Under sitt styre i Afghanistan i mitten av 1990-talet och början av 2000-talet inledde talibanerna ett helgerånsuppdrag. I Bamiyanprovinsen i centrala Afghanistan stod två enorma Buddhaskulpturer (kända som Bamiyanbuddhorna), den ena något mindre än den andra. (se här, ö.a.)
Buddhastatyerna höggs ut i motsatta ändar av ett berg någon gång på 600-talet e.Kr., vilket gör dem till ett av UNESCO:s världsarv som borde ha skyddats, helt enkelt för att bevara historien, även om de inte hade någon religiös betydelse. Men eftersom statyerna uppenbarligen hade en religiös betydelse var det ännu viktigare att skydda dem.
Talibanerna var dock inte på humör att låta de två avgudabilderna stå kvar. De förstörde de två skulpturerna 2001, vilket väckte internationellt fördömande.
Här är det på sin plats med en kort historik över talibanerna för att sätta saker och ting i sitt sammanhang. Mujahedin i Afghanistan (många av deras medlemmar skulle senare bilda al-Qaida i slutet av 1980-talet och talibanerna i början av 1990-talet) skapades, finansierades, stöddes och uppmuntrades av USA sedan slutet av 1970-talet – som en del av CIA:s dyraste och största hemliga operation som kallades Operation Cyclone – för att försvaga vänsterns grepp om den afghanska regeringen och förmå Sovjetunionen att invadera Afghanistan som ett sätt att förblöda landet till upplösning. Sovjet tog betet. De invaderade Afghanistan 1979 och fastnade i ett gungfly som de inte hade en chans att ta sig ur helskinnade. USA uppnådde sitt mål 1991, då det enorma Sovjetunionen gav vika för att ersättas av 15 självständiga stater.
År 1998 avslöjade Zbigniew Brzezinski, Jimmy Carters nationella säkerhetsrådgivare och hjärnan bakom skapandet och finansieringen av Afghanistans Mujahedin, allt:
Enligt den officiella historieskrivningen började CIA:s stöd till Mujaheddin under 1980, det vill säga efter att den sovjetiska armén invaderat Afghanistan den 24 december 1979. Men verkligheten, som hittills har hållits hemlig, är en helt annan: Det var faktiskt den 3 juli 1979 som president Carter undertecknade det första direktivet om hemligt stöd till motståndarna till den prosovjetiska regimen i Kabul. Och just den dagen skrev jag ett meddelande till presidenten där jag förklarade för honom att detta stöd enligt min mening skulle leda till en sovjetisk militär intervention.
En afghansk ledare talar i Vita huset medan Ronald Reagan tittar på.
När USA stödde de afghanska militanterna bjöds deras ledare in till Vita huset flera gånger för att visa hur mycket den amerikanska regeringen stod bakom deras motstånd mot den sovjetiska invasionen. ”Jag uttryckte vår nations fortsatta starka stöd för motståndsrörelsen”, förklarade Reagan från talarstolen vid en presskonferens i november 1987, medan medlemmar av nämnda motståndsrörelse satt till höger om honom. ”Ni är en nation av hjältar”, avslutade Reagan och nickade mot den afghanska delegationen.
Det var varken första eller sista gången som de afghanska militanterna bjöds in till imperiets huvudstad. Reagan Library-kanalen på YouTube har en video från den 16 juni 1986 med titeln ”President Reagan Meeting with Freedom Fighters from Afghanistan (Mujahedin)…” Där finns också det berömda fotot där Reagan träffar ett gäng afghanska ledare i Vita huset 1983. Eqbal Ahmad (1933-99), en framstående pakistansk-amerikansk akademiker och intellektuell på sin tid, mindes ett sådant möte mellan afghanerna och Reagan: ”President Reagan tog emot dem i Vita huset; efter att ha tagit emot dem talade han till pressen och pekade på dem … och sade att dessa är de moraliska motsvarigheterna till Amerikas grundare. Dessa var de afghanska Mujahedin.”
