Denna artikel av Jan Hagberg har tidigare publicerats på lindelof.nu. Jag får publicera den även här med Jan Hagbergs stöd och tillskyndan. Den fokuserar på uppkomsten av Hitlers tredje rike. Är detta en ren tysk affär? Spelade Storbritanniens politik att splittra och härska någon roll? Svärtningar i den ursprungliga artikeln. Svärtningar i den ursprungliga artikeln.
__________________
Lasse Ekstrand (31 juli 2024) tycks mena att det var tyskarnas skuld att Adolf Hitler kom till makten – alltså en rent intern tysk historia. Kenneth Lundgren konstaterar (2 augusti 2024) att de flesta skildringar av Tredje Riket bara ser till utanverket: Hollywoodiseringar av nazismen, den teatraliska, närmast ogripbara, ondskan.
Så långt är jag beredd att hålla med Kenneth Lundgren, liksom när han säger att en samhällsanalys behövs för att förstå. Enligt honom handlade det om att säkra storkapitalets ekonomiska och politiska herravälde. Enligt min mening är det en alltför ytlig och ofullständig uppfattning. Man måste klargöra att det var britterna, som avsiktligt skapade förutsättningarna för att lyfta fram en sådan figur som Hitler till makten i Tyskland.
Under andra hälften av 1800-talet började britterna uppfatta det enade, det framgångsrika, kraftigt industriellt växande Tyskland, med fredliga medel på väg att erövra världen, som ett hot mot sina intressen. Sir Halford Mackinder, professor vid London School of Economics, presenterade 1904 artikeln ”The Geographical Pivot of History” i Geographical Journal. I den framlade han sina teser om hur det brittiska samväldet fortsatt skulle behärska världen.
I det långa loppet skulle ett framgångsrikt samarbete mellan det tekniskt avancerade Tyskland och det resursrika Ryssland (därtill med Centralasien, Främre Asien) bli ett för britterna ointagligt fäste. En sådan utveckling måste stoppas, man måste göra allt för att förhindra ett närmande mellan dessa länder och regioner.
Detta, kort sammanfattat, har sedan dess varit ledstjärnan för brittisk politik. En politik som till punkt och pricka fullföljs av alla USA-administrationer, fram till våra dagar. Alltså, allt samarbete mellan Tyskland och Ryssland måste stoppas. Med första världskriget och sammanbrottet av tre kejsardömen, Tyskland, Ryssland, Österrike-Ungern samt det Ottomanska Väldet kom britterna en bit på denna väg.
Det kautschukartade Versaillesfördraget utformades av den anglosachsiska eliten för att i ett första skede föra Tyskland fram till det ekonomiska stupet, genom att med 20-talets hyperinflation först rensa bort den tyska medelklassen som politisk kraft – och lämna kvar ett antal lättstyrda tyska oligarker, som i ett senare skede skulle komma att användas i den tyska ekonomins omvandling till en krigsekonomi. Detta var inget misstag; allt var avsiktligt.
Första steget var alltså den tyska hyperinflationen. I ett senare skede styrdes processen upp av den säregne chefen för Bank of England, Governor Montagu Norman. I ett intrikat finansiellt spel med pundet som verktyg drev han först fram novemberkraschen på Wall Street 1929. I spåren av denna krasch och med alla dess efterverkningar frikopplade Norman den 31 september 1931 plötsligt pundet från guldet, varpå alla penningtransfusioner till Tyskland upphörde och arbetslösheten där steg brant.
I det skedet klev Ivar Kreuger in på scenen för att lösa Tysklands finansieringsbehov, med avsikt att hjälpa till med att få hejd på den där groteskt växande arbetslösheten. Det var förstås ofint mot de brittiska intressena och Ivar Kreuger avled därför hastigt i Paris den 12 mars 1932. Därmed var det fritt fram för Hitler.
Hitler belönades lite senare med att Tyskland fick arrangera både sommar-OS och vinter-OS 1936. Och han utnämndes till Årets Man 1938 av tidskriften TIME. Så skapades den tidens idol.
