Georgien: Tbilisi snärjs av Natos hyckleri

Mat. Kyrkor. Chacha . Detta är vad Georgien länge varit känt för. Men nu är detta urgamla land, flankerat av berg och hav i hjärtat av Kaukasus, slagfältet för ett nytt inte så kallt krig. På grund av sitt strategiska läge – det delar en stor gräns med Ryssland i norr – har landet hamnat i det geopolitiska maktspelet mellan väst och Ryssland.

Och precis som Euromaidan-upproret i Ukraina för tio år sedan har Georgiens inrikespolitik i Nato-kretsar målats upp som en existentiell kamp. På ena sidan har Georgia’s Dream, det förment pro-ryska styrande partiet, suttit vid makten sedan 2012. På den andra sitter oppositionen, förklarad pro-västlig och pro-EU.

Inte konstigt att förra veckans parlamentsval har blivit en global händelse. Som förutspått av opinionsmätningarna, vann Georgian Dream med bred marginal och säkrade över 53 % av rösterna. De fyra stora oppositionskoalitionerna klarade tillsammans mindre än 40%. Det finns ingen anledning att tro att omröstningen var falsk: trots att de väckt viss oro över väljarnas tryck, partisk mediebevakning och en miljö av politisk polarisering, fann oberoende observatörer inga bevis på valfusk, än mindre rysk inblandning.

Ändå passar det inte den geopolitiska stämningen. Desperata efter att äntligen stänga ute Ryssland från sitt nära utland, verkar det inte finnas någon linje som västerländska politiker och deras allierade i Georgien är ovilliga att korsa för att uppnå sina geopolitiska mål – inklusive att ignorera grundläggande liberala principer och till och med att störta folkets vilja. Tillsammans med olycksbådande liknande rörelser över Svarta havet i Moldavien, under tiden, och Tbilisi kanske inte är den sista huvudstaden som drabbas.

Även om Georgiens val nästan säkert var fria och rättvisa, har oppositionen vägrat att acceptera nederlag. De har anklagat regeringen för att ”stjäla” valet som en del av en ”rysk specialoperation”. På måndagen samlades tusentals EU-vänliga demonstranter utanför det georgiska parlamentet. Oppositionen å sin sida kan räkna med en mäktig allierad i den georgiska staten: landets ihärdiga västvänliga president Salome Zourabichvili.

Hon är född i Paris och har arbetat större delen av sitt liv som fransk diplomat, bland annat som landets ambassadör i Georgien. Trots att han först blev georgisk medborgare 2004 var Zourabichvili fortfarande övertygad om att segern tillhörde oppositionen. ”Jag accepterar inte det här valet”, sa hon. ”Det kan inte accepteras, att acceptera det skulle vara att acceptera Ryssland i detta land, acceptans av Georgiens underordning till Ryssland”. Ännu mer anmärkningsvärt, Zourabichvili hävdade att det inte spelade någon roll om rysk inblandning faktiskt kunde bevisas eller inte. Det som var viktigt, sa hon, var ”vad den georgiska befolkningen vet, känner och ser.”

Om rollerna byttes om skulle västerländska regeringar med rätta skratta åt sådana påståenden som grundlösa. Istället upprepar de hennes påståenden: Joe Biden uttryckte ”larm” vid valet, medan Ursula von der Leyen, ordförande för Europeiska kommissionen, och Charles Michel, ordförande för Europeiska rådet, båda har krävt en utredning av påstådda oegentligheter.

Höga parlamentariker över kvarteret har gjort liknande uttalanden. De har hävdat att ”dessa val varken var fria eller rättvisa”, hävdat att ”EU inte kan erkänna resultatet” och efterlyser ”personliga sanktioner” mot regeringstjänstemän. De visade en nollsummementalitet, typisk för detta nya kalla kriget, och lade till ”det här valet handlade om Europa eller isolering, demokrati eller auktoritarism, frihet eller förryskning”, vilket antydde att Georgien var på väg åt fel håll. Boris Johnson har å sin sida föreslagit att den georgiska demokratin ”stals av Putins marionettregering i Tbilisi”.

Det är svårt att överskatta hur oansvariga dessa påståenden är. När allt kommer omkring, tänk på vad som hände förra gången västerländska regeringar tvingade ett land geografiskt, politiskt och kulturellt delat mellan Ryssland och västvärlden att göra ett binärt civilisationsval mellan de två.

Det var Ukraina – och se de blodiga konsekvenserna där. Först: en väststödd kupp mot en demokratiskt vald regering. Alltså: inbördeskrig i Donbas och direkt krig med Ryssland.

