En personligt hållen artikel av ALEKS i Republika Srpska, Serbien och Montenegro, upphittad och översatt av Rolf Nilsson. Som socialist instämmer jag inte i en del av författarens bedömningar. https://bmanalysis.substack.com/p/winners-and-losers-of-the-dead-globalization?utm_source=post-email-title&publication_id=1105422&post_id=145149254&utm_campaign=email-post-title&isFreemail=true&r=103ae5&triedRedirect=true&utm_medium=email
Inledning
Nyligen skrev en läsare något anmärkningsvärt i kommentarsfältet till en av mina artiklar. Han hånade mina ständiga påståenden om att den europeiska ekonomin är slut. Samtidigt som de europeiska aktiemarknaderna stiger och stiger.
Jag måste erkänna att han har rätt.
Det var ett misstag att göra det påståendet utan att förklara den nuvarande situationen. Det var därför jag bestämde mig för att skriva den här artikeln.
Jag skulle först vilja inflika, att för att förstå situationen helt och hållet måste vi skilja mellan kortsiktiga och långsiktiga överväganden. Jag kommer att förklara mina tankar om detta.
Jag kommer dock att ta tillfället i akt att dela med mig av flera andra tankar också.
Resurser
Jag har skrivit en hel del om det som jag nu kommer att utveckla. För att bättre förstå vad jag utgår ifrån föreslår jag starkt att du läser följande artiklar först:
• Ekonomi och imperier 1: Den stora bilden • Ekonomi och imperier 2: Tyskland • Ekonomi och imperier 4: Överväganden om Asien (Länkar finns i den ursprungliga artikeln).
Europeisk ekonomi
För det första, vad är Europa?
Är det Europeiska unionen? Är det den europeiska kontinenten?
Jag kommer att ta upp båda separat.
Europa är dock den europeiska kontinenten och inte den wannabe-diktatur som kallas ”Europeiska socialistiska republikers union” (UESR), som också innehåller inslag av fascism. Åh, ursäkta… Jag menade ”Europeiska unionen”, jag blandade bara ihop orden.
Den europeiska kontinenten består av alla dessa (tidigare självständiga) vackra enskilda nationalstater. Och jag älskar mitt (självständiga och fria) Europa! Förutom att det för närvarande INTE är självständigt och fritt.
EU:s värde
Nu kommer jag att skriva några saker som vissa, särskilt mina tyska läsare, kanske inte håller med om vid första anblicken. Jag tror att saker och ting kommer att bli tydligare senare när vi går djupare in i frågan.
Till en början var EU en bra idé eftersom det medförde många fördelar:
• Fri rörlighet (Schengen) och uppehållsrätt
• Inga tullar mellan unionens stater
Var det verkligen en bra idé?
Som jag sa var det troligtvis en bra idé till en början. Det var en union mellan jämförbara industrier och nationer. Så i grund och botten var dessa punkter fördelaktiga för alla. Och jag tror att det fortsatte att vara fördelaktigt i viss utsträckning, även om det inte var i samma utsträckning för alla, fram till socialismens kollaps i Östeuropa.
Efter att alla de små slaviska länderna öppnat sina marknader och börjat privatisera i enlighet med sina västerländska ”rådgivare” förändrades saker och ting. EU blev alltmer ett politiskt block och utvecklades år för år till något som liknade den centrala planeringskommittén i vissa tidigare socialistiska nationer. Även om vi INTE är där ännu. EU koncentrerar allt mer politisk makt och försöker nu till och med koncentrera militära befogenheter till Bryssel.
Det är motsatsen till ”fri och oberoende” om vi tänker på alla våra vackra enskilda nationalstater som Frankrike, Italien, Spanien etc.
Låt oss nu återkomma till de två ovan nämnda fördelarna med EU efter utvidgningen av EU i Östeuropa och införandet av en gemensam valuta, euron.