Hitler var en stor beundrare av England, rent av en anglofil. Läs Mein Kampf och tänk efter. Hitler ansåg, att den tyske kejsarens stora misstag var att han tagit strid mot britterna kring den utomeuropeiska koloniseringen när den ryska svarta jorden låg så mycket närmare att erövra! Oerhört kortsynt – av kejsaren! Detta lästes och noterades. Och Hitler odlades. Bland annat med hjälp av en skuggfigur som Ernst Hanfstaengl, en tysk-amerikan med dunkel bakgrund.
Samma process att fiska upp för den anglosachsiska elitens nyttiga figurer pågår överallt – hela tiden, ända in i våra dagar. I stort som smått. Se bara hur Sveriges nutida variant, försvarsminister Pål Jonson, odlats fram för att genomföra vad Leif Stålhammer kallat ”en statskupp i velour” och förvandla Sveriges grundlagar till makulatur. Utan minsta protest från vårt fina liberala etablissemang.
Det skrämmande är att denna tidiga brittiska – idag anglosachsiska – elit inte skyggar för något, när det gäller att säkra sin position i världen. Man ska alltså veta, att finanskvarteren i London – det som sedan dess är den oberoende lilla staten City of London – tjänade grova pengar på Napoleonkrigen.
Idag utvecklas denna drift att behärska världen, inte minst med valutan som verktyg, i samverkan mellan City och den mäktiga, privatägda Federal Reserve Bank of New York på andra sidan Atlanten.
Så har detta pågått genom åren, över sekler – men ingenstans, aldrig i våra läroböcker, eller annorstädes, har det stått något om det brittiska finanskapitalets grundläggande betydelse för krigen!
”Söndra och härska!” är ledorden för denna anglosachsiska elit. Inget av detta är förstås nytt under historiens gång, men britterna lärde sig förstå detta främst kanske under ockupationen av Indien. Vid det indiska upproret så tidigt som 1857–1858, det som blivit kallat Sepoyupproret, samverkade till britternas förfäran subkontinentens hinduer och muslimer. Detta lärde britterna att bygga barriärer mellan dessa båda religioners utövare – och med det lyckades britterna hålla sig kvar i Indien tills Brittiska Indiska Armén kastade ut dem därifrån 1947 – men med ett delat Indien som resultat!
Denna söndringens politik fortsatte i Östeuropa efter det som kallats första världskriget, det krig som man vill få oss att tro tog slut 1918. Visst, vapnen tystnade på västfronten efter vapenvilan i Compiègne-skogen den 11 november 1918 klockan 11.00. Men på ostfronten fortsatte krigen länge än, med miljontals döda.
På själva stilleståndsdagen 1918 upprättade segrarmakterna Polen som egen stat – med ännu oklara gränser. Till statsöverhuvud för den nya staten utsågs Józef Pilsudski, som hade ett återupprättande av det gamla polsk-litauiska samväldet – från Östersjön till Svarta Havet – som första punkt på sitt program.
Senare tillkom nya stater i området, som gjorda för nya tvister och strider – alltså för att söndra och härska!
På ostfronten fortsatte krigen åtminstone fram till 1920-talets mitt, om vi också tar med allt som hände i Främre Orienten. Här har vi allt från frändefolkskrigen i norra Finland, det västliga interventionskriget i Ryssland från slutet av 1918 (siste japanen lämnade ön Sachalin 1925), krigen i Baltikum, polsk-sovjetiska kriget 1919–1921, där det nyuppståndna Polen i maj 1919 gick till anfall i riktning Kiev, med en av USA nyrustad armé om 70.000 man, ett krig som slutade med Rigafreden 1921, men senare följdes av nya strider mellan Polen och Litauen, där Polen erövrade Vilniusområdet från det nya Litauen – och Kaunas blev Litauens provisoriska huvudstad.
Till Svarta Havet nådde Polen dock aldrig! Ett streck i räkningen för anglosachsarna.
Brittiska flottan låg kvar och guppade i Östersjön, åtminstone fram till 1920 – för att från den kanten styra de fortsatta krigen på ostfronten, utan att direkt engagera de egna medborgarna i striderna. Proxykriget fanns alltså redan då!
