En ny artikel 14 augusti av allas vår Caitlin Johnstone: Han hade två bebisar
Det finns en video där han skriker, skriker som vem som helst av oss skulle skrika. Skriken från en man som plötsligt förlorat allt som en man kan förlora. Skrikande Gazas skrik.
Han fick två barn. Tvillingar. Aysal och Aser, en pojke och en flicka. Mohammad Abu Al Qumsan hade två barn och en kärleksfull hustru. Nu har han ingen.
Ett israeliskt flyganfall dödade båda hans barn, deras mor och mormor, när han var ute och hämtade deras födelsebevis. De hade precis blivit födda.
Det finns en video där han skriker, skriker som vem som helst av oss skulle skrika. Skriken från en man som plötsligt förlorat allt som en man kan förlora. Skrikande Gazas skrik.
Ibland känns det konstigt att vi inte alla skriker som den mannen hela tiden, så länge vi delar planet med den här mardrömmen. Ibland vill jag liksom göra det.
Efter att Aaron Bushnell tände eld på sig själv i protest mot detta folkmord minns jag att jag läste någon säga något i stil med ”Jag förstår mannen som tände eld på sig själv bättre än jag förstår människorna i mitt eget samhälle som går omkring och låtsas som ingenting”. Al Qumsans skrik påminner mig om de orden i dag.
Det känns ofta som ett vidrigt helgerån att vår civilisation inte har stannat upp medan detta händer dag efter dag, månad efter månad, med fullt stöd från våra egna västerländska regeringar. Hur vi fortfarande går på bio och middagar och skrattar och skämtar medan dessa bloddrypande skrik bryter ut från Gaza. Det känns som att dansa vals utanför ett utrotningsläger och försöka ignorera lukten av den svarta rök som kommer från skorstenarna.
Vi ser ut som galningar. Vi beter oss lika galet som någon som visslar och dansar mitt i en dånande husbrand. Visst vore det fan så mycket sundare att skrika hela tiden än att gå vidare på vår glada lilla väg som om den här skräcken inte händer.
Men det skulle vara socialt olämpligt. Det skulle göra folk obekväma. Här, i denna dystopiska civilisation, anses det oförskämt att ens ta upp det.
Här i Australien har Melbourne Symphony Orchestra ställt in den hyllade pianisten Jayson Gillhams framträdande efter att han tillägnat ett stycke till det historiskt sett oöverträffade antalet journalister som har dödats i Gaza sedan oktober. MSO kallade dedikationen ”ett intrång av personliga politiska åsikter i vad som borde ha varit en morgon med fokus på ett program med verk för solopiano” och tillade att ”MSO förstår att hans kommentarer har orsakat anstöt och oro och erbjuder en uppriktig ursäkt.”
”Kränkning och upprördhet.” Vid en dedikation till mördade journalister. I ett konserthus.
Glöm Mohammad Abu Al Qumsans ”kränkning och upprördhet”. Han förlorade trots allt bara sina barn, sin fru och sin svärmor i ett israeliskt flyganfall. Han kände sig inte känslomässigt obekväm av att någon talade om de dåliga saker som Israel gör på en fin klassisk musikplats.
Glöm Al Qumsan, och glöm de två miljoner människor som liksom han har skrikit samma skrik och levt samma mardröm. Det som spelar roll är vår känslomässiga komfort och vår förmåga att psykologiskt avskärma våra politiska övertygelser från de verkliga konsekvenserna av dem.
Ingen borde tända eld på sig själv. Men jag kan förstå varför man gjorde det.
Här i denna falska, bedrägliga civilisation ignorerar vi skriken.
Vi ignorerar skriken och går till konserthusen i vår finaste klänning och våra finaste smycken och kräver en ursäkt om någon i vår omgivning får oss att känna oss obekväma med vårt stöd för en mordisk apartheidstat som för närvarande genomför ett folkmord.
Vi ignorerar skriken medan vi sakta dör inombords, avskurna från sanning och äkthet och en uppriktig kontakt med våra medmänniskor.
Vi ignorerar skriken medan vi längtar efter uppriktighet, precis som en palestinier som är instängd under en raserad byggnad längtar efter frisk luft och en flaska vatten.
Vi ignorerar skriken utanför oss själva. Och vi ignorerar skriken inom oss.
Mohammad Abu Al Qumsan, jag är med dig ikväll.
Aaron Bushnell, jag är med dig ikväll.
Jag skriker tills min röst är borta.
Ikväll har jag inget mer att erbjuda än det här.
Red: Läs fler artiklar av Caitlin Johnstone på Globalpolitics.se
Helt förfärligt. Hamas har alltför lätt att rekrytera när Israel-regimen tillåts fortsätta med genocidet av det passiva världssamfundet.
Det är dags att gå ur det odemokratiska FN och starta ett nytt som går in och upprättar FN:s resolution 242 som alla parter har undertecknat! USA:s leveranser med terrorbomber måste skjutas ned av världssamfundet!
Det är även dags att gå ur WHO och oligarkernas democid (miljoner mördade) genom de nanoteknologiska biovapnen som de uppskrämda och grundlurade injicerar! De skapar förmodligen extremt mycket lidande och stor sorg, men detta ges ingen uppmärksamhet, vilket får X-videos som denna att framstå som avledningsmanövrar som säkert får den massmordiske Bibi att le i psykopatisk ”duping delight”, ty detta drar bort fokuset på det massmord han sannolikt utövar på den israeliska befolkningen. https://lionessofjudah.substack.com/p/meanwhile-in-israel-8-year-old-vaccine
FN hit och dit. Nej!!! Och åter Nej!!! Den enda lösningen för denna cancersvulst och farsot israel delanda est! Alltså, israel måste förstöras!!!
Är ett helt annan fredligt Israel möjligt. Lämnar bosättaroområdena och områden man lämnat krig. Upphör helt med apaartheidpolitiken. Bygger upp Gaza. Synnerligen annorlunda stat och politik behövs.