”Israels” ”Nakba-doktrin

Alastair Crooke publicerade denna intressanta artikel 17/11 på https://english.almayadeen.net/articles/opinion/-israel-s—nakba-doctrine

Wikipedia: ”Alastair Crooke CMG (sometimes mis-spelled as Alistair Crooke), born 1949, is a former British diplomat, and is the founder and director of the Beirut-based Conflicts Forum, an organisation that advocates for engagement between political Islam and the West.^[1] Previously he was a ranking figure in both British intelligence (MI6) and European Union diplomacy.”

______________

Medan ”Israel” svänger av mot ett bibliskt ”Stor-Israel”, blir den islamiska världen alltmer kompromisslös.

”Vi rullar nu faktiskt ut Gaza Nakba”, säger Avi Dichter, ”Israels” jordbruksminister och tidigare chef för Shin Bet (Israels säkerhetspolis, ö.a.). Den israeliska regeringen har informerats om att upp till 1 700 000 Gazabor (av en total befolkning på 2,2 miljoner) inte längre kan bo i sina egna hem, antingen för att de har ”fördrivits” eller för att deras hem har förstörts/skadats.

För att ge bilden av den israeliska militären som ”i full fart” med sin operation för att utrota Hamas ser vi dock många videor av stridsvagnar och pansarfordon runt Gaza City – men däremot anmärkningsvärt få bilder av IOF-soldater (IOF betyder Israel Ockupation Forces, ö.a.) som patrullerar till fots – antingen för att skydda stridsvagnarna, som är utsatta för krypskytte- eller RPG-eld, eller (som många kommentatorer misstänker) på grund av rädsla för israeliska förlustsiffror.

”Israel” håller sig uppenbarligen till sina pansarfordon, även om de regelbundet förlorar sina fordon från ”flash”-minitrupper av Hamas-krigare som plötsligt dyker upp ur dolda tunnlar för att förstöra fordonen – innan de försvinner under jorden igen.

IOF har gått in i Gaza City och avancerat ett par kilometer under månaden, men har hittills inte visat några allvarliga bevis för att ha stött på Hamas styrkor eller för att ha eliminerat ett betydande antal av dem. Varför då?

Enkelt uttryckt utkämpar israelerna en konventionell krigsmodell (en bepansrad ”näve” som rör sig framåt under massivt flygunderstöd). Men motsägelsen till denna modell är helt uppenbar: Den så kallade ”fienden” på marken är helt enkelt civila, som dör i förfärande antal, medan Hamas styrkor förblir intakta, djupt nere i underjorden. Det är också där Hamas infrastruktur finns.

De inneboende motsägelserna i detta synsätt har sina rötter i IOF:s utveckling under årtionden till att bli en kvasikolonial polisstyrka, som är van vid att övervaka ockupationer genom de två vektorerna massivt våld plus absolut skydd av styrkorna. Det är ingen hemlighet att IOF fruktar att hamna i direkta eldstrider med Hamas-enheter i tunnelkomplexet (vilket deras krigare inte är anpassade för). Så istället har vi en uppvisning av bepansrade fordon som paraderar på ytan, i kombination med i stort sett ogrundade IOF-anspråk på skador som Hamas åsamkats.

Den mest uppenbara motsägelsen är det israeliska kabinettets påstående att det nästan obefintliga militära trycket på Hamas i sig skapar förutsättningar för ett frisläppande av gisslan, medan det verkliga trycket – de oupphörliga flyganfallen – som ödelägger civilbefolkningen och dess infrastruktur (sjukhus, skolor, bagerier och flyktingläger), underlättar ett andra Nakba – mer än något frisläppande av gisslan.

Kanske kommer Hamas att släppa fler gisslan (beräknat i termer av dess strategiska mål). I så fall kommer detta sannolikt – felaktigt – att tolkas som att Hamas känner smärta. Därför kan man dra slutsatsen att bombmattor ”fungerar”. Som Zvi Bar’el beskriver i den liberala israeliska dagstidningen Haaretz:

”Enligt Israels uppfattning är den humanitära krisen en del av en arsenal till dess förfogande, som inte bara kan användas som ett förhandlingsobjekt i förhandlingar om frisläppande av gisslan. Dess roll är att i palestiniernas medvetande inpränta det apokalyptiska straff som väntar alla som från och med nu vågar utmana Israel.

Detta är en fortsättning på det djupt rotade strategiska konceptet enligt vilket humanitärt lidande kan ge säkerhetsrelaterade vinster …

Ännu viktigare är att den humanitära krisen i Gaza nu ger Israel diplomatiska påtryckningsmedel som inkluderar att få eftergifter … Framför allt innebär det att den amerikanska brådskan att nå en tvåstatslösning avvärjs.”

Den oundvikliga logiken i denna analys är därför att fortsätta med status quo: Om det inte fungerar att frita gisslan eller förnedra Hamas, kan det presenteras för den israeliska allmänheten som att det ”fungerar” att tvinga civila att fly från sina förstörda samhällen (det Dichter kallar ”Gaza Nakba”).

När ”Nakba-doktrinen” får fäste försvinner de gynnsamma villkoren för frisläppandet av gisslan (som Hamas förutsätter en långvarig vapenvila och humanitära förnödenheter för). IOF kan få det ena eller det andra: Antingen kontinuerlig förstörelse eller villkor för frisläppande av gisslan. (Det verkar som om kabinettet har valt det förstnämnda.)