Under 1918 försökte britterna dra in svenskarna i krigen i Baltikum, men den dåvarande svenska regeringen var klok nog att avhålla sig från direkt engagemang med svensk trupp.
Det polska etablissemanget under mellankrigstiden kom att helt dansa efter britternas pipa, ända fram till katastrofen 1 september 1939. Inom 14 dagar efter tyskarnas inmarsch flydde den polska regeringen – och lämnade landet utan styre. På det följde den 28 september 1939 ett vid den tiden hemligt tilläggsavtal mellan Tyskland och Sovjetunionen om en territoriell uppdelning av det herrelösa Polen – för att de båda länderna skulle undvika konflikter och strider sinsemellan.
Ända fram till hösten 1938 var förbindelserna mellan den uppstigande Hitler och det polska etablissemanget de allra hjärtligaste. Det sista i de goda förbindelserna som skedde, sedan tyskarna efter Münchenöverenskommelsen hösten 1938 intagit Sudetlandet, så erövrade Polen (med britternas goda minne) det mineralrika Teschendistriktet, från Tjeckoslovaken.
Därefter, på våren 1939, tvärvände det polska etablissemanget, efter anvisningar från London, som hos polackerna skapat intrycket att de skulle kunna ta Danzig för att få en egen djuphamn vid Östersjön! Detta sedan England och Frankrike utlovat militär hjälp om man skulle komma i konflikt med Tyskland. Som vi idag vet blev utvecklingen en annan. Tyskarna inlemmade fristaten Danzig i Tyskland den 1 september – och britterna kom att bomba Tyskland, enbart med flygblad. På det följde det som blivit kallat låtsaskriget (se Låtsaskriget – Wikipedia).
Syftet med manövrerna från brittisk sida var förstås att Polen skulle förvandlas till en ren dörrmatta inför tyskarnas kommande anfall mot Sovjetunionen – utan att tyska militärer slitits ned i onödan på ett sidouppdrag. Denna politik kom att kosta mer än tre miljoner polacker livet, innan tyskarna kapitulerade 1945.
Dagens polska ledning med premiärminister Donald Tusk fortsätter denna politik som det angloamerikanska etablissemangets verktyg. Den polske utrikesministern Radoslaw Sikorskis hustru, den amerikansk-polska journalisten och författarinnan Anne Applebaum, är för övrigt också en framträdande medlem i USA:s neokonservativa läger.
Inte bara det tyvärr! De anglo-amerikanska makternas ultimata mål är att slå ut världens viktigaste och starkaste handelsaxel: den europeisk-kinesiska. Utan den får vi européer svälta sakta men säkert.
Då förvandlas Europa till ett passivt och alltmer dammigt och rentav mögligt museum för andra kontinenters turister.
Och vårt Europa kan vara på väg att inse det alltför sent.
När man hör ordet ”transatlantisk” och ännu värre ”transatlantisk integration”, skall man osäkra sin revolver. Det är Washington som på sikt är Europas farligaste strategiska fiende. Men få inser det och tror knappast på det heller.
Washingtons mål är att långsiktigt krossa Europas industri och ekonomi; hittills den kombinerat kvantitativa och kvalitativa ekonomin i hela världen.
Eller som den republikanske politikern John Bolton uttalade häromåret (av ganska usel kvalitet dessutom): ”om vi inte skulle ta och krossa Euron?”.
Det är synnerligen och verkligen dags för Europa att bli herrar i eget hus och de-amerikanisera och återeuropeisera vår egen kontinent!
PS. Vi har ju även en gåva till oss i Europa. Brexit!! Som totalt försvagat britterna mycket kraftigt och de inte spänningarna inom den brittiska ”Lill-unionen” knakar.
De yngre generationerna skottar vill ha ett fritt självständigt Skottland INOM Europeiska unionen. En majoritet av de nordirländska väljarna röstade på partier som är för att gå samman med moderlandet Irland, och även i Wales växer, visserligen sakta, men ändå en självständighetsrörelse.
