Idag publicerades denna intressanta mycket välskrivna artikel av en för mig okänd kvinna på Insändare. Orimligt tvinga Kvinnor för fred betala tillbaka bidrag. Jag har tidigare publicerat flera artiklar under frågan, vilka finns under ”Relaterat”.
__________________________
Jämställdhetsmyndighetens beslut att föreningen Kvinnor för fred ska betala tillbaka fjolårets bidrag är ett angrepp på yttrandefriheten. ”Det är mycket troligt att alla föreningar och partier har medlemmar som inte alltid och fullt ut står för deras stadgar och målsättningar”, skriver Carina R Jönsson.
Eftersom jag inte är aktiv i något politiskt parti eller ideell förening hade jag svårt att tro det jag råkade få höra. Yttrandefriheten är ju grundlagsskyddad. Men jag ser nu att Jämy anser att föreningen inte uppfyller det så kallade demokrativillkoret.
Det är mycket troligt att alla föreningar och partier har medlemmar som inte alltid och fullt ut står för deras stadgar och målsättningar. Att då låta ett privat konsultföretag forska efter vad enskilda medlemmar skrivit eller sagt på exempelvis sociala medier låter som ett dåligt skämt.
Viktigt är däremot vad Kvinnor för fred skrivit i sitt svar till Jämy: ”När det kommit till vår kännedom att enskilda medlemmar uttalat åsikter muntligt eller skriftligt som försvarar väpnade angrepp, odemokratiska regimer eller övergrepp har KFF alltid tagit bestämt avstånd från dem. Dylika uttalande är inte förenliga med våra värderingar vilket vi i brevsvaret till JM i juni 2023 gjorde tydligt.”
Jag hittar dessutom häpnadsväckande och skrämmande slutsatser ur utredningen som konsultföretaget Afactor tagit fram: ”Uppfattningen avseende samtliga företrädare för KFF och SFR som nämns i rapporten är att de förmedlar ett budskap som ligger i linje med Kremls narrativ, vilket ifrågasätter USA och Nato samt kritiserar Sveriges försvarspolitik. Det tyder på potentiell inblandning i bredare informationskrigföringstaktik som syftar till att påverka den allmänna opinionen och underminera etablerad politik och allianser i Sverige.”
Även följande citat visar nivån på rapporten: ”Företrädarnas deltagande i möten och uttalande framställer dem som kritiska till Sveriges roll i internationella konflikter. Utformningen av deras budskap tyder på att de tror att Sverige bidrar till krig utomlands.”
Utredarna (och Jämy) menar alltså att svenska medborgare, verksamma i en förening, inte ska ha rätt att ha kritiska åsikter om USA och Nato, eller om svensk försvarspolitik. Och dessutom fräckheten att vilja påverka den allmänna opinionen.
Mitt inlägg är inte en recension av Kvinnor för freds verksamhet eller opinionsarbete. Det är jag för dåligt insatt i. Men sättet som staten genom Jämställdhetsmyndigheten agerar på uppfattar jag lika mycket som ett angrepp på min egen och alla svenska medborgares yttrandefrihet, och detta reagerar jag mycket starkt emot.
Relaterat
”Demokrativillkor – Kvinnor för fred”. Kritik till Jämställdhetsmyndigheten..
”Demokrativillkor – Kvinnor för fred”. Statlig rapport – Farlig för yttrandefrihet och demokrati?
Kvinnor för fred pekas ut som säkerhetshot i statlig rapport.
Svar på kritiken av Anders Romelsjö i statliga rapporten ”Demokrativillkor – Kvinnor för fred”.
Min kritik mot Jämställdhetsmyndighetens beslut att kräva tillbaka bidrag från ”Kvinnor För Fred (KFF)”
Det här är en av vår tids största skandaler. Och det drabbar en organisation som verkar för fred!!!! Jag drar ingen annan slutsats än att det är just fredsfrågan som så till den grad påverkat och provocerat det granskande företaget samt Jämställdhetsmyndigheten. Det är detta som är det hårresande. Här ställs yttrandefriheten, demokratin och frågan om fred på sin spets och inte bara det utan Sveriges intellektuella framtid. Vi är just nu på väg ner i ett framtida moras av åsiktsförtryck. Vem fan vill leva i ett land där fredsfrågan blir den mest förbjudna, den mest avskyvärda, den som lösgör repressalier? Vad är det för samhälle? Vad är det för land att leva i?
