Viktig fråga från Ola Tunander: Har Ryssland brutit mot internationell rätt? Del II

Första delen av professorn i fredsforskning publicerades här 8/10 Viktig fråga från Ola Tunander: Har Ryssland brutit mot internationell rätt? Del I

Källa: https://olatunander.substack.com/p/did-russia-violate-international-e3a?utm_source=post-email-title&publication_id=1510517&post_id=137602027&utm_campaign=email-post-title&isFreemail=true&r=103ae5&utm_medium=email 

 Ett utkast till dokument som bidrar till den aktuella debatten 

Den sovjetiska ubåten B-59 (Project 641) under Kubakrisen 1962 (Foto: National Security Archive). 

5. Kubakrisen: när FN-stadgan är i konflikt med sig själv. 

 När Sovjetunionen började placera ut missiler på Kuba stoppades detta av USA genom en krigshandling, en blockad. USA anföll sovjetiska fartyg. USA:s militära ledning ansåg sig också ha full rätt att genomföra en fullskalig militär attack mot Kuba. Detta stoppades av president Kennedy. Moskva gav med sig och drog tillbaka sina missiler från Kuba efter att Kennedy hade närmat sig Moskva och lovat att USA:s missiler skulle dras tillbaka från Turkiet (och Italien). 

 Vid den tidpunkten fanns det utrymme för en viss pragmatism. En rysk reträtt uppnåddes. Men vad som är otvetydigt är att USA uppfattade de sovjetiska missilerna på Kuba som ett definitivt ”hot mot freden” (FN-stadgan art. 1). Detta ”hot” jämfördes med ”ett väpnat angrepp”, vilket kom att legitimera ett amerikanskt angrepp i ”självförsvar” mot Kuba och Sovjetunionen (trots att USA då inte uttryckligen hänvisade till FN-stadgans Art. 51), eller för att citera John F Kennedy: 

 ”Kärnvapen är så destruktiva och ballistiska missiler är så snabba, att varje väsentligt ökad möjlighet att använda dem eller varje plötslig förändring av deras utplacering mycket väl kan betraktas som ett definitivt hot mot freden.” 

 Enligt amerikanska jurister gav hotande vapeninstallationer nära amerikanskt territorium USA rätt att använda våld i ”självförsvar” i enlighet med Art. 51 i FN-stadgan, även utanför USA:s eget territorium.  

 Kennedy hävdade att en sådan attack i ”självförsvar” mot den hotande parten var legitim och i enlighet med internationell rätt, eftersom en hotande vapeninsats stred mot andemeningen i FN-stadgan: ett ”hot mot freden” (artikel 1). Det var ett existentiellt hot mot USA. Detta banade i sin tur väg för doktrinen om ”preventivt självförsvar” (Murphy 2005).  

 I kärnvapnens tidevarv måste internationell rätt, enligt Kennedy, inte bara betrakta ”den faktiska avfyrningen av vapen” utan även provokativa vapeninsatser som ett ”hot mot freden” och ett brott mot internationell rätt. FN-stadgans förbud mot att använda ”hot” mot någon stat (art. 2.4) kan, enligt Kennedy, ha företräde (primacy) framför ett förbud mot ”våldsanvändning” (inklusive invasion), om dessa två förbud står i konflikt med varandra. 

 Men en sådan formulering kan naturligtvis också missbrukas. En stat skulle kunna hävda att en annan stat är ”ett hot mot freden” för att rättfärdiga ett angrepp. Vad som är av avgörande betydelse är snarare att respektera den andres grundläggande krav på säkerhet.  

 Sovjetunionen borde ha respekterat USA:s krav på säkerhet, medan USA borde ha respekterat Rysslands krav på säkerhet genom att inte utvidga NATO. Enskilda stater bör ha rätt att placera ut vapen eller acceptera någon allianstillhörighet, men inte om de direkt hotar en grannstat. En enskild stats säkerhet får inte upprättas på bekostnad av en annan stats säkerhet. Detta betonades av Palmekommissionen om ”Gemensam säkerhet” 1982 och av OSSE och dess ”Charter of Paris for a New Europe”, ett dokument som undertecknades av alla berörda stater (1990). Europa bör utvecklas ”utan skiljelinjer” (NATO-Russia Founding Act 1997).  

 ”The Charter of Paris” skriver:  ”Säkerhet är odelbar, och varje deltagande stats säkerhet är oskiljaktigt förbunden med alla de andra staternas säkerhet. Vi lovar därför att samarbeta för att stärka förtroendet och säkerheten mellan oss och för att främja rustningskontroll och nedrustning.”  

 Varje land har ”frihet att välja”, står det i stadgan, men inte friheten att välja en allianstillhörighet eller en vapeninsats som hotar en annan stats fred och säkerhet. 

 Påståendet att de offensiva sovjetiska vapnen på Kuba var ”ett definitivt hot mot freden” emanerade från en ”bredare” definition av internationell rätt. Detta borde gälla Ryssland i dag i ännu högre grad än Förenta staterna 1962, för det första eftersom avståndet från Ukraina till Moskva bara är en tredjedel av avståndet från Kuba till Washington, och för det andra eftersom vapnen nu är snabbare och mer precisa än 1962. Avståndet från Ukraina till Moskva är förvisso för kort för att Ryssland skall kunna försvara sig. Hotfulla utplaceringar är därför lika allvarliga som en invasion. De är följaktligen ”aggressionshandlingar” (artikel 1). 

