Av Alastair Crooke 11 november i https://strategic-culture.su/news/2024/11/11/west-very-fundamental-accumulating-contradictions/
Västvärlden har inte den finansiella styrka som krävs för att eftersträva global överlägsenhet – om den någonsin har haft det.
Valet har ägt rum, Trump kommer att tillträda i januari, många av partiets nuvarande nomenklatura kommer att bytas ut, en annan politik kommer att tillkännages – men att faktiskt ta makten (snarare än att bara sitta i Vita huset) kommer att vara mer komplicerat. USA har utvecklats till många olika förläningar – nästan furstendömen – från CIA till justitiedepartementet. Och även reglerande ”byråer” har implanterats för att bevara Nomenklaturans grepp om systemets livsnerv.
Att få dessa ideologiska motståndare att tänka i nya banor kommer inte att gå helt smärtfritt.
Men det amerikanska valet har också varit en folkomröstning om den rådande intellektuella huvudfåran i väst. Och det kommer sannolikt att vara mer avgörande än den amerikanska inhemska omröstningen – hur viktig den än är. USA har gjort en strategisk förskjutning bort från den teknoligarki som tog sitt grepp om landet på 1970-talet. Dagens skifte återspeglas över hela USA.
Redan 1970 skrev Zbig Brzezinski (som skulle bli nationell säkerhetsrådgivare till president Carter) en bok som förutsåg den nya eran: Det som han då kallade ”den teknisk-elektroniska eran”,
”innebar det gradvisa framträdandet av ett mer kontrollerat samhälle. Ett sådant samhälle … som domineras av en elit utan traditionella värderingar … [och som] utövar kontinuerlig övervakning av varje medborgare. .. [ tillsammans med] manipulation av alla människors beteende och intellektuella funktion… [skulle bli den nya normen].”
På ett annat ställe hävdade Brzezinski att ”nationalstaten … har upphört att vara den främsta kreativa kraften: Internationella banker och multinationella företag agerar och planerar på ett sätt som ligger långt före nationalstatens politiska begrepp”.
Brzezinski hade helt enkelt fel om fördelarna med ett tekniskt kosmopolitiskt styre. Han hade också helt fel, och katastrofalt fel, i de politiska recept som han drog upp efter Sovjetunionens sammanbrott 1991 – att inget land eller grupp av länder någonsin skulle våga stå upp mot USA:s makt.
Brzezinski hävdade i The Grand Chessboard att Ryssland inte skulle ha något annat val än att underkasta sig NATO:s expansion och USA:s geopolitiska diktat.
Men Ryssland gav inte efter. Och som ett resultat av eliternas eufori över ”historiens slut ” 1991 inledde väst kriget i Ukraina för att bevisa sin poäng – att inget enskilt land kunde hoppas på att stå emot hela NATO:s samlade tyngd. De sa det för att de trodde på det. De trodde på västvärldens manifesta öde. De förstod inte vilka andra alternativ Ryssland hade.
I dag är kriget i Ukraina förlorat. Hundratusentals människor har dött i onödan – för en inbillning. Det ”andra kriget” i Mellanöstern går inte annorlunda. Det israelisk-amerikanska kriget mot Iran kommer att förloras, och tiotusentals palestinier och libaneser kommer att ha dött i onödan.
Och de ”eviga krigen”, som Natos överbefälhavare förväntade sig efter den 11 september skulle störta en rad stater (först Irak och sedan Syrien, Libanon, Libyen, Somalia, Sudan och Iran), ledde inte bara till att USA:s hegemoni inte befästes, utan de har i stället lett till Kazan och BRICS, med sin långa svans av aspirerande medlemmar, redo att möta utländsk kolonialism.
Toppmötet i Kazan var försiktigt. Några BRICS-länder var tveksamma (det amerikanska valet var planerat till veckan därpå). Putins kommentarer till dessa sistnämnda stater var noggrant avvägda: Titta på vad USA kan göra mot er, om ni skulle hamna i konflikt med dem, när som helst. Skydda er själva.
Allt som BRICS mötes-president (Putin) kunde säga i detta läge var: Här är de problem som [vi måste lösa]. Det är för tidigt att sätta upp en helt alternativ Bretton Woods-struktur vid denna tidpunkt. Men vi kan sätta upp kärnan till ett försiktigt alternativ för att arbeta i dollarsfären: ett avvecklings- och clearingsystem, BRICS Clear; en referenskontoenhet; en återförsäkringsstruktur och BRICS Card – ett betalkortssystem för detaljhandeln liknande AliPay.
Kanske kommer en reservvaluta och hela Bretton Woods-apparaten att visa sig vara onödig. Den finansiella tekniken utvecklas snabbt – och förutsatt att BRICS clearingsystem fungerar kan en mängd separata handelskanaler för finansiell teknik i slutändan vara vad som blir resultatet.
Men ”en vecka är en lång tid i politiken”. Och en vecka senare vändes det västerländska intellektuella paradigmet upp och ner. De senaste femtio årens Shibboleths (ett ord eller en fras som identifieras med en viss grupp eller sak; ett slagord, ö.a.) förkastades över hela linjen i USA av väljarna.
Ideologin att ”upphäva” det kulturella förflutna, att bortse från historiens lärdomar (för, som det hävdas, ”felaktiga” perspektiv) och att förkasta etiska system som återspeglas i myter och berättelser i ett samhälle, har själva förkastats!
Det är ok igen att vara en ”civilisatorisk stat”. Den angloamerikanska sfärens radikala tvivel och cynism reduceras till ett perspektiv bland många andra. Och kan inte längre vara den universella berättelsen.