Ibland är saker tillräckligt tydliga i sin egen konstitution. Ibland blir det än tydligare om man lägger det i jämförande perspektiv. I Sverige har vi numera ett parti som fungerar som stötta och påverkan av den svenska regeringspolitiken. Partiet heter Sverigedemokraterna. Det är ett parti med brunt förflutet som för några årtionden sedan ägnade sig åt att hajla sin uppskattning av den tyska nazismen. Sedan dess har partiet åtskilligt utmärkt sig av ageranden i utkanten och utanför den svenska demokratin. Centrala partiföreträdare har med järnrör beväpnat sig för kamp mot invandrare och åsiktsmotståndare. Det har varit SÄPO-skyddade knytnävar i krogkön. Känns mönstret från nazistiska SA igen? Vid den stora flyktingvågen från Balkan utnyttjade man sig kunskap om vilka fastigheter som förbereddes för flyktingmottagande. Så offentliggjorde man adresserna och de tänkta flyktingförläggningarna brann. Partiet tvingas ständigt utesluta medlemmar som visar sig vara allt för bruna för den putsning av ytan som behövs för partiets gångbarhet i politikens salonger. Partiet demagogiserar dem som inte bör vara i Sverige genom att pådyvla dem kollektiva egenskaper. Känns mönstret igen? Nu inte judar utan muslimer – men den demagogiska tekniken är densamma. God jakt säger Rickard Jomshof när Israel skall börja bomba Palestinas barn. Medan bomberna faller över Palestinas barn åker partiledaren Jimmy Åkesson till Israel för att proklamera stöd för folkmordet och få hjälp att med judiskt stöd tvätta bort några av de bruna ränderna. Vid Jämställdhetsmyndighetens attack på fredsfrågan talas om ett narrativ som skulle vara Putins. När det gäller SD finns skäl att ställa frågan vems narrativ de stöder och inspireras av. Jag tror att det handlar om någon österrikare som invandrade till Tyskland. Och hur mycket statliga bidrag utgår till det partiet som när det tillräckliga modet infinner sig kommer att dras in och krävas tillbaka eftersom partiet med tveksamhet kan räknas in i den demokratiska ordningen.
Tror att Jämo begår ett tjänstefel.
Brottsbalken. 20 kap. Om tjänstefel m. m.
De tjänstemän som fattar beslut som dessa kan behöva få fängelse! Vill inte rättssystemet, åklagare och domare, i dagens utförande, följa brottsbalken, samt tjäna folk och fred, så kan vi ändra ordningen politiskt och införa folkdomstolar, om bara folkliga partier valsamverkar brett!
Då kan vi även adressera förgiftningen, massmordet och folkförräderiet som pågår!
Det går dock ENBART om folk förstår att organisera sig i en mycket bred ordentlig valsamverkan, mot de förrädiska luspudlarna, samt inte låta småsaker stå i vägen för detta!
Dom där Afactor är alltså tidigare säpofolk https://afactor.se/om-oss vad är detta för haveri? Sverige är nu likt en diktatur där säkerhspolisanknytnajagar en kvinnlig fredrörelse?!
Efter mångårig ”skräckpropaganda” var äntligen tiden mogen. I skräcken för att ”ryssen” ska komma så har Sverige låtit NATO(USA) inta landet. Det är alltså återigen dags att förinta förbjudna tankar? Kanske lyckas det denna gång?
Jonny W
Det var länge sedan makten i Sverige lyckades få svensken att hata ryssen.
Svenska makteliten har alltid bugat för den anglosaxiska imperialistiska framfarten,
i fascismens tecken, med utstuderade folkmord som huvudrätt.