 En ”snäv” definition av folkrätten som reducerar FN-stadgan till ett förbud mot att invadera andra länder lägger hela skulden på Ryssland för dess angrepp på Ukraina, medan en ”bredare” tolkning ger Ryssland rätt till ”självförsvar”, en rätt att neka USA utplacering av vapensystem i Ukraina, vapen som skulle kunna beskrivas som ett ”hot mot freden”. Vi kan diskutera om denna tolkning är rätt eller fel, men enligt en internationell rättsskola är denna tolkning legitim. Det finns ingen konsensus inom tolkningen av internationell rätt. 

 En vanlig europeisk uppfattning är att ett brott mot internationell rätt inträffar när en angripare avfyrar vapen över en gräns eller när stridsvagnar och trupper korsar den gränsen. Detta är en ”röd linje”. Det finns ett förbud mot att invadera andra, men ”lika absolut är förbudet mot att hota med användning av våld”.  

 I FN-stadgan art. 24 (1) att ”medlemmarna ger säkerhetsrådet huvudansvaret för upprätthållandet av internationell fred och säkerhet”. Men om den hotande parten, som i detta fall, kan använda sitt veto i säkerhetsrådet, måste den hotade parten agera på egen hand och, om möjligt, få godkännande från säkerhetsrådet i ett senare skede. Vi står inför ett dilemma, som Kubakrisen är ett exempel på. Om en stats allianstillhörighet hotar en granne eller om den första statens vapenutplaceringar hotar grannens huvudstad, kommer den hotade parten att ställas inför valet att riskera att slås ut av en förödande attack eller slå till i förebyggande syfte på egen hand. 

 Den första och den andra delen av meningen i artikel 1.1 och i artikel 2.4 står här i konflikt med varandra, och ju allvarligare hotet från en hotande stat är och ju närmare detta hot ligger den andres huvudstad och vitala intressen, desto starkare är argumenten för att låta den första delen av meningen (”hotet” om våld) ha företräde framför den andra delen (”det faktiska bruket av våld”). Om en sådan konflikt till exempel rör kärnvapenmakter, blir det inte bara en fråga mellan dessa makter. Detta var president Kennedys slutsats vid Kubakrisen. 

 Låt oss titta närmare på vad som hände under Kubakrisen den 27 oktober 1962. Sovjetiska ubåtar hade vid den tiden tillstånd att avfyra en kärnvapentorped om de blev angripna. När den sovjetiska ubåten B-59 jagades av fyra amerikanska flygplan och 14 amerikanska marinfartyg (inkl. ett hangarfartyg) och attackerades med granater och sjunkbomber, antog ubåtskaptenen Valentin Savitsky att kriget mot USA redan hade startat. Han gav order om att förbereda avfyrningen av en kärnvapentorped. Men en av B-59:s högst rankade officerare, Vasily Arkhipov, övertygade Savitsky om att de skulle kunna överleva utan att använda våld. Om Arkhipov däremot hade kommit till en annan slutsats hade USA:s svar varit att slå tillbaka med kärnvapen. Hangarfartyget hade kärnvapen, men konflikten kunde lätt ha eskalerat och vid den tidpunkten fanns det bara en amerikansk plan som svar på en fientlig kärnvapenattack, SIOP-62 (Single Integrated Operational Plan): en fullskalig kärnvapenattack mot Sovjetunionen och Kina. Den skulle ha dödat upp till uppskattningsvis 285 miljoner människor på en natt. Efter en tid skulle radioaktiviteten döda många fler, även i andra länder. 

 USA tvingades aldrig svara på en kärnvapenattack, men vad som utgör ”ett hot mot freden” och därmed ett brott mot FN-stadgan kan i sådana fall, när det gäller kärnvapenmakter, inte reduceras till en fråga om huruvida någon har korsat en gräns in i en annan stat. Doktrinen om ”preventivt självförsvar” är ett uttryck för detta. Det betyder inte att vi skall acceptera denna doktrin, men en europeisk ”snäv” definition av folkrätten tar inte hänsyn till allvaret i det hot mot freden som ligger i moderna vapensystem. Man måste väga den ena sidan mot den andra, och vi måste inse att en militär uppbyggnad nära den andra stormaktens huvudstad kan bli ödesdiger för den makten. Man kan inte låta en sida placera ut kärnvapen nära själva centrum för den andra sidan. Det skulle vara ett outhärdligt hot, mycket allvarligare än några stridsvagnar som korsar gränsen i en perifer del av det landet.  

I december 2021 sa president Putin att amerikanska ”Mk 41-ramper” redan finns i Rumänien och snart i Polen. De kan avfyra missiler som når Moskva på 10 respektive 9 minuter, medan missilerna från Kuba 1962 skulle ha nått Washington på 12 minuter. 

 Idag säger många att kärnvapen och andra massförstörelsevapen bara är avsedda för avskräckning och att ”alla” vet att de inte kommer att avfyras eftersom förstörelsen skulle bli alltför allvarlig för båda sidor. Men om vi förutsätter att kärnvapen aldrig kommer att avfyras, kommer de inte att ha någon avskräckande effekt. Det är just osäkerheten om deras användning som ger dem en avskräckande effekt. Och ju mer man argumenterar för att de aldrig kommer att användas, desto mer sannolikt är det att de faktiskt kommer att användas. Det är denna paradox som har varit kännetecknande för kärnvapenavskräckning.  

