En artikel 15 oktober av Thierry Meyssan på https://www.voltairenet.org/article221376.html
I motsats till vad många tror har FN:s generalförsamling endast accepterat Israels medlemskap villkorligt (resolution 273) (se här, ö.a.). Tel Aviv har dock aldrig respekterat sina åtaganden. Israel vägrar att genomföra 229 resolutioner från säkerhetsrådet och generalförsamlingen. Den har just förklarat en FN-organisation som en ”terroristorganisation”, krävt att dess högkvarter i New York ska raseras, utsett dess generalsekreterare António Guterres persona non grata och har precis attackerat – fyra gånger – FN:s fredsbevarande styrkor i Libanon (UNIFIL) och skadat två av dess soldater.
Benjamin Netanyahu sa i ett tv-sänt tal den 13 oktober:
”Jag skulle vilja vädja direkt till FN:s generalsekreterare. Det är dags för dig att dra tillbaka UNIFIL från Hizbollahs fästen och stridszoner. Den israeliska armén har upprepade gånger begärt detta och har upprepade gånger fått avslag, vilket har effekten att tillhandahålla mänskliga sköldar till Hizbollah-terrorister. Din vägran att evakuera UNIFIL-soldater har förvandlat dem till Hizbollahs gisslan, vilket äventyrar dem och våra soldater.”
Israel har precis attackerat en position av FN:s fredsbevarande styrkor i Libanon. När britterna drog sig tillbaka från mandatet Palestina (d.v.s. Palestina placerat av Nationernas Förbund under den provisoriska administrationen av Storbritannien) den 14 maj 1948, proklamerade det sionistiska allmänna rådet, en utlöpare av Haganah (dvs. den huvudsakliga milisen för den invandrade judiska gruppen), ensidigt staten Israels självständighet. Det tillkännagavs av ordföranden för den judiska byrån (d.v.s. verkställande direktören för World Zionist Organization).
Det är viktigt att notera här att den brittiska ockupanten drog sig tillbaka från endast omkring en fjärdedel av mandatet Palestina. Den hade redan officiellt lämnat de andra tre fjärdedelarna, som utgjorde mandatet Transjordan, det framtida Jordanien.
På uppdrag av det sionistiska allmänna rådet läser David Ben-Gurion staten Israels självständighetsförklaring.
Efter några dagars eftertanke beslutade FN:s generalförsamling att erkänna den nya staten, inte utan att ha betonat att det i princip inte var upp till en milis, Haganah, att utropa en stat, även om denna proklamation kom att fylla tomrummet efter myndighetens för mandatet avgång, det vill säga britterna. Generalförsamlingen hade noterat att tillkännagivandet av självständighet inte sa något om denna stats regim (teokrati eller republik), och inte heller om dess gränser. Den hade för avsikt att fullfölja sin plan för skapandet av en binationell stat, både arabisk och judisk, utan territoriell kontinuitet mellan de två enheterna (Jerusalem och Betlehem har en internationell status). FN (tillräckligt många stater) hade lugnats av den nya statens hänvisning till ”fullständigt lika sociala och politiska rättigheter för alla medborgare utan åtskillnad av tro, ras och kön.”
Dagen efter självständigheten skickade Egypten, Irak, Transjordanien, Libanon, Syrien och Jemen sina arméer till Palestina. Officiell historia idag försäkrar att dessa sex länder (”araberna”, läs ”muslimerna”) inte accepterade en judisk stat, medan fem av dem motsatte sig judisk kolonisering efter brittisk kolonisering och den sjätte stödde Israel. Religion var ett problem endast för Izz al-Din al-Qassam, Muslimska brödraskapet och den nazistiska muftin Mohammed Amin al-Husseini.
På samma sätt försäkrar propaganda att dessa arméer besegrades av den tappra israeliska armén, vilket antyder att ”från första dagen är judarna moraliskt överlägsna araberna”. Verkligheten var en helt annan. Världskriget hade precis avslutats och inget av dessa länder, förutom Transjordanien, hade en armé värd namnet. Deras trupper bestod uteslutande av frivilliga. Dessutom stred den transjordanska armén, som avslutade konflikten, på Israels sida mot de andra araberna.
Faktum är att Transjordanien, fortfarande under brittiskt inflytande, hoppades kunna förhindra skapandet av en palestinsk stat och annektera dess territorium. Dess armé var ingen mindre än britternas (”den arabiska legionen”) och ställdes fortfarande under befäl av general John Bagot Glubb (alias ”Glubb Pasha”). Det var transjordanierna (faktiskt britterna) och inte israelerna som besegrade de andra arabiska arméerna.
