Politiska konsekvenser av Kursk- och Donbassoffensiverna

Ukrainakriget står vid ett vägskäl. Det går in i en ny fas. Militära och politiska strategier på båda sidor förändras. Både Ukraina och Ryssland har öppnat nya fronter och offensiver – Ukraina i norra Kursk-gränsregionen och Ryssland i Kharkov och den centrala Donbas-regionen i Donetsk. Ytterligare nya fronter är sannolika.

Det här skriver analytikern Jack Rasmus i en större artikel om kriget i Ukraina med titeln A Tale of Two Offensives: Endgames in the Ukraine War?

Artikeln har även publicerats på steigan.no.

I artikeln ställer Rasmus följande frågor som han försöker svara på:

1. Varför invaderade Ukraina Kursk, vilka är deras möjliga mål och kan de uppnå dessa mål?
2. Har Ukraina verkligen bestämt sig för att offra Donbass?
3. Varför invaderade Ryssland Kharkov-regionen med en otillräcklig styrka?
4. Blev Ryssland överraskat av Kursk-invasionen?
5. Bevittnar vi reservernas växande betydelse i krig?
6. Vilka är Rysslands strategiska alternativ angående Kursk-invasionen? Är det en Donbass-offensiv?

Det är väl värt att läsa hela artikeln. Här återger vi bara slutsatsen:

Den allmänna opinionen i Ryssland har stärkt Putins hand i kriget som en konsekvens av de två offensiverna. Hans problem nu är inte att se till att den ryska opinionen fortsätter att stödja hans regering och SMO (Special Military Operation, officiell rysk term för kampanjen i Ukraina, red.), utan att växande delar av den ryska opinionen och de ryska medierna nu kräva att han vidtar ännu mer aggressiva militära åtgärder som svar på Kursk-invasionen.

Putins utmaning nu är att inte falla för Ukrainas Kursk-provokation, överge SMO och eskalera konflikten till ett ännu mer intensivt och bredare krig som kommer att kräva en mycket större militär styrka än SMO och falla i Natos krigshöks-fälla att använda en rysk eskalering som en ursäkt för att få NATO ännu mer direkt involverad på plats i kriget än vad de redan är.

Zelenskij vill helt klart manövrera händelserna i den riktningen – det vill säga en mer direkt konflikt mellan Ryssland och Nato. Det är kanske den viktigaste motiveringen bakom Kurskoffensiven. Men Putin vill i slutändan ha någon form av förhandlad uppgörelse, om än på Rysslands två mandatperioder som tillkännagavs tidigare i somras. Han kommer därför troligen att vänta till valutgången i USA för att avgöra om det är nödvändigt att lämna SMO och gynna en större konflikt. Ukrainas och Zelenskijs ledarskap är desperata och hänsynslösa. Putin är beräknande och tar vanligtvis in den större politiska bilden.

För tillfället är dock Putins villkor för att inleda förhandlingar som annonserades för ett par månader sedan – det vill säga att Ukraina lämnar de fyra provinserna och accepterar neutralitet – inte längre på bordet.

Att minska möjligheten till förhandlingar (som Kina försökte ordna i juli förra året) kan också ha varit en del av målet för Ukrainas Kursk-offensiv. Ukraina och Zelensky har lång erfarenhet av att låtsas intresse för förhandlingar som täckmantel för en planerad upptrappning. Ukrainas diplomatiska manövrar i Peking i juli och i Qatar i augusti är ett bevis på att Ukraina inte har för avsikt att förhandla om något seriöst. Snarare tvärtom. Även om ingenting är nära förestående kan USA och Ryssland fortsätta att utforska möjligheten till förhandlingar genom olika kanaler, som de har gjort under de senaste månaderna, men det är klart att det inte kommer att bli några förhandlingar av något slag förrän tidigast efter det amerikanska valet , och mer troligt inte förrän i slutet av Biden-administrationen den 20 januari 2025.