 Den nya västliga eliten som har haft sina politiskt formativa år efter det kalla kriget under krisen i Rwanda och Bosnien diskuterar vad som händer i Ukraina som om dessa vapen inte existerade. De har börjat använda långdistansvapen i Ukraina och hävdar att Putins ”röda linjer” bara är en bluff. I en debatt mellan John Mearsheimer, forskare i internationella relationer, och Carl Bildt, Sveriges tidigare statsminister och utrikesminister, sade Bildt att västländerna inte bör ge efter för ”kärnvapenutpressning”. Man bör alltså agera som om kärnvapen inte existerade. Detta är allvarligt. Jeltsins och Putins tidigare presidentrådgivare Sergey Karaganov hävdade i juni 2023 att västmakterna spelar ett farligt spel: ”Rädslan för atomeskalering måste återställas. Annars är mänskligheten dödsdömd”, säger han. Om väst fortsätter att trappa upp konflikten kan vi bli tvungna att genomföra en ”kärnvapenattack [inte i Ukraina, utan] i länder som direkt stöder Kievregimen […] för att förhindra en glidning in i ett globalt termonukleärt krig”. Han menar att västvärlden måste påminnas om sin egen sårbarhet. 

Till vänster: utrikesminister Colin Powell visar en modell av en mjältbrandsflaska under sin presentation inför FN:s säkerhetsråd den 5 februari 2003, där han påstod sig ha bevis för att Irak hade kemiska och biologiska vapen (Foto: Wikipedia Public Domain). Till höger: Biträdande utrikesministern Victoria Nuland inför senatens utskott för utrikesrelationer, utfrågad av senator Marco Rubio (R-FL) den 8 mars 2022. Hon hävdade att ”Ukraina har biologiska forskningsanläggningar [som inte bör falla] i händerna på ryska styrkor”. 

 6. Massförstörelsevapen i strid med internationell rätt: Irak och Ukraina 

 Vi har flera exempel där vapeninsatser har beskrivits som ett brott mot internationell rätt i syfte att legitimera en militär operation. Ett mer tveksamt fall är USA:s påstående 2003 att Irak hade biologiska och kemiska vapen, massförstörelsevapen, som enligt president George W. Bush var ett ”hot mot freden”. Hans ord visar att han avsåg att ge det kommande kriget mot Irak legitimitet i FN-stadgan. Enligt honom skulle dessa irakiska vapen ge USA rätt att avväpna Irak, eftersom sådana vapen skulle kunna föras till USA och förstöra det landet eller vilket land som helst. Nu visade det sig att Irak inte hade några som helst massförstörelsevapen. Förenta staterna fortsatte att bomba och förstöra Irak och dödade hundratusentals människor utan att det fanns någon grund för de amerikanska påståendena. Men medan Irak inte hade några massförstörelsevapen, hade Ukraina det. 

 Det råder ingen tvekan om att Ukraina, före februari 2022, hade dussintals biolaboratorier. USA:s försvarsdepartement (DoD, 2022) bekräftade amerikansk finansiering av upp till 46 sådana laboratorier i Ukraina. Det råder oenighet om huruvida dessa laboratorier var militära eller civila. Men de finansierades av DoD (av Defense Threat Reduction Agency) och flera laboratorier studerade mer eller mindre dödliga virus och bakterier som kolera, tularemi, pest, mjältbrand, Kongo-Krim-feber och afrikansk svinpest.  

Labbet i Odessa hade förmodligen 654 behållare med mjältbrand och 422 behållare med kolera. Under 2020 beskrev Kazakstans vice försvarsminister Amirbek Togusov motsvarande laboratorier i USA och Kazakstan som ”dual use” (militär-civil). Dokument visade att amerikanska civila och militära officerare drev dessa projekt. De var ”undantagna från nationell kontroll och drivs i en hemlig regim”. De var ”förtäckta militärbaser som föddes som ett svar på förbudet mot biologiska vapen och kringgick konventionen om biologiska vapen”, sade han. ”Vi är som experimentella apor, och vårt territorium har blivit en naturlig testplats för Pentagon att testa nya virus. Laboratorierna arbetar i det fördolda, utan statlig tillsyn”, sade han. Ukrainas premiärminister fram till 2014, Mykola Azarov, sade att ukrainska myndigheter, precis som i Kazakstan, nekades tillträde: ”Det här var den amerikanska militärens labb”. Kuppen 2014 var ett direkt svar på den ukrainska regeringens formella beslut att stänga dessa laboratorier 2013, sade Azarov. 

11 Laboratorier finansierade av USA:s försvarsdepartement (DoD) enligt den bulgariska journalisten Dilyana Gaytandzhieva vid Arms Watch 2019. DoD bekräftade senare att de inte hade finansierat 11 utan 46 biologiska laboratorier, och dessa laboratorier hade enligt USA:s statssekreterare Victoria Nuland en sådan militär betydelse att de absolut inte fick ”falla i händerna på ryska styrkor”. 

