Krig har en början och ett slut. Det västerländska projektet med ett judiskt ”hemland” på palestinsk mark har förvandlats till en extremt våldsam och militant apartheidstat. Idag kan vi se konturerna av slutet. Eller som Churchill en gång sa ”början på slutet”.
Denna artikel av ’Bjarne Berg Wig – 3 oktober på steigan.no har Rolf Nilsson letat upp och översatt.
Krig har en början och ett slut. Det västerländska projektet med ett judiskt ”hemland” på palestinsk mark har förvandlats till en extremt våldsam och militant apartheidstat. Idag kan vi se konturerna av slutet. Eller som Churchill en gång sa ”början på slutet”.
Bjarne Berg Wig.
1982 ingick jag i en facklig delegation från Palestinakommittén till PLO och Palestinian Workers’ Union, som då hade kontor i Damaskus. Israel hade invaderat södra Libanon och Beirut och systematiskt utrotat och fördrivit palestinierna från Libanon. Vår delegation besökte det palestinska sjukhuset i Jaffa och samlade in data om grova brott mot internationell rätt. Jag kommer aldrig att glömma de modiga små barnen under vita sjukhuslakan. Med sår från fosforgranater och klustervapen. Sanningen vi kunde se med våra egna ögon var att Israel genomförde planerade och riktade attacker mot unga palestinska barn. Detta var chockerande, även om vi hade sett lite av varje i södra Libanon som FN-soldat.
Det var några extrema dagar med dystra nyheter, och våra palestinska vänner visste inte vem i deras familj som var levande eller död. Hustrun och flera av barnen till vår värd Ibrahim hade varit under beskjutning i Tyrus och han visste inte om de levde. Vi lovade att försöka ringa Tyr från Oslo om några dagar. (Lyckligtvis levde de).
En kväll satt vi och diskuterade med vår värd. Vi diskuterade de extremt svåra åren för Palestina som skulle komma.
– Segern kommer, inte nu, inte i morgon, utan någon gång efter det, sa Ibrahim. En regim som bara överlever genom att döda sina fiender kan aldrig överleva.
– Hur länge, frågade vi?
– Kanske två generationer eller tre, svarade Ibrahim. Men vi vill vinna. Inte genom att hata eller döda judar, utan genom att bygga en sekulär palestinsk stat för alla oavsett religion. Imperialismen och sionismen är fienden. Därför måste också antisemitismen bekämpas. Sa Ibrahim den natten.
Nu har det gått mer än fyrtio år. Det sionistiska projektet att bygga en apartheidstat på främmande territorium har inte längre några verkliga vänner. Bara ett litet krympande patetiskt skikt av europeiska eliter, mitt i ett hav av miljontals palestinska vänner över hela världen.
Och ett västerländskt imperium i solnedgången.
Churchill (David Lough,s, No more champagne…om churchills groteska slöseri och skuldsättning, som fick honom i klorna på sionisterna) och roosevelt hade så många Panama-stains, att det var absolut nödvändigt för sionisterna att selektera dessa två som pm o president. De var dessutom kusiner…,Hmm
Ariel Sharon ’skötte’ operationen mot Libanon (på order från murder inc. såklart) och det var samma ariel som i oktober 2001 efter deras groundzeroattack, sa; don’t worry about America and the americans. ”We rule washington, we know, congress knows, the americans know and nobody will…change it’. Hmm..nobody will change it…really
Churchill sa i november 1942: ”This is not the end, it´s not even the beginning of the end. But it is perhaps the end of the beginning”
Jag hoppas att det är så, kanske t.o.m. att det kommit längre. Men kan palestinierna klara kampen utan stöd från omgivande arabländer? Och det stödet kommer i så fall med villkor. Splittringen inom Palestina och arabvärlden är stor. Här i Sverige ökar hetsen med anklagelser om antisemitism. V-partiet förmår inte stå emot.