Det stora Nato-bedrägeriet

Bild: Spartakus och TFF.

Detta är en artikel av Terje Alsnes som först publicerades på norska av Spartakus i Norge. Den har även publicerats på engelska av TFF och Jan Öberg.

https://thetransnational.substack.com/p/the-story-of-the-great-nato-deception?utm_source=post-email-title&publication_id=1655621&post_id=143397070&utm_campaign=email-post-title&isFreemail=true&r=3njn0q&triedRedirect=true&utm_medium=email

Översättning av Rolf Nilsson.

_______________________________________

Artikeln

Nato säljs in som ett försvar mot fiender, ett skydd mot diktatur och en garant för demokrati. Du bör inte lita på denna berättelse.

Nato säljs in som ett försvar mot fiender, ett skydd mot diktatur och en garant för demokrati. Du bör inte lita på denna berättelse. Alliansen är, och har alltid varit, ett verktyg i USA:s geopolitiska maktutövning och är det största hotet mot världsfreden och fortsatt liv på planeten.

*

I dessa dagar, när vi bombarderas med NATO-propaganda på alla kanaler, är det lämpligt att ropa högt: Hela världen blir en säkrare plats om Nato försvinner! Med sin överlägsna militärmakt, vansinniga upprustningsplaner och kärnvapenstrategi, omättliga expansion och illegitima maktambitioner över hela världen, är det USA-ledda militärblocket ett ständigt hot mot världsfreden.

Nato ger inget skydd mot krig. Det är tvärtom. Natos strategi är ett recept för krig. För Norge (Red: och Sverige) innebär medlemskapet att vi måste ställa upp i krig mot stater som aldrig har angripit Norge, eftersom norska politiker ständigt pressas att visa sig som ”en god allierad”. NATO-medlemskapet gör Norge till en krigsnation, i skarp kontrast till den nationella självbilden av Norge som en fredsnation.

Därför har norska styrkor flera gånger sedan 1999 deltagit i olagliga krig som startats på grundval av lögner, med katastrofala följder för de länder som har attackerats och ockuperats av Nato.

Nato är inte alls en defensiv försvarsallians, utan står för gränslös militarism och krig, och hot om krig, för att uppnå politiska mål som gynnar alliansens beskyddare – Förenta staterna.

Nato är ett existentiellt hot

NATO:s funktion är att säkra USA:s ställning som en absolut global supermakt och att besegra allt som står i dess väg. För att uppnå detta är alliansen beredd att använda absolut alla medel som står till dess förfogande.

Nato står också för den mest destruktiva form av miljö- och klimatförstöring som tänkas kan (en punkt som medvetet utelämnas i den politiska debatten, där militära klimatutsläpp hålls utanför internationella klimatavtal). Enbart den amerikanska militären är den enskilt största källan till utsläpp av växthusgaser i världen.

Bakom allt detta ligger hotet om en total apokalyps, som representeras av Natos kärnvapenpolitik. Inte ett enda NATO-land respekterar FN:s förbud mot kärnvapen, det enda verkliga massförstörelsevapen som mänskligheten har till sitt förfogande.

Tvärtom: NATO förbehåller sig rätten att först använda kärnvapen.

Betänk det. Alliansen är beredd att starta ett kärnvapenkrig om den anser det nödvändigt! NATO är i själva verket en självmordspakt för dem som inte står ut med tanken på att leva i en värld där USA inte längre dikterar den ”regelstyrda internationella ordningen”.

Bakgrunden: ”Det kalla kriget” 1947-1990

Alliansen mellan Sovjetunionen och västländerna upplöstes snabbt efter andra världskriget. Redan i mars 1946 argumenterade Winston Churchill starkt för att västländerna måste enas i ett antisovjetiskt block. Detta är den främsta anledningen till att NATO skapas, men det skulle dröja tre år innan organisationen var på plats.

1947 lanserade president Harry S. Truman den så kallade ”Trumandoktrinen”, i vilken USA åtog sig uppgiften att stödja så kallade ”fria” folk och nationer. I praktiken innebar detta att USA tog på sig en polisiär roll och gav sig själv rätten att ingripa i andra länders inre angelägenheter. Detta var det första steget i en större ”containment policy” (inneslutning, ö.a.) som syftade till att förhindra sovjetiskt inflytande. Stora kommunistpartier skulle sannolikt vinna valen i flera länder, vilket var ett hot mot USA:s hegemoni. I praktiken innebar det att Washington satte gränser för andra länders demokratier; om väljarna röstade ”fel” skulle USA ingripa (t.ex. Grekland och Italien, ö.a.).