 I april 2023 hävdar ryska myndigheter att de har hittat totalt 240 patogener (mer eller mindre dödliga typer av bakterier eller virus) som ukrainska och amerikanska experter har studerat eller utvecklat i dessa laboratorier. Den 11 mars 2022, kort efter att kriget hade startat, berättade USA:s utrikesminister Victoria Nuland under ed för kongressen: 

”Ukraina har biologiska forskningsanläggningar som vi nu faktiskt är ganska oroliga för att ryska trupper, ryska styrkor, kan försöka få kontroll över. Så vi arbetar med ukrainarna om hur de kan förhindra att något av dessa forskningsmaterial [bakterier och virus] faller i händerna på ryska styrkor om de skulle närma sig.” 

 Detta är en amerikansk bekräftelse. Dessa virus och bakterier finansierades inte bara av den amerikanska militären. De var också mer eller mindre dödliga, högt klassificerade biologiska material av vital militär betydelse. De måste därför definieras som biologiska vapen. 

 Amerikanerna var också intresserade av biologiska vapen som kunde modifieras genetiskt för att angripa specifika genotyper (ryssar eller kineser), dvs. de ville utveckla specifika virus för att kunna slå ut specifika grupper av människor, vilket beskrivs i ett dokument från Project for the New American Century (år 2000) med Victoria Nulands make Robert Kagan. Från 2005-2010, men ännu mer från 2020, fanns det något av en arkipelag av virologilaboratorier i Ukraina, Kazakstan och Georgien. Vissa laboratorier experimenterade också med ”bärare” (fåglar, insekter och drönare) som skulle användas för att sprida dessa virus till andra länder. Ryssland stod inför ett betydande ”militärt-virologiskt komplex”, om vilket Ryssland inte visste mycket mer än att det lagrade ett brett spektrum av biologiska vapen. Om man drar en parallell till USA:s argument om massförstörelsevapen före Irakkriget, skulle detta ge Ryssland ”rätt att avväpna” Ukraina. 

 Det finns två uppenbara skäl till varför USA har placerat ut sådana biologiska laboratorier i Ukraina, Kazakstan och Georgien nära Rysslands gränser, och i Thailand, Laos och Vietnam nära Kinas gränser.  

 För det första ger det USA möjlighet att experimentera på människor och att studera farliga virus och bakterier som av säkerhetsskäl skulle vara svåra att hantera i USA eller Europa. Man har förmodligen också använt befolkningen för dödliga experiment i dessa länder.  

 För det andra kommer man genom att placera ut laboratorier i länder som gränsar till Ryssland och Kina att underlätta USA:s användning av biologiska vapen mot sina fiender. Det finns till exempel misstankar om att USA från 2019 har använt drönare för att sprida afrikansk svinpest till kinesiska grisfarmar och dödat 300-350 miljoner grisar som en del av sin ekonomiska krigföring. Förslag om sådan krigföring togs upp redan på 1990-talet av Robert Kadlec, då rådgivare i biologisk krigföring för de amerikanska specialstyrkorna, och senare för USA:s försvarsminister Donald Rumsfeld, för Vita huset och för senatens underrättelseutskott. Under covid-19-pandemin var han biträdande hälsovårdsminister med ansvar för beredskap och insatser.

Han skrev 1998: 

 ”Det tjugoförsta århundradet kommer att bli ett århundrade av ekonomisk krigföring […] Uppkomsten av ekonomisk konkurrens […] ger upphov till möjligheten av en ny form av krigföring. Detta inbegriper utveckling och användning av biologisk krigföring (BW) mot ekonomiska mål. Att använda biologiska stridsmedel för att angripa boskap, grödor eller ekosystem ger en motståndare möjlighet att bedriva en potentiellt subtil men förödande form av krigföring, som skulle påverka de politiska, sociala och ekonomiska sektorerna i ett samhälle och potentiellt själva den nationella överlevnaden. […Bakterier och virus] som oskadliggör eller dödar människor, djur eller växter har ett oroande värde i den ekonomiska krigföringen.” 

 I rapporten ”Battlefield of the Future” (1998) från Air Force War College har överstelöjtnant Robert Kadlec ett kapitel om ”Twenty-First Century Germ Warfare” och ett annat kapitel om ”Biological Weapons for Waging Economic Warfare”. Båda understryker revolutionen inom biotekniken och den viktiga roll som biologiska vapen kommer att spela under 2000-talet, särskilt som hemliga massförstörelsevapen. 

 Kadlec hävdar att biovapen på många sätt är mer fördelaktiga än kärnvapen. De är mycket billigare och de är mer användbara eftersom de kan ge dig ”plausible deniability” (möjlighet att förneka, ö.a.). Han fortsätter att skriva: 

 ”I samband med en avsiktlig handling av BW (biologisk krigföring, ö.a.), skulle en nation kunna välja från flera inhemska förekommande eller endemiska skadedjur. Selektiv hantering och avel kan utveckla en ”super”-skadegörare, [som] kan vara mycket specifik för en viss gröda som en ekonomisk konkurrent eller regional motståndare förlitar sig på för ekonomiskt välstånd eller nationell överlevnad. För att ge en bättre täckmantel för en hemlig eller dold attack med biologiska stridsmedel skulle skadegörare som är endemiska i mållandet kunna erhållas på liknande sätt och deras motståndskraft skulle kunna förbättras genom sådan laboratoriemanipulation […] Att använda biologiska stridsmedel kan orsaka ett allvarligt slag mot landets ekonomi eller samhälle och eventuellt leda till vissa politiska konsekvenser. Historien har visat på det kaos och den instabilitet som skapats av naturkatastrofer som hungersnöd och epidemier. Att använda massförstörelsevapen på detta sätt skulle kunna användas för att föra lågintensiv krigföring med strategiska resultat.” 

