Herdar nära at-Tuwani, Palestina, i Khoruba Valley, South Hebron Hills, september 2007. (Jill Granberg via försenad tillfredsställelse, Flickr, CC BY-NC-SA 2.0)
Av Peter OKällaborne KällaK
K
Peter Oborne rapporterar från Hebron i den södra delen av den israeliskt ockuperade Västbanken, där illegala bosättare, med stöd av Israels militär, ostraffat tvingar bort palestinier från sitt land.
______________________________________________________________________
Jag ser samma historia i varje by i Hebrons södra kullar.
Israeliska bosättare beslagtar boskap, förstör vattentankar, krossar solpaneler, river uthus och förstör de olivlundar som palestinska bönder är beroende av för sin försörjning.
De anländer oanmälda, beväpnade med M16 maskingevär som de mer än gärna använder. De misshandlade byborna med järnstänger, med käppar, med knytnävar, med gevärskolvar.
De attackerar kvinnor och äldre. De går in i palestinska hus och river ut möbler, stjäl pengar, förstör papper, välter möbler. De skjuter för att döda. Många bär militäruniformer. De har inlett ett skräckvälde. De får stöd av Israels armé. Deras budskap till palestinierna är alltid detsamma: gå ut eller bli dödad.
Medan de beväpnade bosättarna agerar ostraffat är palestinierna försvarslösa.
Omgiven
Tillsammans med en guide anlände jag tidigt på eftermiddagen till She’b Al-Butom, ett bondesamhälle med 300 invånare. I närheten kunde vi se den intilliggande israeliska bosättningen Avigay.
Två ”utposter” av Avigay har också utsikt över byn, liksom en annan bosättning, Mitzbeh. She’b Al-Butom är omringad.
Den belägrade byn låg i slutet av en lång stenig kärrväg som nästan besegrade vår fyrhjulsdrift.
Jag möttes av ett traumatiserat barn som gjorde miner. Han var livrädd för främlingar efter vad han hade sett de senaste veckorna.
”De riktade ett vapen mot min fru, slog mig, stal min telefon och riktade sina vapen mot barn”
En grupp bönder serverade te. De berättade för oss att strax efter den 7 oktober kom fyra beväpnade bosättare in i byn, tillfogade oss mindre skada och gick.
Under några dagar koncentrerade sig nybyggarna på avlägset belägna fastigheter, bulldozing av hus och förstöra jordbruksbyggnader, vilket tvingade invånarna att fly.
Tre dagar senare kom nybyggarna, alla iklädda militäruniformer, tillbaka. Den här gången slog de flera bybor och plundrade deras gamla lerbyggda hus.
Fredagn 3/11 på kvällen kom de tillbaka. De attackerade bybor, inklusive en 72-årig man.
Varje gång nybyggarna kommer ber de byborna att lämna.
Den lokala bonden Khalid Jibril sa till mig: ”De riktade en pistol mot min fru, slog mig, stal min telefon och riktade sina pistoler mot barn.” Jibril, klädd i en Keffiyeh – palestinsk huvudduk, tillade: ”Nämn bara soldaterna för barn. De står där och skakar.”
Upprepning av Nakba
För palestinierna känns detta som en upprepning av Nakba – katastrofen 1948, då 750 000 människor drevs bort från sina hem för att aldrig återvända. Som idag tvingades de bort med massivt våld.
När vi lämnade kullarna söder om Hebron satte nybyggarna tidsfrister.
I Um Al-Khair, en liten by flankerad på alla sidor av israeliska bosättare, beordrade bosättarna dem att hissa en israelisk flagga vid 18-tiden. 19 på kvällen, annars riskerar de förstörelse.
Vi fick veta att dagen innan brände nybyggarna ner huset till en bonde. När offren ringde polisen fick de höra: ”Ni är lögnare och vi kommer för att arrestera dig.”
I närliggande Tuwani har byborna blivit tillsagda att lämna platsen. ”Resa till staden” , säger nybyggarna. Den lokala patriarken Hafez Hureini var trotsig: ”Nej, aldrig. Ingenting kommer få mig att lämna mitt hem.”
Vissa byar har redan böjt sig för trycket. Det 250 man starka samhället Khirbet Zanufah, i Hebrons södra kullar, har flytt. Enligt den israeliska människorättsgruppen B’Tselem har 13 vallskapsgrupper fördrivits under den senaste månaden.
