Kinas försäljning av dollarobligationer – en varning till Trump?

En artikel av Arnaud Bertrand som även publicerats i https://steigan.no/2024/11/kinas-dollarobligasjonssalg-en-advarsel-til-trump/. Kommer från ett inlägg från X av Bertrand, vilket återges längst ned.

Arnaud Bertrand skriver på X om Kinas dollarobligationsförsäljning tidigare denna månad, vilken mötte enormt intresse från köparna.

_____________________

Historien om att Kina emitterar statsobligationer i USD i Saudiarabien genererar en enorm mängd ”buzz” i Kina, och kan potentiellt vara oerhört viktig. Jag misstänker starkt att det är en signal till den tillträdande Trump-administrationen.

Låt mig förklara vad som verkar hända.

Vid första anblicken är detta inte förvånande: Kina emitterade två miljarder dollar i USD-denominerade statsobligationer i Saudiarabien, vilket innebär att investerare lånade ut amerikanska dollar till den kinesiska regeringen, som de lovade att betala tillbaka. Det är vad en obligation är. Än så länge relativt tråkigt.

Men – den första lite intressanta aspekten av detta är att obligationerna övertecknades med nästan 20 gånger, vilket innebär mer än 40 miljarder dollar i efterfrågan på obligationerna på 2 miljarder dollar, vilket är mycket högre efterfrågan än vad som är vanligt för statsobligationer i dollar. Vanligtvis ser amerikanska finansauktioner en överteckningsgrad på mellan 2 och 3 gånger, så det verkar tydligt finnas en mycket stark marknadsefterfrågan för Kinas dollardenominerade skuld.

Den andra intressanta aspekten är att avkastningen på obligationerna var anmärkningsvärt nära amerikanska statsräntor, endast 1-3 punkter högre, dvs 0,01-0,03 %, vilket betyder att Kina nu kan låna pengar i amerikanska dollar praktiskt taget i samma takt som den amerikanska regeringen själv. Så är inte fallet för något annat land i världen. Som ett riktmärke betalar länder med högsta kreditbetyg (AAA) vanligtvis minst 10-20 punkter över amerikanska statsobligationer i de sällsynta fall då de emitterar USD-obligationer..

Den tredje intressanta aspekten är själva arenan för denna obligationsförsäljning: Saudiarabien. Detta är ovanligt eftersom statsobligationer vanligtvis emitteras i större finanscentra, inte i Riyadh. Valet av Saudiarabien och det faktum att saudierna gick med på detta är särskilt viktigt med tanke på deras historiska roll i det globala dollarsystemet, det så kallade ”Petrodollar”-systemet (att bara sälja sin olja mot betalning i dollar, ö.a.). Genom att emittera dollarobligationer i Saudiarabien, som konkurrerar direkt med amerikanska statsobligationer och tjänar i stort sett samma ränta, visar Kina att man kan fungera som en alternativ förvaltare av dollarlikviditet i hjärtat av petrodollarsystemet. För Saudiarabien, som har hundratals miljarder i dollarreserver, skapar detta ett nytt alternativ för att investera sina dollar: de kan investera dem hos den kinesiska regeringen istället för den amerikanska regeringen.

Allt detta är intressant, men fortfarande inte huvudorsaken till att kinesiska sociala medier surrar om det här fallet. Anledningen till detta är att de förutsätter att detta är en försöksrunda från Kinas sida för att visa USA att de effektivt kan använda dess egen valuta mot dem, med potentiellt dramatiska konsekvenser.

Hur?

Först och främst, tänk om Kina skalar upp detta och istället för att ge ut 2 miljarder dollar i obligationer börjar ge ut tio eller hundra gånger det beloppet.

Vad detta betyder för USA är att Kina effektivt kommer att konkurrera med det amerikanska finansdepartementet på den globala dollarmarknaden. Istället för att länder som Saudiarabien automatiskt återför dollar till amerikanska statsobligationer, kan de lägga dem i kinesiska dollarobligationer som betalar samma ränta.

Detta skulle skapa ett parallellt dollarsystem där Kina, inte USA, kontrollerar en del av flödet av dollar. USA skulle fortfarande trycka dollar, men Kina skulle i allt högre grad kontrollera vart de går.

En annan kritisk aspekt är att varje dollar som går in i kinesiska obligationer istället för amerikanska statsobligationer är en dollar mindre som hjälper till att finansiera amerikanska statsutgifter. I en tid då USA har enorma underskott och ständigt behöver sälja statsobligationer för att finansiera sig, kan framväxten av Kina som en rivaliserande emittent av dollar som kan matcha statskassan utgöra enorma finansieringsproblem för den amerikanska regeringen. Det skulle effektivt kunna avsluta USAs så kallade ”exorbitanta privilegium” (som överskrider gränserna, ö.a.).

Men då kan du fråga dig själv, vad är poängen med att Kina har så många dollar? Överför de inte problemet på sig själva: de måste väl också hitta ett ställe att investera alla dessa pengar på?

