Lördagsintervjun i P1 med Ukrainas ambassadör

Det var kanske inga direkta nyheter som ambassadören presenterade i lördagsintervjun 30/9, men han underströk mycket tydligt Ukrainas absurda position i framför allt fredsfrågan. Att han sedan spred desinformation skall man kanske inte kritisera en PR-konsulent för, vilket ambassadörskapet oftast innebär. Lysande undantag som Harald Edelstam i Chile på 1970-talet finns, men de är relativt få.

Ambassadören förklarade i sin PR-roll att våroffensiven gick långsamt för att ”Ukraina är mycket mån om att spara sina soldaters liv”, till skillnad från Ryssland som vräker in soldater i en köttkvarn. Här serverades direkt två PR-lögner. Den ukrainska offensiven sattes på paus en period under diverse förevändningar. Flera bedömare pekade i stället på att offensiven kört fast, framför allt till följd av de ryska starka försvarslinjerna. Och visst är ordet ”köttkvarn” relevant att nämna, men ”kvarnen” mal ner såväl ukrainska soldater som ryska. Importen av mängden proteser och kampanjen nyligen att kalla in fler ukrainska män antyder en annan bild än den ambassadören angav.

En talesman för Ukrainas militära säkerhetstjänst uttalade nyligen att kriget knappast kan avslutas, dvs vinnas, inom en nära framtid, kanske först 2024, men det kan blir 2025. Så förbereder man sina vapenleverantörer, med USA i spetsen, ”på uthållighet” och att ”köttkvarnen” skall få mala på.

Intervjuaren Joar Bendjelloul var mycket hovsam i de flesta frågorna. Ukrainakriget som ett proxy-krig mellan USA och Ryssland nämndes naturligtvis inte. Det hade ju varit lämpligt att ställa den frågan när ambassadören talade om hur Ukraina, som högsta prioritet, värnar som sina soldaters liv.

På frågan hur Ukraina ser på situationen i en efterkrigstid inledde ambassadören i högt PR-tonläge att Ukraina var angelägen om ha bra och stabila förhållande till sina grannländer.

Fred kan dock bara uppnås när Ukraina har segrat i kriget, återtagit alla territorier före 2014, bidragit till att avsätta och döma Putin-regeringen för krigsbrott, samt att Ryssland ersätter alla materiella skador kriget åsamkat landet. Ambassadören förklarade uttryckligen att Ryssland vill inte ha fred och att det inte går att förhandla fred med Putin-regeringen, utan Ukraina vill verka för en demokratisering av Ryssland.

Det var ord och inga visor. Det låter som svenska NATO-kramare, t ex forskningsledaren Gudrun Persson, FOI. Hon svarade på en fråga om fredsförhandlingar vid Folk och Försvars Sälenkonferen i år följande: Fredsförhandlingar! Mitt under Ryssland fullskaliga anfallskig? Det finns inte på dagordningen! Och inom ramen för proxy-kriget är det ju sant – Ryssland skall krossas och styckas upp.

Linjen att satsa på att avsätta en sittande president/regering får sägas vara ett grundskott mot tidiga fredsansträngningar. Vi kan se hur svenska regeringar tillämpat linjen t ex gentemot Libyen och Syrien, med groteska sanktioner mot det senare landet, som burit de största offren att bekämpa terrorismen, från t ex IS.

Ambassadören svar får tolkas som ett återgivande av ståndpunkterna inom de styrande kretsarna i Ukraina – president, regeringen, krigsledningen m fl. Det är ett mycket allvarligt läge, ett reellt hot mot världsfreden. Det är således en mycket större fråga än Ukrainakriget, som utan att förringa blodbadet i Ukraina, är en liten fråga, i förhållande till världsfreden.

Hegemonen i NATO, dvs USA, motarbetade efterhand på 1990-talet integreringen av Ryssland, tvärtemot vad som skedde i EU, där Tyskland m fl länder investerade i Ryssland och ökade sin handel. Vi bör t ex minnas de statsledare fråp EU-länder, som högtidligt närvarade vid invigningen av Nord Stream I. Efterhand påbörjade USA-NATO systematisk att driva på den militära inringningen av Ryssland, med bl a utplacering av kärnvapenkapacitet och andra militära arrangemang.

USA började också för flera år sedan ett handelskrig mot Kina, och det har bara utvidgats. Militärövningar har ökat i antal i Sydostasien. Och stödet till Ukraina, som nu öppet ifrågasätts av republikanska kretsar, tycks samverka med att USA ökar sitt intresse av närvaro runt Kina.

För många svenskar kan det te sig svårgreppbart att USA skulle kunna utlösa ett storkrig, ett världskrig. I boken ”USA som militärpolis” (Karlström & Romelsjö, 2013, och senare, kortare upplagor) och många andra skrifter har USA aggressiva krigspolitik efter Andra världskriget dokumenterats ingående. USA är den stat som vida överlägset har störtat flest regeringar, med undergrävande verksamhet, hot eller direkt militära interventioner. Det är en bild som nästan aldrig belyses av förhärskande, svenska medier. Detta faktum har fullständigt undertryckts efter den kuppartade ansökan om NATO-medlemskap. Det finns ingenting som konkret belägger att USA inte skulle kunna initiera ett storkrig, vilket riskerar leda till ett världskrigdå inga spärrar tycks finnas..

Ordspråket säger: ”En enda gnista kan tända en präriebrand.” ”Gnistan” proxy-kriget i Ukraina kan – hur skrämmande det än låter – vara en sådan gnista.

Det är förvisso Ryssland som bär ansvaret för det utvidgade kriget i Ukraina, i och med anfallet 25 februari förra året. Emellertid får man – likt GöteborgsPostens ledarskribent Adem Czvejman – konstatera att Ryssland redan förlorat krigets initiala målsättning. Och Ryssland har även gjort ett antal fredsutspel, trots ambassadörens i Lördagsintervjun påstående.

”Det gäller att vinna freden, inte kriget”, som den tyska fredsappellen lyder, signerad av Sarah Wagenknecht och Alice Schwarzer. Så sant, så sant.