Utrikesminister Lavrovs viktiga tal om Rysslands nyare utrikespolitik

Tack Catarina Östlund för översättning av första delen av artikeln ”Lavrov’s Annual Primakov Readings Speech” från – by Karl Sanchez (substack.com). https://karlof1.substack.com/p/lavrovs-annual-primakov-readings?utm_source=post-email-title&publication_id=1779344&post_id=139242191&utm_campaig

Lavrov höll sitt årliga tal vid Primakov Readings-evenemanget 27 november. Primakov var den ryska diplomat som såg början på den framväxande multipolära världen och arbetade för att förbereda rysk diplomati för att främja dess potential.

___________________________________________________________

Efter sedvanliga vänliga hälsningsord till publiken håller Lavrov sitt tal:

”Jag ser många vänner i det här rummet. Traditionen bevaras. Primakovs föreläsningar blir mer och mer populära för varje år. Detta är en manifestation av minnet av vår lärare, Jevgenij Primakov, och det aktiva arbetet vid Primakovinstitutet för världsekonomi och internationella relationer, för att föreviga hans arv och utveckla de principer han främjade i internationella relationer, som nu är mer efterfrågade än någonsin.

I dag behöver vi ett intellektuellt samarbete. Vi minns att det var Jevgenij Primakov som tog initiativ till Situationsanalysis som var mycket populärt bland forskare och icke-statliga organisationer. Under dessa samtal utarbetades många förslag som senare förverkligades i vår praktiska diplomati.

Händelserna i världen i dag utvecklas dynamiskt. Att säga det är en underdrift. Många av de en gång ”konstanta internationella relationerna” utsätts för prov på styrka och överensstämmelse med nya realiteter. Bland dem finns de viktigaste trenderna i bildandet av en multipolär världsordning. Processen är komplex och inkluderande. Den började inte igår och kommer att utvecklas under mycket lång tid, även med historiska mått mätt. Konturerna av den polycentriska arkitekturen har redan skisserats.

Vi har upprepade gånger talat om de nya centra för global utveckling, framför allt i Asien och Eurasien, om den växande självständigheten och självmedvetenheten i många utvecklingsländer, om deras vägran att blint följa de tidigare koloniala metropolerna, som gradvis, men objektivt, förlorar sin makt och därmed sitt inflytande. Allt som Jevgenij Primakov skrev och sa för många år sedan håller på att bli verklighet inför våra ögon.

Multipolära system är, om vi gör en utflykt i historien, inget nytt fenomen. I en eller annan form har de funnits tidigare, till exempel under ”de europeiska makternas konsert” på 1800-talet eller mellan de två världskrigen på 1900-talet. Det är uppenbart att det på den tiden inte fanns så många oberoende aktörer i världen som det finns nu. Det som kan betraktas som början till multipolaritet formades därför i en mycket snävare cirkel än i antalet suveräna stater idag. Som ett resultat av Den stora segern skapades grunden för multipolaritet. Bland de permanenta medlemmarna i FN:s säkerhetsråd finns fem av de mäktigaste makterna. Det förkroppsligade den globala makt- och intressebalans som hade utvecklats fram till 1945. Förutom de Fems särskilda plats fastslår FN-stadgan principerna om jämlikhet mellan alla stora och små stater utan undantag, oavsett deras förutsättningar, särdrag och historiska ujtveckling.

Idag är FN-stadgan den viktigaste grunden kring vilken universell multipolaritet kommer att byggas. FN uppfyllde sin huvuduppgift – det tillät inte ett nytt världskrig, men den ädla planen om universellt samarbete, jämlikhet och välstånd var inte förutbestämd att bli verklighet. Det kalla krigets logik fick snabbt världen att dela upp sig i motsatta läger och bekämpa varandra.

Den grundläggande skillnaden mellan den tidigare och den nuvarande versionen av multipolaritet är att den har en chans att få spridning över hela planeten, och att den baserar sig på den grundläggande principen i FN-stadgan om staters suveräna likställdhet. Förr i tiden fattades globalt viktiga beslut av en liten grupp stater där det västerländska samfundets röst dominerade, av uppenbara skäl. Idag har nya aktörer från det globala syd och öst kommit i förgrunden för världspolitiken. Deras antal växer. Vi kallar dem med rätta för världsmajoriteten. Inte i ord utan i handling, de stärker sin suveränitet genom att lösa aktuella frågor, visa självständighet och sätta sina nationella intressen i främsta rummet, inte någon annans nycker. För att illustrera detta skulle jag vilja citera ett uttalande av min indiske kollega, utrikesminister Subrahmanyam Jaishankar, om att “Fred är mycket mer än Europa.” Det är tydligt att innebörden av detta uttalande är att världen är mycket större än västvärlden.