Nybyggarna arbetar enligt en plan, och det är inget hemligt med det.
Högerextrema partier
I slutet av förra året räddade Israels premiärminister Benjamin Netanyahu sitt politiska skinn genom att bilda en koalition med två högerextrema politiska partier.
Den första var Otzma Yehudit (översättning: ”Judisk makt” ), ledd av Itamar Ben Gvir, en rasist på alla tänkbara sätt, som hade ett porträtt av Baruch Goldstein – massmördaren som utförde massakern på 29 palestinier i Ibrahim-moskén i Hebron 1994 – hängande på sitt kontor, tills han inledde en politisk karriär 2020.
Ben Gvir är nu ansvarig för att övervaka Västbanken som Netanyahus minister för nationell säkerhet, där han har sett till att automatgevär utfärdas till ” civila säkerhetsteam” . Närhelst han kan övervakar han själv distributionen.
[Relaterat: Högerextremist för att styra Israels nationella säkerhet ]
Netanyahu tog också in det religiösa sionistpartiet, ledd av högerextrema fanatikern Bezalel Smotrich. Han gav Smotrich den eftertraktade posten som finansminister – men Smotrich letade efter ett mer betydelsefullt pris.
Avgörande är att artikel 21 i koalitionsavtalet i december förra året tilldelade Smotrich ”fullt ansvar” över område C på Västbanken.
Område C är under full israelisk militär och civil kontroll enligt Osloavtalet från 1993. Det utgör cirka 60 procent av Västbankens landyta, inklusive de isolerade byarna i södra Hebrons kullar.
Karta från december 2011 som visar område C i blått och ljusblått, östra Jerusalem i rött. (FNs kontor för samordning av humanitära angelägenheter i OPT, eller ockuperat palestinskt territorium, Wikimedia Commons, Public domain)
Omkring 350 000 palestinier bor i område C, tillsammans med 500 000 israeliska bosättare, alla olagliga enligt internationell lag.
Koalitionsavtalet placerade specifikt Smotrich, som beskriver sig själv som en ”fascistisk homofob”, som ansvarig för den så kallade civila förvaltningen på Västbanken.
Militär lag
Men ”civil administration” är en orwellsk term. Medan bosättarna har fulla rättigheter som israeliska medborgare, styrs palestinierna under israelisk militärlag.
I bästa fall är de föremål för godtyckliga byråkratiska bedömningar av de israeliska militära myndigheterna, men med Smotrich som ansvarig har de inga rättigheter alls.
Den civila administration som Smotrich leder ger honom total kontroll över nästan varje aspekt av palestinskt liv. Smotrich och Ben Gvir har Västbanken mellan sig som lekplats.
Deras planer har aldrig varit hemliga. De beskrivs ganska explicit i Koalitionsavtalets Grundprinciper, som säger att ”det judiska folket har den exklusiva och obestridliga rätten till alla delar av landet Israel.”
Med andra ord, annektering av den ockuperade Västbanken, i motsats till brittiska och amerikanska krav att stödja en ” tvåstatslösning” .
Långt före den 7 oktober arbetade Ben Gvir och Smotrich, som krävde att den palestinska staden Howara, platsen för en bosättarpogrom, ”utplånas”, hårt för att omsätta sina idéer i praktiken.
Nu tillåter deras vision fullskaliga attacker från bosättare. Bosättarnas budskap till palestinierna är: Lämna eller bli dödad.
”Vänta på den stora Nakba”
Invånare i byn Deir Istiya på Västbanken har fått hotbrev som säger ”Ni ville ha krig, vänta på den stora Nakba” – som beordrade dem att fly till Jordanien.
Jag reste med buss till den här byn, i kullarna ovanför den gamla palestinska staden Nablus, för att träffa Faraz Diab, kommunchef.
Han berättade att en Telegram-grupp som heter ”Nazi Hunters” hotfullt cirkulerar information om honom, inklusive ett fotografi. ”De borde vara inlåsta”, säger han, men det är liten chans för det.
FN:s humanitära organ OCHA uppgav den 6 november att sedan den 7 oktober har 147 palestinier, inklusive 44 barn, dödats av israeliska styrkor på Västbanken, och ytterligare åtta, inklusive ett barn, dödats av bosättare.