• Inga tullar Detta visade sig vara en välsignelse för producerande (inhemskt eller utomlands, det spelar ingen roll) och exporterande länder. Främst Tyskland. Det visade sig vara en katastrof för de flesta, men inte alla, tidigare socialistiska länder. De hade en väletablerad leverans- och försäljningskedja inom det tidigare socialistiska blocket. När socialismen bröt samman i Europa kollapsade de flesta av dessa tidigare välfungerande företag och leveranskedjor och blev snabbt icke konkurrenskraftiga på de internationella marknaderna. Särskilt på EU-marknaden, eftersom det inte fanns några tullar. De flesta av dessa länder förvandlades från produktions- och konsumtionsländer till import- och konsumtionsländer, vilket är en katastrof. De flesta tidigare arbetstagare blev arbetslösa och hittade med tiden bara lägre betalda servicejobb, som servitörer eller butiksbiträden.
Missförstå mig inte nu. Jag sa inte att det är synd att de övergav socialismen. Eller att socialismen var bättre. Det är upp till individen att avgöra vad som är/var bättre i den egna situationen. Det är de drabbade människorna som ska bestämma, inte utomstående observatörer. Jag vill säga att det var en katastrof hur det utspelade sig. De borde ha skött övergången till marknadsekonomi själva istället för att öppna dörrarna och låta tiotusentals västerländska ”rådgivare” tala om för dem hur de skulle övergå till marknadsekonomi ”inom några dagar”.
De borde ha gjort det själva över tid och under sina egna förutsättningar. Öppna långsamt med ett steg i taget och sedan anpassa sig. Vad som hände i stället var en episk våldtäkt av oss slaver. Och ett ekonomiskt uppsving för de stora ekonomierna i EU, främst Tyskland, under de kommande två decennierna. Kärnan i dessa länder (inte alla) blev bokstavligen uppäten. Jag tror också att denna trend kommer att vändas långsamt och att saker och ting kommer att förbättras. Men under en viss period var denna kraftfulla omvandling av Östeuropa till en marknadsekonomi i huvudsak en tid då Väst- och Centraleuropa plundrade Östeuropas väsen. Återigen, saker och ting blir bättre och kommer att bli bra, inte på grund av EU, utan på grund av ”andra” faktorer.
• Fri rörlighet och uppehållsrätt. Fri rörlighet är nästan alltid en mycket bra idé. Kanske inte under krig eller när en fiendestat försöker infiltrera dig, men jag tror att det är bra i alla andra fall. Det är berikande för människor och länder om människor kan resa och lära sig om andra kulturer, försöka förstå dem och arbeta med dem. Det finns inte många fall där man skulle kunna kalla det för dåligt. Det är en helt annan sak än uppehållsrätt i EU. Mellan jämlikar spelar det ingen roll. Ett fåtal människor kommer alltid att flytta från land X till land Y och vice versa. Men uppehållsrätten mellan en stor, mäktig nation och ett ganska fattigt land med stora arbetslöshetsproblem (på grund av det socialistiska ekonomiska systemets kollaps) är en helt annan historia.
För de stora nationerna är det en välsignelse. De får en vuxen, utbildad, skicklig och billig arbetskraft för sina industrier. De behöver inte investera hundratusentals euro för att uppfostra och utbilda dem. Å andra sidan har de små och fattiga länderna investerat alla dessa pengar och uppfostrat och utbildat dessa människor. Och sedan ”sugs” de ut ur landet av ett mäktigt och rikt land. Och detta är särskilt lätt med uppehållsrätten. Ett argument skulle utan tvekan vara att dessa länder helt enkelt inte är tillräckligt konkurrenskraftiga. Om de var det skulle människorna inte ha något incitament att flytta därifrån. Ja, just det. Och här kommer vi till ”Economy of Scale”, som jag beskrev i detalj i Economics and Empires 6.
Slutsatsen är att det är omöjligt för ett litet land med en liten befolkning och begränsade naturresurser att konkurrera med ett rikare land. När det socialistiska blocket var på plats fanns inte dessa problem eftersom skalekonomin gällde även där. Det var en mycket stor, gemensam och samordnad marknad. Och sedan försvann allt detta, och alla enskilda länder blev omedelbart icke-konkurrenskraftiga.
