En artikeln 5 oktober av pensionerade indiske karriärdiplomaten MK. Bhadrakumar: https://www.indianpunchline.com/west-asian-crisis-prompts-biden-to-break-ice-with-putin/

USA:s president Joe Biden orsakade en överraskning under en presskonferens med reportrar utanför Vita huset på torsdagen när han inte uteslöt ett möte med sin ryske motsvarighet Vladimir Putin vid de kommande toppmötena för Grupp 20 eller Asien-Stillahavsområdet ekonomiskt samarbete. Biden signalerade liksom ”Barkis är villig”, som han uttryckte det *. ”Jag tvivlar på att Putin kommer att dyka upp.”

(* En referens till Charles Dickens roman David Copperfield , red.)

Som Vita husets presskonferenser i allmänhet sker så valde Biden medvetet att svara på frågor från TASS-korrespondenten som ställde frågan, som naturligtvis visste att Biden visste att en resa av Putin till västra halvklotet för att delta i G20-toppmötet i Rio de Janeiro, Brasilien , 18.-19. November är under aktiv övervägande i Kreml.

Biden och Putin har mycket att prata om, men vad mer är att Biden signalerade sitt intresse för en konversation bara en dag efter den massiva iranska missilattacken mot Israel, som kom som en blixt från klar himmel och dramatiskt förändrade efterdyningarna av hans presidentskap. .

Bli inte förvånad om Mellanösternkrisen kommer att dominera ett Biden-Putin-toppmöte i Rio de Janeiro – det vill säga om ett sådant möte äger rum. Ukrainakriget går obönhörligen mot en rysk seger. Bidens intresse ligger i att på något sätt se till att Ukrainas kapitulation – och Natos förnedring – överförs till efter den 20 januari, då den nye presidenten tillträder. Men Putin måste samarbeta.

Samtidigt är det som orsakar sömnlösa nätter för Biden är situationen i Mellanöstern, som okontrollerat kan utvecklas till ett regionalt krig. Här är inte Putin problemet, utan kan vara lösningen. Detta behöver lite förklaring.

Politiska åsiktsskillnader har utan tvekan uppstått mellan Biden och Netanyahu, vilket bara är att vänta med tanke på deras prioriteringar som politiker. Det kan tyckas som att den nuvarande krisen i relationerna mellan USA och Israel är ganska allvarlig, men hur mycket av det som är synvilla, eller hur lite av det som är verklighet, är frågan. Förvisso är inte ens en övergång från krig till en ny diplomatisk ordning i korten för närvarande.

Men USA och Israel är också fast allierade. Det råder ingen tvekan om att Biden låter bistånd flöda till Israel i deras krigsansträngning och för att hålla deras ekonomi flytande. Och USA blockerar alla resolutioner från FN:s säkerhetsråd som kräver vapenvila, vilket betyder att fredsskapande ansträngningar inte ens kan börja. 

I detta sammanhang måste Irans missilattack mot Israel sättas i perspektiv. Snarare än en krigshandling kan det ses som en tvångsåtgärd för att tvinga Israel att överge sin markoperation i Libanon. President Masoud Pezeshkian har avslöjat att Iran hittills visat den största återhållsamheten i att stoppa israeliska grymheter endast på grund av vädjanden från västerländska ledare om att förhandlingarna om en potentiell vapenvila i Gaza var i ett avgörande skede.

Men västvärlden höll inte sitt löfte och gav Iran inget annat val än att agera. 

Passivitet eller brist på reaktion inför Israels obevekliga härjningar mot den palestinska befolkningen som syftar till etnisk rensning skapade en oroande situation för Irans position som räddare för förtryckta muslimer. Dessutom ifrågasattes hela Irans avskräckningsstrategi.

Idag är Biden som en katt på ett hett plåttak. Ett Mellanösternkrig är det sista han vill. Men han har ingen kontroll över Netanyahu, som redan planerar nästa steg på eskaleringsstegen. När det gäller Iran är dess känsla av förbittring över västerländsk sofistikering och moralisk bankrutt påtaglig. USA:s trovärdighet har lidit hårt i den västasiatiska regionen.

Och så Putin. På schackbrädet i Mellanöstern är Rysslands roll av stor betydelse. Relationerna mellan Ryssland och Iran är idag på en aldrig tidigare skådad nivå. Ryska uttalanden har blivit mycket kritiska mot Israel de senaste åren. Ryssland har öppet upprätthållit kontakt med de grupper som utgör motståndsaxeln.