Det andra (mer djupgående) dilemmat är att de internationella påtryckningarna för en vapenvila (och ett frisläppande av gisslan) ökar. Tiden är knapp och den militära operationen kan komma att behöva avbrytas. Frågan för Netanyahus kabinett är – när den väl har stoppats – kommer det att vara möjligt att återuppta massakrerna på civila och påtryckningarna mot Nakba i Gaza?

I detta sammanhang rör sig den israeliska folkopinionen – även bland tidigare liberaler – mot ett större Nakba. Gaza är utsatt för Nakba-tryck. Detsamma gäller Västbanken, där bosättarnas våld mot palestinierna ökar kraftigt. Till och med en ”liberal” som den tidigare

oppositionsledaren Lapid håller nu med om att ”bosättare” på den ockuperade Västbanken inte alls är ”bosättare”, eftersom marken bara är det ”bibliska landet Israel”.

Nakba-”ambitionerna” håller också på att utvidgas till södra Libanon (upp till Litanifloden). De radikala medlemmarna i Netanyahus regering säger att israelerna aldrig kommer att återvända till kibbutzen som gränsar till Libanon, om inte Hizbollah avlägsnas från gränsområdet.

Så man uppmanar ”Israel” att ”ta” Libanon upp till Litani (en viktig vattenkälla) – och ”som av en händelse” har det israeliska flygvapnet börjat operera upp till 40 km in i Libanon. Kabinettsmedlemmar talar nu öppet om att IOF måste rikta sin uppmärksamhet mot Hizbollah när Hamas har ”utplånats”.

Den norra gränsen håller oundvikligen på att hettas upp. Hizbollah använder sina mer sofistikerade och mer dödliga vapen mot IOF:s ställningar i norra ”Israel” medan ”reglerna” för ingripande ständigt suddas ut. Och ”Israel” svarar med attacker som flyttas allt djupare in i södra Libanon (till synes för att slå till mot Hizbollahs bakre infrastruktur).

Igår kväll röstade det israeliska krigskabinettet för att utdela ett hårt slag mot Hizbollah – men Netanyahu var tveksam. Enligt uppgift misstänker USA att ”Israel” provocerar Hizbollah i hopp om att locka USA till ett krig mot Libanon.

Det är uppenbart att Vita huset kämpar för att undvika ett regionalt krig, eftersom både den libanesiska och den irakiska fronten håller på att värmas upp: På söndagen avfyrade irakiska rörelser återigen missiler mot den amerikanska basen i Shaddadi.

”Israel” upplever den nuvarande krisen som både en existentiell risk, men också som en ”möjlighet” – en möjlighet att på lång sikt etablera ”Israel” över ”dess bibliska landområden”. Det går inte att ta miste på det – detta är färdriktningen för den israeliska folkliga opinionen, från både vänster- och högerflygeln, till en blodig eskatologi (världens undergång, begreppet eskatologi, se här, ö.a.).

Som en framstående israelisk kommentator skrev efter att ha sett (den ogrundade) 47 minuter långa IOF-filmen om händelserna den 7 oktober:

”Efter att ha sett filmen har jag ingen medkänsla för någon person i Gaza, inte en kvinna, inte ett barn och absolut inte en man. Alla förtjänar en plågsam död, ni var alla delaktiga i denna massaker. Jag hoppas att ingen lämnas vid liv i Gaza, punkt slut! … Jag är säker på att din Gud föraktar dig, skäms över dig och skulle bränna dig i helvetet, precis som IDF gör mot dig nu.”

”Amaleks stam” citeras idag flitigt. (Kung Saul, i den första Samuelsboken, beordrar Samuel att döda alla amalekiter: ”Skona dem inte; döda män och kvinnor, barn och spädbarn, nötkreatur och får, kameler och åsnor”). Netanyahu använder Bibeln för att försöka rättfärdiga folkmord

När den israeliska stämningen svänger bibliskt, stiger den globala majoritetens ilska. Och så kommer muslimerna att se krisen som ett kompromisslöst civilisationskrig – västvärlden mot ”oss”.

De två samtidiga konferenserna – Arabförbundet och OIC (som hölls samtidigt i Riyadh) Organisation of Islamic Cooperation, se här, ö.a.) – underströk den fullständiga kollapsen av ”Israels” image i hela den islamiska världen. Utbrottet av ilska och passion var påtagligt och håller på att omforma den nya globala politiken.

I väst splittrar ilskan de etablerade politiska strukturerna och orsakar omfattande konvulsioner. De globala protesterna är massiva.

När ”Israel” svänger mot ett bibliskt ”Stor-Israel”, blir den islamiska världen alltmer kompromisslös. Även om konferenserna inte enades om någon handlingsplan var bilden av president Raisi som satt bredvid MbS, och att både presidenterna Erdogan och Assad umgicks på konferensen, fängslande.

Den strategiska innebörden är tydlig: israeler avstår nu från riskerna med att leva med muslimer, och denna känsla motsvaras helt av palestiniernas inställning till hebreisk fanatism. Det gamla paradigmet för en politisk lösning är föråldrat.