Den tillägger: ”Sedan den 7 oktober har minst 111 palestinska hushåll bestående av 905 personer, inklusive 356 barn, fördrivits på grund av bosättningsvåld och tillträdesbegränsningar .”
”Du måste gå”
Förutom den mänskliga tragedin är detta en global katastrof. Bönder, herdar och nomadiska beduinstammar har bott i de karga kullarna och dalarna på Västbanken sedan urminnes tider.
Beduinstammarna är mycket äldre än de israeliska bosättarna, en import under de senaste 50 åren. Om de tvingas bort från en uråldrig livsstil, som har sina egna sånger, historia och litteratur, kommer denna kultur att dö med deras utvisning.
Deras försörjning är baserad på marken och årstiderna, då herdar flyttar från sommarbetesmarker i kullarna till vinterbetesmarker i den nu stängda Jordandalen.
Många vill inte gå. I fredags, säger Khalid Jibril, ställde bosättarna ett ultimatum. ”Du måste gå annars dödar vi dig. Och döda är dina barn också. Som vi gjorde mot Gazas barn. »
Khalid har redan blivit slagen av bosättarna. Han sa till dem: ”Våra barn är inte bättre än Gazas barn. Om du måste så kom och gör det. Vi tänker inte lämna.”
För Israels bosättarrörelse, med de israeliska försvarsstyrkorna på sin sida, är detta deras ögonblick. Tvångsöverföring av ett ockuperat folk är ett krigsbrott, men jag kan inte upptäcka mer än den vanliga ” uppmaningen ” till Israel, från den brittiska regeringen, att ”ställa de ansvariga till svars” .
Denna tystnad är intressant. Under normala tider kommer Diane Corner, den brittiska generalkonsuln i Jerusalem, med starkt formulerade men impotenta fördömanden av bosättarnas våld.
Eftersom attackerna har eskalerat till ett skräckvälde över Västbanken har hon inte haft något att säga.
Jag kontaktade Corner via Twitter och förklarade att jag höll på att förbereda en rapport om bosättarnas grymheter, inklusive tvångsöverföring, över Västbanken. Jag märkte att under normala tider har den brittiske konsuln varit snabb med att fördöma sådana grymheter. Jag frågade henne varför hon hade tystnat.
När Declassified UK förberedde denna artikel för publicering kom det inget svar.
I avsaknad av en förklaring skulle jag gissa att Diana Corner, en anständig och kunnig kvinna, har blivit beordrad att hålla käften av en brittisk regering, som har lovat sitt ”otvetydiga” stöd för Benjamin Netanyahus Israel .
Peter Oborne är journalist och författare. Hans senaste bok är The Fate of Abraham: Why the West is Wrong about Islam .
Den här artikeln är från Declassified UK.
Översatt för steigan.no av Espen B. Øyulvstad
Ni måste förstå att sionisterna blev djupt fanatiska av sin tro på
bibliska ”Eretz Yisrael”.
Dit räknas alla Israels ledare från Ben-Gurion fram till dagens Netanyahu och alla sionister idag och innan 1948.
Organisationerna i Hovevei Zion (lit. ’Lovers of Sion’), anses vara föregångare till moderna sionistiska ideal, var ansvariga för skapandet av 20 judiska städer i Palestina mellan 1870 och 1897
×××
Den första gången som Eretz Yisrael är kopplad till Am Yisrael i Toran är i Guds befallning till Avraham:
Gå ut ur ditt land och från ditt hemland och från din fars hus, till det land som jag ska visa dig. (Bereishit 12:1)
Eretz Yisrael är inte det judiska folkets naturliga hemland, utan snarare landet som Gud gav dem så att de kan tjäna honom där.
