Med Nato som hävstång

Debatt Nato förväntar sig att det svenska civilsamhället ska fungera som stöd för det militära försvaret, vilket innebär att kritiska röster om fred, säkerhet och militarisering behöver tystas. Det demokratiska samtalet undergrävs.

Den 7 mars 2024 hissades Sveriges flagga utanför Natos högkvarter i Bryssel. ”Vi har blivit medlemmar i världens mest framgångsrika fredsorganisation”, fastslog Ulf Kristersson. Att statsministern så oförblommerat knöt an till alliansens självbild som fredskämpe måste ha tilltalat Natos generalsekreterare Jens Stoltenberg. Att Nato är skapad för att bevara freden är också det första som slås fast i slutdokumentet från alliansens 75-årsjubileum i Washington den 9 juli 2024. I detta fredsuppdrag är avskräckning med kärnvapen hörnstenen.

Natos strävan är också att lägga allt större resurser på sin avskräckningsförmåga. Det är för övrigt en vision om fred som redan nu backas upp med hälften av världens militära tillgångar. Och som ska skydda en miljard människor i 32 medlemsländer från krig.

Alliansen är oumbärlig, hävdade Jens Stoltenberg i en artikel i Foreign Affairs inför toppmötet, ty den garanterar fortsatt enighet mellan Europa och Nordamerika kring försvaret av transatlantisk fred, demokrati och välstånd. Han lyfte fram att Natos främsta syfte är att förhindra krig men vara beredd på krig, och försäkrade att för det syftet har avskräckning gjort sin tjänst. (Kärn)vapen som vägen till fred.

Nato har medfört en satsning på det militära som saknar motstycke, särskilt vad gäller takten i omställningen av svensk försvarspolitik, bort från alliansfrihet. Men militariseringen får även genomgripande konsekvenser för det svenska civilsamhället. Som framgår av artikel 3 i det nordatlantiska fördraget har Natos civila beredskapsarbete som mål att stärka alliansens motståndskraft (resiliens). Ett viktigt inslag i detta uppdrag är att säkerställa civilt stöd till militära operationer, vad som i kommunikén från jubileet i Washington lyfts som en ökad integrering av civil planering i den nationella och kollektiva försvarsplaneringen.

Det står klart att ett militärt säkerhetsraster har lagts över alltfler icke-militära sfärer i samhället. Som statsvetaren Cynthia Enloe understryker i Globalization & Militarism (2007) pågår militarisering när tilltron till militära lösningar och våld tränger in i civilsamhället och präglar människors sociala relationer. I det ljuset behöver vi ställa granskande frågor om säkerhetspolitikens gränser för demokratin, på vilka villkor vi medborgare ska få tala fred, säkerhet, försvarsvilja och alternativ till våld i ett samhälle som är inbäddat i en militaristisk logik.

Civilsamhället och demokratin

I en intervju i Sveriges radio i april 2024 konstaterade Natos generalsekreterare att Sverige och övriga Norden måste investera mer i infrastruktur, inte bara i militär utan också i civil. Trots att Sverige har en väl utvecklad sjukvård, menade han att kapaciteten och förmågan att samarbeta måste förbättras om landet ska leva upp till Natos krav. Den underfinansierade svenska sjukvården kan nu, bisarrt nog, begära resursförstärkningar med hänvisning till att Nato behöver rusta oss för krig.

Den nya högprofilerade säkerhetspolitik, som följt av Sveriges Natomedlemskap och det bilaterala försvarsavtalet med USA, förkortat DCA, begär en bred omställning av civilsamhällets aktörer. I grund förväntas medborgarna förstå, vara engagerade i och stödja alliansens säkerhetspolitiska berättelse, vilken utfäster sig att säkra ett antal goda och hotade värden, som fred, frihet, demokrati, välstånd och en internationell regelbaserad ordning.

Alliansen har också en förledande och disciplinerande sida visavi medborgarna i medlemsländerna genom att agera uttolkare av sanning och fakta. Nato har inte gjort några större misstag, intygar den avgående generalsekreteraren, ”and if we had made one I would not tell you”. Ingen ska därför ha anledning att ifrågasätta Nato militärstrategiska bedömningar, trots kritiserade misslyckanden, som de i Afghanistan och Libyen. Våld, dödande och mänskligt lidande raderas medvetet ur historien. Inte minst förtigs den ständigt närvarande risken att kärnvapen ska kunna komma till användning.

Stoltenbergs uttalande står att läsa i en väl underbyggd artikel av tre norska forskare, P. D. Beaumont, J. Wilhelmsen och K. Lundby Gjerde, ”Reimagining NATO after Crimea: Defender of the rule-based order and truth” (2024). De sammanfattar också alliansens övergripande hållning till kritiker, som att dessa är fel ute på tre olika sätt; de saknar adekvat information, har fallit offer för desinformation eller är ”just plain bad”. Med denna syn på sig själv som sanningsvittne har Nato i princip ryckt undan mattan för ett fritt meningsutbyte.

Fredsrörelser

I dessa osäkra tider är det därför speciellt drabbande att flertalet svenska civilsamhällesorganisationer, som verkar under rubriken ”fred och säkerhet”, meddelats att de inte längre ska få statligt stöd till sin verksamhet. Beskedet kom strax före jul 2023, i flera fall utan vare sig förvarning eller förklaring. Att på det här sättet avsiktligt dränera den säkerhetspolitiska debatten på kompetens, kunskaper och talutrymme är både anmärkningsvärt och svårt att förstå ur ett medborgar- och demokratiperspektiv.