Ryssland har konsekvent förespråkat en demokratisering av de mellanstatliga förbindelserna och en rättvisare fördelning av globala tillgångar.

Man behöver inte leta länge efter exempel på hur multipolaritet yttrar sig idag, särskilt i samband med regionala kriser. Det uppmuntrar länderna i de olika regionerna att visa solidaritet. Det pågående utbrottet av den palestinsk-israeliska konflikten har blivit en katalysator för sådan solidaritet och enade handlingar från den arabisk-muslimska världen. Förra veckan, den 21 november, besökte en delegation från Arabförbundet och OIC (Islamiska Samarbetsorgansiationen) på utrikesministernivå huvudstäderna för de fem permanenta medlemmarna i FN:s säkerhetsråd, däribland Moskva.

Vid vårt möte bekräftade vi behovet av en snar och rättvis lösning som bygger på tvåstatskonceptet. Detta var huvudbudskapet som denna gemensamma delegation från Arabförbundet och (OIC) sände till huvudstäderna i de fem länderna och andra huvudstäder i FN:s medlemsstater. I Mellanöstern, liksom i Afrika, Sydkaukasien, Centralasien och Eurasien håller det i allmänhet på att växa fram en konsensus till förmån för formeln ”regionala lösningar på regionala problem”. Externa aktörer förväntas ge allt tänkbart stöd till länderna i respektive region och inte påtvingas dem utifrån. Om någon vill vara till nytta är det nödvändigt att stödja de strategier som håller på att utvecklas i regionen, där de berörda länderna ser sätt att övervinna vissa motsättningar mycket bättre än de som kommer från andra utomstående länder.

Jag upprepar att de nya globala aktörernas geopolitiska ambitioner stöds av deras ekonomiska kapacitet. Som Rysslands president Vladimir Putin konstaterade vid det extra G20-toppmötet i november 2023: ”En betydande andel av de globala investeringarna, handeln och konsumentaktiviteten flyttas till de asiatiska, afrikanska och latinamerikanska regionerna, där större delen av världens befolkning bor.” Kina har blivit världens främsta ekonomi när det gäller köpkraftsparitet (PPP mäter prisskillnaden på jämförbara varor och tjänster mellan länder). Den sammanlagda BNP i BRICS-länderna, också i köpkraftsparitet, har överstigit G7-ländernas BNP sedan förra året. Och med påfyllningen av BRICS-medlemskapet och ankomsten av nya medlemmar som kommer att bli fullt involverade i denna sammanslutnings arbete från och med den 1 januari 2024, kommer denna fördel gentemot G7 att öka avsevärt.

I slutet av 2022 steg Ryssland, trots sanktionerna (kanske tack vare dem), till femte plats i världen när det gäller samma PPP, vi ligger före Tyskland.

Att världen håller på att bli en annan plats är uppenbart i exemplet med multilateral diplomati. Bland de mest slående bevisen är samarbetet inom BRICS. Inom dess ram utvecklar länder som representerar olika civilisationer, religioner och makroregioner effektivt band inom en mängd olika områden, från politik och säkerhet till ekonomi, finans, hälsovård, sport och kultur. Detta görs på grundval av principerna om jämlikhet, ömsesidig respekt och bildandet av en intressebalans genom konsensus. Ingen tvingar på någon något, ingen utpressar någon, ingen ställer någon inför ett val: ”antingen vi eller dem”, ”antingen med oss eller mot oss”. Det är inte förvånande att dussintals stater vill närma sig BRICS. Vid toppmötet i Johannesburg togs det första steget på denna väg. Antalet BRICS-länder nästan fördubblas. Ett par dussin andra stater har gjort liknande förfrågningar eller vill upprätta särskilda, rättmätiga förbindelser med denna konstruktion. Nästa år kommer Ryssland att vara ordförande för BRICS …som inte längre kommer att vara ?. Vi kommer att göra allt vi kan för att se till att BRICS-länderna stärker sin ställning på den internationella arenan och fortsätter att spela en allt viktigare roll i att forma en rättvis världsordning.

BRICS-medlemmarnas och deras likasinnade medlemmars ställning i G20 stärks. De senaste toppmötena i denna grupp har bekräftat beslutsamheten hos världens majoritetsländer att inte tillåta västvärlden att förvandla detta forum för beaktandet av globala finansiella och ekonomiska problem, till ett verktyg för att främja USA:s och dess allierades snävt själviska geopolitiska planer. Washington, Bryssel och andra västerländska huvudstäder försökte göra detta vid det förra G20-mötet och försökte helt ukrainisera sin agenda. De ville göra samma sak vid G20-mötet i Indien. Det misslyckades. Toppmötet fokuserade på de frågor som G20 ursprungligen skapades för: frågorna om den globala ekonomin och finanser, som har blivit dominerande i de beslut som fattas.