Under sommaren har en uppfattning vuxit bland NATO-eliter och västerländska medier att Ukraina inte kan hålla fast vid Donbass eller de fyra provinser som annekterades 2022 av Ryssland. Rysslands fortsatta framgångar i Donbassoffensiven bekräftar denna uppfattning ytterligare och befäster den om Ryssland skulle ta Pokrovsk nästa månad. Omvänt kan NATO-elitopinionen förskjutas ytterligare mot att tillåta Ukraina att attackera inuti Ryssland med hjälp av ATACMS, kryssningsmissiler och till och med F-16 för att göra det möjligt för Ukraina att hålla Kursk-territorium när Ukraina förlorar Donbass. Testet av detta NATO-elitskifte kommer att vara uppenbart om USA under de kommande veckorna tillåter ytterligare transporter av brittiska Storm Shadow-kryssningsmissiler till Ukraina. Att förlora Donbass innebär logiskt att rulla militärtärningen ännu längre i Kursk och på den norra gränsen.

Amerikanska krigshökar kommer att försöka skapa ytterligare upptrappning i Ukrainakriget mellan nu och januari 2025 för att göra det extremt svårt för någon ny amerikansk president som väljs i november att minska USA:s/NATO:s åtaganden gentemot Ukraina, än mindre dra sig tillbaka.

Skulle Harris vinna i november kommer Biden-administrationens antikrigspolitik nästan säkert att fortsätta. Harris kommer att vara formbar för det utrikespolitiska/neokoniska etablissemanget som har drivit USA:s utrikespolitik och krig sedan åtminstone 2001 och kanske till och med tidigare sedan slutet av 1990-talet.

Skulle Trump vinna – och deep state tillåter honom att faktiskt tillträda i januari utan en större amerikansk konstitutionell kris (vilket är mer troligt än inte) – är det osannolikt att Trump kommer att kunna avsluta Ukrainakriget på kort sikt efter att ha tog över Ovala kontoret den 20 januari. Även med Trump vid makten kommer kriget därför att fortsätta långt in i 2025. Den enda faktor som kan påskynda ett tidigare slut på kriget är om Ryssland försvagar Ukrainas militära resurser i en sådan utsträckning att dessa styrkor effektivt kollapsar på både Donbass- och Kurskfronten .

Ryssland hade aldrig för avsikt att ”erövra” hela Ukraina, inklusive Kiev. Putins SMO har alltid varit att driva ut ukrainska styrkor från de rysktalande provinserna och sedan säkerställa någon sorts neutralitet för det som finns kvar av en ukrainsk stat.

Men innan det kan ske måste Ryssland definitivt köra tillbaka Ukraina över gränsen från Kursk och ta de strategiska Donbass-städerna Pokrovsk och Slavyansk. Först då är slutspelet klart. Först då kommer Ukrainas styrkor att dra sig tillbaka till det som är kvar av Ukraina. Först då kommer USA/NATO att besluta sig för att minska sina förluster och helt överge ”Ukrainaprojektet”.

Dr Jack Rasmus är författare till The Scourge of Neoliberalism: US Economic Policy From Reagan to Trump, Clarity Press, 2020 och den kommande Twilight of American Imperialism, 2024, även Clarity Press. Han bloggar på http://jackrasmus.com , är värd för det veckovisa radioprogrammet Alternative Visions och gör inlägg dagligen på ”X” på @drjackrasmus.

Tvärtemot det intryck som skapats i Norge – och Sverige – pågår det en ganska skarp debatt i Ryssland om kriget i Ukraina och hur det förs. Det finns bland annat en skarp kritik mot generalstabschefen Valerj Gerasimov, där han får ansvaret för att Ryssland togs på sängen i Kursk. I den mån det finns kritik mot Putin bygger den alltmer på att han inte för kriget tillräckligt hårt och beslutsamt.

För att få ett smakprov på denna diskussion, läs artikeln av den Moskva-baserade australiensiske journalisten John Helmer : KURSK, BELGOROD, BRYANSK — FÖRBEREDAR PRESIDENT PUTIN FÖR ISTANBUL-II?