Är Kina socialistiskt?

Red: Denna artikel har jag fått översatt av en tidigare okänd läsare som gav den titeln ”Ben Norton förklarar hur Kina är socialistiskt”. Jag har ändrat titeln som synes. Olika uppfattningar finns bland dem som kallar sig socialister och/eller marxister. Jag länkar till andra artiklar som behandlat ämnen nederst under ”Relaterat”.

Artikeln bygger på ”How Can China be socialist if it has a stock market? Understanding the Chinese economy.”

www.youtube.com/watch?v=M4__IBd_sGE&t=832s

Kina är väldigt missförstått. En av huvudorsakerna till det är geopolitiken. USA har förklarat Kina som det största så kallade hotet mot dess globala dominans och i många år har västerländska medier varit extremt partiska och spridit mycket desinformation om Kina. Och nuförtiden, för att betraktas som en så kallad Kina-expert i Väst, är den enda kvalifikationen som du faktiskt behöver är att vara anti-Kina, du behöver faktiskt inte besöka landet eller tala språket, utan även bland forskare och analytiker som är lite mer neutrala finns fortfarande många missuppfattningar om Kina och särskilt om dess ekonomi.

DENG XIAOPING
En av de berättelser som vi har hört om och om är att Kina övergav socialismen och övergick till kapitalism. Detta är helt fel. Det är falskt. Idag ska vi prata om hur Kinas socialistiska system faktiskt fungerar och hur trots det faktum att Kina har privata företag, det har marknader och till och med aktiemarknader, så är systemet fortfarande socialistiskt. Mycket av denna förvirring beror på de reformer som började genomföras 1978 under kommunistpartiets ledare Deng Xiaoping.

Den förenklade berättelsen är ungefär så här: När kommunistpartiets ledare Mao Zedong dog 1976 kom reformistiska Deng till makten 1978 och han genomförde det som var känt som reformen och öppnandet. Deng Xiaoping gick med i kommunistpartiet som en ung man och ägnade hela sitt liv åt att bygga Kinas kommunistiska parti.

Av någon anledning övergav han socialismen och antog kapitalismen. Men det är missvisande. Ty Deng insåg att Kina fortfarande var väldigt underutvecklat och behövde förbättra produktivkrafterna och industrialiseras. Före 1949 var Kina ett av de fattigaste länderna i världen. Den förväntade livslängden var bara 32-33 år. 2022 hade den ökat till 79 år, vilket är mer än i USA.

Red Romelsjö: Enligt uppgifter från Världsbanken var medellivslängden i Kina 36,3 år 1960 , 66,8 år 1980, 70,3 år 2000. Motsvarande siffror i Indien var 44,3 år, 54,2 år och 62,9 år. Medan medellivslängden i Kina ökade med 30,5 år mellan 1960 och 1980, en period då Maos politik i stort sett tillämpades uppgick ökningen i demokratiska, kapitalistiska Indien till 9,8 år… Tillväxten i Kina var mycket god även under en stor del av Maos tid, omkring 5-6 % per år, dvs. nästan lika bra som nu, enligt uppgifter jag sett.  Vad finns att lära av Kulturrevolutionen?

Så Kina har haft en fantastisk ekonomisk utveckling, som baseras på Maos era, där man implementerade början av industrialiseringen, omfattande jordreformer och grundläggande utbildning. Men på 70-talet låg Kina ändå långt efter. Deng insåg då att för att skynda på utvecklingen måste man tillåta marknadskrafter. Istället för att planera hela ekonomin, som i Sovjetunionen skulle man planera de viktigaste delarna. De statliga företagen dominerar stort, de står för ca 80 % av intäkterna. En del ägs gemensamt av stat och privat och en del är helt privata. Se diagram vid 3:17.

Deng Xiaoping sa att socialism är överlägset kapitalism. Så socialistiska länder borde kunna utveckla sina ekonomier snabbare än kapitalistiska, förbättra sitt folks levnadsstandard gradvis och bli mäktigare. Och han noterade att marxister alltid har ansett att socialism är bättre än kapitalism och att socialistiska länder borde kunna utveckla sina produktivkrafter snabbare. Han kritiserade De fyras gäng för att ha en extrem vänstersyn som hindrade Kina från att ytterligare industrialisera.