Efter valet i USA måste BRICS-känslan ha fått turboladdning. Föreställningar som inte var tänkbara förra veckan blev bara möjliga och tänkbara en vecka senare. Historiker kan se tillbaka och konstatera att den framtida arkitekturen för modern global finans och modern global ekonomi kanske kämpade för att födas i Kazan, men att den nu är ett friskt spädbarn.
Kommer allt att ske friktionsfritt? Naturligtvis inte. Skillnaderna mellan BRICS medlemsländer och ”partnerländer” kommer att kvarstå, men den här veckan har ett fönster öppnats, frisk luft har kommit in och många kommer att andas lättare. Om det är något som borde stå klart så är det att en andra Trumpadministration sannolikt inte kommer att känna behov av att starta ett ”krig mot världen” för att upprätthålla sin globala hegemoni (vilket den nationella försvarsstrategin 2022 insisterar på att den bör göra).
USA står nämligen idag inför sina egna interna strukturella motsättningar, som Trump regelbundet hänvisade till när han talade om den amerikanska realekonomins förångning till följd av den utlokaliserade tillverkningsbasen.
I en färsk rapport från RAND Organisation konstateras dock att USA:s försvarsindustriella bas inte klarar av att tillgodose USA:s och dess allierades och partners behov av utrustning, teknik och ammunition. En utdragen konflikt, i synnerhet på flera arenor, skulle kräva mycket större kapacitet [- och en radikalt ökad försvarsbudget].
Trumps industriella återhämtningsplan, med smärtsamt höga tullar som drabbar amerikansk tillverkning, ett slut på federalt slöseri och lägre skatter antyder dock en återgång till skattemässig rättrådighet – efter decennier av skattemässig slapphet och okontrollerad upplåning. Inte stora militärutgifter! (Försvarsutgifterna under det kalla kriget byggde för övrigt på marginalskatter på över 70 procent och bolagsskattesatser på i genomsnitt 50 procent – vilket inte verkar stämma överens med vad Trump har i åtanke).
Professor Richard Wolff säger i en intervju nyligen att västvärlden som helhet har stora ekonomiska problem, just på grund av de ohämmade offentliga utgifterna:
”För första gången, för ett par år sedan, var obligationsinnehavarna inte villiga att fortsätta finansiera Storbritanniens underskott, och [den brittiska regeringen kastades ut]. Macron är nu på väg rakt in på samma väg.Obligationsinnehavarna har sagt till fransmännen att de inte tänker fortsätta att finansiera deras statsskuld.
Så här fungerar det. Obligationsinnehavarna säger till fransmännen att de måste hålla tillbaka utgifterna … Obligationsinnehavarna säger att de måste sluta göra underskott. Och, som alla studenter vet, skulle man kunna minska underskotten genom att skära ner på utgifterna. Men det finns ett alternativ: Det kallas beskattning. Och det kallas att beskatta företag och de rika eftersom de andra inte har mer för er att beskatta – ni har gjort allt ni kan [göra med skatter på vanliga franska medborgare].
[Men att beskatta företag och rika … på något sätt är inte bara ”inte genomförbart”, utan inte heller möjligt att ens diskutera. Det kan inte läggas på bordet: Ingenting. (eller, något så litet att det aldrig kommer att hantera underskottet). Vi har nu för mycket skulder. Och det visar sig att regeringen, precis som den amerikanska regeringen, står inför de närmaste åren då den kommer att behöva spendera lika mycket på att betala av på sin skuld som på försvaret. Och då blir det inte mycket över till alla andra. Och alla andra säger: nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej.
Och nu blir obligationsinnehavaren orolig, för ett sätt att lösa detta skulle vara att sluta betala obligationsinnehavarna och det får naturligtvis aldrig ske. Så du har två absurditeter. Du kan inte sluta betala obligationsinnehavarna (när du naturligtvis kan göra det, men med allvarliga konsekvenser). Och du kan inte beskatta företag och de rika. Och naturligtvis kan du. Jag tror att vi håller på att nå en punkt där dessa motsägelser har ackumulerats. Man behöver inte vara hegelian eller marxist för att förstå att dessa ackumulerade motsättningar är mycket djupgående, mycket stora och mycket grundläggande”.
De säger oss att världen å ena sidan inte accepterar den västerländska visionen som universellt tillämpbar – och å andra sidan att västvärlden inte har den finansiella styrka som krävs för att eftersträva global överhöghet – om den någonsin har haft det: Zugzwang.
(Zugwang=Dragtvång är en term inom bland annat schack, som betecknar en situation då en spelare inte har några bra drag att göra, men ändå är tvungen att göra ett drag, ö.a.)
Insikten om hur svaga de västliga ekonomierna egentligen är visas av bråket i Baku där tiggarländerna var upprörda över att ”bara” få ca 30% av vad de ville ha från väst? Det finns helt enkelt inte pengar att dela ut men tiggarna hade svårt att acceptera faktum. USA under Trump kommer inte att betala några större summor, om ens något, till klimatskojarna i de s k u-länderna så Bryssel kommer nog att tvinga EU-länderna att betala mer för att kompensera bortfallet? Så med det för väst ruinerande kriget i Ukraina plus dessa åtaganden kan vi nog räkna med att EU-medborgaren går en bister ekonomisk framtid till mötes med höjda skatter och mindre pengar i fickan! Samtidigt i USA, Kina och övriga världen skrattar man åt de lättlurade torskarna i Bryssel.