– Rav Chaim Navon
https://etzion.org.il/en/holidays/yom-haatzmaut/eretz-yisrael-tanakh-and-jewish-thought
När Ben-Gurion hörde talas om Passfield White Paper 1931 (som föreslog att genomförandet av Balfour-deklarationen skulle stoppas) blev han rasande på ”dessa fega förrädare” som var ansvariga för den föreslagna nya politiken. Han uttalade:
”England är en stormakt, det största imperiet. Men för att krossa även de största stenarna på jorden krävs det bara en liten mängd explosivt pulver. Sådant pulver packar enorm kraft. Om den kreativa kraften inom oss är kapabel att stoppa detta ONDA RIKE , då kommer den explosiva kraften att antändas, och vi kommer att störta detta blodbefläckade imperium… Vi kommer att vara de som tar på oss detta krig och akta er, brittiska imperiet!” (Shabtai Teveth, s. 111)
Ben-Gurion uppmanade sina kollegor att ”förbereda sig på en lång och svår väg, om vi inte har några alternativ, en väg av allians med araberna mot dessa avskyvärda makter.” (Shabtai Teveth, s. 112)
Även om den brittiska regeringen upphävde Passfield-vitboken strax efter, och alliansen mellan Storbritannien och sionisterna fortsatte att blomstra fram till 1945, Ben-Gurion (som befälhavde Haganah), Yitzhak Shamir (som befäl över Stern Gang) och Menachem Begin (som befäl över Irgun Gang) gick alla samman för att föra ett terrorkrig mot de brittiska styrkorna i Palestina och det palestinska folket mellan 1945-1947. På samma sätt förutspår vi att när Israels allians med USA överlever dess användbarhet (särskilt när det amerikanska folket inser att stöd till Israel, rätt eller fel, inte skulle ligga i deras nationella intressen), då kommer det amerikanska folket att stå ansikte mot ansikte med en tyrann som de har beväpnat, finansierat och tränat. Nu har Israel flera hundra A-bomber, och att tjura kanske inte är ett alternativ! Tiden får utvisa om denna ”heliga allians” kommer att bestå och inte kommer att kollidera med USA:s strategiska nationella intressen i Mellanöstern! I ett sådant fall hur kommer Amerika reagera?!
https://www.palestineremembered.com/Acre/Famous-Zionist-Quotes/Story638.html
Håll minst ett öga på Västbanken, d.v.s. Cisjordanien. Det är här den så kallade förhandlings- och ”fredsprocessen” kommer att avgöras.
Jag vill inte tjafsa med artikelförfattaren och redaktionen, men siffrorna om 500 000 sionistiska ockupanter på Västbanken är en gammal siffra. De siffror jag hörde häromdagen i internationell nyhetsmedia är väl över 650 000.
Det är där det berömda ”väst” måste börja.
Var skall vi evakuera dessa närmare 700 000, många av dem farliga och våldsamma fanatiska extremister, ett slags västerländskt ISIS, och vilka västländer i Europa och Nordamerika är beredda att återta dessa ockupanter till sina hemländer?
För det är detta som krävs i och av, om man skall följa Förenta nationernas resolutioner; som ÄR och utgör internationell lag, att alla illegala inflyttade ockupanter efter 1967 förflyttas från den palestinska staten?
Finns det plats för dessa inne i Israel, och vilka västländer vill och kan ta tillbaka dessa religiösa fanatiker?
Måste vi ta till internationell militärmakt för att driva ut dessa extremister?
Jag ser ingen som helst skillnad mellan de här figurerna och extremislamisterna och även de högergrupper som terroriserade befolkningen i Nicaragua på 1980-talet. Bosättarna ska INTE betraktas som några civila utan som de terrorister de är.
Kloka ord!!
av Jonathan Cook
Hur kontraintuitivt det än låter så finns det tre goda skäl – alltså etiska – för att vägra delta i kören av fördömande av Hamas agerande den 7 oktober.
Det är inte samma sak som att tolerera vad Hamas gjorde. Det är uppenbart att gruppen utförde krigsförbrytelser den dagen – inte minst genom att attackera civila och ta dem som gisslan.
Men det finns en viktig skillnad att göra mellan att erkänna att brott begicks och att samverka i en fördömande handling som öppet har politiserats, och fortsätter att vara politiserad, för att rättfärdiga att skada civila palestinska.
1. De som kräver fördömande är främst intresserade av att införa ett samförstånd, och ett farligt sådant, som insisterar på att grymhetsklockan startade den 7 oktober.
Sådana människor vill ta bort från styrkortet årtionden av illdåd av Israel mot palestinier: etnisk rensning, massakrer, kolonisering, belägring, våldsamt fördrivande.
Och de kan uppnå sitt mål på grund av en stark narrativ maktobalans i Israel-Palestina. I västerländska samhällen är pro-israeliska känslor inbakade, ständigt artikulerade av våra politiker och media. Den som fördömer Hamas har ingen som helst kontroll över de mål som deras fördömande kommer att ägnas åt.