Så Kina övergav inte socialismen, det är fortfarande styrt av kommunistpartiet. Men de eftersträvade en annan modell än Sovjetunionens. Kina sa att de viktigaste delarna av ekonomin, de kallas de ”befallande höjderna” borde ägas av staten och fortfarande idag är det så. Alla stora banker ägs av staten, all mark ägs av staten och arrenderas ut. Ungefär en tredjedel av Kinas BNP kommer från statligt ägda företag och de är koncentrerade till de strategiskt viktigaste delarna av ekonomin, inklusive finansiell infrastruktur. Statligt ägda företag kallas SOE. Se diagram vid 4:49 och 5:17.

Kina har varit anmärkningsvärt framgångsrikt, det är världens största ekonomi enligt data från Internationella valutafonden, IMF. Se diagram 5:27. De tog över USA:s position som världens största ekonomi 2017, när man mäter BNP i förhållande till köpkraft vilket är det bästa sättet att förstå storleken på en ekonomi och inte bara konverterar allt till US-dollar i marknadskurs som får USA:s ekonomi att verka större än den är. 5:50

800 miljoner människor ur fattigdom har lyfts från fattigdom. 
Kina har dessutom lyft 800 miljoner människor ur fattigdom. Detta är den största fattigdomsbekämpningen i mänsklighetens historia. Diagram 6.00. Faktum är att Kina svarar för nästan ¾ delar av hela världens minskning av extrem fattigdom under de senaste 4 decennierna enligt Världsbankens data.

Nu kanske vissa människor säger att detta beror på att Kina återupprättade kapitalismen, men de kan inte förklara varför den stora majoriteten av världens länder är kapitalistiska och många där ändå är fattiga. Diagram 6.31. På 1980-talet var Kinas BNP per capita mätt som PPP lägre än i kapitalistiska länder som Haiti, Honduras, Sudan osv. Idag är Kinas BNP per capita flera gånger så stor som BNP per capita i dessa länder. Om nu införandet av kapitalismen i Kina var anledningen, varför har inte andra länder löst sin fattigdom?

Man kan ha hög BNP, men om den inte delas och fördelas rättvist, kan tillväxten gå till 1% eller 5% av befolkningen. Men i Kina har lönerna skjutit i höjden, lönerna i tillverkningsindustrin har ökat mycket mer än i närliggande länder som Indien och Thailand m fl. För bara 3 decennier sedan hade Kina de lägsta lönerna i regionen. Se diagram 7.10.
De överlägset största företagen i Kinas ekonomi är de enormt stora statliga företagen. På listan, Fortuna 500 över världens till förmögenhet 500 största företag, så är 136 av dem kinesiska 2022. Den stora majoriteten av dessa är statliga. Diagram 7:56 och 8:19. De är koncentrerade inom finans, material, energiteknik, konstruktion, industri och transport, sjukvård mm.

Hökar i Washingtons tankesmedjor kritiserar ständigt Kina för att vara improduktiva och ineffektiva för om du tittar på vinstmarginalerna per land bland Fortuna 500-företagen, så ser man att Kina är på botten av listan. Det beror på att de kinesiska företagen inte eftersträvar vinster i första hand. Deras mål är att tjäna det kinesiska folkets strategiska intressen och hjälper till att upprätthålla makroekonomisk stabilitet.

En viktig anledning till att det finns så många missuppfattningar om reformen och öppningsprocessen som initierades av Deng Xiaoping är att så många utlänningar har fixerat sig vid uttalanden av Deng, men ignorerade andra stor kinesiska ledare, såsom Chun Yun. Han skapade idén med ”fågelburens” ekonomi. Kina skulle tillåta marknader, de skulle använda marknader som verktyg för att utveckla landet. Men marknaderna skulle vara som en fågel i en bur som skulle kunna expandera eller dra ihop sig beroende på behoven hos det kinesiska folket, men fågeln skulle aldrig släppas ut ur buren. Och så här tänker man fortfarande om marknader i kommunistiska partiet.

