En artikel av Pepe Escobar hos Larry C. Johnson https://sonar21.com/from-11-september-to-7-october-the-fake-war-on-terror-collapses/
– John Stuart Mill, citerad av Eileen Sullivan i ”Liberalism and Imperialism: JS Mill’s Defense of the British Empire”, Journal of the History of Ideas, vol. 44, 1983.
Händelserna den 11 september 2001 var avsedda att införa och förankra ett nytt exceptionalistiskt paradigm i det unga 21:a århundradet. Historien visade dock på något annat.
Den 11 september 2001, som betraktades som en attack mot USA:s hemland, gav omedelbart upphov till det globala kriget mot terrorismen (GWOT), som inleddes kl. 23.00 samma dag. Termen döptes ursprungligen till ”The Long War” av Pentagon, men renodlades senare av Barack Obamas administration till ”Overseas Contingency Operations (OCO)”.
Det av USA skapade kriget mot terrorismen kostade åtta biljoner dollar, som inte går att spåra, för att besegra en fantomfiende, dödade över en halv miljon människor – till överväldigande del muslimer – och förgrenade sig till olagliga krig mot sju stater med muslimsk majoritet (Irak, sedan Syrien, Libanon, Libyen, Somalia, Sudan och till sist, Iran, se här, ö.a.). Allt detta motiverades obevekligt av ”humanitära skäl” och påstods ha stöd av ”världssamfundet” – innan även den termen döptes om till ”den regelbaserade internationella ordningen”.
Cui Bono? (vem tjänar på det) är fortfarande den viktigaste frågan i alla frågor som rör den 11 september 2001. Vicepresident Dick Cheney – som hade varit försvarsminister i George W Bushs fars regering – skapade ett tajt nätverk av neokonservativa Israel-first personer, (sådana som placerar Israels intressen före det egna landets, ö.a.) strategiskt placerade inom försvaret och den nationella säkerheten, för att genomdriva den sedan länge planerade agendan från Project for the New American Century (PNAC) (se här, ö.a.). Denna långtgående agenda hade väntat i kulisserna på rätt utlösande faktor – ett ”nytt Pearl Harbor” – för att rättfärdiga en rad regimförändringsoperationer och krig i stora delar av Västasien och andra muslimska stater och omforma den globala geopolitiken till förmån för Israel.
Den amerikanske generalen Wesley Clarks ökända avslöjande av Cheney-regimens hemliga plan att förstöra sju stora islamiska länder under fem år, från Irak, Syrien och Libyen ända till Iran, visade oss att planeringen redan hade gjorts i förväg. Dessa utvalda nationer hade en sak gemensamt: de var beslutsamma fiender till ockupationsstaten och starka anhängare av palestiniernas rättigheter.
Från Tel Avivs perspektiv var den goda nyheten att kriget mot terrorismen skulle få USA och dess allierade i väst att utkämpa alla dessa israeliskt vinstdrivande krig på ”civilisationens” vägnar och mot ”barbarerna”. Israelerna kunde inte ha varit mer glada eller självbelåtna över den riktning som detta tog.
Det är inte konstigt att den 7 oktober 2023 är en spegelbild av den 11 september 2001. Ockupationsstaten själv annonserade detta som Israels egen ”11 september”. Paralleller finns i överflöd på mer än ett sätt, men absolut inte på det sätt som Israel-firsters (se här, ö.a.) och kabalen av extremister som leder Tel Aviv förväntade sig.
Syrien: vändpunkten
Den västliga hegemonin är bra på att konstruera berättelser och vältrar sig för närvarande i de russofobiska, iranofobiska och sinofobiska träsk som den själv har skapat. Att misskreditera officiella, oföränderliga berättelser, som den om den 11 september, är fortfarande det ultimata tabut.
Men en falsk narrativ konstruktion kan inte hålla stånd för evigt. För tre år sedan, på 20-årsdagen av tvillingtornens kollaps och inledningen av kriget mot terrorismen, bevittnade vi en stor upplösning i skärningspunkten mellan Central- och Sydasien: talibanerna var tillbaka vid makten och firade sin seger över hegemonen i ett förvirrat evighetskrig.
Vid det laget hade besattheten av ”sju länder på fem år” – med målet att skapa ett ”nytt Mellanöstern” – spårat ur över hela spektrumet. Syrien var vändpunkten, även om vissa skulle hävda att tebladen redan var kastade (uttrycket syftar sannolikt på att spå framtiden i teblad, ö.a.) när det libanesiska motståndet besegrade Israel 2000 och sedan igen 2006.