Det är just detta resultat Irakli Kobakhidze och hans parti Georgia’s Dream försöker undvika. Premiärministern avvisar västvärldens ”pro-ryska” etiketter och hävdar istället att han bara är pragmatisk. Med tanke på hemlandets historia, storlek och geografi, säger Kobakhidze att det inte är meningsfullt för Georgien att gå helt in i den västerländska inflytandesfären, än mindre bryta banden med Ryssland helt och hållet, eller ännu värre, inta en konfronterande hållning mot det senare. Faktum är att regeringen har betonat vikten av att ha ”normala, fredliga förbindelser” med Ryssland. ”Med tanke på Georgiens historia, storlek och geografi är det ingen mening att gå helt in i den västerländska inflytelsesfären.”

Georgien har goda skäl att ta det försiktigt. Ekonomiska data visar att ökad turism och handel med Ryssland, tillsammans med stärkta band med Kina, har spelat en viktig roll för ekonomins tillväxt, 7,5 % förra året. Men kanske viktigast av allt är att hans partis imperativ är att undvika krig – det vill säga att undvika att bli en andra front i Natos proxykrig mot Ryssland.

Att hävda att Kobakhidze bara är en pro-rysk soldat återspeglar helt enkelt västvärldens frånkoppling från verkligheten, eller direkt dåliga avsikter. Medan kriget i Ukraina förvisso har öppnat en klyfta mellan den Georgiska Drömmen och Bryssel, har partiet varit lika tydliga med sin iver att integrera med Europa. Detta är förvisso mer än retorik: partiet skrev in sin önskan om EU- och Nato-medlemskap i den georgiska konstitutionen, och lämnade in en ansökan om EU-medlemskap 2022. Allt Kobakhidze har bett om i gengäld är att Bryssel spelar ”efter georgiska regler” medan Tbilisi reser mot det förlovade landet i Belgien.

Kortfattat kan Georgian Dreams geoekonomiska plattform sammanfattas på följande sätt: fokus på ekonomisk tillväxt och bevarande av intern stabilitet genom att upprätthålla vänskapliga politiska och ekonomiska relationer med både väst och Ryssland, och det bredare icke-västliga blocket, samtidigt som man undviker att dras in i yttre konflikter.

Sammantaget kan alltså Kobakhidzes hårdhänta tillvägagångssätt förmodligen jämföras med en annan västerländsk bête noire (svarta får): Ungern. Inte konstigt att Orbán var den första EU-ledaren som reste till Tbilisi och gratulerade Georgian Dream till sin seger. ”Ingen vill att deras eget land ska förstöras och involveras i krig”, sa den ungerske ledaren. ”Därför förstår vi det georgiska folkets beslut att välja till förmån för frihet.”

För att citera Orbán, verkar många georgier glada över att inte låta sitt land bli ett ”andra Ukraina” – samtidigt som de driver en ”multipolär” agenda någon annanstans, särskilt i samarbete med Kina för att bygga en strategisk hamn vid Svarta havet. Tyvärr verkar det som att väst har andra planer. Faktum är att Washington och dess allierade verkar använda samma spelbok om Georgien som de gjorde om Ukraina. Precis som inför kuppen 2014 i Kiev förnekar de först den valda regeringens legitimitet och anklagar den för att vara en rysk bricka.

Därifrån använder de västerländska ”NGOs” för att mobilisera den EU-vänliga minoriteten mot regeringen, samtidigt som de driver på för sanktioner.

Om regeringen fortfarande inte ger efter för trycket kommer de att försöka gå vidare till nästa fas: oroligheter i parlamentet och på gatan, förhoppningar om polisattacker och slutligen störtandet av regeringen och framträdandet av en vänlig pro- Västerländskt alternativ.

Visst, inflytelserika västerländska utrikespolitiska tankesmedjor förutspår redan just detta scenario. I en ny artikel hävdade Atlantic Council att ”Georgiens parlamentsval 2024 har gått in i sin ”Maidan”-fas” – och att västerländska regeringar måste ”stödja det georgiska folket både i den omedelbara perioden framåt och på längre sikt.” Nato-etablissemangets mål kunde inte vara tydligare.