Idag applåderar dessa hycklare i den s.k. rättsstaten Sverige styrt av EU- elitens värstingar,
som äntligen lyckats uppnå sitt mål — att få, så gott som, ett helt folk hjärndöda utvecklade till välprogrammerade robotar! I över 100 år har indoktrineringsarbetet pågått…..
Sveriges framtid i famnen på värstingarna är mörk.
Man måste fråga sig med vilken legitimitet Afactor uppträder, dvs det företag bestående av f d säkerhetspersonal från polis och militär som fått Jämställdhetsmyndighetens uppdrag att åsiktsregistrera en fredsorganisation? Måhända skulle upphandlingen i trovärdighet ha vunnit på att ha föregåtts av en åsiktsregistrering av Afactors anställda. Nu har man hanterat företaget som om det vore en vitklädd lucia i demokratins tjänst. I historiens ljus vet vi att det finns mängder av exempel på hur denna kategori av personal inom militär och polis varit starkt anstrukna av brun idévärld. Det tydligaste exemplen är kanske hur sådana av staten anställda under andra världskriget informerade tyska Gestapo om tyska flyktingar som anlände till Sverige likväl poliser exv i Uppsala och andra städer som underrättade norska Gestapo om norska flyktingar i Sverige. Det fanns narrativ också på den tiden. Det känns som om Jämställdhetsmyndigheten kastat frågan om fred och demokrati i en slaskho för glupande smutsiga svin. Och kom ihåg att det vi ser idag förebådar en framtid. Det nya som framträder skall ses som i utveckling och förändring av vår demokrati. Det kommer inte att stanna här. Jag lovar att de som nu åsiktsregistrerar en liten fredsrörelse kommer i en framtid att åsiktsregistrera och förfölja mycket bredare skikt i vårt svenska samhälle.
I Ryssland hade detta inte varit en frågeställning eftersom Kvinnor för Fred inte hade existerat längre.
Antingen hade de varit i en straffkoloni norr om polcirkeln eller så hade flytt landet.
Så på ett sätt så skall de vara lyckliga att de är i Sverige.
Den svenska polisen har alltid spanat, registrerat och infiltrerat de fredsaktiviteter som förekommit i vårt svenska land. Aktiviteter för en värld i fred har betraktats som synnerligen farliga och i sin övernit har spanande poliser i sina rapporter också utförligt beskrivit fredsaktivisternas utseende som bohemiska, långhåriga och skäggiga och andra nedvärderande subjektiva tillmälen. Därmed förstår man lätt hur farlig denna rörelsen varit. Här kommer ett utdrag ur Nordisk folkrörelsehistoria I om Världsmedborgarrörelsen och poliskravallerna i Karlskrona. Berättelsen handlar om fredsaktivisten Inge Oscarsson som tillsammans med en kvinnlig bekant försöker genomföra ett fredsmöte i Karlskrona. Läs och njut eller förfasas:
Polisens reklamförbud
I militärstaden Karlskrona på Kristi Himmelsfärdsdagen fick turnén sin höjdpunkt. Polisen hade inte gett tillstånd för torgmöte förrän på kvällen klockan 8. Dessutom hade de fört de två fredsaktivisterna till polisstationen för utfrågning samt förbjudit affischering och även bärande av sandwichplakat med reklam för mötet. Polisen ansåg att plakatbärning skulle störa trafiken och ”rekommenderade istället annonsering i tidningarna, ett mycket typiskt erbjudande i sammanhanget – eftersom det inte kom ut några tidningar under helgen! Varje reklam för mötet vägrades alltså och poliskommissarien framhöll ironiskt att ’Ni får väl stå där och prata så får ni se om ni samlar något folk’.” [7] Under natten bevakades deras tält av polisen och på morgonen fördes de till nya samtal på stationen.