 Att placera ut massförstörelsevapen på ett sådant sätt vid motståndarens gräns är, för att citera president Kennedy, ”ett definitivt hot mot freden”. Det driver den andra parten att slå till i förebyggande syfte. Om man bara accepterar en ”snäv” definition av internationell rätt, är detta en fråga om provokationer, inte ett brott mot internationell rätt. Men om vi tillämpar en ”bredare” tolkning med ”hot mot freden” som ett brott mot internationell rätt, visar det sig att USA:s argument om massförstörelsevapen inte var giltigt för Irak 2003, eftersom inga sådana vapen någonsin hittades i landet efter den nedrustning som ägde rum på 1990-talet, men att argumentet å andra sidan är giltigt för Ukraina och därmed skulle legitimera en rysk invasion av Ukraina och motivera Rysslands ambition att avväpna Ukraina. 

 Till skillnad från den amerikanska invasionen av Irak skulle den ryska invasionen av Ukraina därmed kunna försvaras som legitim. Man kan säga att varje militärt angrepp i sig är ett brott mot folkrätten, men om det sker i självförsvar för att avvärja ett ”definitivt hot mot freden”, så skulle det enligt Kennedy innebära att det är legitimt även enligt FN-stadgan. Detta gör inte kriget mer uthärdligt. Och det moraliska rättfärdigandet av detta krig avgörs kanske främst av det amerikanska ”militär-virologiska komplexets” illvilja och allvar och av allvaret i de hot som en amerikansk militär närvaro i Ukraina och Centraleuropa utgör. Ur denna synvinkel handlar kriget inte om västliga provokationer som hade utlöst den ryska invasionen som ett ”brott mot internationell rätt”, utan snarare om USA:s och Ukrainas ”brott mot internationell rätt” som har fått Ryssland att använda våld i ”självförsvar”, kanske i enlighet med FN-stadgan. 

Till vänster: 2019 års RAND-rapport ”Extending Russia: Competing from Advantageous Ground” som diskuterar USA:s intressen av att dra nytta av ryska svagheter, t.ex. att begränsa Rysslands förmåga att exportera gas till Europa. Till höger: Foto från det ryska rörläggningsfartyget som lägger rören för Nord Stream 2 mellan Ryssland och Tyskland. (Foto: Gazprom) 

 7. Massmord, säkerhetsrådet och skyldigheten att skydda (R2P) 

 2019 års RAND-rapporter ”Extending Russia” och ”Overextending and Unbalancing Russia” föreslår att USA måste försöka utnyttja ryska sårbarheter, ”försvaga Ryssland” och ”destabilisera den ryska regimen”. I den första RAND-rapporten hävdas att USA måste begränsa Rysslands förmåga att exportera gas och olja genom att få Europa att ersätta sitt beroende av rysk gas med amerikansk gas. USA bör införa hårda sanktioner mot Ryssland för att försvaga den ryska ekonomin, men enligt FN-stadgan (art. 39, 40, 41 och 42) är det FN:s säkerhetsråd som är den myndighet som har rätt att besluta om sanktioner eller andra åtgärder. Det är inte upp till en enskild stat eller grupp av stater att besluta.  

 RAND menar att vapen till Ukraina kan tvinga Ryssland att direkt ingripa i kriget i Donbass i östra Ukraina, vilket då skulle öppna dörren för ett storkrig med Ryssland. Det visar sig nu att ett sådant krig nästan säkert var förutsättningen för att Europa och särskilt Tyskland skulle ersätta sin ryska gas med amerikansk gas. Som vi kommer att se nedan måste USA utlösa ett krig för att ersätta det europeiska beroendet av rysk gas med amerikansk gas, för att göra ett krig mellan Ryssland och Tyskland/Europa oundvikligt. 

 Sedan 1981 har centrala personer i den amerikanska administrationen (bl.a. underrättelsechefen Bill Casey, försvarsminister Caspar Weinberger, säkerhetsrådgivaren Dick Allen) försökt göra allt för att övertyga européerna om att ge upp sitt gassamarbete med Moskva, men utan framgång. Varken CIA:s försök att förstöra gasledningen 1982 (enligt Dick Allen och den biträdande nationella säkerhetsrådgivaren Tom Reed) eller det faktum att världen stod på randen till kärnvapenkrig 1983 (deklassificerade CIA-dokument) övertygade tyskarna och ryssarna om att de var tvungna att avbryta sitt samarbete. Slutet på det kalla kriget 1989-90 var till stor del ett resultat av det tysk-ryska förtroende som utvecklats efter år av samarbete. President Mikhail Gorbatjov och viktiga tyska aktörer ville ha en lågspänningszon mellan de stora kärnvapenmakterna för att minska risken för konfliktupptrappning.  

 Gorbatjov ville ena Europa och bygga ett ”gemensamt europeiskt hem”, vilket skulle göra ett europeiskt krig till något som tillhör det förflutna. Gasledningarna och det ömsesidiga rysk-tyska beroendet av gas och industri var den materiella grunden för ett framtida fredligt Europa. Detta stod dock i direkt konflikt med visionen hos centrala personer i USA som dåvarande försvarsminister Dick Cheney och den nationella säkerhetsrådgivaren Brent Scowcroft, som båda ville dra nytta av den ryska svagheten genom att flytta amerikanska styrkor österut och Cheney ville eliminera Ryssland som en stormakt. För denna amerikanska maktelit blev det nödvändigt att skära av de rysk-tyska gasledningarna och detta förutsatte inte bara att Ryssland beskrevs som en främmande makt, utan nästan säkert att ett europeiskt-ryskt krig skulle inledas för att få tyskarna att vända sig mot ryssarna. Att starta ett sådant krig var nästan säkert en förutsättning för en europeisk frikoppling från Ryssland, för att skära av de ryska gasleveranserna, men det sägs inte uttryckligen i de ovannämnda RAND-rapporterna. 

