Hundraårskriget mot Palestina. Bosättarkolonialism och motstånd

Ulf Karlström svarar för denna recension av Rashid Khalidis´bok Hundraårskriget mot Palestina. Bosättarkolonialism och motstånd 1917-2024.

Redaktörens svärtningar.

100 års sionistiskt kolonialkrig och kolonialpolitik i Palestina

Samtidigt som staten Israels propagandamaskin jobbar för högtryck med lögner om att de ”har rätt att försvara sig” och medvetet undanhåller alla sina tidigare fokkrättsbrott, släpper förlaget Karneval en oumbärlig bok.

Det är den palestinsk-amerikanske historikern vid Columbia Universitetet Rashid Khalidis´ ”Hundraårskriget mot Palestina. Bosätterkolonialism och motstånd 1917-2024”. Författaren är född och uppväxt i Jerusalem, i en politiskt inflytelserik och välbärgad familj. Det ger intressanta inblickar i hur palestinskt ledarskap sedan 1890-talet kämpat mot sionistiskt kolonisering och för palestinskt självstyre.

Bokens största förtjänst är belysandet av sionismens konsekvent koloniala, rasistiska tankesätt och praktik. Grundarna av sionismen var alla européer och hade inkorporerat kolonialismens lögnera om t ex ”den vita mannens börda”, dvs att ”civilisera vildarna”. Krig, förtryck och ockupation var i stället den europeiska kolonialismens praktik. Och lyckades inte den initialt, då gjorde man om samma saker, men dubblade dosen. Denna koloniala ideologi var och är ett av sionismens fundament, vilken burits med till Palestina.

Det koloniala fötrycket av Palestina inleds med grundandet av World Zionist Organization 1897 i Basel, med Theodor Herzl som president. Baselprogrammet innehåller bl a formuleringen: ”Sionisterna strävar efter att skapa ett politiskt och rättsligt tryggat hem – Heimstätte – för det judiska folket i Palestina” (s. ).

Rabbinerna i Wien skickade – efter kongressen – två representanter till Palestina för att undersöka situationen där. I ett telegram till rabbinerna skrev de: ”Bruden är mycket vacker men har redan en man” (Ingemar Karlsson 2012, s. 57, W&W). Detta klara besked struntade Herzl i och hoppades kunna förlitade sig på Stormakternas beskydd för etablera en ”kulturstation på vägen till Asien”.

Judarna var enligt Herzl ”kulturens bärare”. Tydligare kunde knappast det koloniala projektet Palestina uttryckas. Man kan med Caesars berömda ord säga att nu var ”tärningen kastad”.

Författaren har valt att fokusera framställningen på sex perioder av ”krigsförklaringar mot Palestina” från 1917 till 2014. Utöver dessa 6 kapital ingår en inledning, slutsatser, ett efterord från mars 2024, samt 50 sidor noter med referenser.

Perioden 1917-39 (kap 1) inleds med brittiske utikesministern Balfours deklaration 1917 (s. 29ff) att regeringen ”ser med välvilja på en i Palestina upprättad nationell hemvist för det judiska folket och kommer på bästa sätt bemöda sig om att underlätta verkställandet av denna avsikt”. Sedan följde en till intet förpliktigande fras om att det inte fick inverka på icke-judiska samhällen i Palestina. Utifrån deklarationen kom Storbritannien systematiskt att favorisera sionisterna under Brittiska NF-mandatet på palestiniernas bekostnad. Så struntade man i palestiniernas protester mot den ökade judiska invandringen och koloniseringen. Perioden avslutas med ett palestinska uppror 1936-39, vilket krossas av den brittiska kolonialmakten

Perioden 1947-48 (kap 2) handlar om de stora sveken mot Palestina och fördrivningen under kriget 1947-48 – Nakba. FN:s GF röstade i nov 1947 för delning av Palestina Den orättvisa delningsplanen 1947 tilldelade Sionisterna mycket större markområden än vad de judiska kolonisatörernas antal svarade mot. Från 30 nov 1947 till maj 1948 besegrade sionistiska paramilitära grupper, som Haganah (senare IDF) och Irgun gång efter annan dåligt beväpnade och organiserade palestinska och arabiska frivilliga. ”Striderna kulminerade i en landsomfattande sionistisk offensiv”, den s k Dalen-planen, på våren 1948 (not 33). Dalenplanen siktade mot erövring och avfolkning av dels de båda största stadscentra, Jaffa och Haifa, dels de arabiska kvarteren i västra Jerusalem och ett stort antal större och mindre städer, orter och byar, under april och första hälften av maj. Den etniska rensningen av Palestina inleddes således betydligt tidigare än staten Israels utropande” (s. 76). Under februari-juli 1949 rådde vapenstillestånd varefter en demarkationslinje drogs upp. Någon fred med gränser fastställdes aldrig.