Betyder det att små länder som av naturliga skäl inte kan konkurrera med stora, mäktiga länder bör förlora sin status som stat och helt enkelt ansluta sig till ett större land? Betyder det att dessa länder inte behöver sin befolkning eftersom de inte är konkurrenskraftiga, och att de därför kan ”donera” sin arbetsföra befolkning till ett större land som behöver billig arbetskraft? Nej, det tycker jag inte. Jag tycker att dessa länder ska skydda sig själva och agera därefter utifrån sina nationella intressen. Och därmed öppna sig i en takt som gör det möjligt att anpassa sig till nya realiteter. Och stänga sin marknad om det behövs.
Vi i Republika Srpska, Serbien och Montenegro är inte med i EU. Men vi håller sakta men säkert på att avfolkas genom den process som diskuterats ovan. Detta är skillnaden mellan kortsiktiga överväganden och långsiktiga överväganden. På kort sikt kan vissa politiker se fördelarna med att ett stort antal människor som är arbetslösa och därmed lämnar landet. Man har mindre problem med dem. I det långsiktiga perspektivet är detta en demografisk och social katastrof som så småningom, under decennier eller århundraden, kommer att leda till att dessa länder helt enkelt försvinner.
Har du problem med arbetslöshet? Varför importera alla grejer som behövs från utlandet? Om man har hög arbetslöshet är det KRIMINELLT att importera råvaror som man också skulle kunna producera själv med tillgänglig arbetskraft och rimliga investeringar. Vad sägs om att sätta stöd för nystartade företag som högsta prioritet? Stödja entreprenörskap? Ta fram planer för vilka råvaror som behöver produceras inom landet och ge skattelättnader och subventioner till nystartade företag och andra inhemska företag som producerar eller innoverar inom denna sektor.
Naturligtvis ger västerländska ”rådgivare” råd om hur man öppnar marknader, privatiserar allt och säljer ut landet. Ingen av dessa ”rådgivare” har dock gett råd om hur man ska främja entreprenörskap och startup-andan i landet. På universiteten. I skolorna. Och så vidare. På Balkan går de flesta tonåringar i skolan och studerar. Och slutar som servitörer eller butiksbiträden efter examen. Gratulerar, gratulerar. Eller så åker de utomlands. Men nej, vår Hegemon (???) vill inte att vi ska vara framgångsrika på hemmaplan. Han vill att vi ska köpa hans råvaror och ta vårt folk. Det bästa aktuella exemplet är Ukraina. Man kan förvänta sig att miljontals unga och välutbildade ukrainare (faktiskt ryssar) kommer att ”stjälas” för alltid.
• Euron var en dålig idé redan från början. Om du vill vara framgångsrik på internationella marknader måste du kunna anpassa din valuta till inhemska och utländska efterfrågefluktuationer. Särskilt om du är mycket beroende av utrikeshandel, vare sig det gäller import, export eller båda. Om du har en union av länder är detta omöjligt. Varje land har individuella krav och behov. Vissa länder behöver en starkare euro för att vara välmående. Andra behöver den svagare. I teorin kommer värdet på euron inte att matcha kraven från något land. I teorin. I verkligheten matchar den absolut kraven från ett land – Tyskland. Tyskland är en stor exportör. Och Tyskland drar stor nytta, inom ramen för sin nuvarande affärsmodell, av Europeiska unionen. Och i sin tur gynnas många andra EU-länder av en stark tysk ekonomi. Det är därför fördelaktigt för EU att anpassa värdet på sin valuta till Tysklands krav. Om Tyskland blomstrar med sin exportbaserade modell, då blomstrar också de flesta andra ”industriella” EU-länderna.
Med tanke på de behov och krav som varje EU-stat har, skulle man kunna dra slutsatsen att euron är ett gift för vissa av dessa stater. De skulle kunna blomstra mycket bättre utan att offra sig själva för EU:s ”gemensamma bästa” om de hade nationella valutor. De skulle kunna placera sina produkter bättre på internationella marknader, vilket skulle göra det svårare för inhemska företag att importera råvaror. Och därmed skapa inhemsk efterfrågan och främja entreprenörskap och nystartade företag i bästa fall.
Jag skrev en mycket lång inledning för att slutligen komma fram till en av mina första (av många) slutsatser.
Tyskland leds av en viss hierarki. Och inom denna hierarki spelar demokratin en mycket liten roll, precis som i resten av västvärlden.
Här är maktpyramiden i Tyskland. Obs: Mest makt finns på toppen.
