970 hade CIA och Skorzeny bara ett villkor: Giulio Andreotti skulle bli premiärminister. Källor hävdar dock att Angleton hade avbrutit kuppen efter att den italienska regeringen hade gett sina ”försäkringar om en total proamerikansk lojalitet”. Andra hävdar att det var president Richard Nixon själv som ingrep och stoppade kuppen genom sin man i Italien, Hugh Fenwich, som också stod Monti nära. Just då hade Borgheses folk – tillsammans med fascistledarna, skuggutrikesministern Adriano Monti och hans kollega Stefano delle Chiaie (Abdullah Çatlis italienske medarbetare) – redan tagit kontroll över inrikesministeriet och beslagtagit en stor mängd kulsprutor från dess vapendepå. I alla dessa fall samarbetade de fascistiska kuppmakarna, ofta inom underrättelse- och säkerhetstjänsterna, med sina amerikanska motsvarigheter, men de fascistiska aktivisterna och ledarna, som ingick i säkerhetsstaten eller djupstaten, var snarare instrument för ett nätverk på hög nivå av italienska sambandsofficerare till USA. Vid flera tillfällen tvingades italienska regeringar att ändra sin politik i linje med USA:s krav. Franco de Felice hävdade i sin Doppia lealta e doppio stato (1989) att den dubbla staten föddes ur den italienska statens oförmåga att förena sin inrikespolitik med sin utrikespolitik. Den valda regeringen måste disciplineras för att acceptera total lojalitet mot USA. Paolo Cucchiarelli och Aldo Giannulli (1997) har skrivit om dubbelstaten eller ”parallellstaten” som en stat som agerar både inom och utanför lagen.

Vissa skulle hävda att den italienska staten eller den grekiska staten vid den tiden – och i ännu högre grad den turkiska staten – ännu inte hade utvecklat en demokratisk kultur. Turkiet hade en begränsad demokratisk erfarenhet och Italien kom direkt från sin fascistiska erfarenhet från 1920-, 1930- och 1940-talen. I likhet med andra Medelhavsländer som Spanien och Portugal och tidigare fasciststater som Tyskland, ansågs de ännu inte ha nått mogen demokratisk utveckling. De återkommande mönstren med militärkupper och kuppförsök förklarades med att deras spirande demokratier var relativt omogna. Men det förekom också liknande kuppförsök och en liknande parallell säkerhetsstruktur i traditionella demokratier som Frankrike, och förvånande nog för många finns liknande kuppförsök och en liknande dubbelstatsstruktur i stater som Sverige, som har haft ett alldeles utmärkt demokratiskt rykte. Det räcker inte att titta på statens historia, dess autokratiska ursprung i monarkin eller aristokratin; man kan också behöva titta på strukturen hos den typ av demokratisk stat som vi känner till från västvärlden.

Fallet Sverige

Detta kapitel kommer att handla om Sverige, och det kommer att visa att en stat som ofta betraktas som en högst respektabel demokrati också har haft en dold parallell säkerhetsstat som med Morgenthaus ord kan lägga in sitt veto mot beslut som fattas av en vanlig demokratisk stat. Denna dolda djupa stat definierar när ett ”undantagstillstånd” ska uppstå. Den ”beslutar om undantaget”, för att citera Carl Schmitt, och under det kalla kriget var den kopplad till den skyddande makten: USA med sin västliga säkerhetsapparat. Den schmittianska suveränen är alltså här den parallella hierarkin av informella västerländska strukturer med sitt militära/underrättelsemässiga centrum i USA. Det har varit denna informella säkerhetsstruktur, eller säkerhetsstat eller djupstat, som har ingripit vid behov för att garantera USA:s eller ”västvärldens” intressen. De centrala aktörerna i detta västliga säkerhetsnätverk framstår faktiskt som den verkliga suveränen, i Schmitts mening, som beslutar om undantagen i det euroatlantiska områdt, eller i vad Schmitt skulle kalla ett Grossraum. Genom att låta statens säkerhetsaspekt invadera den offentliga sfären och ”säkerhetisera” det politiska livet förlorar den demokratiska staten sitt inflytande; djupstaten eller säkerhetsstaten kan ”finjustera demokratin”. Jag kommer att diskutera dessa problem, särskilt klyftan mellan nationalstatsaspekten och den skyddande makten, med Sverige som exempel.