Nästa steg var ”Marshallplanen” 1948, som såldes in som ett ekonomiskt återuppbyggnadsprogram till de europeiska länderna efter krigets härjningar. Sovjetunionen erbjöds också Marshallhjälp, men avböjde. För att få ta del av Marshallhjälpen var länderna tvungna att acceptera en rad villkor som i praktiken innebar att öppna upp ekonomin. Detta sågs som att ge upp den nationella suveräniteten. Sovjetunionen, och många inom den europeiska vänstern, trodde att syftet med Marshallplanen var att få USA ur en överproduktionskris efter kriget.

Militäralliansen NATO var den tredje hörnstenen i USA:s containmentpolitik. Organisationen grundades i Washington DC den 4 april 1949, då utrikesministrar från 12 länder undertecknade ”Atlanterhavspakten” (fördraget för det nordatlantiska området). De ursprungliga medlemsländerna var USA, Kanada, Storbritannien, Danmark, Belgien, Frankrike, Island, Italien, Luxemburg, Nederländerna, Portugal och Norge.

Som NATO:s första generalsekreterare var den tidigare brittiske generalen Hastings Lionel Ismay exemplarisk när han förklarade att syftet (med NATO) var att ”hålla ryssarna ute, amerikanerna inne och tyskarna nere”.

Redan här finner vi en intressant poäng, nämligen att NATO var ett verktyg för att säkerställa ett amerikanskt grepp om Europa. Amerikanska strateger som Zbigniew Brzeziński har varit tydliga med att kontrollen över den europeiska kontinenten är helt avgörande för USA:s globala makt. I hans huvudverk ”The Grand Chessboard” kallas därför de västeuropeiska staterna för USA:s vasaller. I praktiken innebär det att de har inre självstyre (såvida de inte röstar ”fel” och USA måste ingripa), medan de på det utrikespolitiska området är underkastade USA och förväntas följa Washingtons diktat.

Fascistiska diktaturer är inget problem för Nato.

Ismay var redan från början en förespråkare för NATO:s expansion och sa att NATO ”måste växa tills hela den fria världen samlas under ett paraply”.

Uttalandet illustrerar den typiska NATO-retoriken, där alliansen påstås kämpa för ”en fri värld”. Detta är föga trovärdigt eftersom Portugal, en av NATO:s ursprungliga medlemsstater, var en fascistisk diktatur fram till 1974. Denna diktatur var inget problem för Nato, som aldrig gjorde något för att främja demokratin i Portugal.

Grekland blev medlem i Nato 1952. Här bidrog Nato aktivt till att avskaffa demokratin genom en fascistisk kupp i april 1967, strax före ett val som vänstern sannolikt skulle vinna. Den amerikanska flottans 6:e flotta ankrade upp utanför Aten före kuppen. Två överstar och en brigadgeneral tog kontroll över det centrala militära kommunikationsrummet i Aten och genomförde en militär plan med namnet ”Prometheus” – en NATO-plan avsedd att förhindra ett kommunistiskt maktövertagande. Juntan satt kvar vid makten fram till 1974.

Turkiet blev också medlem i Nato 1952. Trots detta har den turkiska demokratin regelbundet ställts åt sidan av militären. Under 1960, 1971 och 1980 upphävdes demokratin och ersattes med regeringar som utsetts av generalerna.

Demokrati gäller inte för ”den inre fienden”.

Kuppen i Grekland kan också ses i samband med avslöjandena om ”Operation Gladio”, ett hemligt stay-behind nätverk organiserat av NATO och CIA, i samarbete med underrättelsetjänsterna i ett antal europeiska länder. Dessa byggdes upp och existerade utanför folkvald kontroll under många decennier efter andra världskriget. Det finns därför gränser för Natos demokrati, i samma ögonblick som väljarna går för långt åt vänster kan militären ingripa.

I Italien har det konstaterats att sådana stay-behind-grupper låg bakom våldsamma attacker och regelrätta terroristattacker mot vänsterpartier. På 1970-talet avslöjades det också att det norska försvaret praktiserade att undertrycka inhemsk opposition. Försvarsledningen stämplade NATO-motståndare och strejkande arbetare som en ”inre fiende”.