Världsbanken publicerade en studie 2019, som försökte svara på den här frågan: hur mycket bidrar Kinas statliga företag till landets BNP och sysselsättning? Den noterade att Världsbanken 1998 delade upp Kinas BNP i tre segment: 37% kom från staten, 12 % kom från kollektiv och 45 % kom från den privata sektorn inklusive landsbygden och hushåll, det är inte stora företag, det är bara småbönder till stor del.

Nyligen uppskattade ekonomer att från och med 2015 utgjorde SOE:s ca 39 % av BNP. Och från och med 2017 uppskattade Världsbanken att SOE:s utgjorde 23-28 % av BNP.
Men det är också svårt att beräkna andelen privata företag, eftersom det delade ägandet mellan stat och privat har olika former. Och även om staten har en mindre andel i ett företag, så kan de ha vetorätt. Se bild 13:07
Det viktiga är vilka sektorer som staten är koncentrerade på och det är de ”befallande Heights”, de viktigaste strategiska sektorerna och de senaste åren har de fått mer inflytande på ekonomin. Diagram 13:41.

Tidigare tittade vi på data från The Fortuna 500, om du tittar på de 100 listade företagen, som företag i Kina efter ägande och om du tittar på det efter börsvärde kan du se att från 2010 ökade privata företag från ca 10 % av totalen till ca 50 %, men detta är inte BNP, det här är bara börsvärdet för de 100 främsta börsnoterade företagen som är börsvärde, och sedan 2020 har den siffran minskat och andelen SOE har ökat. Det finns en viktig detalj om det här diagrammet: det hänvisar inte till privata företag utan det som kallas icke-offentliga ekonomier. Det baserar sig på vad kommunistpartiet säger, det är deras språkbruk, offentliga företag och icke-offentliga. Se diagram 14:51.

Deng Xiaoping sa aldrig att Kina är kapitalistiskt, han sa socialistiskt med kinesiska särdrag. Han hävdade att varje land har sina unika materiella förhållanden och det borde inte bara låna en modell från ett annat land som t ex Sovjetunionen, utan det borde försöka experimentera och vara pragmatiska och se vilken politik som fungerar bäst.

Socialistisk marknadsekonomi som ska tjäna arbetarklassen.

Detta uppdaterades 1992 av kommunistpartiets ledare Jung Samin som meddelade att Kina hade skapat vad han kallade en socialistisk marknadsekonomi, det är den term som kommunistpartiet fortfarande använder idag. Kina ska utveckla en socialistisk marknadsekonomi på hög nivå och lägger grunden för högkvalitativ utveckling. Det är deras egna ord. Nu kanske vissa analytiker, som känner till Kinas historia vet att på 1990-talet skedde en partiell privatisering av några statliga företag och detta tas som bevis på att man antog kapitalismen. Men detta är återigen väldigt missvisande eftersom Kina samtidigt konsoliderade statlig kontroll över de största strategiska SOE:erna som en del av en politik som genomfördes under Jung Samin som var känt som att ta tag i de stora och släppa det lilla. Bild 16:28 De var bank, finans, infrastruktur, konstruktion, metallbearbetning, gruvdrift, energi, telekommunikation. Diagram 16:50.

Medan vissa olönsamma företag i mindre strategiska delar av ekonomin privatiserades i någon lågnivåtillverkning av konsumentvaror. Statliga hotell och restauranger privatiserades också. De är ju inte strategiskt viktiga för Kinas makroekonomi. Man släppte alltså inte alls greppet om ekonomin till marknaden, det är en missuppfattning. Det här förklarades väldigt bra i en rapport av en forskare vid Princeton University, Kyle Chan. Artikeln har rubriken ”Hantering av konkurrens i Kinas statliga företag”. Bild 17:58.