Det stämmer, det sista Kina behöver är mer amerikanska dollar: 2023 hade de ett dollaröverskott på 823,2 miljarder dollar, och för 2024 förväntas det vara 940 miljarder dollar. Kina är redan fullt av dollar.

Men det är där skönheten med Belt & Road Initiative kommer in. Av de 193 länderna i världen är 152 av dessa länder en del av BRI. Och en mycket vanlig egenskap som många av dessa länder har är att de har skulder i USA, till den amerikanska regeringen eller andra västerländska långivare (som World Bank eller IMF, ö.a.).

Det är här Kinas strategi kan visa sig vara riktigt smart. Kina skulle kunna använda sina amerikanska dollar för att hjälpa BRI:s medlemsländer att betala sina dollarskulder till västerländska långivare. Men här är nyckeln: I utbyte mot att de hjälper dessa länder att betala sina dollarskulder kan Kina ordna så att de återbetalas i Yuan, eller i strategiska resurser (t.ex. råvaror, ö.a.) eller genom andra bilaterala arrangemang (som tillgång till hamnar eller annan infrastruktur, ö.a.).

Detta skulle skapa en trippelvinst för Kina: de gör sig av med överskottsdollar, de hjälper sina partnerländer att undkomma dollarberoende, och de utökar dessa länders ekonomiska integration med Kina snarare än med USA.

För BRI-länder är detta attraktivt eftersom de kan undkomma fällan med dollardenominerade skulder, och därmed hotet om amerikanska ekonomiska sanktioner, och förmodligen få en bättre relation med Kina, vilket kommer att hjälpa deras utveckling.

I själva verket skulle Kina därmed placera sig som en mellanhand i hjärtat av dollarsystemet, där dollarn ändå så småningom tar sig tillbaka till USA – endast genom en väg som bygger kinesiskt inflytande snarare än USA:s inflytande och gradvis undergräver USA:s förmåga att finansiera sig med alla konsekvenser detta har på inflationen mm.

I detta skede kan reaktionen vara ”Kom igen, aldrig i livet att Kina kan göra detta, den amerikanska regeringen har säkert verktygen till sitt förfogande för att förhindra något sådant”. Och svaret är överraskande nog att det faktiskt finns lite som USA kan göra som inte undergräver dem själva i någon form eller på något sätt.

Det mest uppenbara svaret skulle vara att hota med sanktioner mot länder – som Saudiarabien – eller institutioner som köper kinesiska dollarobligationer. Men detta skulle ytterligare visa att dollarn som en tillgång faktiskt inte är säker från USA:s politiska inblandning, vilket ytterligare uppmuntrar länder att diversifiera, vilket förvärrar problemet. Dollarns styrka kommer delvis från nätverkseffekter – alla använder den för att alla andra använder den – men som vi har sett med Ryssland skapar sanktioner ett samordnande ögonblick för länder att kollektivt gå bort från detta och försvaga dessa nätverkseffekter.

Ett annat alternativ skulle vara att Federal Reserve höjer räntorna för att göra amerikanska statsobligationer mer attraktiva. Men detta skulle vara att skjuta sig själv i foten: det skulle öka den amerikanska regeringens egna lånekostnader i en tid då den redan kämpar med enorma underskott, vilket potentiellt kan utlösa en lågkonjunktur. Och Kina, som får liknande priser som USA, kan lätt matcha vilken prishöjning som helst.

USA skulle också kunna fullfölja det starka alternativet att begränsa Kinas förmåga att ta bort dollartransaktioner, men detta skulle i praktiken omedelbart fragmentera det globala ekonomiska systemet och undergräva dollarns roll som global reservvaluta – precis vad USA vill undvika. Och med Kina som den viktigaste handelspartnern för de allra flesta av världens länder är inget mindre säkert än att USA skulle vinna i detta spel.

Kort sagt, detta verkar vara ett slags ’Tai Chi’-drag av Kina med ’fyra uns som förflyttar tusen pund’ (四兩撥千斤) eller på bra norska, liten tuva stjälper ofta stort lass’ där Kina, använder minimal kraft för att styra om dollarns styrka på ett sätt som gynnar Kina.

Som nämndes inledningsvis, i det här skedet är detta förmodligen bara en signal från Kina till den inkommande Trump-administrationen: ”Vi kan göra det här, så tänk noga över en gång till alla de otäcka saker du har i åtanke för oss … «

Det fina med detta drag är hur strategiskt elegant det är: det kostar Kina nästan ingenting att demonstrera, men tvingar Washington att fundera över några mycket obekväma möjligheter.

The story around China issuing USD-denominated sovereign bonds in Saudi Arabia is generating an enormous amount of buzz in China, and could potentially be immensely important.

I strongly suspect it’s a message to the upcoming Trump administration.

Let me explain what seems to…

— Arnaud Bertrand (@RnaudBertrand) November 21, 2024