Den svenska militärledningen med försvarsstabschefen (snart försvarschefen) general Olof Thörnell, marinchefen Fabian Tamm, arméstabschefen Helge Jung och kapten von Stedingk gratulerar den tyske förbundskanslern Adolf Hitler på hans 50-årsdag 1939 i Berlin.

Ursprunget till den svenska dubbelstaten

1941 publicerade Ernst Fraenkel en bok om dubbelstaten i Nazityskland. Han fann dubbelstatens rötter i det demokratiska genombrottets ambivalens, i dess splittring mellan den nya demokratiska Rechtstaat och dess traditionella aristokratiska Machtstaat (maktstat). Fraenkel beskriver denna dubbelhet som typisk för den tyska staten på 1930-talet. I det tyska fallet var dock denna dualitet öppen och kombinerade den ”vanliga” rättsstaten med en parallell SS-Staat, ett autokratiskt undantagstillstånd som verkade utanför eller ”ovanför” rättssystemet, med sin filosofiska grund i den schmittianska ”suveränen”. Fraenkel hänvisar till Emil Lederer, som menar att denna Machtstaat har sitt historiska ursprung i Europas aristokratiska elit, som fortfarande spelade en viktig roll efter demokratins seger.

I det svenska fallet vet vi att det revolutionära kaoset i Ryssland och Tyskland efter första världskriget och de samtidiga hungerdemonstrationerna i Sverige fick den svenska industri- och finanseliten, särskilt den inflytelserika familjen Wallenberg, att vända sig till det konservativa partiet för att tvinga det att acceptera allmänna och fria val för kvinnor såväl som för män. Demokratin infördes som en eftergift främst till den socialdemokratiska arbetarrörelsen för att undvika de dramatiska händelserna på kontinenten. Det socialdemokratiska partiet röstades till makten, och de förespråkade starkt en neutral politik i utrikesfrågor, medan den industriella och aristokratiska militära eliten behöll sina traditionella band till Tyskland. Tyskland hade från början av 1900-talet beskrivits som Sveriges skyddsmakt. Under första världskriget använde Sverige och Tyskland samma underrättelsenät i Finland, och det nära svensk-tyska samarbetet fortsatte in på 1930-talet. Försvarschefen general Olof Thörnell, tillförordnade försvarsstabschefen generalmajor Axel Rappe, hans efterträdare generallöjtnant Samuel Åkerhielm och flera andra höga generaler ville att Sverige skulle gå in i andra världskriget på Finlands och Tysklands sida. Befälhavaren för Norra militärdistriktet, senare arméchef, general Archibald Douglas, var tillsammans med Herman Görings vän och svåger i Sverige, Eric von Rosen, en av grundarna till ett nazistiskt parti, det Nationalsocialistiska blocket. År 1940 bjöd Douglas in nazistpartiets ledare Per Engdahl att tala till trupperna. Protesterande soldater ”skickades omedelbart till Vitvattnet” (Douglas ”koncentrationsläger”), för att citera Engdahl. Andra pro-nazistiska generaler – Hjalmar Falck, kommendören för norra militärdistriktet Nils Rosenblad, kommendören för östra militärdistriktet Rickman von der Lancken och ordföranden för Svensk-Tyska Sällskapet Henri de Champs- tillhörde alla den svenska aristokratin. Wallenbergarna hade 1939 förhandlat fram ett avtal med de tyska storföretagen Bosch A.G. och I.G. Farben om att köpa deras tillgångar i allierade länder och enligt ett hemligt avtal låta tyskarna få rätt att återta dessa tillgångar efter kriget för att undvika konfiskeringar av amerikanska och brittiska myndigheter. Den svenska signalspaningen FRA (Försvarets Radio Anstalt) fick order av general Åkerhielm att inte rapportera till regeringen [till den socialdemokratiske försvarsministern Per Edvin Sköld] om kommunikationen mellan svenska generaler (och överstar) och deras tyska motsvarigheter. Först i slutet av 1943 informerade FRA-chefen försvarsminister Sköld. Den folkvalda regeringen, den politiska eliten, skulle hållas ovetande.