Folke Bernadotte, utsedd av FN, hävdade att de palestinsk flyktingarna skulle få återvända, vilket den nyligen utropade staten Israel häftigt motsatte sig. Han mördades därför i september 1948 av den högerextremistiska, sionistiska Sternligan, där bl a två blivande, israeliska premiärministrar ingick. Trots att mördarna var kända har aldrig någon ställts inför rätta för mordet.

Kriget 1948 var en total palestinsk katastrof. Bara 22 % av landet återstod – Västbanken och Gaza, Mer än 700 000 palestinierna fördrevs systematiskt från sina hem och markområden. Författaren belägger väl staten Israels lögner om att palestinierna frivilligt lämmnade hus m m. Al Nakba var fullbordad.

Perioden 1967 (kap 3) handlar sexdagarskriget och dess konsekvenser. Israels historia är byggd på och omgärdat av myter. Det korta kriget 1967 utmålades av sionisterna som att alla omgivande arabstater anföll Israel, vars existens var hotad. Fakta är däremot att Israel startade kriget genom att överrumplande slå ut Egyptens, Syriens och Jordaniens flygvapen på marken. Och i en öken är t o m stridsvagnar försvarslösa utan flygunderstöd. Både Israel:s och USA:s underrättelsetjänster visste att Israel var överlägsen de aktuella arabstaterna tillsammans. Inget krig är förestående var det interna budskapet.

Egypten, som var det militärt starkaste arablandet, var fullt upptagen med stöd i kriget i Jemen. Det var uteslutet att Egypten planerade krig. På kriget 5.e dag ”hade Israel i grunden besegrat Egyptens och Jordaniens arméer och ockuperat Gaza, Sinaihalvön, Västbanken och östra Jerusalem”. Därför varade kriget bara i 5-6 dagar. Libanons armé gick aldrig över gränsen och Saudi gjorde ingenting. En paradox var att förlusten stimulerade det palestinska motståndet, både genom en radikal litterär renässans, men framför allt genom bildandet av militanta grupper i Palestina och Libanon, med dess många palestinska flyktingarna.

För att försöka kontrollera den radikala palestinska rörelsen bildade Arabförbundet 1961 PLO, under egyptisk ledning. Efter 1967 tog de militanta grupper över PlO och den största av dem Fatah blev ordförande. Gruppernas attacker, från t ex Syrien, var inget strategiskt problem för Israel, bara ett säkerhetspolitiskt problem. Och det räckte för de de hårdnackade sioniserna som hävdade att Palestina måste försvinna.

Med denna sjuka, koloniala logik var Palestina ”ett dödligt hot mot Israel”. Genom det nya motståndet erövrade palestinierna vad Edward Said kallade ”tillstånd att vittna”. Palestinierna blev skickliga på att kommunicera sin situation och i FN, där ju Tredje världens länder blivit många, ökade mottagligheten för de palestinska argumenten.

Perioden 1982 (kap 4) beskriver Israels anfallskrig och invasion av Beirut och södra Libanon. Syftet var att ”krossa PLO” och avskräcka de palestinska flyktingarna från att stödja organisationen. Beirut hade tvingats uppleva många års krig och den 4 juni 1982 bombade Israel ett kvarter med PLO-verksamheter som nyhetsbyrå, informationskontor och politiska sekretariat. Israel flygbombade ett dussintals byggnader och även mål i södra Libanon. Det var inledningen till markoffensiven 6 juni och 7 veckors belägring av Beirut. ”Närmare 50 000 personer dödades eller sårades i Beirut och södra Libanon” (s. 145). Ökända är massakrerna i flyktinglägren Sabra och Shatila. När PLO lämnade Beirut skickade general Ariel Sharon in LF-miliserna i de försvarslösa flyktinglägren. Den 16-18 september ”mördades drygt 1300 palestinska och libanesiska män kvinnor och barn” (s. 162, not 42).