Dessa ”moraliska motsvarigheter till Amerikas grundlagsfäder” blev utbytbara när de inte längre var till nytta för USA. Den mest allvarliga av deras synder var att de undvek amerikanska imperialistiska intressen i en pipelineaffär som gick genom Turkmenistan, Afghanistan, Pakistan och Indien och att de följde sina suveräna intressen med en icke-amerikansk klient. Talibanernas oförlåtliga synd ledde till att Afghanistan invaderades 2001 (under förevändning att det var Usama bin Ladins gömställe).
Den olagliga invasionen skulle kasta in ett redan fattigt land i ett inbördes krig under de kommande två decennierna. Den ledde till ett outsägligt lidande för de 43 miljoner afghanerna, varav miljontals blev flyktingar i grannländerna Pakistan och Indien. Landet brottas fortfarande med efterverkningarna av den omfattande förstörelse som USA och dess klientstater åstadkom.
Tillbaka till Buddhorna i Bamiyan. År 2001, när Afghanistan vacklade under USA:s förkrossande sanktioner, uttryckte västerländska frivilligorganisationer intresse för att renovera de två buddhorna. Mullah Mohammed Omar, ledaren för de styrande talibanerna, blev så upprörd över dessa erbjudanden om att renovera stenstrukturerna medan hans folk kämpade för att få tag på mat, att han beordrade att de skulle förstöras. Han sade i en intervju 2004 :
”Jag ville inte förstöra Buddha i Bamiyan. Faktum är att några utlänningar kom till mig och sa att de skulle vilja utföra reparationsarbetet av Bamiyan Buddha som hade blivit något skadad på grund av regn. Detta chockade mig. Jag tänkte att dessa känslokalla människor inte har någon respekt för tusentals levande människor – afghanerna som dör av hunger, men de är så bekymrade över icke-levande föremål som Buddha. Detta var ytterst beklagansvärt. Det var därför jag beordrade att den skulle förstöras. Om de hade kommit för humanitärt arbete skulle jag aldrig ha beordrat Buddhas förstörelse.”
Naturligtvis rättfärdigar inte hans indignation förstörelsen av ett världsarv och en religiös plats. Ändå berättar Wikipedia, ett annat imperialistiskt propagandaverktyg, för intet ont anande läsare att byggnaderna förstördes på grund av talibanernas ikonoklasm (bildfientlighet, ö.a.).
Världen var upprörd över talibanernas handling. Nationella regeringar utfärdade fördömanden. Dalai Lama var ”djupt oroad”, ledaren för den rysk-ortodoxa kyrkan kallade det ”barbari” och i ett uttalande från G8 kallades det för ett ”djupt tragiskt beslut”. Enligt en talibansk minister skickade UNESCO 36 brev med uppmaningar om att avstå från att förstöra byggnaderna.
Den libanesiska staden Tyros, som på arabiska kallas Sour, är en av de äldsta kontinuerligt bebodda städerna i världen, med en historia som sträcker sig tusentals år tillbaka i tiden. Det var en av de äldsta feniciska städerna och en födelseplats för många legendariska figurer från antiken. Dido, grundaren av Kartago, en av de mest historiska antika städerna, föddes i Tyros. Ännu viktigare är att Europa, Zeus gemål efter vilken den europeiska kontinenten är uppkallad, föddes i Tyros. Här finns också den historiska Hippodromen i Tyros (nästan två årtusenden gammal). På grund av stadens kulturella betydelse förklarade UNESCO Tyros som ett världsarv, en utmärkelse som ger det rättsligt skydd.
Men inget av detta spelar någon roll för de israeliska barbarerna. De har bombarderat staden oavbrutet i över en månad, bokstavligen utan någon annan anledning än att orsaka skoningslös förstörelse. Videor av Tyres förstörelse har översvämmat sociala medier och dokumenterar hur dess historiska strukturer har kollapsat under eldkraften från de israeliska bomberna som levererats av amerikaner.
