Av Tarik Cyril Amar, historiker från Tyskland som arbetar vid Koç University i Istanbul, om Ryssland, Ukraina och Östeuropa, andra världskrigets historia, det kulturella kalla kriget och minnespolitik
Även om ICJ:s domar om den pågående massakern i Gaza inte är bindande minskar de den judiska statens möjligheter att dölja sina brott
De 15 domarna i Internationella domstolen (ICJ), FN:s högsta juridiska organ, har utfärdat vad alla är överens om är ett banbrytande avgörande. ”Legal Consequences Arising from the Policies and Practices of Israel in the Occupied Palestinian Territory, including East Jerusalem” är i huvudsak ett förödande fördömande av Israels politik och brott i de territorier som landet erövrade för mer än ett halvt sekel sedan, som en följd av sexdagarskriget 1967, och som det fortfarande innehar idag.
ICJ:s utslag innebär också oundvikligen (vare sig domarna avser det eller ej) att inte bara Israels politik i dessa specifika territorier, utan det sionistiska projektet som sådant, bygger på den ohjälpliga orättvisa som det innebär att med våld beröva palestinierna deras omistliga rätt till nationellt självbestämmande. Missförstå mig inte, detta är inte ”bara” ett slag mot de brott som den israeliska ockupationen och annekteringen innebär; det ifrågasätter grunden för Israel som stat, eftersom den är uppbyggd kring ett systematiskt trotsande av rättvisa, lagar och elementär etik.
En egenskap som förstärker effekten av ICJ:s slutsats är dess omfattande karaktär. Det 80-sidiga dokumentet är resultatet av en lång och grundlig process som inleddes i slutet av 2022, då FN:s generalförsamling begärde ett så kallat ”rådgivande yttrande”. Slutsatserna är detaljerade och väl underbyggda och bygger bland annat på den samlade expertisen hos några av världens bästa jurister och på utfrågningar som involverade nästan 60 stater. (Israel, som var klart medvetet om att dess ståndpunkt var föga lovande och allmänt föraktfull mot internationell rätt, undvek möjligheten att lägga fram sin sak, vilket gör dess nuvarande raseri över resultatet ännu mer absurt).
Men även om liknande noggranna juridiska bedömningar tenderar att leda till komplicerade resultat är det inte fallet här. Som det allmänt har erkänts är resultaten förödande för Israel och, åtminstone i juridiska termer, en klar triumf för palestinierna och Palestina. Enligt Erika Guevara Rosas, chef för forskning, opinionsbildning, policy och kampanjer vid Amnesty International, är ICJ:s ”slutsats klar och tydlig”.
ICJ har utan förbehåll erkänt att Israels innehav av de territorier som landet erövrade under sexdagarskriget – inklusive östra Jerusalem (som Israel officiellt men olagligen har annekterat) och Västbanken (som Israel låtsas ”ockupera” men i själva verket annekterar) – är olagligt och måste upphöra så snart som möjligt.
ICJ klargjorde framför allt att alla bosättningar måste upphöra och att de bosättare som redan finns på dessa territorier måste lämna dem. Enbart detta beslut innebär att mellan 700 000 och 750 000 israeliska illegala (här är termen för en gångs skull helt korrekt) inte borde vara där de är. Alla måste inte bara lämna de över 100 bosättningar som de aldrig haft rätt att etablera, utan den israeliska staten har en skyldighet att evakuera dem. Dessutom är Israels expropriering av mark också olaglig, det vill säga stöld, enkelt uttryckt. ICJ har beordrat landet att återlämna det som det har stulit, det vill säga tiotusentals hektar.
Den israeliska staten är naturligtvis djupt inblandad i de olagliga handlingar som ICJ har beordrat den att stoppa och till och med rulla tillbaka. Israels långvariga politik att uppmuntra sina judiska medborgare – inklusive de facto koloniala bosättare från var som helst i världen – att flytta in i de olagligt hållna territorierna och stjäla palestinsk mark och resurser är i grunden kriminell, bland annat för att den är oförenlig med internationell rätt, särskilt den humanitära rätt som finns inskriven i Genèvekonventionerna.
När det gäller Gazaremsan, som länge har varit ett de facto koncentrationsläger för dess palestinska invånare och som sedan oktober 2023 är platsen för Israels pågående folkmordsmassaker mot dem, har Internationella domstolen tydligt avvisat det alltför ofta hörda israeliska argumentet att dess styrkor drog sig tillbaka därifrån 2005.
I själva verket, vilket ärliga juridiska experter länge har hävdat och ICJ nu uttryckligen har bekräftat, har Israel alltid utövat så mycket kvävande kontroll över detta område att det har förblivit en ockupationsmakt, med alla tillhörande skyldigheter, oavsett om dess styrkor befann sig på marken inne i Gazaremsan eller misshandlade dess invånare när de var stationerade runt den.