 En tredje RAND-rapport, ”Weakening Germany, Strengthening the U.S.” (25 januari 2022) visat sig vara anmärkningsvärt korrekt. Den påstås vara en ”Executive summary” av en läckt ”konfidentiell” RAND-rapport.  

 RAND-rapporten har beskrivits som en förfalskning, men varje läcka av ett sekretessbelagt dokument beskrivs som en ”förfalskning”. Det kan vara en ”förfalskad kopia” av en autentisk rapport. Oavsett vad det är, har alla dess centrala punkter bekräftats vara korrekta. USA:s politik handlar inte bara om att utnyttja ryska svagheter för att ”försvaga Ryssland”, som det hette i de första RAND-rapporterna, utan också om att ”försvaga Tyskland” genom att skära ner dess energileveranser. ”Den tyska ekonomiska modellen bygger på två pelare”, står det i rapporten: billig rysk gas och billig fransk elenergi från landets kärnkraftverk. ”Den första faktorns betydelse är betydligt större”.  

 I ”Executive summary” dras slutsatsen att ”det enda rimliga sättet att garantera Tysklands avvisande av ryska energileveranser är att involvera båda sidor i en militär konflikt i Ukraina”, och uppenbarligen kommer USA:s ”ytterligare åtgärder i detta land [Ukraina] oundvikligen att leda till ett militärt svar från Ryssland. […] Det skulle göra det möjligt att förklara Ryssland som angripare och tillämpa hela det sanktionspaket som förberetts i förväg.”  

 Dessutom måste USA använda den ”instabila situationen i Sahel” för att få Niger att vända sig mot Frankrike och minska den franska importen av uran från Niger. Detta ”skulle göra den franska energisektorn kritiskt beroende av bränsle från Australien och Kanada” och i praktiken beroende av USA. ”Skadan för EU-länderna kommer att vara ganska jämförbar med den för ryssarna, och i vissa länder – främst Tyskland – kommer den att vara högre”. Detta kommer att få ”katastrofala följder för den tyska industrin” och ”de totala förlusterna kan uppgå till 200-300 miljarder euro”. En ”kraftig minskning av levnadsstandarden […] kommer att leda till utvandring av kvalificerad arbetskraft och välutbildade ungdomar. Det finns bokstavligen ingen annan destination för sådan migration än USA.” Avancerade tyska företag kommer att behöva flytta till USA, och denna ekonomiska injektion kommer att ”tjäna till att stärka den nationella finansiella situationen [och] konsolidera det amerikanska samhället”, står det i ”Executive summary”.  

 Alla dessa påståenden i rapporten bekräftas redan av händelserna efter januari 2022. Men rapporten säger också att ”förutsättningen för att Tyskland ska falla i denna fälla är de gröna partiernas ledande roll”. Victoria Nuland har spelat en viktig roll både i fallet med Ukrainakriget och i nedskärningen av tyska energileveranser samt i fallet med Niger. 

 President Zelenskijs militära rådgivare Oleksiy Arestovych sade 2019 till ukrainsk TV att Ukraina inte borde avsluta kriget i östra Ukraina, eftersom detta krig i öster kunde utvecklas till ett storkrig med Ryssland och ett sådant krig var, enligt Arestovych, nödvändigt för att förhindra att Ukraina drogs in i den ryska intressesfären. Följaktligen måste Ukraina frikoppla sig från Ryssland. Denna idé speglade den amerikanska strategin att frikoppla Ryssland från Europa och att inkludera Ukraina i Nato. Ukraina och USA skulle uppenbarligen göra allt för att dra in Ryssland i ett krig i syfte att försvaga Ryssland och skära av Rysslands band med Ukraina. 

 Östra Ukraina, särskilt Donetsk och Lugansk, var Ukrainas industriella hjärta och hade sedan Sovjettiden varit sammanflätat med den ryska ekonomin. För den nya nationalistiska eliten i Kiev från 2014 och för den västukrainska eliten i allmänhet blev det nödvändigt att få östra Ukraina att kapa sina industriella och kulturella band till Ryssland, och detta var endast möjligt i händelse av ett större krig. På en fråga från ukrainsk TV 2019 om vad som är bäst för Ukraina svarade Arestovych: ”Naturligtvis ett stort krig med Ryssland, och Natomedlemskap som ett resultat av en seger över Ryssland”. Han sade också: ”Med en sannolikhet på 99,9 procent är vårt pris för att gå med i Nato ett fullskaligt krig med Ryssland”. Genom att placera ut amerikanska och brittiska vapen i Ukraina, genom att utbilda de ukrainska styrkorna, genom att förbereda för ett NATO-medlemskap och genom att använda massmord på ryssar i östra Ukraina, hoppades Kiev och Washington uppenbarligen att Ryssland skulle känna sig tvingat att ingripa. De försökte med alla medel få Ryssland att gå in i ett ”fullskaligt krig” i Ukraina. 

