Columbianism, hereros och palestinier

Fångar från Herero- och Nama-stammarna under kriget mot Tyskland 1904-1908. / Wikipedia / Public Domain

I kvälls-serien ”Aktuella artiklar för ett år sedan och idag” återpubliceras denna artikel som är aktuell i högsta grad.

Denna artikel av Terje Valen har publicerats på https://steigan.no/2023/10/columbisme-hereroer-og-palestinere/ och översatts av Rolf Nilsson.

__________________

Ibland tar vi fram gamla böcker och läser dem igen. Idag hämtade jag från en av hyllorna Basil Davisons Africa in History som publicerades första gången 1966 men reviderades och uppdaterades 1984. För yngre läsare vill jag framhålla att Davidson var en av 1900-talets största kännare av Afrika med omkring 30 böcker på sitt samvete.

Han hade en äventyrlig krigstid som hemlig agent för MI6 bakom fiendens linjer på många ställen under andra världskriget, där han både tillfångatogs och med nöd och näppe undkom döden. Han skrev också en bok om sina erfarenheter med partisanerna i Serbien. Han var en stor beundrare av Jugoslaviens ledare Tito, efter sina erfarenheter med honom i kampen mot italienare, tyskar och partisangrupper som bekämpade kommunisterna istället för tyskarna.

I African History säger han att det var tyska affärsmän som började koloniseringen av hereros och Namas land i sydvästra Afrika (se här, ö.a.). De betedde sig som andra kolonisatörer på andra håll. De köpte rättigheter för så lite som möjligt, men oftast med vapen och ammunition, något de senare ångrade. 1883 träffades ett avtal där affärsmannen Lüderitz köpte ett landområde av en namaledare 25 mil norr om Orangefloden, vilken skulle vara tjugo mil bred. Priset var 500 pund sterling och sextio brittiska gevär.

Namas antog att det var engelska miles på 1,6 km, men tyskarna fastställde att det var tyska miles som var 7,4 kilometer och Namas fann att nästan all deras mark hade sålts bort. Av Lüdertz papper framgår att detta var ett medvetet bedrägeri.

I början var de tyska myndigheterna (Bismarck) inte intresserade av territoriet, men sedan började den stora kapplöpningen mellan stormakterna om att dela Afrika i samband med utvecklingen av monopolkapitalet och imperialismen, och sedan ändrade den tyska ledningen sin inställning. Området skulle erövras för Tyskland och inte bara vara ett område med handelskoncessioner. Så de började en strid mot herero och Nama. Ständiga skärmytslingar och straffande militära operationer mot dem utvecklades under några år och situationen blev outhärdlig.

År 1904 blev herero så pressade av den ständiga konfiskeringen av deras mark och boskap till förmån för tyska nybyggare att de gick i krig mot dem. Namas gjorde samma sak efter en kort tid. Den tyske generalen Trotha var tydlig i sitt tal när tyskarna gick till motangrepp.

”De är alla likadana. De respekterar inget annat än makt. Min policy var och är att använda våld med brutal terror och till och med grymhet. Jag utplånar (vernicht) rebelliska stammar med strömmar av blod och strömmar av pengar. Bara genom att så på detta sätt kan något nytt växa fram, något stabilt.”

Trotha höll sitt ord. Tyskarna gick till motanfall, men han kunde inte slå hereros i vanliga strider, så han kom på en ny strategi. Han omringade dem så att den enda vägen ut var in i Kalahariöknen. Den som försökte nå vattenhålen i utkanten blev skjuten och hereron dog av törst och utmattning. De som inte var inom blockaden hittades och sköts eller placerades i ett koncentrationsläger (det var ordet som användes).

Tyska trupper bekämpar hereros, cirka 1904. Målning av Richard Knötel (1857-1914), publicerad i en bok från 1936. Public Domain.

Trothas civila kollegor protesterade mot detta fruktansvärda krigsbrott. Han sa då att ”detta kommer att förbli policyn så länge jag är här. Nationen (Hereron) måste försvinna (untergehen). Om de inte skjuts kommer de att törsta ihjäl ute i Omahekes vildmark”.

