Vill Putin återuppbygga det ryska imperiet?

I kvälls-serien ”Aktuella artiklar för ett år sedan och idag” återpubliceras denna artikel som är aktuell i högsta grad.

Vi har i artiklar diskuterat om Ryssland uppfyller krav på imperialism. Se under ”Relaterat”. Nu en artikel med annan inriktning av Ted Snider 15  oktober på https://original.antiwar.com/Ted_Snider/2023/10/15/does-putin-want-to-rebuild-the-russian-empire/

Ted Snider skriver regelbundet om USA:s utrikespolitik och historia på Antiwar.com och The Libertarian Institute. Han medverkar också ofta i Responsible Statecraft och The American Conservative samt i andra tidningar.

_____________________________
Under sitt tal till plenarsessionen i Valdai International Discussion Club berättade Rysslands president Vladimir Putin för sin publik av forskare och diplomater att ”Ukrainakrisen är inte en territoriell konflikt, och jag vill göra det klart … [V]i har inget intresse av att erövra ytterligare territorium.” Han insisterade: ”Detta är inte en territoriell konflikt och inte ett försök att upprätta regional geopolitisk balans. Frågan är mycket bredare och mer grundläggande och handlar om de principer som ligger till grund för den nya internationella ordningen.”

Samma dag som Ryssland invaderade Ukraina sade USA:s president Joe Biden att Putin ”har mycket större ambitioner än Ukraina. Han vill i själva verket återupprätta det forna Sovjetunionen. Det är vad detta handlar om.” Samma dag sade utrikesminister Antony Blinken att Putin har ”gjort klart att han skulle vilja återupprätta det sovjetiska imperiet”. Amerikanska tjänstemän och amerikanska medier har upprepat detta påstående varje dag sedan dess.

Men Putins handlingar stämmer inte överens med USA:s ord. Om Putins mål är att återskapa det ryska imperiet har han flera gånger missat sin chans.

På 1990-talet genomgick Georgien en period av extrem nationalism som ledde till inbördeskrig och självständighetsförklaring av de etniskt ryska provinserna Abchazien och Sydossetien. Putin varnade USA för att ”om [Georgiens president Mikheil] Saakashvili använder våld i Sydossetien…. Om Georgien orsakar blodspillan i Ossetien kommer jag inte att ha något alternativ till att erkänna Sydossetien och Abchazien och svara med våld.”

Vid Natos toppmöte i Bukarest 2008 lovade Nato att man ”välkomnar Ukrainas och Georgiens euroatlantiska strävan efter medlemskap i Nato. Vi är idag överens om att dessa länder ska bli medlemmar i Nato.”

Putin varnade för att om Georgien går med i Nato kommer dess ”suveränitet att begränsas och även Georgien kommer att bli ett hot mot Ryssland”. Den ryske utrikesministern Sergej Lavrov varnade väst för att Ryssland skulle göra ”allt som står i dess makt” för att förhindra att Georgien och Ukraina blir medlemmar i Nato.

Trots Putins varning för att använda våld i Sydossetien gick Saakasjvili till attack, uppblåst av det missriktade förtroendet att han nu hade USA:s och NATO:s stöd. USA hade sänt mycket blandade budskap om sitt stöd. En högt uppsatt amerikansk tjänsteman sade att ”det är möjligt att georgierna kan ha förväxlat hejaropet från Washington med något annat”.

Den ryska invasionen av Georgien är ofta den första händelse som tas upp som bevis mot Putin för att ha återupprättat det sovjetiska imperiet. Georgien hävdade att det var Ossetien, och inte Georgien, som hade inlett beskjutningen. Men det var inte sant.

I augusti 2008 utbröt, vilket inte var ovanligt, skärmytslingar mellan Georgien och Sydossetien. Observatörer från Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa (OSSE) rapporterade om georgiska militära enheter och raketgevär av typen GRAD på väg mot gränsen.

Den 7 augusti kl. 18.40 på eftermiddagen utlyste Georgien en ensidig vapenvila, enligt uppgift för att förhindra ytterligare upptrappning. Men bara fem timmar senare inledde Georgien en attack mot den sydossetiska huvudstaden Tskhinvali. Anfallet överraskade Ryssland. Den omfattade raket- och artilleribeskjutning, inklusive attacker mot bostadsområden, följt av en invasion av 1 500 soldater.

Georgien hävdade att Ossetien hade beskjutit georgiska byar. OSSE:s observatörer på plats sade att påståendet var falskt.

Enligt New York Times rapportering i november 2008 beordrade Saakashvili den massiva beskjutningen av Tskhinvali långt innan någon rysk invasion. Tjänstemän från OSSE kallade attacken för ”en urskillningslös attack mot staden”. Europeiska unionens oberoende undersökningskommission om konflikten i Georgien fann att ”ingen av de förklaringar som de georgiska myndigheterna gav för att ge någon form av rättslig motivering till attacken” var legitim. Enligt rapporten ”pågick ingen rysk militär invasion som måste stoppas av georgiska militära styrkor”.

Det första beviset för att Putin vill återupprätta Sovjetimperiet håller inte vid närmare analys. I motsats till den version som fortfarande ofta berättas i det politiska väst var det georgiska kriget inte en rysk invasion. Det var ett ryskt svar på en georgisk invasion.