Förbudet mot att sprida information om torgmötet gjorde det desto lättare att föra ut ryktet bland soldaterna. När kvällen äntligen kom hade närmare ett tusental samlats varav de flesta var rekryter [8] . Oskarsson ställde sig upp på en parksoffa framställd av tjänstvilliga poliser för att göra sig bättre hörd och talade mot rustningsindustrin och för visionen att en hel årskull sade nej till värnplikten. Efter en timme tog tillståndet slut och polisen gick genast mindre tjänstvilligt in och skulle skingra mötet.
Men många ville diskutera mera. De beslutade att tåga ut ur staden och lämna det område där polisen hade tillstånd att agera för att gå över kommungränsen dit Karlskronapolisen inte kunde nå dem. Ett hundratal började gå därifrån med hurrarop för Oskarsson och Schreiber som de hade med sig. Det gjorde polisen rådvill. Efter en längre sträcka innan de som deltog i promenaden nått utanför kommungränsen kom polisen på idén att ta med sig Oskarsson och Schreiber till polisstationen. Motivet sades vara att deras närvaro utgjorde ett trafikhinder. För tidningen förklarade polismästaren ”att enda chansen att få slut på folksamlingen var att ta hand om ungdomarna”. [9] Det ledde snart till att det trafikhinder som aldrig på allvar funnits utan var polisens påhitt för att tysta yttrandefriheten snart blev ett verkligt trafikhinder och mer än så.
”Stena polishuset!”
Oskarsson vägrade lyda polisens order om han inte fick klart för sig varför han skulle tas om hand av polisen. Något bryskt tvingade polisen inom honom i radiobilen. Någon av de som följt med honom uppfattade det som att polisen slog honom med batong. De nu uppretade runt hundra soldaterna marscherade tillbaks till polisstationen för att frita de två fredsaktivisterna som de ansåg var felaktigt haffade. Med sig fick de ytterligare knappt tusen flottister och andra som just kom ut från biograferna. [10]
Vid polisstationen hettade det till. ”Stena polishuset!” hördes från folkmassan och ropen skallade ”Släpper ni dom inte stormar vi polisstationen. Är det inte ett fritt samhälle vi lever i?”. [11] Inne på polisstationen förberedde sig manskapet med sablar och pistoler –”den förste som kommer in skjuter vi tarmarna av”. [12] Polisen vägrade att låta de två fredsaktivisterna tala och lugna ner folkmassan. Istället gick polismästaren själv ut på trappan och läste upprorslagen. Han fick skrika för att göra sin röst hörd. [13] Därefter ryckte k-pistbeväpnade militärpoliser ut med bajonett och hjälm på för att hjälpa polisen och efter en del oro lugnade situationen ner sig. [14] På polisstationen antecknade polisen olika vittnesuppgifter [15] och körde sedan de två fredsaktivisterna till deras tält vid midnatt.
Farliga hurrarop
Efteråt tog pressen överlag fredsaktivisternas sida. Visserligen hånades Oskarsson som ”kravallertalaren”, ”hr. uppviglare” samt ”blåögd militärhatare” och fredsparet som ”de två purunga och fanatiska fredsprofeterna” i några artiklar. Inte minst förlöjligades fredaktivisternas färdsätt och resmål: ”Karlskronauppviglarna skall ’lifta’ till Indien” ropade sensationspressens rubriker. Särskilt lokalpressen överansträngde sig för att framställa händelsen som att myndigheterna hade situationen under kontroll hela tiden tack vare den klokhet och effektivitet med vilken polismästaren hade agerat.
Problemet var att det uppenbarligen hade varit en hotfull situation där det användes både mycket polis och militär för att återta kontrollen samt att varken fredsaktivisterna eller folksamlingen gjort något olagligt, inte något som polisen i efterhand ville hävda i alla fall. För en del tidningar var det uteslutet att det var polisens agerande som utlöste upptrappningen av konflikten. Därför förlade en tidning vad man kallade ”kravallerna” till före det ogrundade anhållandet av fredsaktivisterna. [16] Andra tidningar som inte vågade sig på den fräcka manövern att kalla hurrarop för kravaller nedtonade istället den betydligt värre situationen framför polisstationen som orsakats av det ogrundade gripandet och kallade den kravallungar, andra kallade det hela upplopp. Ingen tidning utom Arbetaren belyste polisens provokationer i förväg genom att upprepade gånger ta fredsaktivisterna till långa samtal på polistationen och förbjuda reklam för mötet.