Han noterade att poängen med de statliga företagen inte är att maximera vinsterna utan att stödja den bredare ekonomin såväl som Kinas nationella intressen. Dessutom är de offentliga företagen en del av Upstream industrier och de hjälper ett brett spektrum av Downstream industries som fastigheter, elfordon och skeppsbyggen, som drar nytta av de större offentliga företagen. Kyle skriver också i sin rapport att Kina tillåter konkurrens, men försöker förhindra att den blir överdriven eller ond. Han hänvisar detta till ett kinesiskt system av hanterad konkurrens och han sammanfattar det väldigt bra. I andra länder, kapitalistiska länder ses staten som ett verktyg för att få marknader att fungera bättre, som i USA, där regeringen tjänar marknaden och privata företag.

I Kina ses företagen som verktyg för att få staten att fungera bättre och mer specifikt vill jag tillägga att marknader är verktyg för att tjäna den kinesiska arbetarklassens intressen, inte de kinesiska kapitalisterna.

Det finns kapitalister men de kontrollerar inte staten som i USA. I Kina är kapitalisterna underordnade staten. Privata företag måste tjäna nationella intressen på uppdrag av folket och om de inte gör det möter de mycket allvarliga konsekvenser.
Västmedia har publicerat artikel efter artikel som gråter över de stackars miljardärerna i Kina som påstås bli så misshandlade och verkligheten är att om du är en korrupt miljardär och du begår brott kan du få fängelse i decennier eller dödsstraff och förlora all din förmögenhet, som konfiskeras av staten. Till skillnad från i USA, där miljardärer begår brott hela tiden och sedan mutar politiker som ger dem mer och mer statliga kontrakt. Se bild 20:24. Det har kommit många rapporter de senaste åren som klagar på att miljardärer i Kina förlorar miljarder dollar i rikedom.
Så jag har förklarat hur det kinesiska socialistiska systemet fungerar och hur Kinas stat och företag utgör basen för överbyggnaden av resten av ekonomin. Nu vill jag prata om hur Kinas aktiemarknad fungerar. För det är också något som gör folk förbryllade. De frågar hur Kina kan ha en aktiemarknad när det är socialistiskt.

Kinas aktiemarknad och en jämförelse med USA:s aktiemarknad.
Det enklaste sättet att svara på den frågan är att titta på det viktigaste kinesiska aktieindexet CSI 500 som motsvarar S&P 500 i USA, diagram 20:55, då ser man ganska tydligt att aktiemarknaden har varit i stort sett stillastående i 20 år. Det var en bubbla som sprack 2015 och sedan dess har många aktieägare antagligen förlorat pengar. Och detta går tillbaka sedan decennier, faktiskt har utländska investerare ständigt klagat på att det är väldigt svårt att tjäna pengar på den kinesiska aktiemarknaden. Den är helt enkelt inte särskilt viktig för den totala ekonomin.

Jämför detta med det amerikanska viktigaste aktiemarknadsindexet S&P 500, diagram 21:50, så ser du att under de senaste 30 åren har det gått upp med över 600%. Den amerikanska regeringen har under både republikaner och demokrater ägnat sig åt att pumpa upp aktiemarknaden så mycket som möjligt, eftersom de rika oligarkerna i USA som finansierar politikerna har sin förmögenhet investerad i USA:s aktiemarknad. Det är ännu mer slående när man tittar på Nasdaq, en annan mycket viktig aktiemarknad i USA, diagram 22:16. Den har stigit med 7000 % på 40 år. Sedan finanskrisen 2008 har den exploderat och detta gör att IT-bubblan 2000 ser helt obetydlig ut. Det är så mycket som den amerikanska ekonomin har finansialiserats eftersom main stream ekonomer hjälper till att driva regeringens politik. De anser att hälsan på aktiemarknaden är likvärdig med hälsan hos den amerikanska ekonomin.