I Norge var Norges Kommunistiska Parti ett stort parti direkt efter kriget. I det första stortingsvalet fick partiet 11,9% och 11 representanter. NKP:s tidning Friheten var landets näst största tidning efter Aftenposten. I LO hade kommunisterna 30-40% stöd (LO-kongressen 1945). För Arbeiderpartiet handlade kampen om hegemonin inom arbetarrörelsen.

I februari 1948 höll Einar Gerhardsen, statsminister och partiordförande för Arbeiderpartiet, ett tal där han tillkännagav en hårdhänt behandling av partiets motståndare på vänsterkanten. Gerhardsen sade bland annat– Det som kan hota det norska folkets frihet och demokrati är den fara som det norska kommunistpartiet alltid representerar. Den viktigaste uppgiften i kampen för Norges oberoende, för demokrati och rättssäkerhet, är att minska kommunistpartiets och kommunisternas inflytande så mycket som möjligt…

Man planerade att internera kommunister i mobiliseringssituationer, planer som var aktuella ända fram till 1970-talet. Antikommunismen i Norge importerades från USA och var en viktig del i upptrappningen av det kalla kriget. När president Truman 1947 formulerade sin doktrin för USA:s utrikespolitik var detta en strategi för att göra 1900-talet till ”Amerikas århundrade”.

– Jag anser att det måste vara detta lands politik att stödja fria människor som kämpar mot försök till förtryck, oavsett om sådana försök görs av beväpnade minoriteter eller beror på påtryckningar utifrån… Hela världen måste acceptera det amerikanska systemet, som bara kan överleva i Amerika om det också är ett världssystem.  – Harry S. Truman 12 mars 1947

Antikommunismen blev en ideologisk grundpelare för USA:s expansionism. Detta slog också hårt i Europa. Det gjorde det möjligt att säkra en majoritet för Marshallplanen och även för ett norskt medlemskap i Nato.

De som frontade antikommunismen och ivern för ett norskt NATO-medlemskap hade ett huvudbudskap: Sovjetunionen hotade Norge. De lyckades sprida denna rädsla för en sovjetisk invasion till stora delar av befolkningen (trots att Sovjetunionen befriade Nordnorge från Nazisterna, vilket Wikipedia inte informerar om, däremot bl.a. AB, ö.a. https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/b5d3Me/norge-minns-sovjetisk-befrielse).

Opinionsundersökningar 1948 visade att en majoritet trodde att ett nytt världskrig skulle bryta ut inom tio år. Detta står i kontrast till uppfattningen bland ledande politiker i Norge, som gjorde vad de kunde för att sprida denna rädsla. De ansvariga för den norska utrikespolitiken förväntade sig inte något överhängande angrepp från Sovjetunionen mot Norge. I en not från försvarsminister Jens Christian Hauge från april 1948 står det

”Det måste vara rimligt att anta att ingen av stormakterna vill ha krig eller kommer att ta ansvar för krig idag och under de kommande åren.”

Liksom Sovjetunionen under det kalla kriget framställs Ryssland idag som ett hot mot Norge. Detta trots alla de svagheter som kriget i Ukraina har avslöjat när det gäller landets militära kapacitet och slagkraft (med en försvarsbudget på mindre än 1/10 av USA:s).

Tror norska politiker verkligen att en rysk invasion av Norge är sannolik, eller sprider de rädsla för Ryssland för att tjäna NATO:s agenda?

Sovjetunionen ansökte om medlemskap i Nato 1954, Ryssland 1991 och 2000.

NATO var enligt uppgift ett svar på det hot som Sovjetunionen utgjorde mot den ”fria världen” under det kalla kriget. Då är det intressant att Sovjetunionen 1954, året efter Josef Stalins död, ansökte om medlemskap i Nato! Detta framkom när Vladimir Putin 2001 publicerade ett hemligt memo som skickats från den sovjetiska regeringen till ledarna i väst. Svaret från väst var att ”förslagets orealistiska natur inte motiverar någon diskussion”.

I själva verket var Nato inte intresserat av att diskutera en försvarspolitisk säkerhetslösning som skulle kunna göra slut på det kalla kriget. Fredlig samexistens och icke-inblandning i inre angelägenheter är inte Natos politik. Året därpå, 1955, bildades istället Warszawapakten som ett direkt svar på Västtysklands upprustning och medlemskap i Nato.

När Sovjetunionen och Warszawapakten upphörde att existera 1991 var NATO:s historiska roll fullbordad och alliansens raison d’être fanns inte längre kvar. Men bilden av Nato som en ”försvarsallians” visade sig vara falsk.