Så för att blidka och underkuva de tyska oligarkerna (några mycket rika industrifamiljer) och därigenom säkra kontrollen över Tyskland tilläts Tyskland bli EU:s hegemon. Med andra ord har EU under mycket lång tid byggts upp kring Tyskland för att passa dess behov.
Efter det socialistiska blockets kollaps tilläts Tyskland bli en hegemon inom EU och en kolonial/imperial herre på Balkan (mer om det senare).
(Jugoslavienkriget inleddes med att Tyskland, i strid mot folkrätten, erkände Kroatien och Slovenien när dess bröt sig ur Jugoslavien 1991, ö.a.)
Detta etablerades för att snabbt kunna assimilera de östeuropeiska länderna i de västerländska ekonomierna (sluka dem). Och senare för att hålla alla EU-länder under ett och samma inflytande. Detta avslutades nyligen. EU koncentrerade så mycket makt att Tyskland inte längre behövs för att uppfylla denna roll.
För att kunna konkurrera med Kina är USA dessutom tvunget att återindustrialisera och utveckla marknader för sina varor. Tyskland har traditionellt varit en stor leverantör till världsmarknaden för industrivaror. USA behöver därför förstöra den tyska industrin för att eliminera en av sina största konkurrenter på industrivaruområdet.
Europas ekonomiska undergång
Varför skriver jag så mycket om Tyskland? Landet valdes till EU:s hegemon. Så vad som händer med Tyskland har en direkt och stor inverkan på de andra europeiska länderna.
Så påståendet är att Tyskland eller Europa i allmänhet fortfarande klarar sig bra och ser höga aktiemarknadsvärden.
Kolla in nästa bild:
Tyskland håller redan på att avindustrialiseras! Att döma av dessa officiella siffror avindustrialiseras de snabbt.
Samma sak med orderstocken i den tyska industrin:
Riktningen är tydlig.
I Tyskland var det små och medelstora företag som utgjorde ryggraden i industrin. Och de klarar inte av att bära bördan av ökade energipriser och alla regleringar kring övergången till grön energi. De antingen dör eller försöker flytta till USA eller någon annanstans.
De stora industriföretagen, som är listade i DAX (Germany Stock Index), har bättre förutsättningar att klara av svårigheterna, även om de också kämpar oerhört hårt. De gynnas dock i viss mån av att mindre eller medelstora konkurrenter dör eller flyttar. Det kallas centralisering.
De flesta stora företag har dessutom produktion utomlands, men redovisningen sker i Tyskland. De kan alltså fortfarande producera på konkurrenskraftiga platser (inte i Tyskland) och redovisa positiva siffror i Tyskland.
Jag tror att slutsatserna är följande: Jag kommer senare att förklara hur dödsstöten kommer att se ut, men de flesta industrialister är medvetna om vad som komma skall. Så att höja aktieindexen till orealistiska höjder kommer att hjälpa dem genom att ta ut tillgångar före kraschen och återinvestera dem i råvaror som fastigheter eller guld. Jag är säker på att dessa oligarker, som huvudsakligen äger aktier i tyska industrier, kommer att ha insiderinformation före kraschen och agera därefter. Jag har inga bevis för det, men det är det vanliga systemet.
Frågan är nu när det kommer att bli uppenbart för alla att läget är katastrofalt.
Det är tre händelser på gång som kommer att göra slut på Tyskland och därmed den nuvarande europeiska ordningen:
När Ryssland gör slut på Ukraina, vilket bör ske i slutet av detta år (om det inte sker någon större extern eskalering), kommer Ryssland att ha en landbro till Ungern och Serbien. Detta kommer att ge dessa länder möjlighet att välja marknader och leverantörer fritt genom mekanismerna i en fri marknadsekonomi och inte genom utpressning och påtryckningar (EU).
Eftersom EU:s grannländer steg för steg kommer att få tillgång till denna nya ekonomiska livlina förväntas fler europeiska länder välja att handla med BRICS-länderna istället för att tvingas handla med länder där de betalar dubbla priset. Dessutom kommer de att kunna sälja sina produkter i andra valutor och bli konkurrenskraftiga igen.