 Det finns anledning att ifrågasätta om det ukrainska ledarskapet med Zelenskyj och Arestovytj verkligen förstod konsekvenserna av sin egen politik. Blev de förförda av amerikansk och brittisk underrättelsetjänst? Eller var de bara tillgångar som arbetade för dessa underrättelsetjänster? Förstod Zelenskij och Arestovytj att en stor del av Ukraina skulle ligga i ruiner och att Ryssland aldrig skulle tillåta väst att segra i Ukraina? Förmodligen inte, och de kan ha överskattat USA:s militära styrka. Ryssland skulle alltid uppfatta en västlig militär närvaro i Ukraina som ett ”existentiellt hot”, på grund av Ukrainas läge och strategiska betydelse för Ryssland.  

 Kyivs negligering av Minskavtalet och den ukrainska uppbyggnaden av styrkor längs Donetsks och Lugansks gränser visade att Ukraina, eller snarare Kyiv, ville ha ett krig. President Zelenskijs dekret 2021 (den 25 mars) om att Ukraina skulle återta Krim visade att kriget med Ryssland var oundvikligt, och ingen tvivlade på att Ukraina skulle försöka ta Donetsk och Lugansk före Krim. Minskavtalet skulle ha varit en garanti för Ukrainas territoriella integritet, och det skulle ha gett Donetsk och Lugansk autonomi inom staten Ukraina. När Kiev inte ville acceptera en autonomi för Donbass som skulle ge befolkningen rätt att tala ryska, blev kriget oundvikligt för Moskva.  

 När mer än hundratusen ukrainska soldater längs Donetsks och Lugansks gränser inledde en massiv artilleribeskjutning den 18 och 19 februari, hade attacken redan börjat. Den 19 februari 2022, när Zelenskyj vid säkerhetskonferensen i München uppgav att Ukraina skulle lämna Budapestmemorandumet, insåg ryssarna omedelbart att detta skulle ge Ukraina ett kärnvapenalternativ, vilket skulle vara oacceptabelt för Ryssland. Det betydde krig. Det enda logiska skälet till att Zelenskyj sade detta, i denna mycket spända situation, var att försöka få Ryssland att slutligen gå med i kriget i Ukraina för att förhindra en framtida kärnvapenkapacitet i Ukraina. 

 Idag kan vi säga att USA och Ukraina gjorde allt för att ”öka sannolikheten” för en rysk invasion. Det är i stort sett samma taktik som USA använde i Afghanistan 1979. USA hade då just lämnat det katastrofala Vietnamkriget, och Vietnamkriget fanns i allas medvetande. Från mars 1979 diskuterade Pentagon beväpningen av det afghanska upproret för att ”dra in Sovjet i ett vietnamesiskt gungfly”, för att citera den senare CIA-chefen Robert Gates. Från juli 1979, långt före den sovjetiska invasionen den 24 december 1979, började CIA stödja de islamistiska mujahedin-grupperna för att destabilisera den pro-sovjetiska regimen i syfte att ”öka sannolikheten” för en sovjetisk invasion. USA:s nationella säkerhetsrådgivare 1979, Zbigniew Brzezinski, berättade för Le Nouvel Observateur: ”Samma dag som Sovjet officiellt korsade gränsen skrev jag till president Carter: ’Vi har nu möjlighet att ge Sovjetunionen dess Vietnamkrig'”. USA:s stöd till islamisterna var, enligt Brzezinski, en fälla för att få Sovjet att gå in i ett omöjligt krig för att demoralisera och slutligen ”bryta sönder det sovjetiska imperiet”. Under 2021 fattade USA det ena beslutet efter det andra för att göra situationen outhärdlig för Moskva och för ryssarna i Ukraina i ett försök att göra det omöjligt för Ryssland att inte ingripa. 

Vänster: De ukrainska anfallsplanerna som presenterades av Donetsk- och Luganskrepublikerna i början av 2022 (från Consortium News, 21 februari 2022). Höger: OSSE:s presentation av brott mot vapenvilan den 18 februari med främst ukrainsk artilleribeskjutning mot Donetsk- och Luganskrepublikernas gränsområden som förberedelse för den

kommande militära offensiven (OSSE 2022). 

 USA ville utlösa ett ”Afghanistankrig 2.0”. År 1979 ville USA ”bryta upp det sovjetiska imperiet”, något som vissa personer i CIA och dåvarande försvarsminister Richard Cheney drev på för 1990-91. Nu, från 2014 och särskilt 2021-22, verkar Cheneys skyddsling Victoria Nuland ha fortsatt Cheneys politik med ett försök att bryta upp den ryska staten. 

 USA och Ukraina ville ta bort möjligheten till en fredlig lösning genom att sätta stopp för Minskavtalet. De konfronterade Ryssland med den ena kränkningen av FN-stadgan efter den andra. Från våren 2021 blev det allt tydligare för Ryssland att kriget var oundvikligt, och från mitten av februari 2022 ansåg Moskva att man var tvungen att ingripa i ”självförsvar” och för att skydda den rysktalande befolkningen i östra Ukraina. Skulle det vara möjligt för Ryssland att undvika kriget i detta ögonblick? Allt kokar ner till Moskvas förståelse av allvaret i det hot de stod inför. Men lika viktigt: Frågan är om alla dessa västerländska brott mot internationell rätt gör den ryska invasionen legitim. Samtidigt måste varje krig uppfattas som moraliskt tveksamt, på grund av allt lidande och all förstörelse.  