Istället för att upplösa NATO utvidgades organisationens geografiska räckvidd kraftigt. Man öppnade upp för att engagera sig militärt ”out-of-area”, dvs. utanför det nordatlantiska område som Nato ursprungligen var tänkt att försvara.

Nato har aldrig varit något annat än ett verktyg för västvärldens – främst USA:s – imperialism. Alliansen är i praktiken den västliga kapitalismens militära gren.

Att Nato är beroende av fiender för att legitimera sin existens är en förklaring till varför Ryssland två gånger sedan Sovjetunionens upplösning har fått höra att medlemskap inte kommer på fråga.

Boris Jeltsin sägs ha undersökt möjligheten till ett ryskt NATO-medlemskap 1991, medan Vladimir Putin gjorde detsamma när han tillträdde 2000. Putin följde här Gorbatjovs vision om ett ”gemensamt europeiskt hem”. USA:s president Clinton svarade rakt på sak att om Ryssland var med i NATO skulle det inte finnas någon anledning för NATO att existera. Det innebär att Nato i realiteten är ett hinder för en all-europeisk säkerhetslösning och att Europa, så länge alliansen existerar, kommer att vara ett militärt spänningsfält.

Här är det på sin plats med lite kontrafaktisk historieskrivning: Om Nato hade upplösts 1991 skulle vi inte ha haft något krig i Ukraina i dag. Inte heller om Sovjetunionen 1954, eller Ryssland 1991 eller 2000, hade godkänts som medlem i Nato.

Natos olagliga krig

Rysslands angrepp på Ukraina fördöms i alla Natoländer. Det är naturligtvis på sin plats, eftersom attacken är ett brott mot internationell rätt och FN-fördraget. Men det är hyckleri när den Nato-vänliga pressen i väst framställer detta som en unik händelse. Tvärtom har Nato två gånger självt brutit mot internationell rätt och startat olagliga angreppskrig.

År 1999 inledde Nato en militär attack mot Jugoslavien utan mandat från FN:s säkerhetsråd, vilket per definition är ett olagligt krig.

Motiveringen var ”humanitär”, för att stoppa övergrepp som begåtts av serbiska styrkor mot albanska civila. För första gången sedan andra världskriget deltog norska styrkor i fientligheterna med 6 F-16-plan. Kriget utkämpades med ett överlägset flygvapen från NATO:s sida, där upp till 1 100 flygplan deltog. Kriget innebar slutet för Jugoslavien och provinsen Kosovo separerades från Serbien. På så sätt säkrade västvärlden en klientstat och lojala anhängare på Balkan. (plus en stor flygbas i Kosovo, Camp Bondsteel, ö.a.)

Natos krig mot Jugoslavien satte inte stopp för övergreppen mot civilbefolkningen, utan ledde till nya övergrepp. Befälhavaren för Telemarkbataljonen, Robert Mood, gav följande beskrivning av vad som mötte Natos ”fredsbevarande styrka” i Kosovo i september 1999:

 

”Det rådde total anarki. Det fanns varken polis, rättsväsende eller sjukhus. Serbiska hus sattes i brand och gamla serbiska kvinnor slogs ihjäl. Bränder som antänts av molotovcocktails och handgranater som kastats in i serbiska hus var vardagsmat. … Vi hade skapat en bild av albanerna som offer och serberna som angripare. Men den verklighet vi mötte var en albansk befolkning med ett enormt hämndbegär. Allt var upp och nedvänt.”

Den 17 mars 2011 antog FN:s säkerhetsråd en resolution som öppnade dörren för ett militärt ingripande i Libyen. Den främsta motiveringen var påståendet att Khadaffi planerade en massaker på civila. FN antog ett vapenembargo och en flygförbudszon, men ”resolution 1973” förbjöd invasion och tillät inte regimförändring.

Den 19 mars sa statsminister Jens Stoltenberg att Norge skulle delta. Norska F-16-plan släppte 588 bomber över Libyen, de flesta över slumpmässiga mål. Beslutet från FN:s säkerhetsråd fattades på grundval av underrättelseinformation om en förestående massaker på civila.

Det har senare blivit känt att detta var fabricerat just för att utlösa en attack mot Libyen.

Ledningen för Arabförbundet, som uppmanade FN att ingripa, fördömde bombningen av Libyen dagen efter att den hade inletts. Två dagar senare fördömdes bombningarna även av Afrikanska unionen. Båda dessa centrala organ trodde att bombningarna skulle leda till en regimförändring och bröt därför mot FN:s resolution.