”väl provocerade kravaller”
Men likafullt framkom inte minst i rikspressen att polisen agerat ogrundat och var den aktör som med detta drivit fram oroligheterna. TT kritiserade en tidning som skrivit ”Uppviglare anhölls av polisen” och konstaterade att polismästaren efteråt hävdade att föredragshållaren inte sagt något ”som polisen kan slå ned på.” [17] Blekinge Läns tidning konstaterade också om fredsaktivisterna att ”vad som sedan utspelades, var heller knappast deras fel”. [18] Polisen hade knappast något att invända mot andra heller. Bland demonstranterna utanför polishuset fanns enligt polisens respektfulla ordalag ”några stycken vilkas ärende var att tala om för oss att pojken och flickan inget ont gjort.” De hade polisen talat med på polisstationen. De andra avfärdades som ”skränfockar och nyfikna.” De som fanns kvar att anklaga var alltså skränfockar som inte heller anklagades för något olagligt och knappast hade dykt upp utan polisens ogrundade ingripande. Expressen beskriver händelsen som att ”Stora styrkor militär och polis utkommenderades till ett fredsmöte vilket ledde till kravallartade uppträden.” och i en dagsvers förlöjligades polisen i ord och bild. [19]
Läs och njut eller förfasas:
Polisens reklamförbud
I militärstaden Karlskrona på Kristi Himmelsfärdsdagen fick turnén sin höjdpunkt. Polisen hade inte gett tillstånd för torgmöte förrän på kvällen klockan 8. Dessutom hade de fört de två fredsaktivisterna till polisstationen för utfrågning samt förbjudit affischering och även bärande av sandwichplakat med reklam för mötet. Polisen ansåg att plakatbärning skulle störa trafiken och ”rekommenderade istället annonsering i tidningarna, ett mycket typiskt erbjudande i sammanhanget – eftersom det inte kom ut några tidningar under helgen! Varje reklam för mötet vägrades alltså och poliskommissarien framhöll ironiskt att ’Ni får väl stå där och prata så får ni se om ni samlar något folk’.” [7] Under natten bevakades deras tält av polisen och på morgonen fördes de till nya samtal på stationen.
Förbudet mot att sprida information om torgmötet gjorde det desto lättare att föra ut ryktet bland soldaterna. När kvällen äntligen kom hade närmare ett tusental samlats varav de flesta var rekryter [8] . Oskarsson ställde sig upp på en parksoffa framställd av tjänstvilliga poliser för att göra sig bättre hörd och talade mot rustningsindustrin och för visionen att en hel årskull sade nej till värnplikten. Efter en timme tog tillståndet slut och polisen gick genast mindre tjänstvilligt in och skulle skingra mötet.
Men många ville diskutera mera. De beslutade att tåga ut ur staden och lämna det område där polisen hade tillstånd att agera för att gå över kommungränsen dit Karlskronapolisen inte kunde nå dem. Ett hundratal började gå därifrån med hurrarop för Oskarsson och Schreiber som de hade med sig. Det gjorde polisen rådvill. Efter en längre sträcka innan de som deltog i promenaden nått utanför kommungränsen kom polisen på idén att ta med sig Oskarsson och Schreiber till polisstationen. Motivet sades vara att deras närvaro utgjorde ett trafikhinder. För tidningen förklarade polismästaren ”att enda chansen att få slut på folksamlingen var att ta hand om ungdomarna”. [9] Det ledde snart till att det trafikhinder som aldrig på allvar funnits utan var polisens påhitt för att tysta yttrandefriheten snart blev ett verkligt trafikhinder och mer än så.
”Stena polishuset!”