Tyskland är starkt beroende av handeln med Kina, både när det gäller import och export. Kolla in mina artiklar Economics and Empires 2 för detaljerade siffror. Om Tyskland förlorar tillgången till Kina skulle detta vara en dödsstöt för den tyska ekonomin. Det är mycket svårt att föreställa sig hur Tyskland skulle kunna överleva detta med sin nuvarande affärsmodell.
Men varför skulle Tyskland förlora tillgången till Kina? 😊 Det är väl inte självmord? 😊
Det är korrekt. Tyskland kommer att förlora tillgången till Kina precis som man förlorade tillgången till billig rysk gas. Amerikanerna sprängde Nord Stream-pipelinen, så de kommer att spränga Tysklands relationer och handel med Kina. Troligen genom några galna EU-regleringar som redan är på gång (se de amerikanska tullarna på kinesiska elbilar). Och genom interna sabotörer som det tyska miljöpartiet.
Slutligen har Tyskland också en stor marknad i USA. USA vill inte ha Tyskland på sin marknad längre eftersom de vill återindustrialisera. USA accepterar tyska företag på sina marknader endast om de tyska företagen flyttar sin produktion till USA. Förutom detta gör de allt för att göra tyska företag mindre konkurrenskraftiga, till exempel genom att spränga pipelines och tvinga på Tyskland helt orealistiska gröna omvandlingsprojekt genom sina sabotörer från ”The Green Party.”
Stora komplexa frågor. Svårt att kommentera.
Men jag håller med om att EU ändrat karaktär.
Från att haft fokus på handel och rörlighet.
Till att handla mer om Dominans, Makt och Militär.
Härligt att ta del av förståndigt resonerande. Speciellt resonerandet att råda bot på arbetslöshet genom att skapa inhemsk produktion istället för automatisk import.
Kruxet är att makteliten vilket innefattar broilereliten innanför ”Immunitetens högkvarter; riksdag och regering” är så dästa av överdådliga löneförmåner att deras slöa blick räcker endast till att se nästa/ankommande och dignande bord av exklusiviteter med inslag av hur ”sälja ut” landets resurser.
Med tanke på DCA avtalet,
vilket land kommer att bli angripet från de amerikanska baserna i Sverige.
Tyskland har lång lista av krigsbrott.
https://www.ecchr.eu/en/case/important-judgment-germany-obliged-to-scrutinize-us-drone-strikes-via-ramstein/
EU-valet skickar en varningssignal till Biden
Av Tajul Islam -Den 19 juni 20240
Joe Biden, Biden, Europaparlamentet
Det senaste valet till Europaparlamentet har sänt chockvågor genom hela Europa, särskilt i Frankrike, där en betydande förskjutning mot extremhögern har omformat det politiska landskapet. President Emmanuel Macrons beslut att upplösa parlamentet och utlysa nyval understryker en viktig läxa för president Joe Biden när han förbereder sig för sitt eget återval.
Det viktigaste att ta med sig från det franska valet är tydligt: när moderata eller mittenpartier misslyckas med att uppfylla väljarnas förväntningar finns det en märkbar svängning mot mer extrema alternativ, ofta på yttersta högerkanten. Detta fenomen är inte unikt för Frankrike utan ger eko i hela Europa och återspeglar ett utbrett missnöje med etablerade politiska normer och politik.
För president Biden, som står inför omval om några månader, är denna europeiska trend en kritisk väckarklocka. Han brottas redan med oro över sin ålder och en känsla av obeslutsamhet. Gazakriget har seglat upp som en särskilt tuff utmaning under ett valår, vilket har försatt honom i en prekär situation. Bidens dilemma är mångfacetterat: å ena sidan behöver han betydande kampanjdonationer, som traditionellt kommer från pro-israeliska grupper som är stora bidragsgivare till amerikanska val. Å andra sidan är en betydande del av hans väljarbas – progressiva judar, svarta, latinamerikaner, muslimer och arabamerikaner – motståndare till Gazakonflikten.
Biden har försökt upprätthålla en delikat balansgång genom att kritisera Israels premiärminister Benjamin Netanyahu och samtidigt bekräfta ett starkt stöd för Israel. Han har gjort gester som att stoppa vissa bombtransporter till Israel beroende av deras agerande i Gaza. Israels fortsatta militära aktioner i Rafah och USA:s orubbliga stöd har dock avslöjat begränsningarna i Bidens tillvägagångssätt.