Men att krossa det självständiga Syrien skulle ha banat väg för Hegemonens – och Israels – heliga graal: regimskifte i Iran.
USA:s ockupationsstyrkor gick in i Syrien i slutet av 2014 under förevändningen att de bekämpade ”terror”. Det var Obamas OCO i aktion. Men i själva verket använde Washington två viktiga terrorgrupper – Daesh, alias ISIL, alias ISIS, och al-Qaida, alias Jabhat al-Nusra, alias Hayat Tahrir al-Sham – för att försöka förstöra Damaskus (dvs. störta president Assad, ö.a.).
Detta bevisades slutgiltigt av ett hemligstämplat dokument från 2012 från US Defense Intelligence Agency (DIA), som senare bekräftades av general Michael Flynn, DIA:s chef när bedömningen skrevs: ”Jag tror att det var ett avsiktligt beslut [av Obama-administrationen]” när det gäller att hjälpa, inte bekämpa, terrorismen.
ISIS skapades för att bekämpa både den irakiska och den syriska armén. Terrorgruppen var en avkomma till al-Qaida i Irak (AQI), som sedan döptes om till Islamiska staten i Irak (ISI), sedan till ISIL och slutligen till ISIS efter att ha korsat den syriska gränsen 2012.
Den avgörande punkten är att både ISIS och Nusrafronten (senare Hayat Tahrir al-Sham) var hardcore-salafi-jihadistiska avläggare till al-Qaida.
Rysslands inträde i den syriska krigsskådeplatsen på Damaskus inbjudan i september 2015 var den verkliga spelförändraren. Rysslands president Vladimir Putin bestämde sig för att faktiskt delta i ett verkligt krig mot terrorn på syriskt territorium innan terrorn nådde Rysslands gränser. Detta fångades upp av den dåvarande standardformuleringen i Moskva: avståndet från Aleppo till Groznyj är bara 900 kilometer (Groznyj är huvudstad i Tjetjenien, där två krig utkämpades innan Ryssland fått bukt med islamistiska terrorister och separatister där, ö.a.).
Ryssarna hade ju redan utsatts för samma typ av terror och samma modus operandi i Tjetjenien på 1990-talet. Efteråt flydde många tjetjenska jihadister, för att sedan ansluta sig till skumma organisationer i Syrien som finansierades av saudierna.
Den framlidne, store libanesiske analytikern Anis Naqqash bekräftade senare att det var den legendariske iranske Quds Force-befälhavaren Qassem Soleimani som personligen övertygade Putin om att gå in på den syriska krigsskådeplatsen och hjälpa till att besegra terrorismen. Denna strategiska masterplan, visar det sig, var att på ett ödesdigert sätt försvaga USA i Västasien.
Det amerikanska säkerhetsetablissemanget skulle naturligtvis aldrig förlåta Putin, och i synnerhet inte Soleimani, för att ha besegrat deras praktiska jihadistiska fotsoldater. På order av president Donald Trump mördades den iranske generalen i Bagdad i januari 2020, tillsammans med Abu Mahdi al-Mohandes, biträdande ledare för Iraks folkliga mobiliseringsenheter (PMU), ett brett spektrum av irakiska krigare som hade gått samman för att besegra IS i Irak.
Att begrava arvet från den 11 september
Soleimanis strategiska turné för att sätta upp och koordinera motståndsaxeln mot Israel och USA var på väg sedan länge. I Irak, till exempel, drevs PMU:erna (se här, ö.a.) till frontlinjen för motståndet eftersom den irakiska militären – USA-tränad och USA-kontrollerad – helt enkelt inte kunde bekämpa ISIS.
PMU skapades efter en fatwa av Grand Ayatollah Sistani i juni 2014 – när ISIS började sitt irakiska framfart – genom att bönfalla ”alla irakiska medborgare” att ”försvara landet, dess folk, dess medborgares ära och dess heliga platser.”
Flera PMU:er stöddes av Soleimanis Quds Force – som ironiskt nog under resten av decenniet alltid skulle bli stämplad av Washington som en mästerlig ”terrorist”. Parallellt, avgörande, var den irakiska regeringen värd för ett anti-ISIS-informationscenter i Bagdad, lett av Ryssland.