Bombningarna av Libyen fortsatte långt efter att det påstådda hotet om en massaker hade avvärjts och var därför ett tidigt brott mot internationell rätt.

Det brittiska underhusutskottets granskningsrapport från 2016 dokumenterar ett antal lögner och falsk information som användes för att legitimera attacken. Den 20 oktober 2011 dödades Muammar al-Gaddafi och Libyen upplöstes i praktiken.

Natos utvidgningar efter 1991

Sedan Sovjetunionens och Warszawapaktens kollaps har Nato inkluderat ett antal tidigare östblocksländer och sovjetrepubliker som medlemmar: Polen, Tjeckien och Ungern 1999, Bulgarien, Estland, Lettland, Litauen, Rumänien, Slovakien och Slovenien 2004, Albanien och Kroatien 2009, Montenegro 2017 och Nordmakedonien 2020, Finland 2023 och Sverige 2024.

Efter Rysslands angrepp på Ukraina den 24 februari har det uppstått en märklig debatt om huruvida man faktiskt lovade Sovjetunionens sista ledare att Nato inte skulle expandera österut efter murens fall. Att förneka att sådana löften gavs verkar obegripligt, samtidigt som de är lättdokumenterade.

Den 17 maj 1990 sade t.ex. NATO:s generalsekreterare Manfred Wörner följande i ett tal (som fortfarande finns tillgängligt på NATO:s hemsida): ”Det faktum att vi är villiga att inte placera ut NATO-trupper öster om Västtyskland ger Sovjetunionen fasta säkerhetsgarantier”.

Den tyska tidskriften Der Spiegel undersökte 2009 om löften mot Natos expansion hade getts. Efter att ha talat med många av de inblandade och granskat tidigare hemligstämplade brittiska och tyska dokument i detalj, drog Spiegel slutsatsen att det inte rådde någon tvekan om att väst gjorde allt de kunde för att ge Sovjet intrycket att ett NATO-medlemskap var uteslutet för länder som t.ex. Polen, Ungern eller Tjeckoslovakien.

U.S. National Security Archive kom fram till samma slutsats 2017. Avklassificerade dokument visar att sovjetiska ledare fick säkerhetsgarantier mot en utvidgning av Nato från en lång rad västledare: Baker, Bush, Genscher, Kohl, Gates, Mitterrand, Thatcher, Hurd, Major och Wörner.

Det är därför förståeligt att dagens ryska ledare känner sig lurade och förda bakom ljuset. Det har gått många år sedan Ryssland varnade för att det finns en gräns för vad landet kan acceptera när det gäller Natos expansion, men Nato har valt att ignorera alla varningar från Moskva. När Nato-mötet i Bukarest 2008 öppnade för framtida medlemskap för Georgien och Ukraina var gränsen nådd, detta var den röda linjen för ryssarna.

Ända sedan Ukraina blev självständigt 1991 har USA systematiskt arbetat för att påverka ukrainarna politiskt. Den amerikanska regeringen har spenderat mer än 5 miljarder dollar på en hel rad program som syftar till att främja en regimförändring. En våg av protester och upplopp kulminerade i februari 2014, då president Janukovytj tvingades fly landet. Sedan 2014 pågår ett krig i Donbass, där regeringsstyrkor attackerar separatister som inte erkänner regeringen i Kiev. Detta ledde i sin tur till Rysslands annektering av Krim.

Sedan 2015 har CIA utbildat tusentals ukrainska paramilitära styrkor. Från 2017 har USA byggt upp militär infrastruktur i Ukraina, som om landet redan vore en Natomedlem. Rysslands ”militära operation” (läs: krig) i Ukraina kan inte försvaras, men den kan förstås.

Inte vid något tillfälle sedan Berlinmurens fall har Nato och USA varit villiga att inkludera Ryssland i en gemensam europeisk säkerhetsordning, utan tvärtom har de bedrivit en konfrontationspolitik. I stället för att föra en politik för att förhindra krig har NATO:s och USA:s strategi provocerat fram krig.

USA stramar åt sitt grepp om Europa

Enligt den tyske sociologen Wolfgang Streeck har Ukrainakriget återupplivat Nato och befäst USA:s kontroll över Europa. Om amerikanerna någonsin har sett EU som en konkurrerande makt har kriget på några månader gjort underverk för USA:s dominans över det som Zbigniew Brzeziński kallade de europeiska vasallstaterna.