Ändå kan det visa sig vara utmanande att skapa en ”kupp” i Ukraina-stil i Georgien. Det beror dels på att de flesta georgier är fast beslutna att undvika detta resultat, och dels på att Kobakhidze har ”kuppsäkrat” landet under en tid. I maj, till exempel, antog regeringen lagen om ”Öppenhet av utländskt inflytande”, som krävde att alla icke-statliga organisationer som får 20 % eller mer av sin finansiering från externa källor att registrera sig som ”främjande  den maktens intressen”. EU och USA anklagade lagförslaget för att vara ett tecken på Georgiens ”demokratiska tillbakafall” och ”ryssifiering” – och till och med införde sanktioner. Protester följde, av vilka några fick stöd av västerländska politiker, och har bara intensifierat den politiska polariseringen i landet.

Men som den georgiska regeringen med rätta påpekar, finns varianter av dess så kallade ”utländska agent” redan i väst. Inte mindre slående, det finns gott om bevis för att icke-statliga organisationer spelar en skändlig roll i landets politik: det är bara det att de driver pro-västerländska agendor.

Först är det de råa siffrorna. Även om det är svårt att hitta tillförlitliga data – en del av problemet – finns det ungefär 30 000 icke-statliga organisationer i Georgien. Det är en enorm siffra för ett land med mindre än fyra miljoner människor. Sedan är det frågan om finansiering. De flesta av Georgias välgörenhetsorganisationer finansieras av USA, EU och andra ”filantropiska” institutioner, särskilt George Soros Open Society Foundations.

Open Society Foundations i Georgia

National Endowment for Democracy (NED): Georgiens väg till Europa

Och medan dessa olika organisationer officiellt fokuserar på ofarliga ämnen som demokrati och mänskliga rättigheter, är det ingen hemlighet att västerländska regeringar använder dem för att driva sina egna intressen, upp till och inklusive regimförändringar.

Till exempel spelade västerländska icke-statliga organisationer en nyckelroll i att främja flera ”färgrevolutioner” i början av 2000-talet. Det involverade mestadels icke-våldsprotester, vilket snabbt ledde till pro-västerländska regeringsskiften: särskilt i postsovjetiska stater som Ukraina (2004-5), Kirgizistan (2005) och till och med i Georgien (2003).

Det är talande i detta avseende att Victoria Nuland, den tidigare amerikanska diplomaten som spelade en nyckelroll i kuppen 2014 i Ukraina, just har blivit invald i styrelsen för National Endowment for Democracy (NED): en av nyckelaktörerna i NGO-isering av USA:s utrikespolitik. Inte undra på att Bidzina Ivanishvili, en av huvudgrundarna av Georgian Dream, nyligen beskrev NGO-klassen som en ”pseudo-elit” uppfostrad av utlänningar och i princip generad över sitt eget land. Det är nog också avslöjande att georgiska oppositionspolitiker ofta intervjuas med EU-, USA- och Nato-flaggor i bakgrunden.

Kort sagt är det tydligt att den moraliska paniken över Georgiens lag om ”utländsk agent” inte hade mycket med demokrati att göra. Snarare, som historikern Bryan Gigantino uttrycker det, fruktar västländerna att regeln kommer att beröva dem ”viktigt inflytande” i deras inrikes- och utrikespolitik. Samantha Power, chef för USAID, erkände i princip lika mycket när hon sa att lagen ”på allvar hotar Georgiens euro-atlantiska framtid.”

Detta är kanske den mest hycklande aspekten av den västerländska berättelsen om ett land som Georgien. Oavsett Rysslands ”utländska inflytande” – och det finns säkert – är västvärldens mycket större. Mer till saken är det bara naturligt för ett land som Georgien, som ligger på gränsen mellan Europa och Asien, att dra fördel av den pågående ”multipolariseringen” av global politik och öka sin egen autonomi. Samtidigt, med tanke på västvärldens eget minskande inflytande, kommer klumpiga försök att allvarligt störa denna process bara att pressa georgier ännu närmare i armarna på Ryssland och Kina.

Och även om Tbilisis framtid förblir obestämd, är detta långt ifrån bara Georgiens problem. När allt kommer omkring händer något liknande nu i Moldavien. Även där avslöjade de senaste valen en djupt splittrad väljarkår. Inte mindre viktig är den roll som västerländska och västerländska frivilligorganisationer spelar i landet. Till exempel har olika deputerade från det pro-västerländska regeringspartiet, och till och med Moldaviens nuvarande president, tidigare deltagit i Soros Foundations program. I kombination med potentialen för liknande problem på andra håll i den postsovjetiska sfären, är det tydligt att den georgiska drömmen ändå kan bli en regionomfattande mardröm.

Denna artikel publicerades av UnHerd.

Västvärlden driver Georgien Tbilisi har blivit snärjd av Nato-hyckleri