Av allt detta kan det bara bli tummetotten England kvar. Väldigt mäktigt… Boris Johnson förvandlade med Brexit sin brittiska låtsas-stormakt till en ynklig ekonomi som är en av Europas svagare och mest i kris. Tack Boris för Brexit! You did it great!! Nu slipper vi ha anglosaxiska fanatiker inuti europeiska samarbetet. Men välkommen tillbaka till Europa alla skottar i Skottland!
Jan Hagberg skriver i polemik mot mig, Kenneth Lundgren, att enligt mig”…handlade det om att säkra storkapitalets ekonomiska och politiska herravälde. Enligt min mening är det en alltför ytlig och ofullständig uppfattning. Man måste klargöra att det var britterna, som avsiktligt skapade förutsättningarna för att lyfta fram en sådan figur som Hitler till makten i Tyskland.”.
Det är klart att jag på en sådan kort artikel som jag skrev inte kunde göra en fullödig och framhäva alla aspekter av den maktövertagande nazismen. Men jag anser ändå att det var klasskampen som var avgörande. Det vill säga kampen mellan den rikaste borgerliga klassfraktionen, monopolkapitalet, och det arbetande folket var den viktigaste motsättningen internt i Tyskland för att förstå det fascistiska maktövertagandet och som ledde till den nazistiska diktaturen i Tyskland. Alla andra motsättningar var olika grad underordnade.
Det var med storindustrins och storbankernas välsignelse som Adolf Hitler i januari 1933 kunde bilda sin första regering. Två veckor före valen den 5 mars – en vecka innan riksdagsbranden – träffade Hitler Tysklands verkliga herrar, representanter för storfinans och storindustrin som Albert Vögler, Carl Bosch, Hjalmar Schacht, Friedrich Flick, Krupp von Bohlen m fl. Hitler presenterade då sitt politiska program för tiden efter valen.
Han skulle efter valen, krossa arbetarnas fria fackliga och politiska organisationer, göra slut på parlamentarismen, upprusta och återupprätta krigsmakten och med terroristiskt våld slå ner all opposition. Schacht föreslog efter mötet att man skulle ge nazisterna 3 miljoner mark till deras valfond, Hitler fick 7 miljoner.
De långa knivarnas natt den 30 juni 1934 då Hitler och Himmler visade vem som bestämde, det vardå SA:s ledning med SA:chefen Ernst Röhm i spetsen blev mördade. Till mordoffren hörde även Gregor Strasser samt Hitlers företrädare som rikskansler Kurt von Schleicher och dennes fru. SA med dess element från trasproletariatet hade gjort sin drängtjänst och behövdes inte mer.
Storkapitalet blev efter det också direkt och öppet rikligt representerat i nazisterna regering. Kol-, järn-, stål- och kolkapitalisterna tog då kontroll över statskassan då man placerade sin man, riksbankspresidenten, Hjalmar Schacht, som ekonomiminister. Han ordnade så att de enorma rustningspengarna hamnade hos sina huvudmän. Det ekonomiska svindleriet sattes i system.
Andra oligopolkapitalister satsade på Heinrich Himmler. De bildade ”Freundeskreis des Reichsführers SS” som samlade ett skönt gäng. Där fanns Höga SS-medlemmar tillsammans med sådana som representanterna för bankkapitalet, Karl Rasche och Karl Ritter von Halt, Heinrich Bütefisch från IG-Farbe, Hans Walz från Bosch och många andra från trusterna och storkapitalet.
Visst var Storbritannien och Frankrike som imperialistiska konkurrenter delvis skyldiga till hur den politiska situationisten utvecklade sig i Tyskland efter första Världskriget. Det groteska Versaillesfördraget med sina enorma krigsskadestånd (tillsammans med dolkstötslegenden) som nazisterna använde i sin propaganda.
Den brittiska och franska utrikespolitiken gick länge ut på att få Nazityskland att att anfalla Ryssland så de efter det kunde sopa upp resterna. Det fick de dyrt betala för.