SCO (Shanghai Cooperation Organsation) arbetar också för att etablera multipolaritet. Det uppmanas att spela en cementerande roll i bildandet av det större eurasiska partnerskapet, (BEP) som syftar till att harmonisera olika integrationsprojekt på kontinenten och som är öppet för alla stater och organisationer som finns här på vår gemensamma kontinent, inklusive EAEU (Eurasisiska ekonomiska unionen), Asean (Sydostasiatiska nationers förbund) och andra. Denna filosofi lades fram av president Vladimir Putin 2015 vid det första toppmötet mellan Ryssland och Asean. Det blir alltmer erkänt. I SCO, liksom i BRICS, finns det också en hel ”kö” av länder som antingen vill bli fullvärdiga medlemmar eller få status som observatör eller partner.

Västerländska politiker börjar (om än motvilligt) inse och inse att unipolariteten håller på att upplösas. Nyligen sa Frankrikes president Emmanuel Macron, när han talade vid det årliga mötet med franska ambassadörer i slutet av augusti i år, att den geopolitiska maktbalansen inte håller på att förändras till västvärldens fördel. Och han framställde det som en fara. Det vill säga, expansionen av det aggressiva NATO-blocket är ”bra”, och expansionen av den fredliga sammanslutningen av BRICS är ett ”hot”. Det är tydligt att denna mentalitet är djupt rotad. Det går inte att bli av med dessa instinkter över en natt. Vi ser att västvärlden med all sin kraft försöker hålla fast vid resterna av sin dominans, samtidigt som man öppet tillgriper nykoloniala metoder som förkastas av världsmajoriteten. Västvärldens mål är enkelt och cyniskt på samma gång: att fortsätta att skumma grädden av global politik, ekonomi och handel, och att säkerställa sitt eget välbefinnande på bekostnad av andras. Ryssland, liksom den överväldigande majoriteten av andra länder, är inte beredda på det och kommer inte att finna sig i sådana planer.

För sina egna syften använder USA och dess europeiska allierade ett brett spektrum av verktyg för geopolitisk ”ingenjörskonst”. Det handlar bland annat om att provocera fram konflikter (vi ser detta längs hela Rysslands gränser), genomföra informations- och psykologiska operationer och släppa lös handelskrig och ekonomiska krig. Världshandelsorganisationens (WTO) verksamhet, i första hand dess tvistlösningsorgan, har blockerats av västerlänningarna. Sådana grundläggande rättsliga grundvalar för de världsekonomiska förhållandena som fri konkurrens och egendomens okränkbarhet har förstörts. Dollarn har länge använts som ett redskap, och det ömsesidiga ekonomiska beroendet används som vapen (en anglicism som blir allt tydligare).

Den västerländska minoritetens destruktiva handlingar har en effekt som i stort sett är motsatsen till vad som avses, eftersom det stimulerar uppbyggnaden till förmån för att stärka de multipolära principerna för det internationella livet. Det finns en växande förståelse för att ingen är immun mot Washingtons och Bryssels aggressiva handlingar.

Inte bara Ryssland, utan även många andra länder minskar konsekvent sitt beroende av västerländska valutor, byter till alternativa processer för utländska ekonomiska uppgörelser och arbetar med bildandet av nya internationella transportkorridorer och leveranskedjor.

Den obalanserade och orättvisa globaliseringsmodellen, där den ”gyllene miljarden” får de största fördelarna, håller på att bli ett minne blott. De praktiska uppgifterna för demokratiseringen av den ekonomiska världsordningen kommer att behandlas av deltagarna i Forum för anhängare av kampen mot nykolonialismens moderna former. Det förbereds av partiet Enade Ryssland. Det är planerat till början av 2024.

Detta är bara ett av de initiativ som vårt land kommer att främja i utvecklingen av bestämmelserna i Ryska federationens utrikespolitiska koncept, som uppdaterades avsevärt med hänsyn till de förändrade geopolitiska realiteterna, i mars i år. Den framväxande polycentriska arkitekturen bör vara inkluderande, samarbetsvillig och inte antagonistisk. Den bör försäkra sig mot en farlig konfrontation mellan världens centra och en ”kraftmätning” mellan dem.

Det ligger i allas intresse att försöka skapa ett globalt ”koncept” som bygger på den internationella rättens universellt erkända principer och normer, med respekt för den moderna världens kulturella och civilisatoriska mångfald och folkens rätt att själva bestämma sin utvecklingsväg.