De israeliska vildarna har förstört bostadsområden (precis som de har gjort i Gaza):
decimerat civila hem (precis som de har gjort i Gaza)
skapat kraterstora hål i den historiska staden (precis som de har gjort i Gaza)
Förstört flera hundra år gamla kyrkor (precis som de har gjort i Gaza):
Och förstört månghundraåriga moskéer (precis som de har gjort i Gaza):
Striderna på den libanesiska fronten är koncentrerade till gränsområdena mellan Libanon och Israel, där israelerna lider dussintals förluster varje dag. Men istället för att bara hitta ett sätt att slå Hizbollahs försvar och marschera framåt för att nå sina krigsmål har israelerna valt att förstöra historiska städer och civil infrastruktur.
Tyros ligger cirka 20 kilometer norr om den israeliska gränsen. Efter mer än en månad av sin markinvasion av Libanon har israelerna ännu inte tagit kontroll över en enda libanesisk by vid sin omedelbara gräns. I ett sådant scenario betyder bombningen av Tyros ingenting annat än Israels lust att förstöra arabiska länder och liv.
Den idylliska staden vid Medelhavet har till stor del övergivits och de flesta av dess 60.000 invånare har evakuerats till säkrare platser, men det har inte påverkat israelerna och deras nordamerikanska och europeiska uppbackare. Många stater i det förment kultiverade Europa underlättar direkt förstörelsen av en stad som födde den gudinna som deras kontinent är uppkallad efter.
Nu, när det är fastslaget att västvärlden inte bryr sig ett jota om arabiska liv, vilket en kvarts miljon döda palestinier och nästan 3 000 döda libaneser under det senaste året vittnar om, blir det också allt tydligare att man kommer att offra även kulturellt betydelsefulla landmärken för att underlätta det folkmordsprojekt som Israel genomför i Mellanöstern, så länge det är den judiska staten som gör det.
Ingen av de västliga stater som finansierar Israel har höjt så mycket som ett ögonbryn när israelerna har släppt tusenpoundsbomber över det historiska Tyros. Inga fördömande ord har hörts från västvärldens kulturinstitutioner.
UNESCO har inte ens brytt sig om att göra ett uttalande där man fördömer israelerna, än mindre skickat 36 brev som man gjorde till talibanerna.
Det enda sättet att förstå västvärldens, särskilt Europas, totala tystnad om den hänsynslösa förstörelsen av en historisk stad (för att inte tala om dess mordiska framfart) är vad jag har börjat kalla judisk exceptionalism. Inga regler gäller för de judiska styrkorna. De är undantagna från de lagar och förväntade beteendenormer som styr resten av världen. Den självutnämnda judiska staten kan döda, förstöra och skända vem och vad de vill, och de kommer aldrig att bli kritiserade. I stället för fördömanden kommer de att ursäktas till försvar av deras handlingar, som Matthew Miller, talesman för USA:s utrikesdepartement, gjorde när han förklarade att ”Israel har rätt att försöka attackera dessa civila”. Tysklands utrikesminister Annalena Baerbock förklarade på liknande sätt att det är kosher för den judiska staten att döda civila.
Denna judiska exceptionalism har redan förintat Gaza och banar snabbt väg för Libanons undergång. Lisa Johnson, USA:s ambassadör i Libanon, är fortfarande upptagen med att övertyga den libanesiska politiska ledningen om att förbereda sig för en fas ”efter Hizbollah” i stället för att tygla de folkmordsbenägna israelerna, banka lite vett i dem och be dem behandla icke-judarna i deras grannskap (och på andra håll) som medmänniskor i stället för att stämpla dem som ”Amalek” och ”mänskliga djur”, som inte har rätt till mat, vatten, elektricitet och liv.
Araberna i Västasien får klara sig själva. Ingen i det förment civiliserade väst och dess så kallade internationella institutioner kommer till deras försvar. När alla andra vägar är uttömda har det blivit allt tydligare att det enda sättet för araberna att få bort den rabiessmittade hund som har bitit dem obevekligt i nästan ett århundrade är att avliva den för gott med våld.