Storbritannien var en smart intrigör, men var i slutet på 1800-talet en stormakt på nedgång. USA gick om UK i BNP per capita vid förrförra sekelskiftet (källa: Our World in data, GDP per capita, 1000 to 2018). Och eftersom USA 1900 hade en befolkning på ca 76 miljoner och UK:s 41 miljoner så var den amerikanska ekonomin större.
När det gäller Tyskland så närmade de sig Storbritannien 1870 som hade då en BNP som var 1,6 gånger så stor och dubbelt så stor per capita som Tyskland. Strax före andra världskriget (1910) hade Tyskland kommit ikapp när det gäller BNP och deras BNP per capita var nu bara 30 procent lägre än Storbritanniens. Det var utifrån den ekonomiska basen som de tyska storkapitalisterna krävde ökat ”lebensraum” och en omfördelning av kolonierna. Året då andra världskriget startade 1939 hade Tyskland en BNP som var 16 procent högre än Storbritannien och avståndet var då bara 14 procent av BNP per capita. För att tyska finans- och industrikapitalet ytterligare skulle öka sina vinster var det också nödvändigt att expandera utanför det tyska riket. Också i det hänseende var Hitler och nationalsocialismen ett ”kanonbra” verktyg.
Storbritanniens utrikespolitiska smidda ränker hade en underordnad betydelse när det gäller framväxten av nationalsocialismen och dess Führer.
Det intressanta idag att nu skärps många politiska rörelser i Kontinentaleuropa som kräver diplomati och fredsförhandlingar när detta rysk-ukrainska krig sedan länge nått stagnerat dödläge, ett krig som det inte tycks finnas någon militär lösning på – det måste ju stå uppenbart för alla omdömesgilla bedömare.
Den här typen att på amerikanskt vis sköta konflikter med evigt stagnerande mål och nya vapentyper som med den gyllene dolkens kraft skall ge seger och total kapitulation för motparten: ja, det har hittills i vår moderna samtida historia aldrig någonsin fungerat.
Denna amerikanska strategi och den taktik, med evigt självrättfärdigande amerikansk expansionism, som följde på det, slutade nesligt nederlag i alltifrån utkastningen ur Iran 1979, kollapserna i Irak, Somalia, Libyen och Afghanistan för att nämna några i vår närtid.
Vi måste förstå att de amerikanska Förenta staterna är diplomatiskt-utrikes- och säkerhetspolitiskt en kommissarie Clouseau-nation.
Jag upplever det som Ryska övertagandet av Donbass och förmodligen hela nuvarande Östra Ukraina går sakta men säkert.
Kreml har aldrig givit Ukraina självständigheten för det skulle förenas med Västeuropa och bli NATO-land samt verkligt hot mot Fosterlandet.
Detta återställande måste ta sin tid. Jag är helt säker på att det ingår i planen med Specialoperationen.
För att lyckas måste grodan kokas sakta.
Ryssland är väl medvetna om att en snabbt eskalerad konflikt genast kommer äventyra Världsfreden.
Johan,
Än så länge är kriget begränsat till Ukraina samt nu även i Rysslands gränsland vilket inte är någon överhängande fara.
Då är det bara att vänta tills den ukrainska militären kapitulerat och denna Västorienterade och nyliberala Majdanregim inte längre förmår styra landet.
Vad som händer sedan vet jag inte, men det borde bli föremål för Internationella förhandlingar.
Utmärkt att Kenneth Lundgren påminner oss om namnen på de tyska oligarker, sådana som Albert Vögler, Carl Bosch, Krupp von den Bohlen m. fl., alltså de toppar som återstod i Tyskland som ekonomisk kraft efter det att den tyska hyperinflationen 1923 – iscensatt av Bank of Englands Governor Morgentau Norman, med hjälp av Versailles-fördraget – städat undan den tyska medelklassen från allt inflytande. Dessa figurer har väl många av oss hört talas om som de närmast ensamma skyldiga – och drivande – bakom den tyska upprustningen.