Men titta på Kinas viktigaste aktiemarknadsindex CSI 500, diagram 23:06 som har varit i stort sett platt i två decennier och jämför med Kinas BNP PPP, diagram 23:15, det har ökat 100 gånger under 40 år. Från och med 2024 var BNP PPP enligt IMF 35,3 biljoner dollar. 1980 var BNP PPP 32 miljarder dollar. Det är alltså en ökning av 100 gånger på 40 år. Så här kan man tydligt se att i Kina anses aktiemarknaden inte vara samma sak som ekonomin, som den är i USA. Även om det finns tre börser i Kinas fastland, så är dessa inte särskilt viktiga, för kinesiska företag skaffar inte så mycket kapital på börserna, utan de får kapital från de statsägda bankerna. Bild 24:17.

De fyra största bankerna i världen sett till tillgångar är kinesiska statliga banker. Tillsammans har de ca 20 biljoner dollar i tillgångar och det är dessa banker som övervakar utlåning till privata företag. I USA måste ett privat företag som vill göra investeringar och utöka produktionen låna på Wall Street, de använder kapitalmarknaderna. Om ett privat företag i Kina vill göra investeringar lånar de från de statsägda bankerna. Så även om det är privat är det ändå i slutänden staten som genom de statligt ägda bankerna bestämmer vart krediten ska riktas, så detta är ytterligare ett sätt på vilket Kinas socialistiska system kan hjälpa till att styra ekonomin i strategiska riktningar och detta innebär att de kinesiska statsägda bankerna kan motverka spekulation och investeringar som skapar finansiella bubblor.

Aktiemarknaden är ett kasino i USA
I den amerikanska ekonomin investerar ofta inte ens stora företag, utan istället spenderar de biljoner dollar på att köpa tillbaka sina egna aktier för att försöka blåsa upp aktiekursen, eftersom företagsledare får större och större kompensationsbonusar baserade på aktievärdet. Bild 25:30. Goldman Sachs uppskattade att återköp av aktier kommer att uppnå 1 biljon dollar under 2025. New York Times rapporterade 2023 att amerikanska företag spenderar ungefär 90 % av sina intäkter på Buybacks och utdelningar, som berikar aktieägare och chefer, vilket innebär att de använder högst 10 % till investeringar.

Det är en anledning till att stora företag som Boeing har varit helt katastrofala, eftersom de helt enkelt inte investerar för att upprätthålla produktionen med mer kapital och utbilda arbetare i säkerhet. De använder 90 % för att pumpa upp sin aktiekurs och berika aktieägarna. Detta är ett exempel på hur kapitalismen kannibaliserar på ekonomin, den slukas inifrån av dessa kapitalistiska oligarker som bara bryr sig om sitt börsvärde, eftersom det är vad den amerikanska ekonomin bygger på. Det är ett finansiellt kasino. Diagram 26:47 Allt i den amerikanska ekonomin handlar om aktiemarknaden och det är därför så många västerländska analytiker inte kan förstå varför den kinesiska regeringen inte bryr sig om aktiemarknaden i Kina.

Jag vill spela upp ett klipp här från CNBC av en västerländsk finansanalytiker som medger att Kinas socialistiska system inte handlar om att blåsa upp aktiemarknaden, det är väldigt intressant. Bild 27:18 Aktiemarknaden ger ingen service till företagen, säger han. Intervjuaren lite harmset: Don´t you need the stock market?! Tinker (?) svarar att det är vårt dilemma, vi trodde att Kina skulle göra som oss, men det gör de inte. Grejen med Kina är att de säger vad de ska göra. De skapar inte spekulation.

Norton kommenterar: det är så roligt att höra västerländska analytiker diskutera Kinas ekonomi, de är så nära att erkänna att Kina är socialistiskt. Denna myt att Kina återupprättade kapitalismen under Deng Xiaoping är nonsens. Det finns så många exempel på såna här klipp. Här är ett från Bloomberg, Leland Miller säger att Kina inte bryr sig om aktiemarknaden och utländska investerare är missnöjda med det. 31:58
Som man kan se i dessa klipp är vissa västerländska analytiker arga på den kinesiska regeringen. Det är som att vi inte förstår varför den kinesiska regeringen inte är som den kapitalistiska amerikanska regeringen som bara bryr sig om att blåsa upp aktiemarknadens bubblor.

