Av förre indiske diplomaten M.K. Bhadrakumar: https://www.indianpunchline.com/ukraine-joins-natos-arctic-projects-against-russia/

I en vädjan tidigare denna månad till republikanerna att inte blockera ytterligare militärt stöd till Ukraina varnade USA:s president Joe Biden för att om Ryssland segrar kommer president Vladimir Putin inte att sluta och kommer att attackera ett NATO-land. Bidens anmärkning har fått en skarp tillrättavisning från när Putin sa: ”Detta är helt absurt. Jag tror att president Biden är medveten om detta, detta är bara ett talesätt för att stödja hans felaktiga strategi mot Ryssland.”

Putin tillade att Ryssland inte har något intresse av att strida med NATO-länderna, eftersom de ”inte har några territoriella anspråk mot varandra” och Ryssland inte vill ”försämra relationerna med dem”. Moskva känner att ett nytt amerikanskt narrativ kämpar för att födas ur spillrorna av det gamla narrativet om Ukrainakriget.

För att friska upp minnet sa Biden den 24 februari 2022, under en presskonferens i Vita huset på den första dagen av Rysslands militära intervention i Ukraina, att västs sanktioner inte var avsedda att förhindra invasion utan att straffa Ryssland efter invasionen ”så att folket i Ryssland vet vad han (Putin) har dragit på dem. Det är vad allt detta handlar om.”

En månad senare, den 26 mars, utbrast Biden i ett tal i Warszawa: ”För Guds skull, den här mannen (Putin) får inte sitta kvar vid makten.” Dessa och liknande kommentarer som följde, särskilt från Storbritannien, återspeglade en amerikansk strategi för regimskifte i Moskva, med Ukraina som pivot.

Denna strategi går tillbaka till 1990-talet och var i själva verket kärnan i Natos expansion längs Rysslands gränser, från Baltikum till Bulgarien. Syrienkonflikten och amerikanska icke-statliga organisationers hemliga aktiviteter för att underblåsa oroligheter i Ryssland var utflöden av strategin. Åtminstone sedan 2015, efter kuppen i Kiev, övervakade CIA ett hemligt intensivt utbildningsprogram för ukrainska elitstyrkor för specialoperationer och annan underrättelsepersonal. Kort sagt gillrade USA en fälla för Ryssland för att få landet att fastna i ett långt uppror, med antagandet att ju längre ukrainarna kan upprätthålla upproret och hålla den ryska militären fast, desto mer sannolikt är det att Putinregimen kommer att upphöra.

Den springande punkten i dag är att Ryssland besegrade den amerikanska strategin och inte bara tog initiativet i kriget utan också förkastade sanktionssystemet. Dilemmat i Beltway handlar om hur man ska behålla Ryssland som en yttre fiende så att västs ofta splittrade medlemsländer fortsätter att samlas under USA:s ledarskap.

Jag kommer att tänka på en sarkastisk kommentar från den sovjetiske akademikern Georgij Arbatov, som var rådgivare till Michail Gorbatjov, till en elitgrupp av högre amerikanska tjänstemän när ridån gick ner för det kalla kriget 1987: ”Vi kommer att göra en fruktansvärd sak mot er – vi kommer att beröva er en fiende.”

Om man inte förstår den svarta humorn i denna kardinalsanning, kan man inte förstå hela den amerikanska strategin sedan 1990-talet att avvisa Gorbatjovs, Boris Jeltsins och den tidiga Putins försök att upprätta icke-kontradiktoriska relationer med väst.

Annorlunda uttryckt, om USA:s Rysslandsstrategi efter kalla kriget inte har fungerat beror det på en grundläggande motsägelse: å ena sidan behöver Washington Ryssland som fiende för att skapa inre enighet inom västalliansen, å andra sidan vill man också Ryssland som en samarbetsvillig, undergiven juniorpartner i kampen mot Kina.

USA hoppas kunna dra sig tillbaka i Ukraina och avvärja nederlaget genom att lämna efter sig en ”frusen konflikt” som man kan återkomma till senare vid en tidpunkt som man själv väljer, men under tiden har man på senare tid fått upp ögonen för Arktis som den nya skådeplatsen där Ryssland kan fångas i ett gungfly. Finlands inträde i Nato (och Sveriges efterföljande) innebär att det oavslutade arbetet med Ukrainas medlemskap, som Ryssland förhindrade, kan fullföljas på annat sätt.