Att den tyska upprustningen var hela avsikten bakom det anglosachsiska finansspelet berättas däremot aldrig. Bara som ett exempel: Det fanns från början krav från Versailles på att tyska armén endast skulle få uppgå till 100 000 man. Men när Hitler trädde till och överskred de gränserna med råge, ingrep aldrig britterna. Inte heller rustade britterna upp som följd av det – Hitler var ju deras man, som visste sitt uppdrag! Varför skulle britterna se Tyskland under honom som ett hot?
Tyskland var sedan enandet en nation på ekonomisk uppgång och detta land i samarbete med Ryssland var vad britterna fruktade mest – Mackinder – men det Lundgren inte tycks förstå är hur britterna intrigerade med hjälp av valutan för att nå sitt mål – att söndra Kontinental-Europa.
Kennet Lundgren bortser alltså helt från att segrarmakterna – britter, amerikaner och fransmän (de senare mest som nyttiga idioter) – hade Tyskland helt i sin hand under hela mellankrigstiden, ända från vapenstilleståndet 1918 fram till nästa världsbrand. Det är därför man ibland talar om det andra trettioåriga kriget. Kom ihåg t. ex. spanska inbördeskriget (efter att britterna fraktat Franco från förvisningen på Kanarieöarna till Nordafrika för att han skulle leda upproret mot Spaniens lagliga regering) där tyskarna fick använda Spanien som exercisfält för det kommande storkriget, medan demokratierna i lag förbjöd stöd till demokratiskt valda den spanska regeringen.
Hjalmar Schacht, en äregirig, samvetslös bankman som var väl insatt i hela det tyska banksystemet, förtjänar ett särskilt omnämnande. Bara fem dagar efter Hitlers misslyckade ölhallskupp utnämndes Schacht – som från ingenstans – den 13 november 1923 att som ny chef för Reichsbank leda rekonstruktionen av den tyska valutan. Weimarregeringen hade önskat en annan person, Karl Helfferich, på denna post men här var det de anglosachsiska klubbarna som hade sista ordet – i det läget, som alltid! Schacht var redan vid det laget en tempeltjänare åt Morgentau Norman på Bank of England.
Finns mycket mer att säga om denna Schacht och hans spel med valutan för att åstadkomma den av britterna önskade tyska upprustningen. Men låt mig säga att Schacht – en av de mest skyldiga – frikändes vid Nürnbergrättegångarna. Mycket talande! Han dömdes senare förvisso av en avnazifieringsdomstol till åtta års fängelse men släpptes fri redan efter två år – för att sedan länge leva ett välbeställt liv i det som blev den tyska förbundsrepubliken, helt i händerna på anglosachsarna.
Anm. När jag skriver britter, amerikaner har det inget med respektive folk att göra utan det är en kortform för respektive härskande elit (klass om Lundgren så vill). Det internationella perspektivet ska inte suddas ut.
Jan Hagberg skriver i början av sin artikel ovan att enligt hans mening är min uppfattning är ”…alltför ytlig och ofullständig…” och att ”Man måste klargöra att det var britterna, som avsiktligt skapade förutsättningarna för att lyfta fram en sådan figur som Hitler till makten i Tyskland.”.
I sin kommentar till mig här ovan skriver han ”Att den tyska upprustningen var hela avsikten bakom det anglosachsiska finansspelet berättas däremot aldrig. Bara som ett exempel: Det fanns från början krav från Versailles på att tyska armén endast skulle få uppgå till 100 000 man. Men när Hitler trädde till och överskred de gränserna med råge, ingrep aldrig britterna. Inte heller rustade britterna upp som följd av det – Hitler var ju deras man, som visste sitt uppdrag! Varför skulle britterna se Tyskland under honom som ett hot?”.
Att Hitler skulle vara de brittiska imperialisternas man är ett fantastiskt påstående som JH inte har dokumenterat i sin artikel eller i sin kommentar till mig. Att Hitler inte var britternas marionett visar den kommande katastrofala utvecklingen för det brittiska imperiet. Han var den tyska monopolkapitalet man både i sin inrikes- och utrikespolitik.