Perioden 1987-95 (kap 5) kännetecknas av hur motståndet mot ockupationen ändrar fokus till att drivas inifrån Palestina i form av Intifadorna, med början 1987. Bakgrunden var den ökade israeliska kolonisationen. Den startade direkt efter kriget 1967 och 20 år senare ”fanns det drygt 200 bosättningar, alltifrån städer med 50 000 invånare, till prefabricerade hus med några dussin bosättare” (s. 175).

Och generellt är det väl belagt hur förtycket från ockupationsmakten ökade. En ny palestinsk generation hade också vuxit upp. PLO under Arafat satt i Tunis och blev mer intresserad av förhandlingar med USA. I december 1988 accepterade PLO en rad USA-villkor, vilket var naivt då Israel skaffat sig närmast vetorätt mot USA-förslag de motsatte sig (s.193).

Efter år av förhandlingar landade allt i Oslo II-avtalet 1995. Författaren betecknar det som en katastrof, då ”det splittrade Västbanken och Gaza i ett oöverskådligt lapptäcke – delat i område A, B och C – och drygt 60 % av territoriet, område C, stod under direkt och oinskränkt israelisk kontroll” (s. 206). Palestinska myndigheten hade administrativ kontoll över område B, men israel hade ansvaret för ”säkerheten” där. Under de 25 år avtalet gällt har ”den ojämlika, oförändrade koloniala verkligheten” demonstrerats gång på gång (s. 208)

Perioden 2000-2014 (kap 6) upptas av konsekvenserna av Oslo II-avtalet. Det dröjde inte länge innan de flesta palestinier fick känna av Israels ständig kontroller, förbud eller begränsningar, avslag på ansökningar m m. Hamas bildandes efter Första intifadan 1987 och och höll sig utanför Oslo-processen Det är därför knappast förvånande att den tillväxte åren efter 1995. Israels regering bröt mot avtalet på flera punkter och Camp David-mötet 2000, som Clinton – mot slutet av sin period – skötte miserabelt. Det hela slutade återigen i en katastrof för palestinierna.

Under Andra Intifaden, med början i september 2000, löpte Israels militär och polis amok. De sköt med skarpladdade vapen mot obeväpnade demonstranter. Det räckte inte med det – helikoptrar, stridsvagnar och artilleri sattes in med höga förlustsiffror bland palestinierna (s. 217). Palestinska självmordbombare inne i Irael – 171 israeler dödades – slogs upp i världspressen, trots att många fler palestinier dödats.

Angreppet under juli-augusti 2014 på Gaza handlade om ren terrorbombning, bl a med mycket kraftiga bomber samt en närmast obegränsad användning av 155 mm artilleri. Resultatet blev skrämmande: 13 000 dödade, de flesta civila och ”hundratusentals hem och materiella tillgångar förstördes (s. 228). Den avsiktliga massförstörelsen kallas av IDF Dahiya-doktrinen, efter bombningarna av en förort i södra Beirut. Och som vi sett av massmördandet och ödeläggandet av Gaza 2023-24 så är doktrinen rättesnöre för Israels bindgalna regering och försvarsmakt.

Rashid Khalidi har åstadkommit ett mästerverk med sin detaljrika och väldokumenterade skildring av syftet med, och den hänsynslösa praktiken, i sionismens och staten Israels koloniala bosättarpolitik. Den rimliga slutsatsen man kan dra är att Israelkramarna, som t ex utrikesminister Billström (M) är kriminella ur ett folkrättsligt perspektiv; att medvetet försöka dölja Israels brott gör honom till mer än medlöpare, snarare till en medbrottsling.

Författarens välgrundade syn uttrycks som: ”i den här boken kan man lättast förstå Palestinas moderna historia som flera olika parters kolonialkrig mot en inhemsk befolkning, i syfte att få dem mot sin vilja överlämna sitt land till ett annat folk” (s. 15). Det får bli sista orden i min recension.