Efter att ha träffat Biden i Vita huset förra tisdagen reste Ukrainas president Vladimir Zelensky till Oslo den 13 oktober på ett ödesdigert besök för att främja sitt lands partnerskap i NATO-projekt för att motarbeta Ryssland i Arktis. I Oslo deltog Zelenskyj i ett toppmöte mellan de fem nordiska länderna för att diskutera ”frågor om samarbete på försvars- och säkerhetsområdet”. Toppmötet ägde rum mot bakgrund av att USA ingått avtal med Finland och Sverige om Pentagons användning av deras militära infrastruktur.

Den stora bilden är att USA uppmuntrar de nordiska länderna att få Ukraina att delta i förstärkningen av NATO:s arktiska gränser. Man kan undra vad det är för ”mervärde” som en förfallen militär som Ukrainas kan tillföra Nato. Häri ligger en historia. Enkelt uttryckt, även om Ukraina inte har någon direkt tillgång till Arktis, kan landet potentiellt bidra med en imponerande förmåga att genomföra subversiva aktiviteter på ryskt territorium i ett hybridkrig mot Ryssland.

Ett märkligt sammanträffande är att Pentagon nyligen förberedde satellitsystemet Starlink för användning i Arktis, vilket användes av ukrainsk militär för att iscensätta attacker mot Krim-bron, Rysslands Svartahavsflotta och strategiska tillgångar på ryskt territorium. USA:s avtal med Finland och Sverige skulle ge Pentagon tillgång till en rad marin- och flygbaser och flygfält samt övnings- och testområden längs den ryska gränsen.

Flera hundra tusen ukrainska medborgare är för närvarande bosatta i de nordiska länderna och är öppna för rekrytering till ”en hel armé av sabotörer som den som Tyskland samlade under kriget mellan Finland och Sovjetunionen 1939-1940 på öarna i Ladoga-sjön”, som en rysk militär expert nyligen sa till Nezavisimaya Gazeta.

Rysslands marinchef amiral Nikolaj Evmenov påpekade också nyligen att ”förstärkningen av den militära närvaron av Natos förenade väpnade styrkor i Arktis redan är ett etablerat faktum, vilket indikerar blockets övergång till praktiska åtgärder för att bilda militära kraftinstrument för att avskräcka Ryssland i regionen.” Faktum är att Rysslands nordflotta håller på att bilda en marin brigad med uppgift att bekämpa sabotörer för att garantera säkerheten för den nya nordliga sjövägen, kustnära militär och industriell infrastruktur i Arktis.

Det räcker med att säga att oavsett Ukrainas nederlag i USA:s krig mot Ryssland genom ombud så kommer Zelenskyj fortfarande att vara användbar för USA:s geostrategi. Från Oslo gjorde Zelenskyj den 14 december ett oanmält besök på en amerikansk armébas i Tyskland. Analytiker som ser Zelenskyj som en förbrukad kraft får nog revidera sin uppfattning – såvida inte maktkampen i Kiev förvärras och Zelenskyj störtas i en kupp eller en färgrevolution, vilket verkar osannolikt så länge Biden sitter i Vita huset och Hunter Biden står inför rätta.

Slutsatsen är att Bidens nya berättelse som demoniserar Ryssland för att planera en attack mot Nato kan ses ur flera synvinklar. På den mest uppenbara nivån syftar det till att pressa kongressen när det gäller det pågående lagförslaget om 61 miljarder dollar i militärt stöd till Ukraina. Naturligtvis avleder det också uppmärksamheten från nederlaget i kriget. Men viktigast av allt är att det nya narrativet är avsett att samla USA:s transatlantiska allierade som är alltmer desillusionerade över krigsutgången och nervösa över att USA:s engagemang i Europa kan minska när man vänder sig mot Indo-Stilla havet.

När Putin reagerar hårt på att Bidens nya narrativ är ”absurt”, har han helt rätt i att Rysslands fokus ligger på saker som är mycket viktigare än att föra ett meningslöst kontinentalt krig i Europa. Det var trots allt en av USA:s grundare, James Monroe, som sade att en kung utan makt är en absurditet.