Under konflikten utropades även dess suverän, kung Abdullah I, till ”Kung av Palestina”. Under denna konflikt lät de israeliska styrkorna britterna i Transjordanien slåss mot araberna och tillämpade Plan D (på hebreiska: Plan ”Dalet”). Haganah hade för avsikt att dela så lite territorium som möjligt med Transjordanien. Israeliska styrkor importerade illegalt vapen från Tjeckoslovakien (redan styrt av kommunisterna), förmodligen med Sovjetunionens samtycke, sannolikt under förevändning för att kämpa mot brittisk kolonisering, i verkligheten för att fördriva palestinierna. Detta är Nakhba (katastrofen). 750 000 palestinier (mellan 50 och 80 % av befolkningen) kände sig tvingade att ge sig av.
Israel begärde och fick, året därpå, sitt medlemskap i Förenta Nationerna. På den tiden var ingen avkoloniserad stat en del av FN. Länderna under anglosaxiskt inflytande var i majoritet.
Men de accepterade endast Israel under villkor. I sin resolution 273 hänvisade FN:s generalförsamling till ett skriftligt åtagande från utrikesministern för Israels provisoriska regering, Moshe Shertok, genom vilket han ”accepterar utan några reservationer de förpliktelser som följer av Förenta nationernas stadga och åtar sig att att iaktta dem från den dag då det blir medlem i Förenta Nationerna” [1].
Den 15 november 1970 läste Chaim Herzog, Israels permanenta representant vid FN och framtida president för staten Israel, upp förklaring 3379 vid generalförsamlingens podium, vilken beskrev sionismen som ”en form av rasism och rasdiskriminering”. . »
Hittills har Israel misslyckats med att upprätthålla detta åtagande och har brutit mot 229 resolutioner från säkerhetsrådet och generalförsamlingen. Dess medlemskap kan därför avbrytas när som helst.
Under de senaste månaderna
- Israels utrikesminister Israel Katz sa den 23 mars att FN har blivit ”en antisemitisk och anti-israelisk organisation som hyser och uppmuntrar terrorism.”
- Israel har kampanjat mot ett FN-organ, FN:s hjälporganisation för palestinska flyktingar i Mellanöstern (UNRWA), och anklagat det för att tjäna Hamas. I juli förra året antog Knesset tre lagar (1) som förbjöd UNRWA att operera på israeliskt territorium (2), fråntar dess personal diplomatisk immunitet (3) och förklarar den som en terroristorganisation.
- Israels permanenta representant i FN, Gilad Erdan, förklarade i slutet av sin mandatperiod i augusti förra året, talande från FN:s högkvarter i New York, att ”denna byggnad måste jämnas från jordens yta.”
- Israels utrikesminister Israel Katz förklarade FN:s generalsekreterare António Guterres som persona non grata.
- Israels försvarsstyrkor (IDF) attackerade medvetet franska, italienska och irländska soldater från FN:s interimstyrka i Libanon (UNIFIL).
Summan av kardemumman:
- Israel skapades inte av sitt folk, utan av sin armé.
- Det första arabisk-israeliska kriget vanns inte av israelerna, utan av araberna i Transjordanien under brittiskt befäl.
- Genom att bli medlem i FN åtog sig Israel att respektera alla sina resolutioner, som de har brutit mot 229 gå
- Efter Palestina, Libanon, Syrien, Irak, Jemen och Iran har Netanyahus regering öppnat en åttonde front – mot FN.
Man måste beakta att FN:s säkerhetsråd aldrig ratificerade den så kallade delningsplanen för Palestina. Den sionistiska brådskan att ensidigt utropa staten Israel innan delningsplanen ratificerades och vann laga kraft liknar ett tidig sionistiskt självskadebeteende. Kan det vara så att den dåvarande generalsekreteraren för FN, den kristne sionisten Trygve Lie, gav ett underhandsbesked till David ben Gurion att säkerhetsrådet inte kunde godkänna delningsplanen på grund av att den bröt mot FN:s stadgar om folkens rätt till självbestämmande? Eller berodde brådskan på möjligheten att slippa delningsplanens gränsdragningar för staten Israel? Det vore också intressant att få veta Trygve Lies åtgärder för att få FN:s medlaren Folke Bernadottes mördare rannsakade och/eller utlämnade till Sverige.