Ändå hävdar regeringen att civilsamhällets organisationer är viktiga, vilket bekräftades av Sveriges dåvarande utrikesminister Tobias Billström i en intervju med författaren Stina Oscarson i Svenska Dagbladet den 21 januari 2024. En mångfald röster utgör ett fundament i demokratin men det betyder inte, underströk Billström, att dessa organisationer ska få ekonomiskt stöd från staten, framför allt inte till opinionsbildning. Opinionsbildning kan låta neutralt, men här är det svårt att tro annat än att ministern och hans borgerliga regeringskollegor vill förhindra att åsikter som de finner obekväma sprids. Ett sms från Billström till Oscarson efter hennes intervju stärker denna misstanke. Utrikesministern förklarade att han var ”djupt besviken över Svenska freds tydliga nej till att ge Ukraina svenska vapen i samband med Rysslands invasion i februari 2022. Det var ett definierande ögonblick i synen på rätt och fel”. svensk säkerhetspolitik är uppenbarligen inte en arena där olika ståndpunkter ska få tillfälle att mötas.

Att döma av alla indragna bidrag är det inte bara Svenska Freds- och Skiljedomsföreningen som är fel ute. Även organisationer som Internationella Kvinnoförbundet för Fred och Frihet (IKFF), Kristna Fredsrörelsen och Svenska Läkare mot Kärnvapen, samtliga organisationer med mänskliga rättigheter, fred och antimilitarism som ledmotiv, har gått miste om stöd. Och som av en händelse leds samtliga fyra organisationer av kvinnor.

Föga förvånande blev det debatt om dessa kapade anslag. Företrädare för 21 organisationer med kopplingar till fredsrörelsen protesterade i Aftonbladet i den 4 februari 2024 under rubriken ”Vad har ni emot oss som jobbar för fred?” De pekade på att en snart sekellång tradition av offentligt stöd till alternativt säkerhetstänkande hade brutits för en anspråkslös besparing på drygt 20 miljoner kronor. ”Om fredsarbete och fredsbyggande ses som fula ord är vi som demokratiskt samhälle illa ute” var deras samlade farhåga. Björn Wiman knöt an i sin söndagskrönika i Dagens Nyheter en vecka senare, att en ”fungerande demokrati behöver både ett militärt försvar och ett civilsamhälle som främjar idéer om mänskliga rättigheter, diplomati, utveckling och det som krävs för att bygga långsiktig fred”.

Det samlade beskedet från regeringen är att organisationer som jobbar för fred och säkerhet ska stå fria från staten. Dessa principer hindrar inte regeringen från att öka sitt stöd till utvalda frivilliga försvarsorganisationer, som Lottakåren, Frivilliga Automobilkåren och Brukshundsklubben, med 55 miljoner. Men då handlar det om verksamheter som passar in i Natos krav på civilt stöd till militära operationer.

Innanför – utanför

Det råder en samsyn mellan regeringen och Nato, i det att båda vill dra en gräns mellan ett innanför och ett utanför i säkerhetspolitiken, mellan ett vi som tänker rätt, tror på Natos självbild och fullt ut sympatiserar med den inslagna vägen, och ett dom som tänker fel genom att plädera för alternativa förståelser av fred och säkerhet.

Att gå med i Nato är ”ett stort steg – men samtidigt ett naturligt steg” (min kursiv). Så beskrev statsministern Sveriges hållning i sitt tal till nationen den 7 mars 2024. ”Medlemskapet betyder att vi har kommit hem”, fortsatte han. Innebörden är att Sverige gått in i ett naturligt och normalt säkerhetspolitiskt tillstånd, med nationell enighet som ledmotiv, där fortsatta politiska samtal inte längre behövs. Även utanför den väl inhägnade Natopolitiken har politiska åsikter tystats. Här huserar de som fråntagits sitt demokratiska talutrymme, som anses undergräva medborgarnas säkerhet och sammanhållning, de otillförlitliga och ideologiskt skadliga.

Medlemmar inom Svenska freds har kallats för naiva, landsförrädare och Putins nyttiga idioter. Även fredsrörelsen i övrigt, som till stor del bärs upp av kvinnor och feministiska perspektiv, har bemötts av aggressiv kritik. Fred och nedrustning, Sveriges tidigare paradgren, uppfattas nu som väldigt provocerande, konstaterar IKFF:s generalsekreterare. Fredsrörelsen har fått fiendestatus. Med Nato som hävstång har regeringen avvärjt livsviktiga samtal om fred, demokrati och sanning. Den alliansfria säkerhetspolitiken, som bara för några år sedan var Sveriges officiella och demokratiskt förankrade linje, är nu plomberad med Natos sigill. Regeringen och Försvarsmakten försäkrar att goda svenska värden kommer att tryggas på annat sätt, genom omfattande militarisering och inordning under Natos så kallade kärnvapenparaply. Demokratiska debatter om fred, icke-våld och antimilitarism betraktas i det sammanhanget inte bara som överflödiga, utan som onaturliga och feltänkta, rent av som en form av sabotage. Säkerhetspolitiska röster tystas, i ett läge då de behövs som mest.