I juli 1942 trycktes en svensk-rysk militär parlör för ett svenskt militärt angrepp mot Sovjetunionen som en del av den nazityska offensiven. Parlören undertecknades på Stockholms slott av den konservative ministern K.G. Everlöf och generallöjtnant Henry Kellgren, förbindelseofficer mellan försvarsministern och försvarsstaben och nära vän till den tyske försvarsattachén. Senare försvars- och utrikesminister Torsten Nilsson skrev att general Archibald Douglas ville flytta sina arméstyrkor i norra Sverige till Finland för att annektera en betydande del av sovjetiskt territorium. General Rappe, som var den mest uttalade anhängaren av kriget, presenterade i sin information till regeringen kartor för den svenska operationen in i Sovjetunionen. Han ville flytta två tredjedelar av den svenska armén till den finsk-sovjetiska fronten, men statsminister Per Albin Hansson (1933-1946) avslog hans begäran.

Enligt marinchefen amiral Stig H:son-Ericson hade general Axel Rappe redan i mars 1940 försökt värva officerare för en militärkupp i Sverige Enligt marinchefen amiral Stig H:son-Ericson hade general Axel Rappe redan i mars 1940 försökt värva officerare för en militärkupp i Sverige. Amiral Ericson var själv tveksam; Rappe ville bli av med den ”neutralistiska” regeringen, men han fick inte tillräckligt stöd. Enligt Gunnar Pettersson vände sig de aristokratiska kuppmakarna till kung Gustav V flera gånger under våren 1942, men trots den unge prins Gustav Adolfs band till Herman Göring och nazisterna och trots kungens pro-tyska inställning stödde kungen inte en militärkupp.

Sveriges försvarsminister under kriget, Per Edvin Sköld, som hölls ovetande av sina generaler. General Axel Rappe, som försökte organisera en kupp mot regeringen, och general Archibald Douglas, som startade ett nazistparti 1933.

Han ville låta sina styrkor i norra Sverige annektera delar av Sovjetunionen. Från 1945 försökte han knyta närmare band till USA.

Allvaret i de militärkupper som föreslogs av den aristokratiska eliten visar dock att den svenska staten inte var en enhetlig enhet; denna militära säkerhetselit var i första hand inte lojal mot den valda regeringen utan mot kungen och mot Tyskland som en skyddande makt. Denna parallella säkerhetshierarki behöll sina informella band till tyskarna och höll den folkvalda regeringen i mörkret. Ursprunget till denna Machtstaat parallellt med den svenska Rechtstaat var inte bara den aristokratiska elitens fortsatta politiska ambitioner efter det demokratiska genombrottet, vilket föreslagits av Emil Lederer och Ernst Fraenkel. Snarare bör ursprunget också sökas i splittringen mellan statens demokratiska hierarki och dess säkerhetshierarki kopplad till den skyddande makten: Tyskland. Ursprunget bör också ses i ljuset av att Sveriges inrikespolitik var omöjlig att förena med skyddsmaktens politik, på ett sätt som liknar vad Franco de Felice hade sagt om det kalla krigets Italien.