Rysk diplomati fokuserar på den ”stora bilden” för att föra den israelisk-palestinska konflikten till centrum för internationell politik. Under det senaste året har säkerhetssamarbete mellan Moskva och Teheran intensifierats avsevärt. Vissa rapporter har dykt upp om att Ryssland överför avancerad militär utrustning för att stärka Irans luftförsvarskapacitet.

Betecknande nog var Ryssland det enda land som Iran i förväg informerade om sin missilattack mot Israel. Enligt den välkända amerikanska podcasten Judge Napolitano: Judging Freedom (nedan) sköt den ryska flottan i östra Medelhavet förra veckan ner 13 israeliska missiler nära Libanon.

Uppenbarligen har en desperat Netanyahu försökt nå Putin per telefon de senaste dagarna, men samtalet har ännu inte blivit verklighet. Också på det diplomatiska spåret har Ryssland betonat den största vikt man tillmäter sin relation med Iran.

Det är tydligt att USA känner ett behov av att engagera sig tillsammans med Ryssland. Vad som kan vara acceptabelt kan vara proportionella attacker från de två viktigaste västasiatiska aktörerna, sammansatta i noggrant kalibrerade mediekampanjer. Till exempel riktade attacker mot enskilda militära installationer, som skulle rädda ansikte åt Israel och undvika ett större krig — det är ett föredraget scenario även för Iran, eftersom det undviker onödiga risker och bevarar trumfkorten i ett spel som lovar att vara långt.

I slutändan är det USA-israeliska avsikter som spelar roll. Financial Times citerade israeliska källor som sa att spelplanen är att tillfoga maximal skada på Irans ekonomi för att frigöra den latenta ”protestpotentialen” i det iranska samhället.

Den israeliska förhoppningen är uppenbarligen att en trovärdig agenda för regimändring kommer att ge genklang i Washington och locka till amerikansk intervention. 

Oavsett vilket tyder Bidens drag att engagera sig med Putin att en amerikansk militär intervention kan vara utesluten. Å andra sidan, den historiska rysk-iranska säkerhetspakten , som förväntas undertecknas under det kommande BRICS-toppmötet i Kazan, i Ryssland den 20-22 Oktober, Iran mycket mer strategiskt djup för att förhandla med väst.

Rysslands eget intresse ligger i att öka Irans försvarsförmåga och driva vidare med ett brett baserat bilateralt samarbete förankrat på den ekonomiska agendan under sanktionerna, samtidigt som de är på ett parallellt spår för att främja Irans integration i Moskvas projekt för större Eurasien . Kort sagt, Ryssland är idag unikt positionerat som en intressent i ett stabilt och förutsägbart Iran i fred med sig själv och regionen.

Den ryske biträdande utrikesministern Sergej Ryabkov sa till reportrar i Moskva på torsdagen: ”Vi är i närmaste kontakt med Iran om den nuvarande situationen. Vi delar en underbar upplevelse av samarbete inom olika områden. Jag tror att det här är ögonblicket då våra relationer är särskilt viktiga”. President Pezeshkian tog för övrigt emot den besökande ryske premiärministern Mikhail Mishustin måndagen den 30 september i Teheran bara timmar före avfyrningen av de iranska ballistiska missilerna mot Israel.

Vid ett möte i FN:s säkerhetsråd tillägnat utvecklingen i Mellanöstern, uttalade Rysslands permanenta representant i FN, Vasily Nebenzya, på onsdagen :

”Som en del av sitt mandat att upprätthålla internationell fred och säkerhet måste FN:s säkerhetsråd tvinga Israel att omedelbart upphöra med fientligheterna. Alla borde också göra allt vi kan för att skapa förutsättningar för en politisk och diplomatisk uppgörelse. I detta sammanhang noterar vi Teherans signal om att de inte är villiga att piska upp konfrontationen ytterligare.” 

Intressant nog tvekade Kremls talesman Dmitrij Peskov inte att ta upp trådarna i Bidens kommentar om ett möte med Putin. Han sa på fredagen : ”Det har inte förekommit några samtal om den här frågan och i dagsläget finns det inga förutsättningar för det. Presidenten har dock upprepade gånger uttalat att han fortfarande är öppen för alla kontakter”.