 Huruvida detta krig är moraliskt försvarbart beror också till stor del på vår bedömning av det ”militär-virologiska komplexet” och dess hot mot mänskligheten.

Detta kräver en separat analys, men efter denna preliminära analys framstår den ryska invasionen av Ukraina som ett krig i självförsvar som är mycket mer legitimt än t.ex. USA:s krig mot Irak 2003 och USA:s och andras bombning av Libyen 2011. 

 Västvärldens bombningar av Libyen legitimerades med påståendet att Muammar Gaddafi ville döda folket i Benghazi och att han därmed var ett hot mot sitt eget folk. Många skulle då hänvisa till principen om ”Responsibility to Protect”, eller R2P, som skulle kunna ge säkerhetsrådet rätt att använda våld för att skydda en befolkning från etnisk rensning och folkmord. Denna princip har beskrivits som kontroversiell, eftersom den inkräktar på enskilda staters suveränitet och kan användas som en ursäkt för ett krig för regimförändring.  

 I fallet Libyen 2011 beslutade säkerhetsrådet att inleda förhandlingar och att som en sista utväg använda militärt våld. Men omedelbart efter detta beslut inledde USA och dess allierade i Nato en massiv bombning av Libyen. En ny libysk regim installerades. De framgångsrika förhandlingarna med Afrikanska unionen, Norge och i synnerhet med USA:s Afrikakommando avbröts. Konteramiral Charles Kubic berättade hur US Africa Command hade nått en överenskommelse med Libyen, men att detta fredsavtal hade skjutits i sank på högre nivå. USA:s utrikesminister Hillary Clinton ville ha krig. Hon lyckades utmanövrera försvarsminister Robert Gates, och i samarbete med fransmännen och britterna kunde hon avsluta alla förhandlingar och föra in qatariska styrkor som skulle användas som ”Natos markstyrkor”. 

 I efterhand visade det sig att det aldrig hade funnits något hot mot befolkningen i Benghazi. Det var falsk information, och det visades och dokumenterades av det brittiska parlamentets utskott för utrikesfrågor i dess Libyenrapport 2016. Det fanns inga sådana libyska massmord eller planer på massmord. Det hade inte förekommit några attacker mot civila. Khadaffi förde en del dramatisk retorik mot det väpnade islamistiska upproret, och han försökte övertyga de unga om att inte beväpna sig, men det var inget hot mot befolkningen i Benghazi eller mot befolkningen i någon annan stad. De enda massmord som ägde rum utfördes av de islamistiska oppositionsstyrkorna som dödade svarta afrikaner i svarta samhällen som Tawergha. Påståendet att Muammar Khadaffi ville döda människor var bara en förevändning för oppositionens, och inte minst den islamistiska oppositionens, önskan om regimskifte. Ryssland och Kina kommer knappast att låta sig luras av ett sådant spel en gång till. 

 Kievregimen hade å andra sidan gjort sig skyldig till sådana massmord i östra Ukraina, i Donetsk och Lugansk. Från och med 2014 hoppade ukrainska militära styrkor av till Donetsk och Lugansk och till Krim. Kievregimen tvingades använda flera högerextrema miliser (Azovbataljonen, Aidar och Högra sektorn) i sitt krig mot de två republikerna. FN drog slutsatsen att mer än 14 000 hade dött i striderna mellan lokala Donbass-styrkor och ukrainska miliser och militära styrkor. 3 000-4 000 huvudsakligen rysktalande civila dödades och 1,5 miljoner tvingades fly från Donetsk och Lugansk till Ryssland. Så medan det var falska uppgifter om brott mot de mänskliga rättigheterna som fick USA, Frankrike och Storbritannien att ta upp frågan om ”ansvar att skydda” i Libyen 2011, blockerades säkerhetsrådet av amerikanerna när det gällde de verkliga brotten mot de mänskliga rättigheterna i Ukraina. Medan falsk information kom att legitimera kriget i Libyen, var det ett verkligt massmord riktat mot rysktalande och ryssar i östra Ukraina som ledde till Rysslands inblandning i detta inbördeskrig i Ukraina. 

 Detta skulle i slutändan utlösa Rysslands invasion, precis som Arestovych hade hoppats på och förutspått 2019 och som ”RAND Report” i januari 2022 hade sagt vara ”oundvikligt” . efter USA:s ”ytterligare åtgärder” i Ukraina. I januari 2022 berättade Donetsk-ledaren Denis Pushilin att ”120 000 ukrainska trupper [hade] samlats vid Donbas kontaktlinje”. Den 17 februari hade Kiev 122 000 man längs gränserna till republikerna Donetsk och Lugansk, berättade den ryske vice utrikesministern Sergej Versjinin för FN:s säkerhetsråd. Det skedde en massiv mobilisering. Nästa dag inledde Ukraina sin offensiv med artilleribeskjutning. De två republikerna vände sig till Moskva för stöd. Ryssland gick in i kriget en vecka senare. I den planerade ukrainska invasionen, som troligen skulle inledas omkring den 1 mars, riskerade Donetsk och Lugansk att förlora tiotusentals liv. Ryssland riskerade också att ta emot ytterligare miljontals flyktingar. För Ryssland blev situationen outhärdlig.