Det är dock intressant att notera hur lätt det var för Sveriges tyskvänliga militära elit att byta till USA-lojalitet efter kriget. I november 1945 bjöd general Archibald Douglas, som hade grundat det nationalsocialistiska blocket, in den amerikanske generalen George Patton till en middag i Wallenbergs residens. De ledande svenska generalerna var i första hand antisovjetiska och nu visade sig USA bli den nya skyddsmakten. De höll amerikanerna fullt informerade, medan vissa personer fortfarande höll den valda regeringen i mörkret. Svenska Waffen SS-officerare och officerare från nazistiska Sveaborg, som hade stridit som frivilliga vid den finsk-sovjetiska fronten, inklusive befälhavarna Anders Grafström och Otto Hallberg, upprättade parallella svenska Stay-Behinds, den förra under försvarsstaben (i samarbete med CIA:s representant i Stockholm, William Colby). [Svenska Stay-Behinds initierades 1946 och statsminister Tage Erlander (1946-69) utsåg Alvar Lindencrona, direktör för det svenska försäkringsbolaget Thule (köpt av Wallenbergbolaget Skandia 1963) till chef för de svenska Stay-Behinds. Anders Grafström ledde avdelningen för rekrytering, militär utbildning och vapengömmor. I det tidiga skedet visste dock regeringen mycket lite om de inblandade personerna. Från 1957 sorterade de svenska Stay-Behinds under Inrikesdepartementet och från 1967 under Försvarsdepartementet, men fortfarande, enligt den biträdande försvarsministern Ingmar Engman, var det bara ett par personer på departementet som kände till dem. Högkvarteret var beläget i Thulehuset på Sveavägen 44 i Stockholm. Svenska representanter deltog i NATO:s Allied Clandestine Committee (ACC) möten som övervakade de europeiska Stay-Behinds. Den stora skillnaden mellan ACC och CPC (Clandestine Planning Committee) var enligt en deltagare i båda kommittéerna att de ”neutrala”, däribland Sverige, deltog i ACC men inte i CPC. Den senare kommittén leddes av SACEUR (Supreme Allied Commander Europe). Besluten i CPC var förmodligen mer intressanta. Efter kriget blev den svenska ”hemliga armén” fast integrerad i den amerikanska och brittiska intressesfären.

Grafström och Otto Hallberg, upprättade parallella svenska Stay-Behinds, den förra under försvarsstaben (i samarbete med CIA:s representant i Stockholm, William Colby). [Svenska Stay-Behinds initierades 1946 och statsminister Tage Erlander (1946-69) utsåg Alvar Lindencrona, direktör för det svenska försäkringsbolaget Thule (köpt av Wallenbergbolaget Skandia 1963) till chef för de svenska Stay-Behinds. Anders Grafström ledde avdelningen för rekrytering, militär utbildning och vapengömmor. I det tidiga skedet visste dock regeringen mycket lite om de inblandade personerna. Från 1957 sorterade de svenska Stay-Behinds under Inrikesdepartementet och från 1967 under Försvarsdepartementet, men fortfarande, enligt den biträdande försvarsministern Ingmar Engman, var det bara ett par personer på departementet som kände till dem. Högkvarteret var beläget i Thulehuset på Sveavägen 44 i Stockholm. Svenska representanter deltog i NATO:s Allied Clandestine Committee (ACC) möten som övervakade de europeiska Stay-Behinds. Den stora skillnaden mellan ACC och CPC (Clandestine Planning Committee) var enligt en deltagare i båda kommittéerna att de ”neutrala”, däribland Sverige, deltog i ACC men inte i CPC. Den senare kommittén leddes av SACEUR (Supreme Allied Commander Europe). Besluten i CPC var förmodligen mer intressanta. Efter kriget blev den svenska ”hemliga armén” fast integrerad i den amerikanska och brittiska intressesfären.

Relaterat
Sensationellt om Den djupa staten…. Av Ola Tunander
Demokratiska staten och Djupa state Av Ola Tunander