Dessutom var det först efter den georgiska attacken mot de etniskt ryska provinserna som Putin erkände deras självständighet. Och även då annekterade Putin inte provinserna utan erkände bara deras autonomi. Han införlivade dem inte i ett nytt ryskt imperium. Inte heller fortsatte han – vilket han kunde ha gjort – de ryska truppernas marsch hela vägen till huvudstaden Tbilisi och återtog hela Georgien. Georgien hade visserligen fått politiskt, ekonomiskt och militärt stöd från USA, men den ryska armén överglänste Georgien i storlek och kapacitet. Putin kunde ha avslutat jobbet, fortsatt till Tbilisi och återinfört Georgien i det ryska imperiet.

Sex år senare skulle händelserna i Ukraina leda till Rysslands annektering av Krim och ”det andra beviset mot Putin.”

Men innan den USA-stödda kuppen som avsatte den demokratiskt valde Viktor Janukovytj och drog in Ukraina i den västliga sfären, hade det aldrig funnits någon antydan om att Putin skulle försöka återta Krim till Ryssland. Annekteringen var en reaktion på västvärldens aggressiva intrång, inte en åtgärd för att återskapa ett ryskt imperium.

När Ryssland annekterade Krim var det ett svar på uppmaningen från en befolkning som främst identifierar sig som etniska ryssar och som stod inför utmaningar när det gällde språk, kultur, rättigheter, egendom och liv till följd av ett våldsamt, odemokratiskt upphävande av det ukrainska folkets vilja.

Av trettio opinionsundersökningar och folkomröstningar på Krim mellan 1994 och 2016 visade tjugofem pro-ryska resultat på 72,9 procent eller mer. De återstående fem låg mellan 25,6 % och 55 %. FN:s opinionsundersökningar mellan 2009 och 2011 visar att majoriteten av krimborna var för en återförening med Ryssland. Nicolai Petro rapporterar att den ledande krimsociologen Natalia Kiselyova säger att andelen krimbor som ”längtade efter Ryssland” 1991-2014 alltid var större än 50%.

Efter kuppen 2014, med ett valdeltagande på 83% den 16 mars, röstade 97% av krimborna för att ansluta sig till Ryssland. Den politiska västvärlden har ifrågasatt folkomröstningens integritet. Men en Pew-undersökning månaden därpå visade att 91% av krimborna ansåg att folkomröstningen var fri och rättvis och en Gallup-undersökning från juni 2014 visade att nästan 83% av krimborna ansåg att den speglade folkets åsikt. År 2017 sade 79% av krimborna att de skulle rösta på samma sätt. Opinionsundersökningar som genomförts mellan 2014 och 2019 fortsätter att visa ”att beslutet att ansluta sig till Ryssland är populärt bland alla etniska grupper på Krim.”

Det sätt på vilket Putin annekterade Krim motsäger påståendet om imperiebyggande. Dmitry Trenin, professor vid Higher School of Economics i Moskva, påpekar att när Ryssland annekterade Krim 2014 agerade Putin ”på ett mandat från det ryska parlamentet att använda militär styrka ’i Ukraina’, inte bara på Krim”. Om Putin hade velat återskapa det ryska imperiet hade han i detta ögonblick haft möjligheten och medlen. Men Putin stod emot trycket från ryska nationalister att annektera Donbas och höll sig istället till Minsköverenskommelsens plan att låta Donbas förbli en del av Ukraina. Under de kommande sju åren annekterade Ryssland inte Donbas. När Donbas försökte följa med Krim till Ryssland försökte Putin förhindra deras folkomröstningar. Istället för att återskapa imperiet avvisade Putin konsekvent Donbas begäran om att ansluta sig till Ryssland. När folket i Donbas till slut röstade ”respekterade” Putin resultatet, men vägrade att acceptera eller vara bunden av det.

Det var först när Nato vägrade att stänga sina dörrar för Ukraina, fyllde Ukraina med vapen och Ukraina militärt hotade Donbas som Putin accepterade att de anslöt sig till Ryssland. 60 000 ukrainska elitsoldater, åtföljda av drönare, samlades vid Donbas västra gräns. Det fanns en ”genuin oro”, säger Richard Sakwa, att Ukraina var på väg att trappa upp det sju år gamla inbördeskriget och invadera den till stor del etniskt ryska Donbas-regionen. I februari 2022 förstärktes oron av dramatiskt ökad ukrainsk artilleribeskjutning av Donbas, vilket observerades av gränsobservatörerna från Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa (OSSE).

Trots detta höll Putin fast vid Minks-avtalen och att Donbas skulle förbli en del av Ukraina ända fram till krigsutbrottet. Den 12 och 13 februari, bara två veckor före invasionen av Ukraina, pressade Putin fortfarande Emmanuel Macron i Frankrike och Olaf Scholz i Tyskland att förmå Ukraina att underteckna avtalen, vilket skulle ha gjort det möjligt för dem att behålla Donbas.

Oavsett vad Putins skäl till att invadera Ukraina är, så håller inte argumenten mot honom att det skulle bero på en besatthet av att återskapa det sovjetiska imperiet mot den historiska bakgrunden.

”Den som inte beklagar att Sovjetunionen försvann har inget hjärta”, sade Putin en gång i tiden, innan han mindre berömt tillade att ”den som vill återupprätta Sovjetunionen har ingen hjärna”.