Dmitrij Medvedevs tal om Rysslands strategiska gränser

Detta är en artikel på ”Moon of Alabama 17 april, som Rolf Nilsson har snappat upp, översatt och levererat. Understrykningarna finns i den ursprungliga artikeln.  https://www.moonofalabama.org/2024/04/dmitry-medvedevs-sp  eech-on-russias-strategic-borders.html#more

______________________________________________________

Man kanske inte gillar Ryssland eller till och med känner sig fientligt inställd till dess nuvarande politik och ledarskap. Men det bör inte hindra en från att försöka förstå hur Ryssland ser på sig självt och definierar sin egen roll i omvärlden.

Den förre ryske presidenten Dimitrij Medvedev, som för närvarande är vice ordförande i Rysslands säkerhetsråd, talade nyligen om olika definitioner av gränser. Medvedev har på senare tid blivit lite av en ”bad guy” som spottar ur sig den hårda sanningen, medan ”the good guy” är Rysslands president Vladimir Putin, som använder ett mindre ”hårt” språk. Men om man tar bort den retoriska bråten är de begrepp som båda förespråkar i olika tal ganska likartade och bör ses som grunden för Rysslands politik.

Den ryska tidskriften Expert återgav en redigerad version (på ryska) av Medvedevs tal (maskinöversättning): Dmitrij Medvedev: ”Ryssland, liksom alla stormakter, har strategiska gränser långt bortom de geografiska”

I talet presenteras en rysk syn på gränskonceptet utifrån sex teser.

Nedan följer några utdrag som jag (”Moon of Alabama”) anser förtjänar en vidare diskussion:

För det första. Vi behöver inte någon annans land. Vi kommer aldrig att ge upp vårt eget. Så var det och så kommer det att bli. Detta är den princip som styr vår statliga gränspolitik.

Författarna till olika geopolitiska teorier i olika länder (från Kina till Europa och Amerika) utgår från en uppenbar tes. Varje stat som ett suveränt subjekt för internationella relationer har två typer av gränser – geografiska och strategiska.

De förstnämnda är stabila och officiellt erkända i enlighet med internationell rätt demarkations- och avgränsningslinjer som fastställer statens geografiska gränser. Detta är en av de viktigaste beståndsdelarna i dess politiska och territoriella ramverk.

[De senare] gränserna är inte begränsade till ländernas fysiska storlek, deras luftrum och territorialvatten. De är inte direkt relaterade till statens suveränitet. En stats strategiska gränser är direkt beroende av hur långt dess politiska makt sträcker sig.

Ju mäktigare en stat är, desto längre bort utanför statsgränserna ligger dess strategiska gränser. Och desto mer omfattande är det strategiska utrymme som ett sådant land utövar ekonomiskt, politiskt och sociokulturellt inflytande på. Detta är zonen för statens så kallade nationella intressen. Även om strategiska gränser och nationella intressen inte är samma begrepp.

I gengäld erbjöd de mäktiga stater som satte tonen i världsrelationerna sina skyddslingar militärt och politiskt skydd. Svaga stater eller, ännu värre, stater som nått slutet av sin glans och makt, blev marionett- eller vasallstater för sina beskyddare, eller, som de senare började säga, ”vänligt sinnade” nationer (samma sak, men mindre offensivt).

Staters strategiska gränser, eller inflytelsesfärer, skapar inte en anledning till fysisk utbredning. De kommer på flera nivåer:

För det andra. Närvaron av strategiska gränser utanför deras eget territorium idag betyder inte att starka och ansvarsfulla länder avser att gå i krig med sina grannar och rita om den politiska kartan. Detta är skillnaden mellan vår tid och tidigare århundraden, då gränserna var föremål för ständiga fluktuationer och kunde ifrågasättas när som helst.

…

I allmänhet har Ryssland, liksom alla andra stormakter, strategiska gränser långt bortom de geografiska. Och de är inte baserade på militär styrka eller finansiella injektioner, utan på en mycket mer solid, nästan orubblig grund.

För det tredje. Det finns flera nivåer av ryska strategiska gränser.

Den första nivån är begränsad till det naturliga landskapet (Karpaterna, det iranska höglandet, Kaukasusbergen, Pamirerna). Och civilisationsgränser – det är uppenbart att ett antal av våra grannar, av historiska skäl, är ologiska att inkludera i den ryska ekumeniken (eller familjen, ö.a.).

…

Den viktigaste punkten är att vi inte har några territoriella tvister med de länder som ingår i detta bälte. Under de år som har gått sedan Sovjetunionens sammanbrott har vi upprätthållit ett lönsamt handelssamarbete och en bekväm mellanmänsklig kommunikation.

..

Om vi talar om våra strategiska gränser på andra nivån täcker de det område som brukar kallas Stora Eurasien. Det är därför som Rysslands president Vladimir Putin lade fram initiativet att skapa ett stort eurasiskt partnerskap. Detta är den viktigaste integrationsvägen på vår kontinent. Dess kärna är att förena potentialen hos alla stater och regionala organisationer i Eurasien i så stor utsträckning som möjligt.

…

Och om den högsta nivån av våra strategiska gränser. Rysslands globala intressen i världen är ganska förståeliga och naturliga. De har inte förändrats under de senaste decennierna. Som permanent medlem av FN:s säkerhetsråd är vårt land en stor världsmakt. Och det kommer att fortsätta att visa en sund och lämplig omsorg om dem som behöver hjälp. Detta framgår tydligt av de traditionellt starka förbindelserna med afrikanska länder och Latinamerika.