Här är ett annat klipp med en analytiker som faktiskt förstår den kinesiska ekonomin: Louis Vincent Gave, vd för ett finansiellt tjänsteföretag baserat i Hong Kong som heter Gavic Call, de gör finansiell forskning också om den kinesiska ekonomin. Han säger att finansmarknaden i USA är stark, men den amerikanska ekonomin är inte stark, den är beroende av massiva offentliga underskott, fattigdomen är hemsk, hemlösheten fruktansvärd, sjukvård är alltmer oöverkomligt och under tiden är den kinesiska regeringen faktiskt dedikerad att få den reala ekonomin att växa och höja människors levnadsstandard och inte blåsa upp aktiemarknaden.

Nu kommer ett klipp som visar finansanalytiker, folk som arbetat i storbanker. De är inte socialistiska aktivister, men några av dem har arbetat på den kinesiska marknaden i decennier och förstår systemet mycket bättre.
Gave: Jag ser att det finns så många olika sätt man skulle kunna säga vinna. Jag skulle säga att börja ge bättre livsresultat för dina medborgare, det borde vara nummer 1.

Så att inte ha en sjunkande medellivslängd och inte ha en förväntad livslängd som nu är den lägsta på 30 år i USA, att inte ha en stigande spädbarnsdödlighet, att inte ha 1,5 % av befolkningen i fängelse. Allt det här visar ju ett samhälle som är ganska sjukt. Anledningen till att jag lyfter fram det här är att när jag XI Jinping kom till makten för 10-12 år sedan, så hade han inte aktiemarknaden överst på listan över det han vill göra, den var inte ens med på listan. Jag tror att den viktig sak var att minska beroendet till dollarn. I USA är 70 % av befolkningen ägare av aktier, direkt eller indirekt, i Kina är det mellan 10 och 12 % och det är mestadels väldigt rika, så vem bryr sig om börsen går ner? Det har ingen social påverkan. Regeringen i Kina är inte som Donald Trump som skryter när börsen gick upp.

Glenn Look som är en amerikansk investerare av kinesisk härkomst påpekade att i USA växer många, om inte alla, upp med att likställa aktiemarknaden med den underliggande ekonomins hälsa. I Kina är situationen annorlunda. Han erkände att i en ekonomi finns det en motsättning mellan arbete och kapital. Och det är roligt för när man läser det, låter det som att en marxist har skrivit det. Men han säger att det måste finnas en balans mellan hur vinsterna fördelas mellan arbete och kapital.

I Kina är den politiska inriktningen att gynna arbetskraft framför kapital, särskilt i privata företag. Regeringens intresse är inte att säkra företagens privata vinster och han noterar att man kan se detta i att så många av regeringens politik gynnar arbetskraft, särskilt dem med låga löner. Till exempel har regeringen alltid upprätthållit en växelkurs som säkerställer att Yuan, Renminbi inte är övervärderad, vilket bidrar till att ge fler industriella tillverkningsjobb, som tenderar att vara mycket bättre jobb för människor. För det som händer när en valuta är övervärderad är att ekonomin tenderar att finansialiseras och avindustrialiseras. Det var vad som hände i USA under den nyliberala eran och också i Japan under 1980-talet. Den kinesiska regeringen gynnar alltså på olika sätt tillverkningsindustrin och håller tillbaka riskerna för bubblor och spekulation. Istället för att tillåta privata företag att etablera monopol inom banksektorn, verktyg, mark, de naturliga monopolen i ekonomin, det är så USA gör i det kapitalistiska systemet.

I Kinas socialistiska system tillhandahålls de naturliga monopolen av staten som kollektiva nyttigheter. Det kommunistiska partiet i Kina håller ett hårt grepp om hyresrätter för att förhindra parasitisk hyreshöjning av kapitalister.

