Frankrike har länge försökt att undergräva afrikansk suveränitet, från 1900-talets nationella befrielsekamper till våra dagar. Men Afrika skulle inte tolerera franskt styre då, inte heller nu. Detta nyhetsbrev syftar till att bättre förstå vågen av statskupper i Sahel och strävan efter afrikansk suveränitet i regionen.

9 maj 2024

Kära vänner,

Hälsningar från skrivbordet på  Tricontinental: Institutionen för social forskning . Eller ”Sahel söker självständighet”.

Den 2 oktober 1958 förklarade Guinea sig självständigt från Frankrike. Guineas president Ahmed Sékou Touré drabbades politiskt samman med Frankrikes president Charles De Gaulle, som försökte påverka Touré att överge projektet för självständighet. Touré sa om De Gaulles hot, ”Guinea föredrar fattigdom i frihet framför rikedom i slaveri” . 1960 inledde den franska regeringen en hemlig operation kallad Operation Persil för att undergrava Guinea och störta Touré. Operationen fick sitt namn efter ett tvättmedel som används för att tvätta bort smuts.

Bild: Sekou Touré

Detta ger ett tydligt fönster till den franska inställningen till Tourés regering. Frankrikes vapentransport till oppositionsgrupper i Guinea förbjöds i Senegal, vars president Mamadou Dia klagade till den franska regeringen. Frankrike skulle inte tolerera afrikansk självständighet, men Afrikas folk skulle inte tolerera franskt styre.

Denna glöd för afrikansk suveränitet förblir intakt. ”Frankrike, gå ut” var sloganen då och är sloganen nu, från Senegal till Niger. För att bättre förstå den senaste utvecklingen i denna kamp innehåller resten av detta nyhetsbrev en genomgång från  No Cold War  och  West Africa People’s Organization  om manifestationen av denna känsla i Sahel.

Briefing 13: Sahel strävar efter suveränitet.

Uppropet ”  La France degage!”  (’Frankrike, gå ut!’), mot det pågående arvet från fransk kolonialism i regionen, har länge gett eko i Västafrika. Under de senaste åren har denna uppmaning nått en ny intensitet, från gräsrotsrörelserna i Senegal 2018 och presidentvalda Bassirou Diomaye Fayes kampanjlöfte att  befria  sitt land från det nykoloniala monetära systemet CFA-francen till de folkligt stödda  militärkupperna.  i Mali, Burkina Faso och Niger och utvisningen av franska militära styrkor från dessa länder mellan 2021 och 2023.

De militärledda regeringarna i de centrala Sahelstaterna (Mali, Burkina Faso och Niger) har vidtagit åtgärder för att bryta sin suveränitet från västerländska monopol – som att se över gruvavtal och kontrakt och utvisa utländska militärer – och att etablera nya regionala samarbetsplattformar. Den 16 september 2023 undertecknade regeringarna i Burkina Faso, Mali och Niger  Liptako-Gourma-stadgan , en ömsesidig försvarspakt som upprättade Alliance of Sahelian States (AES). Detta trilaterala partnerskap är ett svar på hoten om militär intervention och ekonomiska sanktioner som har införts mot Niger av den ekonomiska gemenskapen av västafrikanska stater (ECOWAS) efter den folkliga kuppen i juli 2023 som ägde rum i landet.

Några månader efter att de nått detta försvarssamarbetsavtal drog de tre länderna ur det regionala blocket ECOWAS. Vissa politiska kommentatorer har  hävdat  att dessa händelser – i kombination med utvisningen av franska militära styrkor från regionen – ”antyder problem” för regional social trygghet, ekonomisk utveckling, politisk stabilitet och regional integration. Vad ligger bakom flodvågens skjutning genom Sahel, och vad betyder det för regionen?

Arvet från fransk kolonialism

Den antiimperialistiska stämningen har växt i Sahel i flera år. För att titta på fallet med Niger, som är en symbol för motståndsvågen i regionen, under julikuppen 2023 gick folket ut på gatorna mot den franska koloniala kvarlevan som har lett till utbredd, strukturell korruption och berövat stora delar av landets befolkning av deras ekonomiska bas.

Mycket av denna korruption har ägt rum i Nigers gruvsektor, som representerar en av världens största fyndigheter av högvärdigt uran. Till exempel, 2014, före kuppen, sänkte den dåvarande nigerianske presidenten Mahamadou Issoufou skatterna på gruvverksamhet som direkt  gynnade franska monopol , och fick indirekta betalningar i gengäld. Samtidigt opererade den franska militären i Niger som gendarmeri för gruvbolag och mot dem som ville migrera till Europa.

Société des Mines de l’Aïr (Somaïr), ett påstått ”joint venture” mellan Niger och Frankrike inom uranindustrin, är ett annat exempel på det fortsatta franska inflytandet i regionen och på kontinenten. Medan Frankrikes atomenergikommission och två franska företag  äger  85 % av företaget, äger Nigers regering endast 15 %. Medan nästan hälften av Nigers befolkning  lever  under fattigdomsgränsen och  90 %  lever utan elektricitet, från och med 2013  driver uran från Niger  en av tre glödlampor i Frankrike. Det borde inte komma som någon överraskning att nigerianska medborgare strax efter kuppen 2023 tog den franska ambassaden och militärbasen i huvudstaden Niamey. Frankrike drog tillbaka sina trupper kort därefter.