Oskarsson vägrade lyda polisens order om han inte fick klart för sig varför han skulle tas om hand av polisen. Något bryskt tvingade polisen inom honom i radiobilen. Någon av de som följt med honom uppfattade det som att polisen slog honom med batong. De nu uppretade runt hundra soldaterna marscherade tillbaks till polisstationen för att frita de två fredsaktivisterna som de ansåg var felaktigt haffade. Med sig fick de ytterligare knappt tusen flottister och andra som just kom ut från biograferna. [10]
Vid polisstationen hettade det till. ”Stena polishuset!” hördes från folkmassan och ropen skallade ”Släpper ni dom inte stormar vi polisstationen. Är det inte ett fritt samhälle vi lever i?”. [11] Inne på polisstationen förberedde sig manskapet med sablar och pistoler –”den förste som kommer in skjuter vi tarmarna av”. [12] Polisen vägrade att låta de två fredsaktivisterna tala och lugna ner folkmassan. Istället gick polismästaren själv ut på trappan och läste upprorslagen. Han fick skrika för att göra sin röst hörd. [13] Därefter ryckte k-pistbeväpnade militärpoliser ut med bajonett och hjälm på för att hjälpa polisen och efter en del oro lugnade situationen ner sig. [14] På polisstationen antecknade polisen olika vittnesuppgifter [15] och körde sedan de två fredsaktivisterna till deras tält vid midnatt.
Farliga hurrarop
Efteråt tog pressen överlag fredsaktivisternas sida. Visserligen hånades Oskarsson som ”kravallertalaren”, ”hr. uppviglare” samt ”blåögd militärhatare” och fredsparet som ”de två purunga och fanatiska fredsprofeterna” i några artiklar. Inte minst förlöjligades fredaktivisternas färdsätt och resmål: ”Karlskronauppviglarna skall ’lifta’ till Indien” ropade sensationspressens rubriker. Särskilt lokalpressen överansträngde sig för att framställa händelsen som att myndigheterna hade situationen under kontroll hela tiden tack vare den klokhet och effektivitet med vilken polismästaren hade agerat.
Problemet var att det uppenbarligen hade varit en hotfull situation där det användes både mycket polis och militär för att återta kontrollen samt att varken fredsaktivisterna eller folksamlingen gjort något olagligt, inte något som polisen i efterhand ville hävda i alla fall. För en del tidningar var det uteslutet att det var polisens agerande som utlöste upptrappningen av konflikten. Därför förlade en tidning vad man kallade ”kravallerna” till före det ogrundade anhållandet av fredsaktivisterna. [16] Andra tidningar som inte vågade sig på den fräcka manövern att kalla hurrarop för kravaller nedtonade istället den betydligt värre situationen framför polisstationen som orsakats av det ogrundade gripandet och kallade den kravallungar, andra kallade det hela upplopp. Ingen tidning utom Arbetaren belyste polisens provokationer i förväg genom att upprepade gånger ta fredsaktivisterna till långa samtal på polistationen och förbjuda reklam för mötet.
”väl provocerade kravaller”
Men likafullt framkom inte minst i rikspressen att polisen agerat ogrundat och var den aktör som med detta drivit fram oroligheterna. TT kritiserade en tidning som skrivit ”Uppviglare anhölls av polisen” och konstaterade att polismästaren efteråt hävdade att föredragshållaren inte sagt något ”som polisen kan slå ned på.” [17] Blekinge Läns tidning konstaterade också om fredsaktivisterna att ”vad som sedan utspelades, var heller knappast deras fel”. [18] Polisen hade knappast något att invända mot andra heller. Bland demonstranterna utanför polishuset fanns enligt polisens respektfulla ordalag ”några stycken vilkas ärende var att tala om för oss att pojken och flickan inget ont gjort.” De hade polisen talat med på polisstationen. De andra avfärdades som ”skränfockar och nyfikna.” De som fanns kvar att anklaga var alltså skränfockar som inte heller anklagades för något olagligt och knappast hade dykt upp utan polisens ogrundade ingripande. Expressen beskriver händelsen som att ”Stora styrkor militär och polis utkommenderades till ett fredsmöte vilket ledde till kravallartade uppträden.” och i en dagsvers förlöjligades polisen i ord och bild. [19]