ICJ klargjorde också frågan om apartheid. Som torde vara välkänt är apartheid ett erkänt brott enligt internationell rätt (det är inte bara ett namn på en specifik kriminell regim som en gång tillämpades i Sydafrika). Enligt Romstadgan för Internationella brottmålsdomstolen – som inte ska förväxlas med ICJ – definieras ”apartheidbrottet” som ett ”brott mot mänskligheten” i likhet med till exempel mord, utrotning, förslavning eller tortyr. Enligt Romstadgan är det som gör apartheid speciellt att det är ”en institutionaliserad regim av systematiskt förtryck och dominans av en rasgrupp över någon annan rasgrupp eller andra rasgrupper och som begås i avsikt att upprätthålla denna regim”.
Enkelt uttryckt är apartheid bokstavligen ett av de värsta brott som en regim och de människor som stöder och arbetar för den kan tänkas begå. När det gäller Israel har opartiska experter och olika människorättsorganisationer länge hävdat att landet också begår detta brott. ICJ har tagit upp denna fråga och noterat argumenten ”att Israels politik och praxis i det ockuperade palestinska territoriet utgör segregation eller apartheid, i strid med artikel 3 i CERD”, det vill säga ”Konventionen om avskaffande av alla former av rasdiskriminering” (även känd som The International Convention on the Elimination of All Forms of Racial Discrimination, ICERD).
Artikel 3 i ICERD ålägger staterna att inte bara ”fördöma rasåtskillnad och apartheid” utan också att ”åta sig att förebygga, förbjuda och utrota alla sådana företeelser i territorier under deras jurisdiktion”. ICJ har dragit slutsatsen att Israel genom sin ”lagstiftning” och sina ”åtgärder”, det vill säga egentligen genom allt som landet gör som stat, bryter mot denna centrala bestämmelse.
Israel är sammanfattningsvis en stat som utövar apartheid, ett brott mot mänskligheten, genom att de facto annektera och bosätta sig på territorier som landet inte har något som helst rättsligt anspråk på och genom att systematiskt förneka en hel nation, palestinierna, deras rätt till självbestämmande. Domstolen har också gjort slut på alla anspråk på att Israel skulle kunna rättfärdiga sin fortsatta, genomgripande brottslighet med påstådda ”säkerhets”-behov. Detta är bara några av ICJ:s viktigaste slutsatser. Andra rör t.ex. palestiniernas rätt till återlämnande, återvändande och skadestånd. För alla som är ens vagt insatta i hur den israeliska staten fungerar är det uppenbart att ICJ:s slutsatser har förklarat dess grundläggande principer olagliga, vilket de också är.
Många stater, åtminstone de som har tillräckligt med makt, bryter mot internationell rätt, vissa ganska ofta (t.ex. USA), andra ”bara” ibland. Israel är dock speciellt: I kraft av sin egen, fritt valda politik, präglad av en nationalistisk ideologi om överhöghet och koloniala bosättningar, har Israel gjort brott mot internationell rätt till sitt statsskäl: utan detta är det svårt att ens föreställa sig hur landet kan fortsätta. Notera i detta sammanhang att landets försvarsminister och premiärminister är på väg att få arresteringsorder utfärdade mot sig för brott mot mänskligheten och krigsförbrytelser av International Criminal Court, (Internationella brottmålsdomstolen eller krigsförbrytartribunalen eller ICC, ö.a.) medan International Court of Justice, (Internationella Domstolen i Haag, ICJ, ö.a.) redan har konstaterat att folkmord är en trolig möjlighet i Gaza och, eftersom Israel brutalt har ignorerat alla dess förelägganden, sannolikt kommer att bekräfta detta konstaterande i en slutlig dom inom en inte alltför avlägsen framtid.
En sak som ICJ:s slutsatser bekräftar är naturligtvis att palestinierna har rätt till väpnat motstånd enligt internationell rätt (översättarens markering). En annan sak som följer är att många saker som Israel och dess västliga uppbackare låtsas vara uppe för förhandling inte är det: Palestinierna har rätt att få tillbaka sin mark; Israel har ingen rätt att använda den, inte på något sätt, inte ens som ett förhandlingsobjekt.
En tredje sak följer också, men från det israeliska svaret: Hela det israeliska politiska spektrumet, inte bara premiärminister Netanyahu och de andra extremisterna i hans kabinett, har förkastat ICJ:s slutsatser. Därför måste illusionen om att problemet med Israel bara är några få radikala makthavare begravas en gång för alla: Dessvärre är illusionerna om dominans och överhöghet utbredda i hela den politiska sfären och i hela samhället. Israel är den värsta skurkstaten i världen, och det är också en återvändsgränd. För detta kan landet inte, som dess elit brukar göra, skylla på yttre fiender eller ”antisemitism”. I själva verket är det dess egen arrogans och upprörande våld mot palestinierna och dess grannar som bär skulden.