Resultatet betalade sig själv. Innan dessa krig började fanns det omkring 80 000 herero och 20 000 Nama. Man uppskattar att nära 50 procent hade dödats när striderna upphörde 1907. Det fanns 15 130 Herero och 9 871 Nama kvar. 75 000 hade dödats på det tyska imperiets altare. En period av den mest fruktansvärda exploatering började. Men motståndet tog inte slut, det uppstod uppror efter uppror och detta gällde överallt i Afrika. Dessa uppror var en inspiration för de befrielserörelser som upplöste kolonialväldena efter andra världskriget.

Wikipedia: Folkmord på Herero och Namaqua

Men den formella politiska freden styrdes ändå till stor del av kolonialherrarna så att länderna i praktiken förblev under deras kontroll, förutom att en ny storkolonisatör tog över ledarrollerna i denna grupp. Det var USA. Nykolonialismen uppstod och sedan kom nyliberalismen.

Tyskarna fortsatte att använda metoderna från Afrika i sin kamp mot sina huvudmotståndare kommunisterna/judarna/untermenschen/djur. Något som de hade lärt sig av kolonisterna hela vägen tillbaka till Columbus och brodern som utrotade Hispaniolas folk, och som de vita nordamerikanerna hade tagit över i och med att den första fasen av deras folkmord avslutades runt 1890, även om det fortsatte i nya former och fortsätter att göra det även idag. Denna ”slutliga lösningen,” avlägsnandet av kommunisterna genom att döda deras etniska bas, dödade nästan 6 miljoner judar och 27 miljoner sovjetryssar (slaviska och andra etniska grupper karakteriserade som undermänskliga).

Efter kriget gav segermakterna judarna rätten att stjäla landet från palestinierna. De flesta av oss har sett kartorna från 1947 och framåt, där äntligen bara några små fläckar av området finns kvar för dem som hade bott i det i tusentals år.

I denna kamp för att ta över detta område för sig själv var den politiska riktningen, sionismen, mycket central. Sionisterna ansåg att judarna var en separat nation som borde ha sitt eget territorium, sin egen stat. Mest av allt ville de ha det område som judarna tidigare hade ockuperat, vilket framgår både av historisk forskning och Bibeln, det så kallade Eretz Yisrael (se här, ö.a.). Det är området som löper från Medelhavet och omfattar Libanon och dagens Israel plus hela landet mellan det och Eufrat. Från 1946-47 började de kampen för att uppnå detta mål på allvar. De har aldrig gett upp den här kampen. Och i första hand har det varit det gamla Palestina de velat ha full kontroll över genom att driva bort alla palestinier. I detta arbete har de fått fullt stöd från väst, som så småningom leddes av USA. Anledningen är att USA har använt Israel som sitt ’landbaserade hangarfartyg’ i området för att dominera Västasien.

Denna kamp av sionisterna har tagit samma karaktär som andra nybyggarstater, de mest typiska representanterna för colombianismen, dvs folkmord, fördrivning och plundring. Detta var politiken för alla koloniserande stater, idag representerad av det så kallade Five Eyes-samarbetet om underrättelsetjänst. Alla de anglosaxiska folkmordsstaterna, England, USA, Kanada, Australien och Nya Zeeland deltar här.

Dessa staters politik gentemot de ursprungliga invånarna gjorde nazisterna till sin egen. Som nybyggarstat har sionisterna helt ”naturligt” följt samma utvecklingsväg. Kolumbisternas folkmordspolitik gentemot världens förtryckta länder och folk övertogs av Hitlertysklands nazister och sedan av Israels sionister, som själva hade utsatts för detsamma. Det är historiens grymma ironi.

Palestinierna jagas nu som indianer och judar jagades på sin tid.

Det som händer nu påminner om Babij Jar. Klyftan i Kiev där tiotusentals judar och andra motståndare till nazisterna sköts till döds och begravdes. En av de aktiva ledarna för denna mordorgie var den ukrainske nazisten Stefan Bandera. Nu har allén bredvid Babyi Yar döpts om till Stefan Banderas Avenue som ett erkännande för hans stora insatser för Ukrainas självständighet. Det är så nazisterna hedras i Ukraina. Det är också så de stora sionisterna i Israel hedras för sitt folkmord på palestinierna. Så hedras de som utövar den colombianska kolonialpolitiken.