Suveränitet, säkerhet och terrorism

Den 16 mars 2024 upphävde den nigerianska regeringen ett decennium gammalt militärt avtal med USA, bara två dagar efter att en amerikansk delegation träffat lokala myndigheter för att ta upp oro över nationens partnerskap med Ryssland och Iran. I ett  offentligt uttalande  fördömer Nigers regering ”kraftigt den nedlåtande attityden, åtföljd av hotet om vedergällning, av chefen för den amerikanska delegationen mot regeringen och folket i Niger”. Uttalandet tillade att ”Niger beklagar den amerikanska delegationens avsikt att neka det suveräna nigerianska folket rätten att välja sina partner och de typer av partnerskap som verkligen kan hjälpa dem att bekämpa terrorism i en tid då USA ensidigt har beslutat att avbryta allt samarbete ”.

Regeringen anförde också följande som skäl för att säga upp avtalet med USA: kostnaderna som det har ålagt nigerianska skattebetalare, bristen på kommunikation kring inhemska operationer och amerikanska militärbasaktiviteter, obehöriga flygplansrörelser och ineffektiviteten i dess kallas antiterrorisminsatser.

USA har etablerat den största utländska militära närvaron på den afrikanska kontinenten, med början med 2002 Pan-Sahel-initiativet och följt av skapandet av US Africa Command (AFRICOM) 2007, som inrättade ett betydande nätverk av  amerikanska militärbaser  genomgående. Sahel (av vilka det finns nio bara i Niger samt två i Mali och en i Burkina Faso). Under 2007  definierade USA:s utrikesdepartements advokat J. Peter Pham  AFRICOMs strategiska mål för US House Foreign Affairs Committee enligt följande:

Det är osannolikt att någon PR-insats helt kommer att dämpa antiimperialistiska farhågor om att AFRICOM i grunden är ett försök att bygga ett bålverk i Afrika mot transnationell terrorism och Kinas aptit på Afrikas olja, mineraler och timmer… AFRICOM, som består av fyra eller fem relativt små baser utan styrkeplaceringar, innebär att dessa i stort sett kommer att vara osynliga även i värdlandet och samhället.

I kölvattnet av den nordatlantiska fördragsorganisationens (NATO) krig mot Libyen ledd av Frankrike och USA har Sahelregionen varit indragen i konflikter, många av dem underblåst av nya former av väpnade jihadistiska aktiviteter, piratkopiering och smuggling. Frankrike och USA har använt dessa konflikter som förevändning för att öka sina militära interventioner i hela regionen. 2014 skapade Frankrike G5 Sahel (ett militärt arrangemang som inkluderade Burkina Faso, Tchad, Mali, Mauretanien och Niger) och utökade eller öppnade nya militärbaser i Gao, (Mali), N’Djamena (Tchad), Niamey (Niger) och Ouagadougou (Burkina Faso). Under 2019 började USA  utföra  drönaranfall och flygövervakning över Sahel- och Saharaöknen från sin Air Base 201 utanför Agadez (Niger) – den största bygginsatsen i USA:s flygvapnets historia.

Global Terrorism Index  fann  att Sahel-regionen var mest drabbad av terrorism 2023, och stod för nästan hälften av alla terrorismrelaterade dödsfall och 26 % av terroristincidenterna världen över. Burkina Faso, Mali och Niger rankades var och en bland de tio länder som drabbats mest av terrorism, ett faktum som ofta hålls uppe för att påstå de nya militärledda regeringarnas fel. Denna verklighet föregår dock statskupperna 2021–2023 och talar istället om effekterna av amerikansk och fransk militär intervention. Mellan 2011 (året för Natos krig mot Libyen) och 2021 (året för den första av den sista vågen av Sahel-kupp, i Mali),  steg Burkina Faso, Mali och Niger  snabbt från positionerna 114, 40 respektive 50, på indexet över länder som drabbats mest av terrorism till 4, 7 och 8. Det är uppenbart att USA:s och Frankrikes ”krig mot terrorismen” har gjort lite för att förbättra säkerheten i regionen och faktiskt har haft motsatt effekt.

Söker nya partners och vägar

Befolkningen i Sahel har blivit desillusionerad, inte bara av västvärldens militära strategier, de ökande säkerhetssamarbetsavtalen med andra länder, utan också av västerländsk ekonomisk politik som har lett till liten social utveckling. Trots regionens rikliga energiresurser (inklusive Nigers ovan nämnda uranreserver) har Sahel några av världens lägsta nivåer av energiproduktion och tillgång, med minst  51 %  av befolkningen som saknar tillgång till elektricitet.

Även om Alliance of Sahelian States började som en försvarspakt, är politisk autonomi och ekonomisk utveckling ett centralt fokus. Detta inkluderar till exempel att driva gemensamma energiprojekt och att undersöka möjligheten att etablera regionala civila kärnenergiinitiativ. Burkina Faso har redan undertecknat avtal med Rosatom, ett statligt ryskt företag, om att bygga nya kraftverk samtidigt som Mali främjar sin användning av kärnenergi genom det nationella kärnkraftsprogrammet, som övervakas av den maliska strålskyddsmyndigheten.

I slutändan representerar Alliansen av Sahel-stater ett försök att upprätthålla anspråk på suveränitet och rätten till självbestämmande – en agenda som folket i Niger, Burkina Faso och Mali har gått ut på gatorna för att stödja.

Händelserna i Sahel utvecklas i snabb takt, men som den maliska romanförfattaren Aïcha Fofana skrev i  La fourmilière  (’Maurtuen’) 2006, dämpas moderniseringen av stelheten och visheten i de gamla sätten att vara. ”Vi har alltid varit generösa”, säger griot i  La fourmilière  till en ung man som har många idéer om att förändra samhället. Tålamod krävs. Förändring kommer. Men det kommer i sin egen takt.