Som många cyniker kommer att påminna oss om kommer ICJ:s slutsatser naturligtvis inte att tvinga Israel till förändring. Som FN:s särskilda rapportör Francesca Albanese har påpekat är Israels vanliga reaktion på att bli utpekad att begå ännu fler brott, som för att visa att man trotsar internationell rätt. Ändå är det kortsiktigt att tro att ICJ:s fördömande är irrelevant.
För det första har ICJ varit tydlig med att alla andra stater har en skyldighet att ”samarbeta med FN” för att få till stånd ”ett slut på Israels olagliga närvaro i det ockuperade palestinska territoriet och ett fullständigt förverkligande av det palestinska folkets rätt till självbestämmande”. Dessutom upprepade domarna i detalj att inte bara andra stater, utan även ”internationella organisationer, specialiserade organ, investeringsbolag och alla andra institutioner” inte får ”erkänna, samarbeta med eller på något sätt bistå i några åtgärder som Israel vidtar för att exploatera resurserna i de ockuperade områdena eller för att åstadkomma några förändringar i den demografiska sammansättningen, den geografiska karaktären eller den institutionella strukturen i dessa områden”.
I grund och botten har Internationella brottmålsdomstolen meddelat alla regeringar på denna planet att de inte är fria att göra som de vill med Israel och dess brott, utan att de är bundna av lagar för att hjälpa till att stoppa dem och avstå från att vara medbrottslingar. Detta är naturligtvis en aspekt av resultaten som borde beröra de många hycklarna och medbrottslingarna i EU och USA, som till exempel Tysklands förbundskansler Olaf Scholz, som inte kan se något annat än en ”omfattande efterlevnad av internationell rätt” när han tittar på Israel. Men det är ju samma Olaf Scholz som inte kan räkna ut vem som sprängde gasledningarna i hans land. På samma sätt borde ledarna i Storbritannien, med ”Labour-vännen till Israel” och, pinsamt nog, människorättsadvokaten Keir Starmer i spetsen, och de i USA, som håller på att medverka till folkmordet i Gaza, känna åtminstone ett visst obehag: Att stå vid Israels sida kommer inte att vara kostnadsfritt mycket längre.
I slutändan har det enskilt viktigaste resultatet av ICJ:s slutsatser att göra med den enorma roll som systematisk fördunkling – i klartext: lögn – spelar för den israeliska regimen och dess samhälle. Alla de som länge har pekat ut Israels systematiska brott och uppmanat till motstånd mot dem, oavsett om det är utanför eller inom Palestina, har nu i praktiken världens högsta domstol på sin sida. Det finns inte längre något utrymme för debatt om vad Israel gör, och när det väl är avgjort finns det inga argument kvar för att försvara det. ICJ:s slutsatser kommer inte plötsligt att förändra världen, men när världen förändras kommer de att ha spelat en viktig roll.
Källa: https://www.rt.com/news/601411-icj-israel-palestine-genocide
Nu har, skarpt intressant nog, den berömda västvärlden kommit till ett viktigt och avgörande vägskäl.
Som rättsstater och, tydligen, djupt troende på rättstraditioner och det nu berömda nyordet ”regelbaserad” världsordning, måste man nu bestämma sig: skall man följa världens högsta och viktigaste juridiska instansers utslag och domar?
Europas talesman Josep Borrell anser att domen är klargörande och pliktskyldig, frågan är hur långt det räcker?
Blir det nu diverse ekonomiska och politiska sanktioner från Europa mot Israel? Det borde faktiskt stå mycket högt på dagordningen.
Sverige, och hela Europa, bör nu klart se över möjligheterna att införa de s.k. BDS-reglerna mot den fascistiska Netanyahu-regimen eftersom domstolsutslaget från Haag är så pass klart och tydligt i denna exakta fråga.
Israel och Netanjahu med hans krigshungriga ministrar kör antisemitiska kortet överallt och på varje punkt. Demonstrationer i Usa dom är antisemitiska. Demonstrationer i någon arabland och dom är antisemitiska. Demonstrationer i Europa någonstans och dom är antisemitiska. Oavsett vad FN kommit fram till dessa åren och dom är antisemitiska. FN domstols beslutet och dom är också antisemitiska. ALLA är tydligen antisemitiska. Netanjahu själv och hans ministrar kör jämt detta falska vidriga kortet senaste decenniet från 2014 då det också var”mindre”krig. Någon behöver täppa till truten på dessa som kör detta kort. År in och år ut är det samma SKIT. Antisemitiska kortet borde förbjudas tvärs igenom från Israels terrorist regering. Det har blivit jävligt tröttsamt med denna falska myt, för att bättre dölja massmorden, ockupationen, förnedringen, apartheid reglerna och alla övriga vidriga brotten