Framför allt har det varit viktigt för USA att få politisk kontroll över Tyskland, som hela tiden har motsatt sig amerikanska direktiv. Nu följer de europeiska NATO-länderna lydigt minsta vink från Washington.

För tyskarna måste Hastings Lionel Ismays uttalande om att syftet (med NATO) var att ”hålla ryssarna ute, amerikanerna inne och tyskarna nere” vara lätt att känna igen i dessa dagar. USA har framgångsrikt klippt alla band mellan Ryssland och de europeiska NATO-länderna.

De omfattande sanktioner som införts har försvagat Ryssland i långt mindre utsträckning än väntat. Tvärtom är det nu Europa som drabbas hårt av sin egen sanktionspolitik, särskilt märkbart inom energisektorn, där EU importerade nästan hälften av sin gas från Ryssland.

För USA, som under många år arbetat aktivt för att hindra Tyskland från att förverkliga gasledningen Nord Stream 2 från Ryssland, kom kriget som på beställning. I stället för att fördubbla importen av rysk gas håller man nu på att vrida tillbaka kranarna. Det är en katastrof för det energifattiga Europa, men en geopolitisk seger för Förenta staterna.

Översättning: ”… och ja, USA och Nato utkämpar ett ombudskrig mot Ryssland och indirekt mot Kina i Ukraina. Det ligger också i USA:s och Natos egenintresse att hålla kriget igång för att försvaga Ryssland så mycket som möjligt – och därmed också axeln Kina-Ryssland. Nej, det är inte trevligt, men ja, det är realpolitik.”

(Rober Mood, tidigare NATO-general, nu generalsekreterare för norska Röda Korset)

NATO blickar mot Kina

De ursprungliga 12 medlemsländerna har blivit 32. Det ”nya” Nato har rört sig långt bortom sitt ursprungliga nordatlantiska område och samlas nu kring en global strategi.

Detta kommer att bli ännu tydligare vid det kommande Natotoppmötet i Madrid den 29-30 juni (2022), där det nya strategiska konceptet för de kommande årtiondena kommer att presenteras.

Det är ingen hemlighet att NATO vill öka sina aktiviteter i Östasien för att möta vad man kallar ”hotet från Kina”. Taiwan kan här lätt bli en parallell till Ukraina. Det är verkligen slående att en försvarsallians, vars existensberättigande finns i ”Fördraget om Nordatlantiska området” (”Atlantpakten”), lägger sitt huvudfokus på en växande ekonomi i öst, som utmanar USA:s internationella handelssystem, som det skapades efter andra världskriget.

Detta manifesterar NATO:s roll som den västliga – främst amerikanska – imperialismens militära gren.

Författaren

Terje Alnes Mer om författaren, hans artiklar och många videor här och Alnes YouTube-kanal.

Denna artikel publicerades tidigare i två delar i juni 2022 men återpubliceras nu i sin helhet på 75-årsdagen av Natos grundande – den 4 april 1949.

Källor

”NATO guide”, Stop NATO 2021.
”Large emissions from military activity”, Besteforeldrereaksjonen. no 08.07.19. ”Hastings Ismay, 1st Baron Ismay”, Wikipedia.org.
Zbigniew Brzeziński ”The Grand Chessboard. American Primacy and Its Geostrategic Imperatives”, Basic Books 1997.
Torstein Hjellum ”Anticommunism”, lecture note autumn 1999.
”Soviets tried to join NATO in 1954”, The Guardian 17.06.2001.
Gunnar Garbo ”War is also terror”, Own publisher 2002.
House of Commons Foreign Affairs Committee ”Libya: Examination of intervention and collapse and the UK’s future policy options”, 06.09.2016.
”War Crimes, From Nuremberg to Ukraine”, Counterpunch.org 03.06.2022.
”Address by Secretary General Manfred Wörner to the Bremer Tabaks Collegium”, NATO.int 17.05.1990.
“Did the West Break Its Promise to Moscow?”, Der Spiegel.de 26.11.2009,
“NATO Expansion: What Gorbachev Heard”, nsarchive.gwu.edu 12.12.2017. “Bucharest Summit Declaration”, NATO.int 03.04.08.
Ola Tunander “What is not being talked about behind Putin’s invasion”, Ny Tid sommer 2022.
Wolfgang Streeck “Fog of War”, newleftreview.org 01.03.2022 and “Return of King”, newleftreview.org 05.04.22.

 

 

 

 

–