Småföretagarna i Tyskland var varit ett av nazismens främsta stöd. De förväntade sig att nazistregeringen skulle föra en politik som skulle gynna dem. Men de blev lurade och många av dem skulle blev av med sina företag och tvingas bli lönearbetare. Tyska lagar från oktober 1937 förordnade att alla företag med ett kapital mindre än 40 000 dollar skulle upplösas och förbjöd etablering av nya med ett mindre kapital än 200 000 dollar. Detta detta tog snabbt bort en femtedel av alla småföretagsföretag.
Detta medan de stora kartellerna – som även Weimarrepubliken hade gynnat – stärktes ytterligare av nazisterna. Bland annat enligt en lag av den 15 juli 1933 kartellerna gjordes obligatoriska. Ekonomiministeriet fick befogenhet att organisera
nya obligatoriska karteller eller beordra företag att ansluta sig till befintliga. (Källa: William Lawrence Shirer: The rise and fall of the third reich sid 231 och 232)
JH skriver att Hitler struntade i rustningsbegränsningar som Versaillesavtalet stipulerade. Och det är riktigt men det gjorde även regeringar under Weimarrepubliken. Det var detta som Carl von Ossietzky skrev om och dömdes fört spioneri för.
Kenneth Lundgren återkommer hela tiden till en traditionell historiebeskrivning, en som vi matats med ända sedan barnsben – han säger helt kort att Storbritanniens intriger hade underordnad betydelse för utvecklingen i Tyskland.
Jag lyfte fram geostrategiska (Mackinder) och finansiella argument för det som skedde i Tyskland. Inte ett ord från Lundgren om det. Han ser alltså inte, förstår inte – eller vill inte förstå – hur London styrde maktspelet i Tyskland. För övrigt inte olikt hur Washington DC idag styr EU.
Lundgren låtsas sålunda inte om det finansiella spel som fördes av Bank of Englands Governor Montagu Norman – det som var själva kärnan och drivkraften i utvecklingen. Han avfärdar det hela med att ”Hitler inte var britternas marionett visar den kommande katastrofala utvecklingen för det brittiska imperiet”.
Därmed blir han också helt blind för efterkrigsfortsättningen, där London City, Washington DC och New Yorks finanselit hängt och hänger samman i ett nät med kontroll över världsvalutan. Som en styrande elit över en unipolär värld. En kontroll som inte längre är självklar, men man nu med näbbar och klor strider för att behålla, med proxykrig och färgrevolutioner som verktyg, med nya marionetter som tjänare.
Jan Hagberg (JH) beskyller mig för en rad saker och gör påståenden om mig i de korta korta stycken i kommentaren ovan. Jag tar upp dessa en och en.
I första stycket skriver han att jag ”återkommer hela tiden till en traditionell historiebeskrivning, en som vi matats med ända sedan barnsben -”
Att min historiebeskrivning skulle vara traditionell menar jag är fel, om man med traditionell menar den gängse, den vanligaste och så vidare. Den historia om nazismen vi matas med är att den var ond och att Hitler och andra nazistiska ledare var onda och att storkapitalet i Tyskland INTE var en härskande klass både före, under och efter nazistregimen. Det vi matas med nu är nästan enbart förintelsen av judar, USA:s krigsinsats överdrivs och att Sovjetunionen var helt avgörande för segern över Nazityskland förminskas. Min historiebeskrivning är alltså inte den traditionella men den är inte heller unik. Man kan säga att den är marxist-leninistisk om man ska etikettera.
I andra stycket skriver JH att jag ”… ser alltså inte, förstår inte – eller vill inte förstå – hur London styrde maktspelet i Tyskland. För övrigt inte olikt hur Washington DC idag styr EU.”.
Det JH beskriver – var som jag ser det ett led – imperialistmakternas rivalitet och kamp mot varandra. Det brittiska imperiet var på nedgång. Vid 1900-talets början hade USA redan gått om Storbritannien som världens största ekonomiska stormakt.
Tyskland var på väg och komma ikapp Storbritannien ekonomisk och 1939 hade – trots Versaillesfördraget – kommit förbi britterna ekonomiskt.