Detta arbete behöver inte göras från grunden. Det finns ett fundament för en rättvis och hållbar fred, och det är FN-stadgan. Dess bestämmelser bör inte användas selektivt, som våra kolleger i väst gör, när de försöker utvinna ur stadgans principer vad/det som är fördelaktigt för dem just nu, utan de bör användas i sin helhet och i sitt sammanhang. Naturligtvis är det nödvändigt att noggrant anpassa världsorganisationen till moderna realiteter. För det första handlar det om en förändring av Säkerhetsrådet. Det är viktigt att råda bot på den historiska orättvisa som hade manifesterat sig sedan avkoloniseringsprocessen fullbordades och många dussintals nya unga och moderna stater växte fram. Dessa realiteter bör återspeglas i storleken på FN:s säkerhetsråd. Det är uppenbart att nya medlemmar endast kan komma från utvecklingsregionerna i Asien, Afrika och Latinamerika. De måste ha reliabilitet i sin del av världen och i globala organisationer som Alliansfria rörelsen (NAM, Non- Aligned-Movement, organisation som samlar sk utvecklingsländer) och G77 Om G77..

En ny typ av internationella strukturer, där alla frågor löses på grundval av en intresseavvägning och konsensus, håller på att bli ett viktigt stöd för multipolaritet. Förutom BRICS, SCO och EAEU, som jag nämnde, är det CSTO (The Collective Security Treaty Organisation), OSS (Office of Strategic Services) samt Asean, Afrikanska unionen och Celac (Community óf Latin-America and Carribean states), GCC (Gulf Cooperation Council), Arabförbundet och OIC (Organisation of the Islamic Cooperation).

Tyvärr kan jag inte vara optimistisk när det gäller ödet för de sammanslutningar som leds av Förenta staterna och dess allierade: Nato, EU, G7-gruppen och nu Europarådet och OSSE (Organsationen för säkerhet och samarbete). De två sistnämnda organisationerna var ursprungligen tänkta som plattformar för en bred alleuropeisk dialog som respekterar varandra. Som ett resultat av detta förvandlas de tvångsmässigt till bihang till Europeiska unionen och Nato, till rent marginella strukturer som västvärlden (i ordets sämsta form) försöker använda för sin själviska politiks skull.

Vi kan fortfarande försöka rädda OSSE, men jag ska vara uppriktig – chanserna är små.

I sitt tal vid Valdaiklubbens (Moskvabaserad plattform för diskussioner med internationella deltagare) årsmöte den 5 oktober redogjorde president Vladimir Putin för de nyckelprinciper som en mer rättvis och demokratisk världsordning bör bygga på. Det är öppenheten och det ömsesidiga beroendet i världen – utan hinder för kommunikation; Respekt för mångfald som en grund för gemensam utveckling. Maximal representation i strukturerna för global styrning. Global säkerhet som bygger på en intresseavvägning. Rättvis tillgång till utvecklingens fördelar. Jämlikhet för alla, förkastande av de rikas eller mäktigas diktat. Jag tvivlar inte på att dessa tillvägagångssätt ligger nära och är begripliga för varje förnuftig person som sysslar med eller är intresserad av internationella frågor.

Baserat på denna förståelse av multipolaritet kommer vi att fortsätta att kämpa för sanning och rättvisa, för att alla länders röst ska beaktas, oavsett deras storlek, statsstruktur eller ekonomiska utvecklingsnivå. Det vill säga precis som FN-stadgan föreskrev redan 1945. Vi kommer att fortsätta att ha ett nära samarbete med våra allierade och likasinnade partner i det globala syd och öst. Vi vill inte stänga dörren eller fönstret (president Vladimir Putin berörde nyligen detta ämne) för nyktra aktörer i det ”historiska väst” när de blir medvetna om realiteterna och utmaningarna i de objektiva processerna av multipolaritet (som Jevgenij Primakov förutsåg).

På det diplomatiska området kommer vi att fortsätta att ägna särskild uppmärksamhet åt att säkerställa en enhetlig tolkning och praktisk tillämpning av alla principer i FN-stadgan. Detta är den viktigaste delen av vår riktlinje.

Vi kommer att fortsätta att arbeta för att utöka medlemsantalet i en så lovande sammanslutning som gruppen av vänner till försvar för FN-stadgan som inrättades i New York. Det var ett venezuelanskt initiativ. Tjugo stater är medlemmar i denna grupp. Det finns andra som vill ansluta sig som deltagare.

Vi kommer också att arbeta konsekvent för att stärka andra strukturer som bidrar till demokratiseringen av de internationella förbindelserna. I detta syfte är vi alltid öppna för en ärlig och seriös dialog med alla dem som värdesätter sina nationella intressen och visar ömsesidig beredvillighet.