Kort sagt, fördömande av det slag som krävs av alla kring den 7 oktober är inte gratis. Det har beväpnats för att driva ut sammanhang; radera palestinskt lidande och israeliskt förtryck; och för att förenkla och förvränga historien.
2. De som kräver fördömande vill inte ha fördömandet för att världen ska kunna göras till en bättre, säkrare plats, utan för att deras rationaliseringar för den fortsatta bombningen av palestinska civila i Gaza låter mer rimliga.
Om Hamas agerande behöver pekas ut för särskilt fördömande (medan Israels decennier av brott inte gör det), så måste Hamas agerande vara en storleksordning värre än något Israel någonsin har gjort.
Hamas kan då betraktas som en speciell sorts depraverad, omänsklig, barbarisk fiende. Vilket i sin tur betyder att det är både en särskild brådska att utrota Hamas och särskilda förhållanden som motiverar att Israel använder särskild grymhet för att uppnå detta mål.
Under dessa omständigheter är samverkan i vad som motsvarar en politiserad handling av fördömande bortom oklokt. Det är inte en handling av solidaritet med israeler. Det är inte ett uttryck för delad mänsklighet. Det är ett verktyg för att elda upp hatets lågor, för att rättfärdiga etnisk rensning och folkmord mot palestinier.
3. Implicit i kravet på fördömande är en avsikt att frånta palestinierna rätten till alla slags motstånd mot brutal militär ockupation av Israel.
Folkrätten är tydlig på denna punkt, även om västerländska politiker och media inte är det. Palestinier har rätt att göra motstånd.
Det finns massor av saker som Hamas gjorde den 7 oktober som var legitima enligt internationell lag, som att attackera israeliska militärbaser som har genomdrivit belägringen av Gaza i 16 år. Det är huvudorsaken till att ett så stort antal israeliska soldater dog den dagen.
Men kravet på fördömande försöker avsiktligt att sudda ut skillnaden mellan vad Hamas hade all laglig rätt att göra – attackera den israeliska armén – och vad den inte hade rätt att göra, som är att döda civila och ta dem som gisslan. Istället målas alla dagens händelser ut som olagliga, alla dagens händelser blandas till en gigantisk illdåd.
Om det inte är klart, titta på BBC och Sky News mycket sympatiska rapporter om soldater som skadats i Hamas attack.
BBC:s Reeta Chakrabarti tillbringade till exempel tid med en soldat som valde att hämnas sina döda kamrater genom att delta i invasionen av Gaza. Rapporten gav honom status som nästan hjälte. Men sanningen är att han och hans kamrater var stationerade bredvid Gaza eftersom de hjälpte till att genomdriva det kollektiva bestraffningen av 2,3 miljoner palestinska civila genom en 16-årig belägring – ett krigsbrott.
Dessa handlingar gjorde honom och hans kamrater till ett helt legitimt mål för Hamas attack. Men att påpeka det, för att stödja internationell rätt, har gjorts tabu av västerländska politiker och media.
På alla dessa sätt är kravet på fördömande utformat för att implantera idén att palestinierna måste acceptera sitt öde: att permanent förslavas av Israels bosättare-koloniala projekt, att permanent underkastas Israels apartheidstyre, att vara under en permanent belägring som räknas de minsta kalorier som behövs för att överleva, och för att bombas närhelst stämningen tar Israel.
Fördömandet av den 7 oktober är vad västvärldens krigsmaskin vill ha av dig. Det är det som säkerställer att palestinska barn fortsätter att dödas och att palestinier aldrig får sin frihet eller värdighet.
Fördöm om du vill, men förstå att palestinierna kommer att betala ett högt pris för dina ord.
Jonathan Cook är en prisbelönt brittisk journalist. Han var baserad i Nasaret, Israel, i 20 år. Han återvände till Storbritannien 2021. Han är författare till tre böcker om Israel-Palestina-konflikten: Blood and Religion: The Unmasking of the Jewish State (2006), Israel and the Clash of Civilisations: Iraq, Iran and the Plan to Remake the Middle East (2008) och Disappearing Palestine: Israel’s Experiments in Human Despair (2008). Om du uppskattar hans artiklar, överväg att prenumerera på hans Substack-sida eller erbjuda din ekonomiska stöd