Det var bland annat det det internationella spelet handlade om. Hur man skulle bekämpa varandra, vilka allianser man skulle göra och vilka man för tillfället skulle inte ha. Imperialisterna har inga eviga vänner bara eviga intressen. Jag menade att britterna inte styrde maktspelet i Tyskland. Man kan inte heller jämföra USA:s nuvarande makt med Storbritanniens på 1920 och -30-talat. Den senare hade mycket mindre makt.
Jag menar inte att de brittiska ekonomiska och geostrategiska göranden och låtande saknar stor betydelse men de var inte avgjorde utvecklingen och skapandet Nazityskland.
JH skriver i fjärde stycket att jag även är ”…helt blind för efterkrigsfortsättningen, där London City, Washington DC och New Yorks finanselit hängt och hänger samman i ett nät med kontroll över världsvalutan.”. Detta utan att veta vad jag vet och anser om detta.
Efter andra världskriget var USA den i särklass starkaste imperialistmakten. En supermakt som – från slutet av 1950-talet – tillsammans med supermakten Sovjetunionen dominerade världen.
USA hade alltså efter krigsslutet mycket större makt än Storbritannien hade i början av 1930-talet. Därför kunde USA upprätta Bretton Woodssystemet 1945 som bland annat säkrade US-dollarn som världshandelsvaluta. Detta utmanades bland annat av Charles de Gaulle under Indokinakriget då USA:s guldreserv inte kunde garantera dollarns värde. USA-administrationen beslöt 1971 att inte garantera dollarvärdet.
USA har därefter vidtagit andra åtgärder. Bland annat petrodollaravtalet med Saudiarabien sommaren 1974. London ekonomiska centrum är en juniorpartner till USA:s. Att jag inte skulle förstå USA:s imperialistiska historia efter andra världskriget har Jan Hagberg hittat på själv utan att peka på något jag skrivit.
Jag tycker det ukrainska försvaret verkar ha blivit försvagat.
Förmodligen får inte ukrainarna de vapen de helst önskar från sina allierade partners i Västvärlden.
Det militära stödet från Sverige verkar ha upphört.
Man hör i varje fall inte talas om några betydande leveranser längre.
Det förut ständiga attackerna över Svarta Havet på Ryska militära installationer på Krim eller attacker på Rysslands bro över Kertjsundet är det för närvarande helt tyst om.
Det enda man hört talas om den senaste tiden är invasionen av Kurskområdet vad den nu ska tjäna till?
Inte ens Rysslandsexperten Bert på SVT eller TV-generalen Paasakivi kan riktigt förklara.
Ikväll rapporterar SVT en beräkning på över 66.000 döda ryska soldater i Ukraina.
Som säkra källor hänvisar de till BBC och någon rysk ”oberoende” nyhetskanal som heter Mediazona.
Även om det är en beräkning med ambitioner så måste man tänka det är snarare fler offer än färre då Västvärlden inte vill gynna sin värsta fiende Ryssland.
Några beräkningar om hur många döda ukrainska soldater Västvärldens krig mot Ryssland hittills fordrat har jag inte hört ett ord om från SVT Public Service eller deras expertutlåtanden.
Jag vet bara en sak, att det är många fler ukrainska soldatoffer än vad det är ryska.
Så många ukrainska soldatoffer att det är stora problem att rekrytera nya soldater trots att ukrainska militären sedan länge använt tvång och senare även regelrätt våld.
De ukrainska ungdomarna känner det är enkel biljett och väl i militären finns det ingen väg tillbaka mer än slut på kriget eller slut på sitt liv i skyttegraven.
De undrar säkert vad det var för mening att de blev födda.
För Västvärlden börjar det bli stora problem att hålla uppe föreställning att Ukraina kommer vinna kriget över Ryssland vilket drastiskt kommer sätta spår i den för Västvärldens Demokrati så känsliga opinionen vilken är garanten för Västvärldens ledare att genom NATO försörja kriget mot Ryssland. För det är ju folkets skattepengar politikerna spenderar.
Jag tror det är så att sanningens minut kommer allt närmare Västvärlden ledare för den stolta Demokratin som de menar är det bästa i den här Världen och med det bör regera över hela Jordens yta.
Vilket jag förstår nu aldrig kommer att ske.