Så idag har jag förklarat hur Kinas ekonomi faktiskt fungerar, hur Kina fortfarande är socialistiskt, men inte enligt samma modell som Sovjetunionen. USA försöker tvinga andra länder att anamma deras system, för så kallad frihet och demokrati, men inte i verkligheten eftersom kapitalistiska oligarker i den amerikanska finanssektorn vill dominera hela den globala ekonomin. Diagram 46:33.

Den amerikanska aktiemarknaden utgör 60,5 % av den globala aktiemarknaden. Trots att Kinas ekonomi är större än USA:s, Kinas BNP är större än USA:s, räknat i köpkraft. Men aktiemarknaden på fastlandskina är liten, bara 2,8 % , som är mindre än t ex Japan med 6,2 %, trots att deras ekonomi är mycket mindre än i Kinas.
De rikaste 10 % av befolkningen i USA äger 93 % av aktierna. Utländska oligarker äger också aktier i USA.

Så vad regeringen i Washington har gjort är att pumpa upp börsbubblan för att berika kapitalister och oligarker i USA och runtom i världen på bekostnad av vanliga människor, som har fått sina löner stagnerade och måste betala mer och mer för grundläggande tjänster, såsom hälsa, vård, utbildning och barnomsorg.

I Kina finns det några miljardärer, men de har förlorat mycket välstånd de senaste åren för regeringen har försökt uppmuntra mer jämlikhet som den kallar allmänt välstånd. De försöker minska ojämlikheten i förmögenhet. En del medier har klagat och de flesta miljonärer och miljardärer i Kina har det mesta av sina förmögenheter investerade i aktier i företag som faktiskt producerar något, sånt som gör människors liv bättre, och inte som fiktivt kapital. En del kapitalister har råkat illa ut för att de har brutit mot lagen, ägnat sig åt korruption inom aktiemarknaden och också för att de försöker utmana statligt ägda banker och försöker skapa privat finansiering, eller om du tar för stora risker, tar på dig för stora skulder.

Om du som Jack Ma försöker skapa privat finansiering, som kan få fattiga inträngda i skulder eller om du försöker uppmuntra ojämlikhet t ex inom utbildningen genom att skapa privata handledningsföretag vilket innebär att fattiga familjer inte får tillgång till lika bra utbildning som rika familjer, så kommer inte regeringen att tolerera det. Och det är några sektorer som kommunistpartiet har slagit ner på de senaste åren.

Aktiemarknaden är inte så viktig i Kina, den är helt enkelt ett verktyg som vissa företag kan använda sig av för att försöka få mer kapital att investera i den reala ekonomin för att producera konkreta produkter för människor att förbättra sina liv. Det är inte för att pumpa upp rikedomen för kapitalistiska oligarker som det är i USA. Diagram 51:09 Och det är därför som regeringen har haft som inriktning att pumpa upp aktiemarknaden och göra de rika rikare, medan genomsnittliga arbetande människor i USA lever på lönecheck efter lönecheck, fattigdomen blir värre, våldet blir värre, hemlösheten är skyhög. Men regeringen bryr sig inte riktigt för i slutänden är det de stora kapitalistiska oligarkerna och stora företag som finansierar amerikanska politiker som gör politik på uppdrag av Wall Street.

Det kinesiska systemet är helt annorlunda, det är ett socialistiskt system och det är verkligen ett alternativ till USA:s.

Red: Motsatt uppfattning finns Ja, Kina är en imperialistisk stormakt – och kommer gå om USA.

Relaterat
Två ekonomier – USA och Kina. Hur lika? Hur olika?
Michael Hudson: Det finansiella uppsvinget och skillnaden mellan USA:s och Kinas ekonomi.
Östern är ännu röd.
Hur miljardärer förstör demokratin i USA och lägger skulden på andra.
Kina slår ned på miljardärer och ojämlikhet.
Stor ökning av USA:s, Japans och Tyskland skulder, medan Kinas skuld minskar. Vad betyder det?
Världens rikaste har blivit rikare. Samlas i Davos för PR och för att befästa sin makt.