Presidentens beroende av kampanjmedel får inte överskugga behovet av att ta itu med väljarnas missnöje. Effektiva reklamkampanjer kan inte kompensera för en politik som alienerar hans bas. När valdagen närmar sig måste Biden visa djärvt beslutsfattande och bestämdhet. Hans nuvarande inställning till Israel, särskilt inför Netanyahus trots, riskerar att ytterligare urholka stödet.
Biden verkar satsa på att hans bas, trots deras missnöje, i slutändan kommer att rösta på honom för att förhindra en återkomst av Donald Trump. Resultatet av det senaste valet till Europaparlamentet utmanar detta antagande. I Europa beror extremhögerns uppgång inte nödvändigtvis på ett utbrett stöd för deras ideologier, utan snarare på en djup besvikelse över centristerna. Väljarna vänder sig bort från etablerade partier, vilket möjliggör extremhögerns uppgång.
För att säkra en seger i november måste Biden bryta sig loss från sin försiktiga hållning och uppvisa ett starkt ledarskap. Detta innebär att vidta definitiva åtgärder för att få ett slut på Gazakonflikten och att stå upp mot Netanyahus regering. Med nyckelpersoner som Benny Gantz och Gadi Eisenkot som lämnar Netanyahus krigskabinett finns det en möjlighet för Biden att utnyttja detta skifte. FN:s säkerhetsråds resolution som kräver ett slut på kriget utgör en plattform för Biden att mer kraftfullt driva på för en vapenvila. Även om USA hävdade att Israel hade accepterat villkoren för vapenvila, har Israels regering inte bekräftat detta, vilket avslöjar en klyfta som Biden måste ta itu med.
En mer självsäker amerikansk hållning skulle kunna innebära att stoppa alla vapenöverföringar till Israel tills en vapenvila är på plats. Denna tuffa kärleksstrategi, även om den är svår med tanke på Bidens personliga band till Israel, kan vara nödvändig för att anpassa USA:s utrikespolitik till den inhemska allmänna opinionen. Om han inte gör det riskerar han att alienera sin väljarbas ytterligare, vilket underminerar hans utsikter att bli omvald och det bredare demokratiska partiets ställning.
Situationen i Mellanöstern befinner sig i ett kritiskt skede, med potential för betydande regionala förändringar. Saudiarabiens senaste upprepning av sitt erbjudande om regional normalisering i utbyte mot en palestinsk stat längs de gränser som gällde före 1967 utgör en unik möjlighet. En sådan utveckling skulle avsevärt kunna försvaga Irans inflytande, eftersom Teheran länge har använt den palestinska frågan för att rättfärdiga sina regionala interventioner. En resolution som tar itu med palestiniernas strävanden skulle kunna ge Iran en möjlighet att rädda ansiktet på sin aggressiva politik, vilket skulle kunna leda till en bredare regional kompromiss.
Biden har chansen att använda den nuvarande konflikten för att mäkla fram ett historiskt fredsavtal i Mellanöstern. Om han kan få till stånd en vapenvila och bana väg för omfattande förhandlingar kan det fungera som ett kraftfullt incitament för de amerikanska väljarna att stödja honom. Att vara mitt uppe i att skapa ett historiskt fredsavtal kan vara ett övertygande skäl för väljarna att behålla honom på posten.
Resultatet av EU-valet är en kraftfull påminnelse för Biden om att väljarnas tålamod med moderat och mittenorienterad politik har gränser. Det krävs djärva och beslutsamma åtgärder för att ta itu med både inhemska och internationella utmaningar. Genom att inta en fastare hållning i Gazakonflikten och utnyttja möjligheterna till en bredare fred i Mellanöstern kan Biden anpassa sin administrations politik till sina väljares ambitioner. Om han inte gör det riskerar han inte bara att bli omvald utan också det demokratiska partiets trovärdighet och framtid. Tiden för halvmesyrer är förbi. Biden måste agera beslutsamt för att styra sin administration och sin kampanj mot framgång.
Följ Blitz på Google News Channel