Ryssland anser att Ukraina ligger innanför Rysslands innersta strategiska gräns:

För det fjärde. I fallet med det så kallade ”Ukraina” (eller snarare med Lilla Ryssland) måste alla våra motståndare bestämt och för alltid förstå den enkla sanningen. Territorierna på båda sidor om floden Dnepr är en integrerad del av Rysslands strategiska historiska gränser. Därför är alla försök att med våld förändra dem, att skära av dem ”levande” – dödsdömda.

Våra fiender insisterar ständigt på att Rysslands huvudmål är att ”beslagta” ukrainska länder, några ”otaliga skatter av självständighet”: vete, stål, gas, kol. Men i själva verket visar det sig att det inte finns något så speciellt i Banderas ”Ukraina” när det gäller ekonomin som Ryssland – till skillnad från väst – inte skulle ha själv och i mycket mer betydande volymer.

I ”Ukraina” är den största rikedomen för oss av ett helt annat slag. Det stora värde som vi inte kommer att ge upp till någon och för ingenting är människor. Nära oss och släktingar.

..

För det femte. Det finns en kontrasterande skillnad mellan Rysslands och det ”kollektiva västs” (främst Förenta staternas) tillvägagångssätt. Amerika och dess satelliter försöker utvidga sina strategiska gränser till nästan alla regioner i världen. Under förevändningen att ”sprida demokrati” underblåser man krig över hela planeten. Målet är ganska genomskinligt – att tjäna pengar.

…

Västvärlden vet mycket väl var våra strategiska gränser sträcker sig på  hundraåriga grunder och de organiserade en geopolitisk intervention först i Georgien och sedan i Ukraina. Vi ser liknande försök i Moldavien och i länderna i Centralasien. Lyckligtvis visar myndigheterna i de centralasiatiska staterna återhållsamhet och visdom. I sin önskan om välstånd för sina folk fokuserar de på sina grannar i det större Eurasien, snarare än på ett överviktigt och beroende Europa.

Konflikten avslutas:

För det sjätte. För västvärlden har konflikten om Ukraina nu förvandlats till en konfrontation mellan två civilisationer. Vår, allrysk eller rysk (vars kärna är Rysslands, Vitrysslands och Ukrainas territorium), och den västerländska.

Våra motståndare rädda för att gå emot oss. Även om västerländska galningar från politiken och militären på senare tid har ökat sitt tryck (kom bara ihåg Bundeswehr-officerarnas samtal (om att spränga Kerch-bron med Taurusmissiler, ö.a.) – och hur mycket av detta som inte har offentliggjorts), föredrar dock marionettmästarna i Washington-Bryssel att spela kriget med hjälp av sina marionetter.

…

I marginalen av propagandastriderna tillgriper våra fiender medvetet skamlösa utbyten av begrepp. Västs erövring av ”Ukraina” kallas ”befrielse från den ryska diktaturen”. Och att plantera och stödja en oäkta nynazistisk regim som skapats av en skådespelare i en komediserie är att ”stödja demokrati och frihet”. Omvänt beskrivs våra ansträngningar att bevara den gemensamma ryska sfären som rysk ”intervention” och ”ockupation”.

Alla normala människor har sedan länge förstått att detta är en lögn. Sunda politiska krafter i världen blir också gradvis medvetna om sakernas verkliga tillstånd.

För varje förnuftig människa som inte är smittad av russofobi och inte låter sig luras av anglosaxisk propaganda är slutsatserna uppenbara.

1. Det finns en hård verklighet som västländerna oundvikligen måste acceptera. […] Tiden är inte på den så kallade ”gyllene miljardens” sida
2. De strategiska gränserna för stater som inte är beroende av anglosaxarna kommer att bli bredare och starkare. […]
3. Vi strävar efter att göra det utrymme som definieras av våra strategiska gränser till en zon av ömsesidig förståelse och konstruktivt samarbete. […]
4. Det nuvarande nynazistiska ”Ukraina” är en murbräcka mot Ryssland, som används för att aggressivt driva igenom västerländska ideologiska principer i den helryska historiska sfären. Ännu ett försök att förverkliga västvärldens månghundraåriga drömmar om att begränsa vårt land till inom Moskvafurstendömets gränser. Målet är uppenbarligen ouppnåeligt. […]
5. Vi kommer med all säkerhet att föra den särskilda militära operationen till dess logiska slut. Fram till den slutliga segern. Innan den nynazistiska kapitulationen. Sorgesamma senila människor från Washington och Bryssel är rädda: om, säger de, ryssarna får övertaget, då kommer de efter Ukraina att gå vidare – till Europa och till och med över atlanten. Man vet inte vad som är värst i dessa vanföreställningar: vanan vid skamlösa lögner eller senil demens. Men i verkligheten är allt enkelt: vi behöver inte Polens, de baltiska staternas eller andra europeiska länders territorier. Men de människor som bor där, som är ett med oss, får inte trakasseras av någon (de ryska minoriteterna, ö.a.).
6. Rysslands oundvikliga seger kommer också att skapa en ny arkitektur för eurasisk och internationell säkerhet. Detta bör återspeglas i nya mellanstatliga dokument som kommer att ”konkretisera” dessa realiteter. Detta inkluderar att följa internationella regler för anständighet med alla länder, med stor uppmärksamhet på deras historia och befintliga strategiska gränser. Västvärlden måste äntligen lära sig en enkel läxa och lära sig att respektera våra nationella intressen.

Men kommer västvärlden att lära sig läxan?

Eller vad kan/kommer den att göra för att undvika att lära sig den?