Äran för att ha besegrat ISIS i Irak gick till största delen till PMU, kompletterat med dess hjälp till Damaskus via integrationen av PMU-enheter i den syriska arabiska armén. Det var vad ett verkligt krig mot terror handlade om, inte den missbenämna amerikanska konstruktionen som kallas ”kriget mot terrorismen.”
Det bästa av allt är att den inhemska västasiatiska reaktionen på terror var och förblir icke-sekteristisk. Teheran stöder det sekulära, pluralistiska Syrien och sunnitiska Palestina; Libanon har en Hizbollah-kristen allians; Iraks PMU har en sunni-shia-kristen allians. Söndra och härska gäller helt enkelt inte i en hemmagjord antiterrorstrategi.
Sedan, det som hände den 7 oktober 2023 drev de regionala motståndsstyrkornas etos till en helt ny nivå.
I ett snabbt drag förstörde den myten om israelisk militär oövervinnlighet och dess mycket lovordade övervakning och underrättelsetjänst. Även när det skrämmande folkmordet över Gaza fortskrider i oförminskad grad (med möjligen så många som 200 000 civila dödsfall, enligt The Lancet), håller den israeliska ekonomin på att urholkas.
Jemens strategiska blockad av Bab al-Mandeb och Röda havet till alla Israel-länkade eller destinerade fartyg är ett mästerverk av effektivitet och enkelhet. Det har inte bara redan försatt Israels strategiska hamn i Eilat i konkurs, utan har också, som en bonus, erbjudit en spektakulär förnedring av den talassokratiska Hegemonen, där jemeniterna de facto besegrat den amerikanska flottan.
På mindre än ett år har Motståndsaxelns samordnade strategier i huvudsak begravt det falska kriget mot terrorismen och dess mångmiljoner-dollar-rullning.
Lika mycket som Israel tjänade på händelserna efter den 11 september, påskyndade Tel Avivs agerande efter den 7 oktober snabbt dess upplösning. Idag, mitt i det massiva globala majoritetens fördömande av Israels folkmord i Gaza, står ockupationsstaten som en paria – fläckar sina allierade och avslöjar Hegemonens hyckleri för varje dag som går.
För Hegemonen blir det ännu mer alarmerande. Minns varningen från 1997 från Dr Zbigniew ”Grand Chessboard” Brzezinski (se här och här, ö.a.): ”Det är absolut nödvändigt att ingen eurasisk utmanare kommer fram som kan dominera Eurasien och därmed också utmana Amerika.”
Till slut metastaserade allt kombinerat ljud och raseri från den 11 september, kriget mot terrorismen, långa kriget, Operation This-And-That under två decennier till exakt vad ”Zbig” fruktade. Det har inte bara dykt upp en ”utmanare”, utan ett fullfjädrat strategiskt partnerskap mellan Ryssland och Kina som sätter en ny ton för Eurasien.
Plötsligt har Washington glömt allt om terrorism. Detta är den verkliga ”fienden” – som nu anses vara de två främsta amerikanska ”strategiska hoten”. Inte Al-Qaida och dess många inkarnationer, ett tunt påhitt av CIA:s fantasi, rehabiliterades och sanerades under det föregående decenniet som de mytiska ”moderata rebellerna” i Syrien.
Vad som är ännu mer kusligt är att det konceptuellt meningslösa kriget mot terrorismen som smiddes av neocons omedelbart efter den 11 september nu förvandlas till ett terrorkrig (kursivt min), som förkroppsligar den desperata Hail Mary-passning (ett desperat drag, term i amerikansk fotboll, se här, ö.a.) från CIA och MI6 för att ”konfrontera rysk aggression” i Ukraina.
Och det kommer säkert att spridas in i sinofobi-träsket eftersom samma västerländska underrättelsetjänster anser att Kinas framväxt är ”den största geopolitiska och underrättelseutmaningen” på 2000-talet.
Kriget mot terrorismen har avslöjats; den företeelsen är nu död. Men gör dig redo för seriella terrorkrig av en Hegemon som inte är van vid att inte äga berättelsen, haven och marken.
Relaterat
Glöm inte 11 september 1973, 2001, 2003… ! Nygamla uppgifter om 11 september 2001.
Blir inte färdig med 9/11 så lätt.
13 år sedan USA:s angrepp på Syrien: Sveriges Radio och DN tiger fortfarande om USA:s mångåriga stöd till terrorister och ockupation av 1/4 av Syrien.